Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna i jorden, det här huset, och de skulle alla sugas med ner: när Joel gick genom förmaket såg han i fantasin mullvadarna gräva sina gångar längs förmörkade korridorer, såg gängliga nejlikor rota sig i rum som var packade med jord, syrener växa upp ur ögonhålorna i ett kranium.

Joel Harrison Knox befinner sig i ett gränsland. Som trettonåring är han på väg från barndomen in i vuxenlivet. Hans ena förälder, den älskade modern, har just dött och för första gången har hans far hört av sig och erbjudit Joel att flytta till hans hem, Skully’s Landing. Boken börjar med Joels resa från släktingarna i New Orleans till fadern och Alabamas landsbygd. Men det ska dröja innan Joel får träffa sin far, eller ens få veta varför han inte får träffa honom.

Under tiden lär Joel känna alla de andra som bor kring den här avkroken i den amerikanska södern: pappans fru Amy, hennes kusin Randolph, Missouri som kallas Zoo och hennes farfar Jesus Fever. Och så tvillingarna Idabel och Florabel samt eremiten Lilla Solstrålen. Trots att alla karaktärerna tycker om Joel (även de han inte gillar) känner han sig ofta ensam och längtar efter bekräftelse.

Det är en brokig skara som tillsammans med miljön är perfekt för att kittla den unge Joels fantasi. Capotes utbroderade beskrivningar av omgivningar och händelser flyter sömlöst mellan verklighet och dröm och det är lätt hänt att trassla in sig och gå vilse. Minst lika viktigt som skeendena är dock stämningen, med ett ständigt mörker som lurar strax runt hörnet.

Språket är minst sagt daterat, med tillhörande rasistiska uttryck och förhållningssätt, och Per Erik Wahlund har i sin översättning försökt överföra dialektalt tal, vilket alltid är svårt. För hur ska jag ”höra” sydstatsuttalet på svenska? Är det någon särskild svensk dialekt översättaren har försökt fånga? Eller är det tänkt, så som det lätt framstår, att vissa karaktärer har ett generellt ”slappt” uttal? Sådant sitter jag och funderar på när jag läser dialogerna, snarare än att dras in i berättelsen – men det är ju sådana översättningsnötter som inte är helt enkla att knäcka.

Allt eftersom jag kommer in i berättelsen, och när jag väl är förbi de inledande längre dialogsekvenserna, så blir det dock allt lättare att se förbi detta och falla in i den mystiska, förvirrande och spännande värld som Joel Harrison Knox befinner sig i under en tid, inte alltför länge, innan allt har förändrats.

Similar Posts:

• När natten gråter
• Lukt av ladugård, depression och död
• På andra sidan
• Halvhjärtat experiment
• Ingen sommar utan nordic noir?

Boken utspelar sig i två tidsplan och handlar framför allt om Libby, vars mor och två systrar mördats i vad som kallas ”Den satanistiska bondgårdsmassakern” för 24 år sedan. Libby, som då var 7 år, överlevde och bidrog med sitt vittnesmål till att hennes bror Ben blev fälld för morden. På uppmaning av medlemmar i en ”mordklubb”, som inte tror att Ben är skyldig, inleder Libby nu en undersökning för att försöka få reda på exakt vad som hände när hennes familj dog.

Parallellt med den berättelsen så får man följa Libbys mamma Patty och brodern Ben under dagen då morden sker. Långsamt läggs alltså pusselbit till pusselbit i Libbys undersökning, samtidigt som klockan obevekligt räknar ner mot katastrofen i dåtid, utan att dramats huvudpersoner vet om det.

