För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten och dunkandet från rälsen sin historia: hur han förälskade sig, gifte sig, bildade familj och slutligen mördade sin hustru. Det blir en intensiv och febrig monolog, närmast en pamflett, riktad mot samtidens syn på kärlek och äktenskap – tankar som å ena sidan ska ligga Tolstojs egna nära, å andra sidan placeras i mördarens mun.

Uppriktigt sagt är det nog den dubbeltydigheten som gör romanen fascinerande. Utan den vore den en smula tröttsam, förd i sitt höga tonläge, nästan från början till slut fylld av indignerade utrop, ångestfulla suckar och nervöst vankande bara avbrutet av det upprepade intaget av starkt te. Han är rätt mycket drama queen här, Tolstoj, måste jag säga.

Vad som emellertid också är slående är hur påtagligt Kreutzersonaten ingår i en större europeisk debatt om äktenskap och sexualmoral som fördes vid den här tiden – i Norden av bland andra Henrik Ibsen, Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och August Strindberg. Av dessa är det onekligen Strindbergs många utropstecken och kompromisslöshet som Tolstoj ligger närmast – frågan är nog om han inte till och med går om den med viss marginal.

Äktenskap är prostitution, kärlek en illusion, musik förledande och barn en olycka, läkarvetenskapen en vanföreställning och kvinnan på en gång slavdrivare och slav.

Det har redan gått så långt att folk blir galna och skjuter sig, och allt beror på det här. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Djuren har på känn att deras avkomma fortplantar deras art och här håller de sig till en viss lag. Det är bara människan som inte känner till det här och inte vill veta av det. Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Nu ska man förstås alltid vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och karaktärer, men visst är det fascinerande att en av världslitteraturens stora (med bland annat Krig och fred och Anna Karenina tryggt i bagaget), en tänkare och niobarnsfar, alls får ihop det här? Det är intressant att läsa, fast med någon slags skräckblandad förtjusning eller något i den stilen. Också förstås därför att sexualitet och könsroller nästan alltid tycks ha bekymrat och upptagit människor något så oerhört, inte minst kring förra sekelskiftets första kvinnoemancipatoriska våg.

På föreläsningar och i hörsalar befriar man kvinnan, men man betraktar henne som ett njutningsmedel. Lär henne, som vi har gjort, att betrakta sig själv på det viset, och hon kommer alltid att vara en lägre varelse. Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Kreutzersonaten, skriver översättaren Lars Erik Blomqvist i sitt förord, var en bidragande orsak till att Tolstoj bannlystes av den rysk-ortodoxa kyrkan och förmodligen också en delanledning till att Tolstoj aldrig fick Nobelpriset i litteratur. I prisets begynnelse hade man ju en föreställning om att skönlitteratur skulle vara just skön och moraliskt högstående, och där funkade inte riktigt skandalomsusade texter som Kreutzersonaten.

Det gör den väl på sätt och vis fortfarande inte. Den är lite förskräcklig, faktiskt. Fast man ska läsa lite förskräckligheter ibland, tycker jag.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• I skuggan av döden
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten

För jag blir inte helt klok på den ”könslösa” rösten i Ur mörkret över axeln. Vem är ”du” som talar till en död? Som om du betraktar hennes självmord, död – som något du känner till så väl? Vem är du att döma Victoria Benedictsson, läxa upp henne och inte låta henne få tala? En dialog, förklarar du, nej en monolog i mörkret, på vinden, över axeln. Varför kan hon inte få svara genom dig? Först då skulle du framkalla något mer än detta entoniga mörker. Över axeln. Du talar strängt med slipat språk, till och för vem? Varken Benedictsson eller jag förstår nog vem du är, som sitter där i mörkret på vindsvåningen. Din monolog till en död, och till mig som vill förstå.

Men trots allt en modig röst, som verkligen utmanar min empati. Jag skiljer mellan dig och din skapare, poeten Sara Sum Jensson. Det är inte henne jag skriver till här.

