Paula bor i en villa med mamma, pappa, storasyster och lillebror. Berättelsen tar avstamp i deras gemensamma liv och rutiner, de gör samma saker varje jul, varje påsk, varje vinter. Allt är perfekt, ingenting förändras och farmor och farfar lever fortfarande. Paula får i uppdrag att vispa grädden, och hon gör den alldeles, alldeles perfekt.

Den inledande delen av romanen går i ett, Vigdis Hjort lämnar inget utrymme för stycken eller pauser. Vi får följa med Paula genom vardag och högtid, ut på tur och hem till bästisen Karen i huset intill.

Paula och Karen blir äldre, alla blir långsamt äldre, även texten blir långsammare. Farmor och farfar lite tröttare, lite torrare varje gång pappan åker och hämtar dem på stationen. Storasyster Elisabeth går nu på Kristelig Gymnasium inne i stan, en dyr, kristen skola. Det sätter press på familjen, Elisabeth själv, men framförallt på familjens ekonomi.

Men varför måste hon gå i den dyra skolan? När det finns gratis skolor här? undrar Karen och Paula kan inte ens hantera frågan. Den är för stor. Varför måste Elisabeth gå på Kristelig Gymnasium? Varför ber de bara bordsbön när farmor och farfar är på besök, eller hemma hos mormor?

Paula blir äldre och tankarna fler, och mörkare.

Det var skillnaden mellan dem, hon märkte det allt oftare, att Karen inte hade den tyngd, det lod i hjärtat som hon hade. Varför var hon så bekymrad? Det var som en klump i bröstet. Vädret var ju fint, hon borde gå ut och bli glad på något sätt, men hur skulle det gå till?

Vigdis Hjorts språk är helt fantastiskt, hon använder sig av upprepningar på ett mycket elegant sätt. Inledningen känns lite jäktad, men efter att ha läst en bit i boken inser jag att det nog är meningen. Jul, påsk, sommar, jul igen ska följa varandra i tät följd. Långsamt sker en förflyttning, utan att läsaren riktigt kan säga var den började. Tempot ändras, tankarna skiftar, funderingarna kommer oftare och oftare.

Sakerna hade samma plats som alltid, men ändå var allt skevt.

Similar Posts:

• Minnesförlust i en norsk småstad
• Uppväxtidyll med naggade kanter
• Att bli till
• Lika drömskt som verkligheten
• Terapistycke utan fördjupning

I alla fall, i Är mor död är huvudpersonen Johanna som är i sextioårsåldern. Hon växte upp i en borgerlig och mycket konservativ familj i Norge. Hon pressades hela tiden till att följa familjens strikta ramverk, in i både äktenskap och juridikexamen.

Men så bröt sig Johanna fri när hon var i mitten av 20-årsåldern. Hon gick en akvarellkurs en sommar, blev kär i den amerikanska läraren. Flydde med honom till Utah. Lämnade familj och äktenskap. Familjebanden klipptes av.

Så dör Johannas man och hennes son flyttar med sin flickvän till Köpenhamn. Johanna blir ensam. Hon vet att hennes pappa är död, hon åkte inte ens till hans begravning. Men hennes mamma lever väl? Eller? Johanna flyttar tillbaka till Norge. Det blir som en besatthet hos henne, att ta reda på hur hennes mor lever nu.

För nog måste väl hennes mamma känna smärta efter att ha förlorat kontakten med sitt barn? Johanna försöker ringa henne. Hon svarar inte. Johanna försöker skicka brev. Hon svarar inte. Johanna tänker allt mer på sin mamma, på sin barndom. Minnena avslöjar att det inte bara var Johanna som var instängd i familjens strikta ramar. Hennes mamma med. Hon måste också ha velat fly.

”Jag ritar mamma. Hon simmar ensam. Pappa fiskar upp henne ur havet och släpper henne i en guldfiskskål. Mamma är ensam i guldfiskskålen, vet att hon inte är en guldfisk och rädd för hur pappa ska reagera när han får veta det. Mamma är alltid rädd. Mamma föder en dotter i skålen, hon är inte heller en guldfisk, det får pappa snart veta, varför ska han föda den underliga odekorativa skapelsen, guldfiskmat är dyrt. Mamma försöker försvara sin avkomma, det var det jag sa, men det blir för krävande och avkomlingen tar sats och hoppar ur skålen, havet är lyckligtvis så nära att hon landar i det och kan simma långt. Mamma försöker allt hon kan att likna en guldfisk och lyckas ganska bra, sedan dör pappa.”