Det är ett väldigt effektivt berättarsätt – alla händelser framstår som betydelsefulla och ödesdigra när man som läsare vet att personerna som är med om dem kommer att dö inom 24 timmar. Den dokumentära Med kallt blod av Truman Capote, som Mörka platser har jämförts med, använder sig också av detta berättande, och i början av boken känner jag verkligen likheten med Capotes mästerverk, vilket bidrar till den skräckblandade förtjusningen inför Flynns bok. Men hos Capote hade familjens liv inget samband med att de blev mördade, medan det hos Flynn ganska snart framgår att Ben är inblandad i ganska problematiska göromål och att hans mamma är utfattig och håller på att förlora greppet om sin tillvaro. Det finns alltså en ”förklaring” till morden, vilket saknades i de händelser Capote återger, som så ofta i verkligheten. Det gör också Mörka platser till en mer konventionell deckare än det kunde ha varit.

En annan sak som gör att läsningen bitvis blir plågsam är kopplingen till satanism. På mordplatsen finns satanistiska tecken målade i blod på väggarna, och när Ben visar sig ha lyssnat på heavy metal, färgat håret svart samt haft kopplingar till påstådda satanistiska kretsar så blir hans skuld ännu mer trolig för rätten. Här kan jag inte undgå att tänka på de verkliga mordrättegångar i USA där (med allra största sannolikhet) oskyldiga människor dömts för brott med koppling till påstådda satanistiska ritualer. Se exempelvis någon av de många dokumentärerna om The West Memphis Three för verkliga personer som påminner mycket om Ben och som liksom han har suttit inspärrade under lång tid på lösa grunder. Temat är intressant och gripande, sedan är jag ändå tveksam till hur Flynn skildrar de faktiska kopplingar Ben har till satanismen – det riskerar lätt att bli spekulativt att skildra något som har sådan tveksam verklighetsförankring som ens lite verkligt.

Mörka platser har också fått mycket uppmärksamhet för sin hjältinna: Libby är nämligen en inte särskilt sympatisk, ganska trashig och motvillig huvudperson. Hon skiljer sig i mitt tycke mest från andra deckarhjältar genom sin trotsiga och lätt aggressiva humor – trots att hon helst inte vill göra något alls så känns hon långt ifrån som en person som skulle fixa att vara sysslolös. Jag tycker att Flynn lyckas väl i skildringen av de sjaskiga miljöer där Libby vistas – personbeskrivningarna är ofta på pricken, radhusområdena och de nergångna klubbarna blir levande. En annan sak hon gör väldigt väl är att skildra Libbys minnen av sin barndom. Då och då inflikar hon små, till synes ovidkommande minnesbilder av vad de brukade äta, hur hennes syster brukade fläta hennes hår, vad hennes mamma brukade ha på sig. De bitarna bränner till och känns på riktigt.

Sämre är det med det språkliga. Framför allt skiljer sig den rent stilmässiga nivån åt väldigt kraftigt, både mellan bokens olika delar och inom kapitlen. Den stilmässiga skillnaden mellan berättelsens två plan är kanske medveten, eftersom nutiden berättas i jagform av Libby och dåtiden i tredje person, men jag tycker det stör läsningen. Dessutom är översättningen faktiskt rent ut sagt dålig (eller om det är korrläsningen). Det är syftningsfel och klumpiga ordval, ibland till den grad att man nästan inte förstår vad som händer eller sägs. Även här känns det som om problemen har varit större med nutidsdelarna, och ett rakt igenom dåligt språk hade nästan varit att föredra framför den nuvarande blandningen av välformulerad och välskriven text, och konstigt språk med utelämnade skiljetecken.

Sammantaget är det ändå en bok som jag läste fort och som kändes tillfredställande rent berättarmässigt (även om den tenderar att överutnyttja knepet att bygga spänning genom att bara låta saker bli värre och värre hela tiden). Jag dras med, och jag intresserar mig för karaktärerna. Dessutom blir jag onekligen sugen på att läsa fler av Gillian Flynns böcker, och det är väl ett betyg så gott som något.