Jag gav dikten många läsningar, men förlaget har valt fel metod när de (för)förklarat sönder boken. De skriver att diktsviten ”kan med fördel läsas parallellt med Benedictssons novell”, Ur mörkret. Varför skulle jag vara så godhjärtad, eller snarare så orättvis mot Jenssons diktsvit och mot Benedictsson? Men ”godhjärtat” skummade jag igenom Ur mörkret och förstod inte fördelen. Tvärtom, det gav mig en omöjlig styrning. För att kunna skriva till en död, och låta den döda tala, krävs närvaro i sin egen varelse. Du dömer hennes val, att välja döden – men hennes skrifter då? En av våra främsta författare genom tiderna. Där ser jag ingen koppling mer än några citat från hennes dagbok och anteckningar. Men genom din kalla historielösa röst, din uppgörelse med en abstrakt person – men kanske framförallt genom din gestaltare, Jenssons, intelligens och litterära begåvning – så ger dikten mig stundtals även sympati för dig.

Tänk om du har fel, om alla lögner inte var lögner. Inte ens en känslig människas nerver skulle, med något sinne, kunna förnimma att mörkret här på vinden förkroppsligats i ett svalg av dig själv, djupt inne i ett hörn bakom dig. En sorgmodig entonighet i min könslösa röst.

Språket är lite snarlikt Benedictssons. Du sitter i mörkret, en vindslucka att öppna eller stänga, och talar till mig över axeln. Vems axel? Där finns inte samma kvicka scenbeskrivning som i många av Benedictssons noveller, det direkta, att med få ord målande lyckas beskriva scenen, kulisserna, ramverket för gestaltning. För det tar några läsningar att helt förstå vad du egentligen sysslar med. Varför sitter du där med dina ovanifrånförnäma ord, i en mörk vrå, undan månljuset från vindsluckan? Visst kan Jensson skriva, men tala? Jag vill göra dig och poeten fri från konventioner. Låta dig få tala med konjunktioner, för att det är helt okej. I en prosadiktsvit, som bör och kan stå för sig själv. Ditt fångenskap i ord skapar en gallerförsedd läsning. Jag kommer inte in, helt.

”Hem – namnlösa bostäder. Din paradoxala strävan efter en mållös hemkomst.” Meningen ligger här oreflekterad och övertydlig inför det så uppenbart paradoxala. Underskattar du mig? Här bryts det konsekventa. Om du inte hade räknat varje ord som du uttalar, inte dolt oss: Jensson, mig och henne – det. Du predikar ibland som ur amfetamin, hela tiden babblande (vackert babbel) och inväntar sällan svar från den du talar till (om).

Förlaget har gjort sina fel. En debutant vars dikt tyvärr styrts sönder. Om det nu verkligen är Benedictsson som du talar till, eller är det till poeten själv – en själsfrände tillika antagonist? Du är knappast dialektal. Där är problemet. Har författaren suttit ensam med texten? För rösten är ju blind inför syftet. Om det verkligen är den dödes död som du talar till, så skiter jag faktiskt i att vara ödmjuk: Då har poeten bara skrivit ett halvt mästerverk. Vem valde att hänvisa så övertydligt till Benedictsson? Du styrs rakt mot hennes öde, sanningarna som du berättar blir spekulativa och avdramatiserade.

Du räds inte att vara mer än människa. Säger dig vara vid liv för att du faktiskt funnit några människor och sysselsättningar som är värda att leva för. För att du varit älskad av din far och din mor. Fråga dig själv om du ljuger. Fråga alltid dig själv om du ljuger. Du ser det falska, det fega, det småsinta i att vara människa. Du är inte du – bara en del av mänskligheten. Du har aldrig varit ung, och knappt ens varit barn.

