Det blir inte mindre svårt av att läsa Magnus Västerbros Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII. Titeln säger förstås en hel del om hur författaren ser på envåldshärskaren, men ingen med moderna ögon skulle rimligtvis kunna se det särskilt annorlunda. Kungamakten var vid den här tiden enväldig. Kungen kunde fara fram med sin befolkning precis hur han ville, och det gjorde han också. Han var utnämnd av Gud och hans makt var absolut.

Visst fanns det de som protesterade. De fanns de som gjorde uppror, som försökte formulera alternativ. De fanns de som försökte smita undan, inte minst de oändliga utskrivningarna av nya soldater till kungens ständigt pågående krig. Som rymde, som skadade sig själva, som till och med tog sina liv hellre än att skickas till de skoningslösa slagfälten långt borta.

Det är om alla dessa människor Västerbros Augustnominerade bok handlar, snarare än om kungen själv. Att skriva om dem är ingen lätt uppgift. Människorna under 1700-talets första decennier har inte lämnat alltför många spår efter sig. Det gäller i synnerhet den stora massan, de som slet allra hårdast under krigarkungens ständigt nya pålagor. De dyker på sin höjd upp i överhetens dokument, när de till exempel dras eller drar andra inför domstol. Möjligen skrev de, eller fick hjälp att skriva, brev hem från fronten som av någon lycklig slump sparats för eftervärlden.

Här finns soldathustrur som inte sett sina makar på många år. Kanske träffar de någon ny, kanske behöver de träffa någon ny för att klara av att försörja sig och sina barn. Men otrohet är ett brott mot Gud, och straffas hårt. Är kanske inte krigets hela elände ett straff från Gud, för folkets syndiga leverne? Ja, inte bara kriget förresten, utan hungersnöden som följer i spåren av såväl missväxt som en ständigt stigande beskattning för att finansiera kriget. Som om det inte var nog kommer pestutbrottet till Sverige sommaren 1710, och dödar på vissa orter halva befolkningen.

Under hela denna plågade period sätter kungen knappt foten i Sverige. Han far omkring nere i Europa, han slåss mot danskar, polacker och ryssar, han firar segrar och möter nederlaget i Poltava. Han avsätter den polske kungen och hänger långt nere i Osmanska riket i flera år, i fåfängt hopp om förstärkningar från sultanen. Om ”sitt folk” verkar han sannerligen inte bry sig det minsta. Inte längre än att han irriterar sig på att de inte lämnar ifrån sig all den finansiering och kanonmat han anser sig behöva och ha rätt till.

Detta brutala samhälle har Västerbro lyckats skildra föredömligt. Han lyfter fram människor ur olika skikt så gott det är möjligt, från de fattiga själar som mest skymtar i rättsdokument av olika slag till rådsmän, författare och diplomater som lämnat efter sig dagböcker, korrespondens och liknande. Alltför kritiska mot kungen kunde de såklart inte vara. Det var straffbart då.

Vad Tegnér och hans efterföljare hade för ursäkt är mer oklart.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Freden intressantare än kriget
• Nödens år väl skildrade

Anne Applebaums bok om denna svältkatastrof inleds som sig bör med en beskrivning av bakgrunden, från Sovjetregimens födelse och framåt. Författaren beskriver då bland annat motståndet mot bolsjevikerna – både från reaktionära krafter som ville bevara det gamla tsarväldet, och från revolutionära krafter som exempelvis Ukrainas omfattande anarkistiska resning mot både tsar- och bolsjevik-välde. Att försöka skildra denna utveckling är utan tvekan svårt då konflikten var så ideologiskt laddad redan i sin samtid. Tråkigt nog känns den här inledande delen av boken inte så välskriven som man kunde hoppas. Skildringen är exempelvis ibland lite motsägelsefull, och ges dessutom en slagsida då författaren ett antal gånger upprepar att olika vittnesmål, som på något vis uttrycker sympati för revolutionsprocessen, är ”politiskt färgade” eller rent ut ”propaganda”, medan flera vittnesmål från den nya regimens opponenter kan rapporteras helt okritiskt – som om de inte också var politiskt färgade eller kunde vara propaganda.

