Den senaste månaden har jag läst flera poesiböcker som kan kallas minimalistiska, det vill säga med kortfattade dikter – ibland mer som en kort samling ord, alltid med en utpräglat tom sidyta som brer ut sig runtomkring orden och bokstäverna.

I den minimalistiska dikten får varje ord och varje ljud extra tyngd och betydelse. I en dikt som består av ett fåtal ord står det klart att inget ord slunkit in där av en slump – varje ord, varje stavelse, varje tecken finns där för att läsaren ska få syn på det.

I C dras den minimalistiska poesin till sin spets. Till och med Anna Hallberg och Adam Westman framstår som ordrika i jämförelse. De flesta sidorna innehåller endast ett enda ord, många visar endast en enda bokstav – bokens första sidor är till och med helt tomma innan en tystlåten parentes uppebarar sig.

När jag läser C känns det naturligt att fråga sig är det här verkligen poesi? De uppförstorade bokstäverna och tecknen på de vita sidytorna stirrar tillbaka på mig och vill inte läsas som vilken annan text som helst – de verkar snarare vilja synas. Självklart, som alltid, är frågan ifall det här är poesi omöjlig att besvara, eftersom poesi till sin karaktär vägrar att fångas in i en rak definition.

Jung skriver själv om sin poesi att den har mycket gemensamt med konst samt att den kan ses som en slags existentiell språkfilosofi. Jag tänker att C är en text som när den läses väcker frågor i läsaren om vad text är, vad läsning är, vad poesi är och kan vara.

I sin essä i Populär Poesi nr 42 skriver Jung om att genom texten på sidan skapas både ett nu och ett sedan – alltså en följd. Det känns när jag läser C. Det är inte bara viktigt att ta in hela sidan och väga in allt som finns där (och allt som inte finns där), utan även vad som föregick och vad som kommer efter. På så sätt bygger boken upp ett slags narrativ. Från de första helt tomma boksidorna kommer parenteser, som på följande sidor närmar sig varandra och sedan skapar ett ”o”, och så vidare. Allting hänger ihop, allting finns i en rörelse.

Similar Posts:

• Berget, gruvan, människorna
• Intet nytt från lyrikfronten
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Mil efter mil av förunderliga utklipp
• Att läsa Anna Hallberg

Nåväl, tillbaka till Taberg. Boken är indelad i sex avsnitt. Det första avsnittet heter just ”Taberg” och fokuserar på platsen. De allra första raderna tar avstamp i berget och börjar med en rörelse:

kom

vattnet

kamrarna

strömmar

hålighet

Från vattnet inuti berget rör vi oss till det hårda arbetet som sker där nere, i ett ”gränsland” med ”blodsten” och ”snara”. Sedan rör vi oss uppåt, mot ”ljuset”, ”gräs” och ”vind” för att avsluta bokens första avsnitt på ”åkern / öppen”.

Genom att utgå från gruvan sällar Westman sin bok till en lång tradition av texter (diktsamlingar, böcker, filmer) om gruvor – om det ofattbart hårda arbetet, om de fasansfulla olyckorna, om den fascinerande platsen som är så djupt rotad och samtidigt en slags icke-plats genom sin otillgänglighet och placering inunder.

Från den där första utgångspunkten i gruvan förflyttar Westberg fokus till människorna över markytan. Därigenom blir gruvan främst en utgångspunkt och en fond, utan att låta oss släppa människans ständiga koppling till platsen.

De följande fyra avsnitten fokuserar på bröder i form av ”Brödraskara”, ”Mellanbror”, ”Tvillingbror” och ”Storebror”, men vi får egentligen inte veta exakt hur många bröderna är: ”vi är kanske fyra eller fler”. Trots att där uttalas ett tydligt ”jag” som tilltalar ett ”du” är gränser i en slags upplösning, var en person slutar och nästa börjar.

Platsen och naturen, och inte minst ljuset, finns hela tiden kvar som en röd tråd. Fram till det avslutande avsnittet ”En dag vokaler” varierar de minimalistiska diktstroferna från att vara uppställda på höjden med kort-korta rader oftast bestående av bara ett enda ord, till tvåradingar som sträcker ut sig mer på bredden än på höjden.

I det avslutande avsnittet sker en förändring, där texten breder ut sig över flera rader och tonen blir annorlunda. Gränsen mellan människan och tingen i naturen, och ljuset, blir alltmer otydlig. Det finns något hoppfullt i det.

ljuset suger i öppningen allt är fibrer vätska metaller ste-

nar i kroppen röra sig i det vattenblå ett strobliknande till-

stånd i det gröna redo att gå dra upp torra frön undertoner

i mönstret i arket

Similar Posts:

• Minimalism dragen till sin spets
• Längtan efter andra värden
• Balansgång mellan noveller och roman
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Varning för poesi i Babel