Similar Posts:

• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Spännande från Flynn
• Pojke möter flicka med en tvist
• Hemligheternas hus
• Välskrivet på välbeprövat tema

"Frukost på Tiffany’s" blev Truman Capotes stora genombrott som författare. Året var 1958 när hans uppdiktade hjältinna, den charmerande men ack så neurotiska fröken Holiday Golightly, började röra sig mellan läsare världen över. Ensam men omsvärmad sätter hon hjärtan i brand, huvuden i spinn och kroppar i gungning. Hennes naivitet är lika påtaglig som de många slingorna i hennes hår. De olika männen lika vanligt förekommande som de resor till Sing-Sing, under vilka hon utan att tänka på konsekvenserna en gång i veckan lämnar meddelanden till den ökände förbrytarkungen Sally Tomato, enligt Holly själv "en gammal kramraring och hemskt religiös". Drömmar om den stora kärleken, resor till världens ände och en aldrig sinande förmögenhet i hennes av gåtfullhet och cynism spetsade kölvatten.

Truman Capotes "Frukost på Tiffany’s" har många gånger, och detta med all rätt, kallats för en av världens mest berömda långnoveller. Det är en fräck historia där den inledningsvis sköra vänskapstråden mellan den namnlösa författaraspiranten och Holly Golightly blir till ett tvättäkta band ju längre in i boken man som läsare arbetar sig. Författaren leker fram underhållande scenarion och utmanande dialoger och lyckas med hjälp av sitt vältränade öga och uttrycksfulla språk klä av den amerikanska societeten in på bara skinnet, avslöja rika mäns okuvliga längtan efter unga kvinnor och förmedla rädslan inför det världskrig som var dag skördar liv på andra sidan Atlanten.

Capote själv var, precis som Holly Golightly var, är och alltid kommer att vara, barnslig, underhållande och självupptagen. Han gick på aldrig tidigare beträdda stigar genom livet, ensam och olycklig, men lyckades trots detta alltid ikläda sig den okuvliga medelpunktens sargade rustning, inte bara på de stora fester han själv ordnade utan även de han bjöds in till att närvara vid. I likhet med hur bokens kvinnliga huvudperson skickligt manövrerar det långa koppel av beundrare som följer henne under detta nittonde levnadsår, lyckades även Truman Capote under sitt sextioåriga liv med hjälp av charm, ambition och målmedvetenhet snärja sina medmänniskor om inte runt halsen så åtminstone vid fotknölarna. Precis som Holly Golightly drog han okuvligt blickarna till sig i en värld där den genomsnittlige medborgaren var något helt annat än en iögonfallande posör med diverse underhållande historier och djärvt humoristiska kommentarer innanför västen om nöden så skulle kräva.

Tillsammans med de tre novellerna "Ett hus av blommor", "En diamantgitarr" och "Ett julminne" utgör "Frukost på Tiffany’s" ett fullgott exempel på Capotes utsökta berättarteknik. Han är djärv utan att vara smaklös, artig utan att för den skull vara tråkig. Utan omsvep ställer han den man han var innan sitt genombrott i bjärt kontrast till den kultfigur han sedermera kom att bli. Han är lika mycket Holly Golightly som han är bokens namnlösa berättarjag, lika entusiastisk i sin rastlöshet som milt framfusig i sin jakt på trygghet. Eller som Marie Peterson enkelt men träffsäkert skriver i förordet till denna Truman Capotes vida omtalade långnovell:

Det är en rolig och fräck historia, men vänskapen mellan Holly och berättaren är skör och hemlighetsfull. Han tycker om trygg stabilitet, medan hon är upptagen med att ständigt fly från människor och platser. Vid deras första jul ger hon honom en fågelbur och han ger henne en amulett med St. Christopher, resenärernas skyddshelgon. "Skål och lycka till", säger Holly. "Det är bättre att stirra upp mot himlen än att vara där. Så tomt, så dimmigt däruppe. Bara ett ställe där åskan går och saker försvinner."

Similar Posts:

• Med hållpojkar mot Hollywood
• Motstridigt på många plan
• Lika drömskt som verkligheten
• Medan vi och världen faller
• Komediernas kung

Hur var detta möjligt? Hur kunde en av de mest beundrade och omtalade stjärnorna falla så? Svaret kan hittas i den galax där Hollywoods och den västerländska socitetens stjärnor fortfarande lyser, även om många redan är utslocknade. I likhet med Marilyn Monroe, Judy Garland och James Dean handlar det om begåvningar som lyckas fånga ögon och öron hos en hel värld genom att mer eller mindre vända ut och in på sig själva på filmduken eller scenen av en enda orsak: För att bli älskade. Så var Truman. I desperat behov av att vara älskad och omgiven av vänner och beundrare.

