Jag läser med stort nöje Denise Rudbergs serie om förundersökningsledaren Marianne Jidhoff. Det är feelgood med spänning och mord. Därför blev jag upprymd när ”mysdeckarserien” Morden längs kartan av Christoffer Holst kom. Jag skrev om den första boken i serien, En dyrbar fångst, tidigare i år.

Lagom till julen kommer uppföljaren Ett delikat mörker. Den utspelar sig passande nog under december månad och det lackar mot jul. Vår paranta huvudperson Louise Collins checkar in på hotell Åkerblads i Tällberg. Hon ska bo där några veckor och göra research. Hennes familjeföretag planerar ytterligare en hotellsatsning och det just i Tällberg.

Louise yngre syster i Stockholm, Lina, har en förkärlek för mysterier. Intresset har inte blivit mindre sedan hon upptäckte att grannen till hennes delikatessbutik på Södermalm i själva verket inte bara var skomakare utan även privatdetektiv. Privatdeckaren avled redan i början av den förra boken men det hindrar inte nyfikna Lina att syltas in i olika efterforskningar där kunder egentligen vill ha tag på skomakaren/privatdeckaren. Nu har hon blivit anlitad att leta reda på en försvunnen kvinna. Kvinnan var för länge sedan inlagd på Långbro mentalsjukhus men är nu spårlöst försvunnen.
Och här är feelgoodet i sitt esse. Alla vägar leder till Tällberg. Så systrarna sammanstrålar och även hos Louise har det hänt grejer. En medarbetare på hotellet har kört ihjäl sig, men vid närmare undersökning är även råttgift inblandat…

Den här genren är ytterst förlåtande tycker jag. Så jag köper alla omständigheter som sker. Man sväljer sådant som annars skulle fastna i vrångstrupen. Det är bara mysigt att få hänga med. Maten och vinet beskrivs ingående och jag börjar nästan dregla när jag läser om alla måltidsbeskrivningar och andra tankar på mat. Jag skrev i min förra recension att det gärna kunde vara mer av detta, och jag står fast vid det fortfarande.

Vår protagonist Louise lever i sus och dus, och även det är rätt mysigt att läsa om. Dock blir jag lite less på att det i var och varannan mening nämns att hon är så gammal som hon är (70 plus). Det har vi läsare redan förstått, och vad har det egentligen med saken att göra under berättelsens gång?

Christoffer Holst har skapat en genial historia som jag ser fram emot att läsa mer av. Hur många hotellmål kan inte Louise besöka? Och jag bara väntar på att hennes syrra Lina på allvar ska ta över lokalen bredvid sin delikatessaffär. Att hon på på riktigt axlar privatdeckarmanteln inkognito faktiskt.

Similar Posts:

• Systerskap, försvunna flickor, mat och dramatik
• Fasanfullt farligt
• Tryffelnougat och automatvapen
• Bladvändarspänning på västkusten
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

Bulkviners klara association må vara befogad när Languedoc nämns på vinkartan, ty den stämpeln verkar sitta i. Men knappast länge till enligt bokens författare, för i Languedoc regerar mycket kreativt nytänkande bland vinodlarna. Då i god samklang med dagens vintrend där konsumentens tillgänglighet till goda viner prisas minst lika högt som lagringen av desamma. Samtidigt bör sannolikt landets emellanåt strama vinlagsstiftande traditionalister fundera på hur länge till det är värt att simma uppströms. För hur länge till skall just den franska vinlagen, en av Europas striktaste, ”bromsa” vinodlarens kreativitet?

De friare vinlagarna i övriga kontinenter ger vinodlaren ”ett högre tak” för både innovation och invasion. Och det är ingen slump att vi ser många ursprungligt franska vinproducenter jobba för sitt levebröd och mission utanför Europa. Den franska vinlagens effekter på gott och ont är dock en debatt i sig, som författarna redan i bokens inledning knyter an med att kalla Languedoc för ”Frankrikes Kalifornien”. Omgivet av både hav och berg, ett hett klimat, skiftande jordmån och ett flertal av vinbranschens kreativa nybyggare på plats, regionens utveckling, så är den geografiska metaforen befogad!