Jag hoppas Sara Sum Jensson förstår mig. Att jag verkligen vill gott. En debut är ju viktig hörru! Varför måste du framställas så klok? Som om du sitter i mörkret med alla jävla svar – utan en tanke på att låta Benedictsson förklara: ”Att det du säger mig, har jag redan tänkt. Det är inte relevant att tala om min död, utanför det så levande i mitt efterliv.” Generationer – sedan den där dagen, med spegeln och rakbladet, de raka och beslutsamma snitten – har ställt samma fåfänga frågor; tala istället om ditt liv, tala om allt! Utom självmordet. Du underskattar Benedictsson och pratar dig själv underlägsen. Varför? Du talar ju så vackert. Är du rädd?

Sara Sum Jensson gestaltar dig väldigt känslosamt, samtidigt strikt regelbunden. Men konstruktionen är inte klar, du talar till mörkret, otydlig.

Ur Benedictssons död kan ingen svara, sluta spekulera så skrämmande snarlikt. Om du slutar vara manisk inför hennes öde, så kanske du hittar ditt syfte. Kanske förstår du Benedictsson, eller inte. Här måste Jensson som poet hjälpa till; genom att skapa tystnad, då framträder du inte desperat. Tala dig inte tokig, döv inför svaret som du ”mållöst” söker, din hemkomst. Här blir du väldigt otydlig. Och då kanske du slipper den skeva konstruktionen som Jensson slaviskt följer, dina flitigt huggna meningar.

Men, rösten får inte förväxlas med skaparen, Sara Sum Jensson. Hennes ”könslösa” karaktär i mörkervrån. För detta visar på en distans som bara en modig poet vågar skapa. Sara Sum Jensson lyckas väl. Men regelverket (och några onödiga korrekturfel) stör rösten och tar ned läsningen på jorden. Från ”du” till poeten själv. Varvid ni förväxlas. I övrigt en intressant debut och en utmanande berättarröst som briljerar sanningar som ingen annan. Men dig blir jag inte klok på.

Alla svarta ord du lägger fram. Ditt åldrande lägger döda möjligheter bakom sig. Du förvandlar dina tankar till handlingar, till svettiga verb. Extasen – det skrämmande utanförskapet från dig själv, som du samtidigt söker. Du reduceras till djur, och blir vad du föraktar. Allt är skam hos människan, ty hon är ingenting för sig, utan bara en del av mänskligheten. Alla ännu icke avslöjade mördare.

Similar Posts:

• Vecka 26 på dagensbok – Lärare, soldater och dagarna med farmor
• Den omöjliga friheten
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• En ny identitet i blomning

Tills imorgon har Christina läst Elin Bengtssons debutroman Mellan vinter och himmel. En ungdomsbok som handlar om två tonårsbröder där den ena är döende. Vad Christina tyckte om boken får ni veta imorgon.

Håkan har läst Sara Sum Jenssons prosadiktsvit Ur mörkret över axeln – en bok han är tveksam till. Sviten är en skriven läsning av Victoria Benedictssons efterlämnade skrifter – främst då hennes ofullständiga Ur mörkret, som Benedictsson skrev på under sitt sista år i livet. Och då givetvis fokus på hennes självmord.

Marie skriver om Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt. En roman om en kvinna som först i 30-årsåldern på riktigt lär känna sin farmor, och om deras gemensamma kärlek till litteratur. Enligt Marie är den tyvärr väldigt styltigt och platt berättad, vilket blir en märklig kontrast till det litterära samtalet i romanen.

På lördag gästar Sergej Kotov. Han har läst Soldater, av Sönke Neitzel och Harald Welzer, där de analyserar avlyssnade samtal mellan tyska soldater i fångenskap. Det är en bok om hur dessa män förhåller sig till allt våld de upplevt och själva utövat under kriget. En bok som har en välgörande humaniserande effekt, tycker recensenten.

Och på söndag skriver Anna Liv om Hennes iskalla ögon av Carin Gerhardsen. Det är den sjätte boken om Hammarbypolisen. Två kvinnor försvinner och när polisen kopplas in ser de likheter mellan de båda fallen. Bägge kvinnor har levt under mental press, och det vore inte osannolikt om de frivilligt flydde. Men så dyker ett lik upp… Det här är en spännande och obehaglig historia om fysisk- och psykisk misshandel. Om kontroll långt bortom det normala. En perfekt bladvändare på semestern, menar Anna Liv.