I sommar har Gerald Clarkes omfattande biografi över författaren Truman Capote släppts i ny upplaga, i efterdyningarna efter succéfilmen Capote från i vintras. På bokens framsida tornar Capote gestaltad av Philip Seymore Hoffman upp sig med ett ansiktsuttryck präglat av lika delar sårbarhet och överlägsenhet. Det är inte konstigt att Hoffman fick en Oscar för bästa manliga skådespelare för sin insats i filmen. Han lyckas skildra en på samma gång hänsynslös som ytterst bräcklig författares kamp att framställa den första ”faktaromanen” i litteraturhistorien. Men är det verkligen Truman Capote han skildrar? Filmen bygger på två tre kapitel i biografin. Man har valt att fokusera på tillkomsten av romanen Med kallt blod och på det moraliska dilemma som skrivandet av densamma innebar. Reportaget om ett fruktansvärt mord på en familj i den amerikanska mellanvästern kunde bara avslutas på ett sätt; med att mördarna dömdes. Att de döms till döden efter åratal av överklaganden och olika segdragna processer innebär att boken får sitt logiska slut. Med kallt blod blir ett isande drama med tragediens mekanismer och det engagerade samhällsreportagets objektiva slagkraft. Filmen är mycket välgjord och Hoffman är utmärkt, men när läsaren möter Capote i hela hans omfattning i Gerald Clarkes bok möter hon en betydligt mer mångfacetterad karaktär. Truman tornade aldrig upp sig som på filmaffischen. Han var 1,60 lång.

Clarke har gjort ett gediget arbete. Boken är som sagt omfångsrik och går in på detaljer som vilken kaffesort Capotes långvarige partner Jack föredrog och hur huvudbonaderna kvinnorna bar på ”Den svartvita balen” (Capotes beryktade kändisfest på sextiotalet, lika sammansatt och välplanerad som något av hans litterära verk) såg ut. Över huvud taget ger oss Clarke en uttömmande skildring av en människas inre och yttre förehavanden. Likt Capotes idol Flaubert står han med en imaginär skalpell över sitt objekt. Capote är Madame Bovary och Clarke är på sätt och vis Flaubert. Biografin blir mycket riktigt ett ödesdrama som går mot sitt enda tänkbara slut där i en säng i Palm Springs. I likhet med Emmas död är det också gift som fördärvar Trumans blod.

Vi möter emellertid först en liten pojke som kastas mellan oansvariga föräldrar, en mor som låser in honom på hotellrummet för att hon ska kunna gå ut och träffa män och en far som storskrävlande försöker lura folk på pengar. Trots moderns psykiska misshandel blir hon en symbol, en idol för sin son. Hon är den vackra kvinnan som sveper in i hans liv med vackra klänningar och parfym då och då när han överlåtits till sina excentriska mostrar, bara för att genast ge sig av på nytt mot nya äventyr. När Capote så småningom blivit en känd författare är det, trots, eller kanske just på grund av, hans homosexualitet, vackra och svåråtkomliga kvinnor, som han vurmar mest för. Han kallar dem sina svanar. Han vill inte ligga med dem, men han avgudar dem, dessa överjordiskt vackra och oåtkomliga.

Clarkes bok skildrar Capotes starka vilja att bli något, att svinga sig upp ”likt en örn”. Han vet redan tidigt att det är författare han ska bli, men inte vilken författare som helst; han ska bli en av de största i klass med nämnde Flaubert, Maupassant och Proust. Med hjälp av utsökt komponerade noveller gör sig den unge Capote snart till ett namn på allas läppar i det litterära New York. När hans första roman Andra röster, andra rum kommer ut på fyrtiotalet blir den en mindre sensation, inte minst tack vare omslagets foto av en androgyn pojke liggande på en divan. Han tittar snett uppåt med en sorts märkligt förförisk blick mot betraktaren. Många chockas av att författaren vågar uppträda som ett okynnigt sexobjekt på baksidan av sin debutroman. Han är som en korsning av Huckleberry Finn och Oscar Wilde. Clarke ger oss alla de saftiga detaljerna i denna och många fler skandaler som skall komma i författarens liv.