Citatet ovanför är ett exempel när Hjorths berättande sprakar till för mig, när jag förstår varför folk älskar hennes böcker. Men så finns det också sidor där jag zoomar ut, kanske är det för att jag är för obildad, och därför liksom tråkas ut av referenser till Ibsen. Jag är intresserad av själva historien som Hjorth berättar som är spännande och gör det lätt att fortsätta läsa, men hennes resonemang blir ofta allt för långdragna för mig. Så helt såld på boken blev jag inte, jag tyckte om den, men jag älskade den inte.  Jag imponeras dock mycket över hur hon lyckas skriva om ilska och sorg så trovärdigt att det går rakt in i mig, samtidigt som hon är sparsam med detaljerna vad gäller roten till karaktärernas känslor. Så jag känner ändå att det är dags att jag ger Arv och miljö en ny chans, men i klassisk bokform den här gången.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Norskt familjedrama
• I huvudet på Henrik Falk
• Ingen skriver som Khemiri
• Vara arg är bra

Det tema som när det begav sig blev kontrovers och skandal vid teaterpjäsens premiär 1879 – en kvinnas frigörelse i 1800-talets Norge – blir i romanen i stället en påminnelse om hur otroligt och omänskligt instängt livet för en kvinna var för inte alltför länge sedan, och hur dessa patriarkala strukturer sträcker sig in i våra dagar.

Eftersom Nora är en roman och inte en pjäs får vi i Pryds Helles tolkning mer glimtar in i Noras tanke- och känslovärld, i stället för att bara filtreras genom den yta som presenteras på Ibsens scen. Samtidigt skämmer Pryds Helle inte bort läsaren med särskilt mycket insyn.

Jag har lite svårt att få ihop bilderna av den Nora som i sin barndom är nyfiken och kunskapstörstande, med den Nora som är så blint förälskad och beredd att under flera år förnedra sig hur mycket som helst för sin kärlek. Jo, såklart att det var en annan tid och att människor då såg på sig själva och på världen på ett annat sätt. Men jag hade gärna fått komma in mer i de tankegångarna och känslorna, hur de utvecklas, kanske hur huvudpersonen vacklar fram och tillbaka eller lite tydligare hur hon stänger vissa saker ute för att hon inte orkar/vågar/kan/eller något annat.

Kanske har det också att göra med att maken Torvald gestaltas på ett sätt som gör att jag nästan direkt tycker mycket illa om honom. När han nästan enbart beskrivs som fullständigt egocentrerad och samtidigt helt empatilös, är det svårt att se vad Nora ser hos honom och hur hon så ensidigt kan hålla fast vid honom år ut och år in. Naturligtvis är även Torvald lika instängd i samhällets normer som Nora – det hade gärna fått komma mer till uttryck i boken.

Trots det är det något befriande över att få se världen ännu mer ur Noras perspektiv jämfört med i Ibsens pjäs, inte minst i form av alla de kvinnliga vänskapsband och allianser som finns i hennes liv. Och det är också intressant bara det att kliva in i det norska och europeiska 1800-talets värld och villkor ett slag.

Nora är en av tre romaner i ett samarbete mellan tre nordiska förlag – svenska Natur & Kultur, norska Oktober och danska Rosinante. Inom ramen för samarbetet har tre nordiska författare skrivit var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Du kan läsa om Klas Östergrens Hilde här och Vigdis Hjorts Henrik här.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• I huvudet på Henrik Falk
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Om flykten och framtiden som försvann

Hedda är alltså omstöpt till Henrik, tidpunkten är nutid i stället för sent 1800-tal och platsen är en liten obetydlig ort med en liten obetydlig bensinmack, i stället för Oslo. När Hjort för över de instängda och starka känslornas Hedda till Henrik tar hon stora friheter med sådana förutsättningar, för att låta de undertryckta känslorna skruva på sig på precis rätt sätt, vid precis rätt tillfälle.

Det är fascinerande hur Hjort – i Gun-Britt Sundströms svenska översättning – lyckas få språket att flyta på helt naturligt och harmoniskt, genom de nästan oändligt långa meningarna. På något vis lyckas hon få dem att hämta nytt driv och ny kraft framåt, utan att det känns krystat eller konstruerat. Det bara flödar helt naturligt.

När vi dras in i Henriks tankesfär har det inte hunnit gå ens ett år sedan han och Elsa fick ihop det. Nu är de redan gravida och på väg hem från smekmånaden på franska rivieran. Resan blev ett fängelse för Henrik, såklart, och väl hemma inser han att ingenting är ju bättre där, tvärtom.

Han är arrogant redan från bokens början, men det går samtidigt att förstå hans frustration över hustrun som han inte delar varken intressen eller livsmål med, över svärföräldrarna som inte kan låta bli att gå över alla gränser, och över sin hopplösa jobbsituation. Men till slut går det inte att undra vad som får en vuxen människa att välja kronisk missnöjdhet och städnigt gnäll hellre än att göra något åt sin situation. Det är en förskjutning av läsarens syn på huvudpersonen som Hjorts penna gör varsamt och precist.

Det finns något av August Strindberg här, av En dåres försvarstal och Inferno. Att befinna sig inuti den där manligt fåfänga galenskapen, den där som antar att jag har rätt till allt jag vill bara för att, och om jag inte får det så är det världens största orättvisa. I Hjorts tappning är den dock betydligt mer uthärdlig, bland annat för att där finns humor bortom allt det mörka och istängda.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Att vara femton år
• Vi är alla fåglar under himlen
• Mördarens monolog
• Franskt vemod som skaver