Similar Posts:

• Till dig som talar, över axeln
• Guldgruva för nya lärare
• En märklig kontrast mellan handling och utförande
• Midsommarveckan på dagensbok.com
• I solen med dagensbok.com – vecka 26

För den som vill ha en enkel ingång till 1880-talets kvinnliga författare och deras ämnen finns antologin Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott att leta fram. Den rymmer tolv noveller av lika många författare, från Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler till mindre kända förmågor.

En del av novellerna är betydligt intressantare ur historisk synvinkel än ur strikt litterär. Fast personligen tycker jag nog att det som enbart är litterärt intressant inte direkt är intressant alls. Vad ska man ha sådant till? Vad hjälper det hur bra man skriver om man nu inte har någonting att säga, egentligen?

Med den inställningen blir 1880-talet ett mycket spännande decennium, eftersom man då både i skönlitteraturen och annorstädes just intresserade sig för samhället och människorna runt omkring sig. Det rymmer Synd en hel del av.

Ett par noveller föregriper faktiskt arbetarlitteraturen, som skulle få sin storhetstid framåt 1930-talet. I Vilma Lindhés ”Intet att giva” drömmer en utsliten ung sömmerska om att kunna köpa julklappar till sin familj och i Elin Améens ”Träldom” har en kvinna sparat i åratal för att kunna sluta sin själsmördande tjänst som sällskapsdam och ge sig ut i Europa – bara för att med självklarhet tvingas avstå hela beloppet för att täcka sin slarver till brorsas spelskulder. Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar Hilma Angered Strandbergs ”Nitälskan”, en liten skildring av maktkampen i en kustförsamling, där ”moral” bara blivit ett vapen i kampen att framhäva sig själv på andras bekostnad.

En helt annan miljö står Anne Charlotte Leffler för, med den roande, skandalomsusade ”Aurore Bunge” – mer om den novellen finns för övrigt att läsa i Claudia Lindéns efterskrift till nyutgåvan av Lefflers Kvinnlighet och erotik – om en uttråkad societetsdam som hittar sig själv under en enkel sommarvistelse i skärgården, blir på smällen med en fyrvaktare och måste giftas bort för pengar.

Äktenskap och sexualmoral hör inte förvånande till novellsamlingens vanligare teman. Alfhild Agrell och Augusta Braunerhielm skildrar olyckliga, otillfredsställda hustrur. Hos Amalia Fahlstedt är det mannen som genom äktenskapskonvenans och könsideal blir lika olycklig. Victoria Benedictssons ”Ur mörkret” är just en mörk, bitter uppgörelse med erfarenheten av att vara ”det andra könet”.

Hos Stella Kleve är den kvinnliga huvudkaraktären rent bokstavligt på väg att dö av sexuell frustration och även hos Amanda Kerfstedt och Gerda von Mickwitz får den sexuella dubbelmoralen förödande konsekvenser. ”Mässling” är titeln på von Mickwitz välskrivet sparsmakade novell. Det är också den officiella diagnos som ges novellens syfilissjuka unga hustru. Smittan har hon från sin make, med både dennes och husläkarens goda minne. De är bara intresserade av att hålla skenet uppe utåt.

Sådana ämnen kunde man förstås inte skriva om oemotsagd. Birgitta Neys korta förord berättar en del om kontroverserna. Andra kan anas genom den reservation från den ursprungliga utgivare som tagit med efter Kerfstedts ”Synd”. Denna utgivare ser sig föranledd att påminna författarinnan att ”Vitterheten får ej undandraga sig skyldigheten att behaga”:

Familjefaderns beteende i er skiss är verkligen så gement, att det väcker avsky och bör även väcka besinning. Hans gemenhet döljer sig under en mask av ömhet och fin litterär bildning och blir därigenom än mera vidrig. Men är väl en sådan gestalt i och för sig värdig en plats i dikten? Skall ej läsaren med rätta betacka sig för att jämväl i dikten behöva dras med det obehagliga, varav man har mer än nog i det levande livet?