I likhet med Kaliforniens viner har Languedocs viner tydlig fruktsötma och värme, trots att tillåtna druvsorter av tradition är högst regionala, med ett släktskap som i viss mån kan härledas till Spanien. Boken ger systematiskt en klar bild av regionens druvsorter, appellationer och klassificeringssystem. Languedocs gastronomi ställer likt grannländerna Italien och Spanien råvaran i fokus, och påminner mycket om den i Provence, därom skriver författarna avslutningsvis.

Bokens styrka är de många personliga presentationer av Languedocs vinodlare i både ord och bild, där också den enskilde vinodlaren får komma till tals. Sådant perspektiv vittnar om författarnas fackkunskaper!

Languedoc rekommenderas, boken fungerar som en förträfflig guide både före, under och efter din upptäcktsresa i en vinregion satt i turbulent utveckling tillika omsluten av garriguens aromer.

Similar Posts:

• Gastronomiskt himmelrike med ost och vin
• Journalisten som blev vinbonde
• Mellan italienska regioner och vinflaskor
• Slavarnas revolt
• Kolonin Algeriet – kolonialherren Frankrike

Läsaren till Vinets magi ges i respektive kapitel en inblick de stora vinländernas själ, som säkerligen inte bara lockar till gommens frestelser, utan även reslusten till gestaltade smakers agrara ursprung, tack vare alla bildmotiv. Och att få gå bland viskande vinrankor strax före skörd, att bara det skulle vara en slags magi, skriver undertecknad gärna under på. Kronstam inleder sin vinresa i Europa, även kallat gamla vinvärlden, med att besöka Tyskland. Något som undertecknad uppskattar, för hur många vinböcker börjar inte med att beskriva Frankrike?? Efter att ha rest, doftat och smakat sig genom Europas stora vinländer tar Kronstam sig an USA, Sydamerika, Australien, Sydafrika, dessa kontinenter som också kallas den nya vinvärlden.

Hur man kombinerar mat och vin är det idag många smått självutnämnda experter som gör i allsköns medier. Inte så konstigt, det är en viktig del i det vi idag kallar upplevelsesamhälle. Trend skapar ju som bekant commerce! Vad som sedan är rätt eller fel ifråga om mat- och vinkombinationer är subjektivt, och är därmed rätt eller fel för den enskilde i sin egen smakupplevelse. Detta som Kronstam tydligt och avdramatiserat också poängterar i boken, att var och en äter vad den tycker är gott och dricker därtill, vad den vill. – Men med tillägget att för den nyfikne och kunskapshungrige novischen på området kan det vara en fördel att känna till vinets olika smaktyper. För att då lättare kunna hitta alternativ till det specifika vin som vanan annars gärna styr in köparen på. Detta tänkesätt som Kronstam förmedlar är också som jag ser det bokens största styrka, då läsaren lika mycket guidas in i respektive lands matkultur som i dess vinkultur. Med läckra recept baserade på nationstypiska råvaror och tradition menar Kronstam att det är en finess att från samma land spegla sitt vinval, men det är dock inget måste. Kanske är det just att med bokens etniskt sammanhållna måltidsfilosofi som det för gommen kan uppstå en magisk brygga mellan vinet och maten?

Boken avslutas med ett kapitel där vin beskrivs efter smaktyp, samt att några vanligt förekommande vintermer förklaras. Ekchips får en egen rubrik, huruvida dessa är goda äta eller ej lämnar jag öppet för läsaren att själv ta reda på.

Vinets magi rekommenderar jag speciellt för den som vill låta vinet vara utgångspunkt för det som skall ligga på tallriken. Metodiskt ger Kronstam nämligen läsaren kunskap av både råvarors och viners ursprung och deras beskaffenhet, med en rad recept och kuriosa. Gastronomiskt sett, allt förpackat av en eldsjäl på området, med globalt perspektiv!

Similar Posts:

• Gastronomiskt himmelrike med ost och vin
• Mellan italienska regioner och vinflaskor
• Frankrikes Kalifornien?
• Mat, mys och mord
• Gamla hantverksvärden skapar dagens mervärden

Pedagogiskt korrekt inleder Kjörling Det italienska vinet med kapitlet vinets historia som är av allmänbildande om vinvärldens tillkomst och utveckling fram till idag.