Om man ska invända något så är det i ganska hög grad just omslag vi får bekanta oss med; stjärnornas ansikten, societetens cocktailpartyn och barernas ofrånkomliga martinidrinkar, för att inte tala om en del som skulle kunna kallas skvaller. Men den skildringen är nödvändig, eftersom det var så han levde. Det är mycket yta i Capotes värld då han svingar sig likt örnen tillsammans med Hollywoods, storfinansens och storpolitikens svanar med makar. Men vi möter också exentriska lesbiska konstnärinnor, narkotikaberoende ”professionella” hållpojkar och våldsamma sjömän som ställer upp mot betalning. Till sist är det dock berättelsen om en hårt arbetande författare. Sakta men säkert tar också Capotes energi slut; det charmiga buspojksleendet suddas ut i kanterna och drinkarna tar allt större plats i hans liv. Filmen Capote har som sagt valt att koncentrera sig på tillkomsten av Med kallt blod och på så vis själva peripetin i tragedien. Capote blev bokstavligen psykiskt uttömd av den upplevelsen. (Han kom en av mördarna mycket nära och tvingades av journalistseden eller den objektive författarens plikt att bevittna själva avrättningen.) Med kallt blod är hans största succé, men också hans fall.

Den text som slutligen dränerar honom på psykisk styrka är paradoxalt nog det som skulle ha blivit hans magnum opus, den i proustianska dimensioner upplagda Besvarade böner. Verket förblev oavslutat men delar av romanen publicerades i tidningar. I kapitlet ”La côte basque 1965″ gör han det förbjudna; visar att hans relation till överklassen är betydligt mer dubbel än någon kunnat ana. Som en modern Proust har han deltagit vid aristokratins middagar och lustjaktsturer, glittrat och skrattat, för att så i denna text fullkomligt klä av de onåbara deras kläder och avslöja de mest pinsamma tillkortakommanden. Många av hans rika vänner vänder sig likt ett vildjur och vrålar samstämmigt på hämnd. Man vill ha den lille bögens blod. Han har gjort det mest förbjudna; genomskådat omslaget och sett att gudarna är vanliga dödliga. På sätt och vis mister han därmed även sin främsta gudomliga inspiration. Den har ju vänt honom ryggen. Clarkes skildring av Capotes sjuttio- och åttiotal är en smärtsam läsning fylld av självdestruktivitet, dåliga kärleksaffärer med våldsamma förment heterosexuella män och ett tilltagande alkohol- och pillermissbruk. Holly Golightly talar i Frukost på Tiffanys om hur ”de små röda” tar över och barndomens ångest väller fram. Slutligen tar de också makten hos hennes skapare och Truman står i stort sett ensam igen, inlåst i sitt hotellrum.

Gerald Clarkes biografi ger oss en sammansatt bild av litteraturens motsvarighet till Andy Warhol. Problemet är att Capote aldrig bara var yta, vilket man kanske kan säga om Warhol, trots att han var ”sin tids mest fotograferade författare” som Clarke kommenterar vid ett foto i boken. Capote var på sätt och vis ett offer för sina egna destruktiva tankar, men också för en värld som inte accepterar framgång hos någon som vågar vara både yta och innehåll, flicka och pojke, partyposör och författare, stingande kvick och intellektuellt enastående. Att han dessutom vågade sno åt sig de vackraste damerna gjorde det hela ännu värre!

Similar Posts:

• Två sidor av samma mynt
• Motstridigt på många plan
• Personlig biografi om bortglömd legend
• Frankofil julafton
• Tidsresa till Paris