I framkallandet av sådana protester ligger väl en del av storheten i 1880-talets litteratur, i själva omformandet av vad litteratur kunde syssla med. Författarna i Synd är en del av just detta, att våga föra upp brännande sociala frågor på dagordningen.

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• En kvinna, en resa, ett liv
• Och kvinnorna?

Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Visserligen ser jag fortfarande värdet i en bok som Litteraturens historia i världen, och visserligen tycker jag fortfarande att boken är givande och intressant, men då den i utformningen till stor del liknar ett uppslagsverk och en översikt snarare än en djuplodad dykning i litteraturkanon, så är den långt ifrån heltäckande och ibland väl generaliserade. Glorian har med andra ord halkat en aning på sned.

Nu är det som sagt inte våren 2007 längre, utan våren 2010, och när jag får femte upplagan av Litteraturens historia i världens systerbok, Litteraturens historia i Sverige, i handen är jag betydligt mer kritisk i min läsning. Det är inte så att jag inte tror att det finns fog för det som sägs i boken, men eftersom jag i dag har en annan medvetenhet då jag läser, har jag hela tiden i åtanke att verkligheten kanske inte alltid är så enkel som den verkar i läroböcker.

Den största invändningen jag har mot Litteraturens historia i Sverige är just tendensen till att förenkla det som tas upp, att den ger så liten plats åt alternativa analyser och tolkningar, samt att det inte presenteras någon utförlig redogörelse över den referenslitteratur som används i boken (något som finns i åtminstone andra upplagan, som jag har hemma).

Det som står i Litteraturens historia i Sverige gör anspråk på sanningen, något som i och för sig inte är ovanligt då det gäller läroböcker, men det skulle ändå vara skönt med en lite mer ödmjuk hållning. Verkligheten är ju, som bekant, sällan svart eller vit. Det är den dock i Litteraturens historia i Sverige och jag kan tycka att man blir lite väl tvärsäker och karaktärsutmålande när man till exempel påstår att falsk blygsamhet inte låg för Victoria Benedictsson och att Edith Södergran led av en ”bitter erotisk besvikelse” ovanpå sin tuberkulos. Vem vet, det kanske står om Södergrans sexuella frustration och Benedictssons karaktär i diverse brev, dagböcker och andra tänkbara källor, men då jag som läsare inte får någon referens till detta är det svårt att ta det som skrivs på allvar. Och frågan är ju dessutom hur stor glädje jag som läsare har av denna information, sann eller inte.

Samma sak är det med de romaner som behandlas. Boken slår ofta fast vad en roman handlar om och hur man skall tolka den, utan att redogöra för alternativa möjligheter och eventuella analyser av verket som strider mot den, i boken, fastslagna.

Den största glädjen med Litteraturens historia i Sverige är att den, samtidigt som den ger en överblick över litteraturhistorien, även väver in en bit historia samt idéhistoria i redogörelsen. Detta är både intressant och har en poäng, då det underlättar för läsaren att sätta in verket i den samhällskontext och litterära miljö, samt den filosofiska strömning som var tongivande under den tid som verket tillkom. Visserligen finns det en fara att göra på detta sätt, då risken finns att man pressar in vissa verk i ramar som inte passar dem, istället för att se böckerna som fristående objekt där romanen talar för sig själv. Men om man tar detta i beaktande då man läser kan jag knappast se att denna kringliggande information och inramning skulle utgöra ett problem.

Att den femte upplagan av Litteraturens historia i Sverige utökat texterna om litteraturen efter 1965 och att den har med böcker som utkom så sent som 2009 höjer läsvärdet ytterligare, och jag kan inte låta bli att fundera: Kommer urvalet kännas relevant om några år? Kommer vi minnas Johannes Anyurus Städerna inuti Hall och Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten, för att ta två exempel från 2009.