Boken blir dock bättre, upplever jag, när Applebaum faktiskt kommer fram till dess riktiga fokus, att beskriva själva Holodomor (som svältkatastrofen har kallats). Här skildrar Applebaum ingående hur katastrofen utvecklas. Kollektiviseringen av jordbruket, som hade påbörjats ett par år tidigare, hade redan gjort att produktiviteten hade sjunkit. Många bönder hade också börjat göra aktivt motstånd mot kollektiviseringen, exempelvis genom olika former av sabotage, hellre än att låta regimen ta över deras produktionsmedel.

För att kunna exportera spannmål – en av Sovjetunionens viktiga exportvaror vid denna tid – hade regimen dock satt upp mål för hur mycket spannmål som skulle samlas in i varje del av Ukraina. När hungersnöden började breda ut sig försökte en lång rad lokala partifunktionärer i kommunistpartiet förmå regimen att sluta expropriera så mycket livsmedel från befolkningen. Vädjanden och protester strömmade in från många delar av landet. Det är hjärtskärande att idag läsa några av dem som Applebaum återger här i boken.

Den centrala Sovjetregimen under Stalin skulle dock inte komma att lyssna på det örat. Kritik avfärdades med argument om att de ukrainska bönderna länge hade motsatt sig Sovjetregimen, under flera år tidigare hade försökt gömma undan spannmål när regimens agenter hade kommit för att samla in den, och således säkert gjorde det även denna gång. Rapporter om svält avfärdades därför som osann propaganda – till och med när rapporterna kom från lokala partifunktionärer. Insamlingen av livsmedel fortsatte alltså, allt för att uppfylla planekonomins mål. Kritiker inom kommunistpartiet och statsbyråkratin rensades ut och ersattes med undersåtar som förstod att lyda order uppifrån. En fullständig katastrof hade därmed skapats.

På sätt och vis uppvisar den här historien många likheter med somliga andra svältkatastrofer, exempelvis i det koloniala Indien, som Mike Davis har skrivit om i Svält och kolonialism, eller för den delen i Sverige under 1800-talet, som Magnus Västerbro skildrade förra året i boken Svälten. Likheterna står att finna i allt från myndigheternas förakt för befolkningen som svälter, och deras vägran att ingripa för att hjälpa de svältande, till hur befolkningen faktiskt reagerar på svälten. Sedan finns förstås viktiga skillnader mellan fallen, kanske framförallt anledningen till att myndigheterna inte vill ingripa: en dogmatisk marknadsfundamentalism i Sverige och Indien enligt Västerbro respektive Davis; en dogmatisk kommunistisk regim, som dessutom vägrar tro på uppgifter om svältkatastrofen, i fallet Ukraina.

Men det finns också en tolkning av förloppet i Ukraina som går ut på att svälten där inte bara berodde på fruktansvärda och massiva misstag från regimens sida, utan rent av var en avsiktlig politik från Stalin-regimen för att hämnas på alla dem som hade motsatt sig Sovjetregimen. Historieskrivningen (eller nedtystandet av densamma, så länge Sovjetregimen överlevde) har dock blivit mycket ideologiserad, vilket Applebaum också skriver om, och just denna tolkning är kanske ett exempel på detta. Några direkta bevis för denna tolkning verkar nämligen inte finnas, att döma av Applebaums skildring, utan påståendena bygger bland annat på tolkningar av geografiska skillnader i dödlighet. Totalt skulle alltså nästan fyra miljoner människor dö av svält i Ukraina dessa år. Skillnaderna mellan olika distrikt kunde dock vara ganska betydande. Hårdast, menar Applebaum, drabbades flera distrikt där motståndet mot bolsjevikernas maktövertagande hade varit som intensivast. Genom Holodomor kunde Stalin slutligen slå tillbaka mot såväl tsar-anhängare som anarkister i Ukraina, lyder således tolkningen. Teorin förefaller kanske inte omöjlig, men man kan ju också tänka sig andra förklaringar till ett sådant mönster – som exempelvis det faktum som Applebaum själv lyfter fram tidigare i boken: att många bönder faktiskt gjorde motstånd mot kollektiviseringen av jordbruket genom att själva förstöra produktionsmedlen hellre än att låta Sovjet-regimen ta över dem. Oavsett vilken teori som stämmer bäst med verkligheten, blev konsekvenserna av katastrofen fruktansvärda.

Boken är, trots sin längd och detaljrikedom, tämligen lättläst. Dess tragiska tema gör den väl däremot inte precis till någon avkopplande läsning för julhelgen. Men trots den kritik jag har mot vissa delar så är den klart läsvärd för den som vill få en överblick över förloppet.