Italiens vinregioner får alla ett eget kapitel. De inleds med kort historik sedan presenteras distrikten mer ingående med uppgifter såsom jordmån, druvsort, vinstil med mera. Vi börjar i norr med Piemonte som bland annat är välkänt för sina fylliga och strama Baroloviner och mousserande Asti Spumante. Och vi slutar i Kalabrien, i söder, där vinstilen övergår i en mer fruktig och eldig karaktär. Där är klimatet varmare och fuktigare. Öarna Sicilien och Sardinien är inkluderade; mindre omtalade som vinregioner trots rik kulturhistoria och stor vinproduktion. Starkvinet Marsala, med smaksatta varianter har sitt ursprung på Sicilien berättar Kjörling.

I ett eget kapitel ägnar sig Kjörling åt finkel, jag menar Grappa. Grappa är ett utsökt och druvaromatiska destillat, sprunget ur Amaronevinernas region, Veneto, i nordöstra Italien. Grappan är en destillerad restprodukt från redan pressade druvor under vintillverkningen. Tillsammans med en espresso avrundar den en måltid som pricket över i.

Den sent tillkomna italienska vinlagen som beskrivs i ett av bokens inledande kapitel ter sig inte vara den lättaste att styra över, än mindre för vinmakarna själva att följa. Det gäller ju att överleva, oberoende av lagar, till följd av detta ligger sannolikt förklaringen till Italiens nästintill ogreppbara mångfald av viner. Och särskilt förekomsten av specifika producenter som är mindre kända. Därför vill jag rekommendera boken Det italienska vinet.

Similar Posts:

• Ingående om den sicilianska maffian
• Sömnig och behaglig
• Frankrikes Kalifornien?
• Smaklökar och magkänsla bestämmer resmålet åt Dig!
• Medelmåttigt beskrivet Italien

Många är vi som vill till Frankrike, kanske med just den idylliska drömmen om att, fjärran vardagen i den kalla nord, ha någon form av verksamhet, som ett kafé, eller rent utav odla vin. Man bör förstås i sammanhanget dra en klar skiljelinje mellan hobbyverksamhet efter till exempel inträde i pensionsåldern och det professionella yrkesvalet.

För Monsieur Torstensson blev ett liv som vinodlare i Frankrike sanning, men enligt honom själv är det en ständig kamp mellan dröm och verklighet, med i högsta grad hårt arbete som insats. Där rätt beslut i rätt tid hela tiden är avgörande för det önskvärda slutresultatet, nämligen goda viner som säljer i en stenhård konkurrens, där inte minst trender är betydande i konsumentperspektivet.

Läsaren får i och med bokens huvudkapitel en intressant inblick i vintillverkningens fem huvudmoment: odlingen, skörden, jäsningen, lagringen och blandningen. Allt beskrivet med fackmannens egna ord, vilka kryddas med en portion humor, men också hans egen tankeprocess under respektive moment.

Medveten kvalité från första början är ledstjärnan för vinodlaren, alltså redan i vingården där ett omsorgsfullt val av druvor skall ha gjorts med hänsyn till både jordmån och klimat. Ett av de tuffare besluten, enligt Torstensson, är sedan att bestämma rätt tid för det känsliga skördetillfället. Väl med sina druvor i vineriet, som omgående pressas, kan vinmakaren innovativt skapa sin vinstil under momenten jäsning, lagring och blandning.

Året på vingården beskrivs med nästintill förföriska bilder från Provence i sydöstra Frankrike där Torstensson är verksam. Vidare får läsaren en allmän kunskap om världens gröna och blå druvor. Det avslutas med en kort genomgång av några övriga vinstilar och en värdefull ordlista för den vinbitne.

Med tanke på ett i vårt land alltmer ökande intresse för mat i allmänhet, och anammande av kontinentalt dryckesmönster i synnerhet, rekommenderar jag varmt denna bok. Det är folkbildning i ämnet vinkunskap på ett lättbegripligt sätt.