Som nybörjarbok på området litteraturvetenskap och som allmänt uppslagsverk anser jag fortfarande att både Litteraturens historia i världen och Litteraturens historia i Sverige är viktiga och fyller en funktion. De båda verken förklarar förhållanden på ett enkelt sätt och så länge man förhåller sig kritisk och ifrågasättande i sin läsning fungerar Litteraturens historia i Sverige utmärkt som en introduktion på området, samt som ett uppslagsverk för en litterärt intresserad allmänhet.

Similar Posts:

• Ingen kanonidé
• En inblick i ett annat hörn av litteraturhistorien
• Denne gigant
• Fram för läsarnas litteraturhistoria!
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige

Ett dramatiskt självmord är inget vanligt sätt att sluta en avhandling och Fria själar är heller inte någon vanlig sådan. Den är inte upplagd som en avhandling och med risk för att späda på avhandlingarnas ibland oförtjänt dåliga rykte som böcker betraktat, måste man nog ändå konstatera att om de flesta avhandlingar tenderar att ha större kunskapsvärde än läsvärde är förhållandet här snarare det omvända.

Fria själar är en uppgörelse med den individualistiska liberalism som kan sägas utgöra kapitalismens ideologiska överbyggnad och som fullkomligt genomsyrar den moderna västerländska synen på människa och samhälle. Björk diskuterar liberalismens urgestalter John Locke och John Stuart Mill och låter i sin andra del Benedictsson personifiera den svårlösliga konflikten mellan de båda herrarnas autonoma idealfigur och den i realiteten relationella människan.

Nina Björk har varit debattör i ropet sedan hennes Under det rosa täcket blev feministisk bibel i mitten av 1990-talet och Fria själar fick en hel del uppmärksamhet när den kom ut i höstas – inte minst av det mer skeptiska slaget. På senare tid har Björk anklagats för att ha övergivit sina feministiska ståndpunkter och Fria själar kritiserades som både ovetenskaplig och nykonservativ.

Och visst ekar det en smula misstänkt i öronen, när Björk inleder med att förankra sina resonemang i erfarenheten av att ha fått barn, av dessa vansinnigt irriterande människor som kan avfärda vad man än säger i vilket ämne som helst med ett ”Men du vet ju inte, för du har ju inte barn”. Den nyvunna, eller kanske snarare nyuppdagade, essentialism som Björk vill lyfta fram är dock knappast särskilt kontroversiell och har egentligen mycket lite med någon biologisk könsbestämning att göra.

Det Björk pekar på är snarare hur liberalismens tro på den självständiga individen krockar med den politiserande strukturella analys som bland annat feminismen bygger på. Människan är, menar Björk, snarare än den autonoma enhet liberalismen vill föreställa sig, en exceptionellt beroende varelse. Ingen annan art är så hjälplös under så lång tid som ett nyfött människobarn, inga andra är så beroende av varandra.

Här finns dock glidningar i resonemanget. Dels i genre, från de politiska texterna till Benedictssons personliga erfarenheter. Dels i behovstrappan, från invändningarna mot Locke och Mill att våra basbehov som av mat och dryck faktiskt inte direkt är frivilliga, till Benedictssons mer komplexa behov av självkänsla och bekräftelse.

Halvan om Benedictsson är onekligen bokens behållning och en erfarenhet av den moderna människosynens problem som fortfarande känns i grunden relevant. Historieskrivningen kring Locke och Mill framstår kanske i stora delar mer som kuriosa, men i huvudsak kan man ändå avskriva många av Fria själars problem som genrefrågor av måttligt intresse för den vanlige läsaren. Det här är mer en lång essä än en avhandling, men Björks förmåga att formulera den moderna människans komplexa föreställningar är densamma här som 1996. Också Fria själar hänger kvar i medvetandet.

Similar Posts:

• Friheten att drunkna
• Poet i ständig förändring
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Marknadsdemokrati – En testballong
• Om frihet och makt, och balansen däremellan

Selma framstår som en barnslig och samtidigt orädd person som vågar ge svar på tal och kanske inte alltid är så flickaktigt foglig som omgivningen förväntar sig. Vad är det då som får henne att ta steget att tacka ja till en friare som är jämn-gammal med hennes egen pappa, som hon inte tycker är det minsta attraktiv och som hon öppet erkänner att hon aldrig kommer kunna älska?

Är svaret verkligen så enkelt som pengar? Pengar som en möjlighet att förverkliga drömmar? Den stora mängden pengar som kommer innebära att hon aldrig kommer behöva bekymra sig om sin försörjning? Hennes makes pengar. Han som blir hennes nästa förmyndare, han som lovat att ge henne allt.

Att man redan från första sidan får klart för sig hur ung och oerfaren hon är, gör upplevelsen av denna förlovning desto obehagligare. Vet hon vad hon ger sig in på? Hon ges möjlighet att ge sitt samtycke eller neka, det är ingen som tvingar henne, men det är heller ingen som avråder henne. Sett ur de båda förmyndarnas synvinkel, framstår det nästan som en affärsöverenskommelse.

Kyrkoherden klappade honom på axeln.
- Jag förstår dig så väl, sade han och såg nästan rörd ut, var lugn för att barnet skall få allting som hon vill.

Det finns flera paralleller mellan författarens och hennes huvudpersons liv och det märks när temperaturen stiger. Det händer inte mycket i den yttre handlingen i boken, men på det inre planet kokar det. Samtidigt som Selma fogar sig i sin nya roll, grubblar hon mer och mer på vad denna roll gör med henne som människa och hennes självrespekt. Har hon överhuvudtaget någon möjlighet att ångra sig?

Ibland upplever jag att författaren i väldigt hög grad använder texten till att utveckla och förklara sina tankar om äktenskapet, det gör texten bitvis lite statisk. Samtidigt är det mycket spännande att ta del av dessa åsikter, upprördheten och glöden smittar och det är lätt att föreställa sig att boken ansågs radikal när den kom ut första gången. Den är svartare än Fru Marianne där det i större grad finns en blandning av förtvivlan och hopp, där hon inte helt tycktes vilja ge upp bilden av att ett romantiskt, harmoniskt äktenskap skulle kunna vara möjligt.

Ekonomi är fortfarande ett laddat tema i de flesta relationer, något som sällan diskuteras i offentligheten. Många unga sambos delar till exempel sina gemensamma kostnader 50-50, även om mannen tjänar betydligt bättre och därmed får mycket mer pengar över till privat förbrukning. Skulle det inte vara mer rättvist att dela kostnaderna proportionellt i förhållande till inkomst? Eller ser man hellre att mannen kan vara Pojken med guldbyxorna, den som har råd att spendera, bjuda på resor och restaurangbesök? Vad gör det med maktbalansen i en relation, om en alltid är den som ger och en annan alltid är den som tar emot?

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• Klassikervecka: Kolliderande drömmar
• Skoningslös blick på ett kvinnoliv

Berättelsens yttre ramar framstår som gammaldags: Marianne får som 16-åring ta ställning till ett friarbrev från Börje, en kanske tio år äldre förmögen bonde som hon endast träffat hemma hos gemensamma bekanta och som hon inte kan påstå att hon känner. När föräldrarna försäkrat sig om att friarens ekonomi verkligen är god, är det upp till dottern att avgöra om hon vill acceptera förslaget om giftermål eller inte.

Eftersom hon vet så lite om Börje får hennes fantasi desto större spelrum och hon hämtar näring till sina romantiska dagdrömmar i de romaner hon slukar. Lika lite vet Börje om den han önskar dela sitt liv med. Vem tror han sig se i denna ungdomliga skönhet som fascinerar honom? Författaren ger oss inblick i bådas tankar och det skapar snabbt en spänning. Som läsare ser vi hur de projicerar sina drömbilder av vem de vill att den andra ska vara på varandra, hur de ger illusioner näring.