Similar Posts:

• Sömnig och behaglig
• Frankrikes Kalifornien?
• Mellan italienska regioner och vinflaskor
• Gastronomiskt himmelrike med ost och vin
• Tack för kaffet

I boken beskrivs ostens historia, kryddat med kittlande anekdoter, där religionen, som på så många andra plan inom måltidskulturhistorien, till viss del styr utvecklingen, som bland annat de lokala klostren i respektive region i Frankrike. Klostren uppfann faktiskt många klassiska ostar som fortfarande återfinns i dagens butiker där namnet på osten geografiskt kan härledas till ursprungsplatsen, därtill med symboldesignade etiketter, vilka talar om den tid som var.

Läsaren får just denna information efter respektive osttyps presentation, knutet till ett recept med förförisk bild på färdiglagad rätt. Bokens stora styrka, enligt mig, är att även vinförslag ges. Att sedan ost är en hög kultur i Frankrike påvisar Androuët med att dela in ostarna i fyra säsongs- eller årstidskapitelkapitel, där vår, sommar, höst och vinter blir rubriker, vilket också klart avspeglas i receptens råvaror. Att det är säsong för sparris på våren är nog känt för de flesta, men när är det säsong för Roquefort egentligen, var i Frankrike kommer osten ifrån, vilket vin passar? Det bland mycket annat, svarar Androuët på.

För övrigt tar boken upp grunderna i osttillverkning samt berör några kända osttyper från övriga Europa i ett jämförande perspektiv med bokens franska jämlikar. Boken Ost à la carte med Androuët rekommenderas varmt ty med denna lättbegripligt förmedlade breddade ostkunskap i bagaget garanteras spännande stunder i både ostbutik och hemmakök!

Similar Posts:

• Smaklökar och magkänsla bestämmer resmålet åt Dig!
• Aggressiv trumpetare hamnar inte på tallriken frivilligt
• Journalisten som blev vinbonde
• Frankrikes Kalifornien?
• Det gastronomiska året 2006

Andy Katz har tagit bilderna som följer texten, det är genom hans lins jag får den varma känslan i huden och doften av sol i näsan. Kombinationen av vackra lagom stora bilder och ganska lite text gör Toscana – ett vinlandskap till en ytterst behaglig bok. Den historiska genomgången av vinproduktionen i Toscana och dess olika regioner är precis lagom djup, den skrapar på ytan, försänker sig lite men kommer sen snabbt upp innan den blir för tung. Det behagliga rabblandet av årtal, siffror och olika sorters druvor är som balsam i mitt sinne, jag kommer inte riktigt ihåg vad det är jag läser, jag glömmer nästan raden jag just läst så snart jag börjar på en ny. Texten känns som en avlägsen berättarröst. Jag slumrar till i min fåtölj innanför fönstret, solen lyser in och det blir varmt.

Jag får veta att den huvudsakliga, ursprungliga druvan Sangiovese finns i en uppsjö olika mutationer idag, jag får veta att det ursprungliga Chianti nog var tämligen otäckt att dricka. – Jag har aldrig gillat Chianti, tänker jag slött och dåsar till igen. Filosofen Montaigne, hävdade att Trebbianovinet, Trebbisan, som han kallade det, var gott i Lucca (starkt moget och på intet sätt klent) men i Florens var det sött och berusande och gav honom migrän. Stackars karl tänker jag, jag vill inte dricka Trebbianovin.

Oavsett vilka egna associationer man får till den här boken så är den vacker, formatet fungerar så väl med innehållet. De frikostigt stora sidorna med mycket luft är så sköna att se på. Papperet är tjock och fint och vänder sig nästan av sig självt, man behöver bara tänka att sidan ska bytas så gör den det med en lätt rörelse av handen.

För mig är det här en fantastisk bok just därför att den låter mig somna till utan skuldkänslor. Den framkallar märkliga drömmar om en bastklädd fiasco (flaska), några gamla dricksglas, en bit torrt hembakat bröd och en handfull söta druvor när jag sitter nedsjunken i min fåtölj. Den är rekreerande, jag är hel och utvilad när jag vaknar till igen och väldigt behaglig till mods.

Similar Posts:

• Journalisten som blev vinbonde
• Mellan italienska regioner och vinflaskor
• Gastronomiskt himmelrike med ost och vin
• En lagom trevlig turistsouvenir
• Klass, kor och kompromisslös kärlek