Det blir en nästan omedelbar förlovning och sedan dröjer det inte länge till bröllopet. Snart befinner sig Marianne med sin nya status som fru nästan helt isolerad på en gård som känns henne främmande långt ute på vischan. Hon är inte upplärd att befatta sig med husliga sysslor, hon vill inte ta på sig någon roll som husmor, hon sjunker djupare in i sina dagdrömmar och söker tröst i sina romaner. De är uppväxta under helt olika förhållanden: Börje i en enkel miljö men han har arbetat sig upp till en bättre ställning som vuxen, Marianne i en familj med fina vanor, men där familjeekonomin är urholkad och befinner sig på konkursens rand. Deras olika klassbakgrund innebär att de är vana att förhålla sig till helt olika koder och sociala regler i sällskapslivet. Missförstånd uppstår lätt.

Utan att avslöja för mycket av handlingen, vill jag bara nämna att situationen ställs på sin spets när en tredje person gör entré i dramat. Detta rör om ordentligt i tankar och känslor och lantlivet framstår nu som allt annat än stillastående.

För den, som allt framgent skall följa en, blottar man sig minst gärna, ty man känner att det måste komma ting som man vill dölja, eller förhållanden som gör en böjd att sopa bort sitt förflutna. Den, som man en gång givit sitt fulla förtroende, kan i sådana fall bli till en obarmhärtig censor, inte allenast över ens handlingar, utan över ens hemligaste motiv; man har givit honom medel att gräva ut ur ens hjärta, vad man ville dölja för sig själv. Nej. De som står i personligt förhållande – ett yttre, menar jag – de är endast att betrakta som mina motspelare. Känner jag lust att visa upp mina kort för någon, så – inte blir det för dem! Nej, man väljer en utanför stående. Och för sina förtroenden väljer man en främling. Man skiljes – och det sagda är som viskat i vinden. Man är fri som om det aldrig vore sagt, och när man vänder sig åt annat håll, är man lika outforskad som förut.

Vissa konflikter känns tidsbundna, som detta att som ung kvinna på 1800-talet flytta direkt från barndomshemmet till sin mans hem utan någon tid att vara ensam, odla egna intressen, studera eller bygga upp en självständighet. Efter att ha varit ekonomiskt beroende av sin far, blir hon nu ekonomiskt beroende av sin man. Vad ska hon bygga sin självkänsla på? Vad känner hon att hon har att erbjuda utöver sin ungdomliga skönhet?

Andra konflikter i deras relation känns minst lika aktuella idag. Den ständiga balansgången mellan närhet och avstånd – vad är de beredda att anförtro varandra och vad tiger de om? Finns det svek som är omöjliga att överbrygga eller finns alltid möjligheten att förlåta? Hur bygger man upp en långsiktig känsla av gemenskap sedan den första förälskelsen mattats av?

Visst blir boken en lovsång till tvåsamheten, men inte vilken tvåsamhet som helst utan en som bygger på djup ömsesidig respekt, dit det inte finns några genvägar och där det är en förutsättning att båda parter är beredda att investera.

Similar Posts:

• Penningen är makt
• Mördarens monolog
• Kriget mot ett mansdominerat samhälle
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• En på dussinet

EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?

MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart – det är ju en klassfråga – men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.

Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier – inte minst för att försvara sitt eget författande – men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.

EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare – två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.

MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge.

Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är… korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där – professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.

Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa Aniara? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.

EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?

MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag – utan någon större eftertanke – i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.

Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwarz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare Hastfordska vapnet. Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.

EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon ”av naturen” konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?

MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon – hur differentierad man än försöker göra den – handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas. Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi – eller räknar med – att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en ”klassiker” är, eller vad man ”borde ha läst”.

EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons Feberboken som första bok att ge ut?

MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: ”Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?”. Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just Feberboken. Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.

EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?

MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten… Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.

EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs Giftas II som egentligen är en anteckningsbok – där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?

MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur – vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning – samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen ”Ett eget rum” på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra ”en feministisk bearbetning” utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.

EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om Fadren så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?

MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem.

Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp Fröken Julie utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom.

Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av Fröken Julie som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller…

Similar Posts:

• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Skriv nåt bättre själv!
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200