Similar Posts:

• Röster om ett nationaltrauma
• En konservativ sörjer sin flock
• Bara Tanja blev kvar
• Lenin & Co
• Sovjets kollaps dissekerad

Istället tar Sami Said med oss till en värld inspirerad av barndomens Eritrea. Här bor Imani Lillian Mau, en liten flicka vars vardagsliv består en hel del av hunger och törst, av långa och äventyrliga promenader efter vatten och en ständig kamp mot grannens lösgående getter, som äter allt de kommer över.

Låter det brutalt och deppigt? Märkligt nog blir det inte det i Saids och Nordqvists ömsinta händer. Snarare är det drastiskt och humoristiskt, med såväl visuell som språklig känsla för de små detaljerna. Det kan handla om jagberättarens krassa konstateranden och ibland vilda hopp mellan stort och smått. Det handlar om hennes och berättelsens inneboende känsla för rättvisa, och det handlar om ansiktsuttryck och allt det där som pågår strax utanför bildernas centrum.

Med det sagt så är det en tuff värld Imani Lillian Mau lever i. Det är en värld hårt utsatt för klimatet – ”När det inte är torka är det oftast översvämning” – och där inga kranar eller butiker erbjuder någon snabb och lättvunnen lindring mot törsten och hungern.

Inte minst blir de desperata byborna offer för samvetslösa entreprenörer, som mister Osman Zula. När det är torka kränger han ”regnmolnshåvar”, när det är översvämning ”solmagneter”. Och så en dag anklagar han Imani för att ha stulit pengar av honom, men det skulle han ha aktat sig för…

När jag gick i lågstadiet i slutet av 1980-talet skulle man lära sig om barns villkor i världen. Det kan nog ha varit rätt tänkt, tror jag, att barn lätt känner sympati och solidaritet med andra barn, och har lättare att se världen och historien med andra barns ögon. Ändå blev nog alla de där berättelserna om sydamerikanska (?) gatubarn som rotade i sopor och sniffade lim en liten smula svårsmälta.

Kanske är det den typen av erfarenheter som gjort att barnböcker från andra delar av världen är så sällan förekommande? Som gjort att vi helst håller oss till det vardagsnära och det fantastiska?

Det är nog hög tid att komma över den beröringsskräcken nu.

Similar Posts:

• Söt men inte riktigt rätt
• Oändligt berättande i textlös magi
• Bild och rim om existensen
• På spaning i den barndom som flytt
• Magiskt myller

När missväxten började bli uppenbar försökte nämligen några av de drabbade gå till kungs, att uppmärksamma landets centrala myndigheter på att fara är å färde, och att be om hjälp. Men de centrala svenska myndigheterna brydde sig inledningsvis inte särskilt mycket. Missväxten drabbade främst några delar av landet långt från Stockholm, framförallt uppe i Norrland. Det var både svårt att få fram korrekt information om läget i landet, och lätt att blunda för den makthavare i huvudstaden som så ville.

Många myndighetspersoner både på lokal och nationell nivå hade dessutom inspirerats av den så kallade ”Manchester-liberalismen” som förespråkade att myndigheter ska ingripa så lite som möjligt på ”marknaden”, och i synnerhet förfäktade inställningen att man inte ska ägna sig åt att ge bidrag till de fattiga eftersom det bara uppmuntrar dem att förbli lata, eller – som det kanske skulle formuleras av samma andas barn i dagens läge – ”bidragsberoende”. Att det i detta fall handlade om missväxt orsakad av en naturkatastrof brydde man sig inte om. Att de allra flesta människor gjorde allt de kunde för att få tag på något arbete, vilket som helst, men att inga arbeten stod att få brydde man sig inte om. Arbetslinjen måste ändå upprätthållas. Privatpersoner blir därför inledningsvis en viktig räddare i nöden, och privata insamlingar får ihop många miljoner i dagens penningvärde som skall slussas till de svältande. När myndigheter och privata välgörare till slut börjar agera så var det dock i viss mån redan för sent – Bottenviken hade börjat frysa vilket gjorde det allt svårare att nå fram till de svältdrabbade. Först efter skörden 1869 så gick nödåren mot sitt slut.

Det är en välskriven bok som växlar mellan att skildra de svenska hungeråren och att dra paralleller till svält under andra tider och platser, för att resonera kring svält som fenomen. Västerbros skildring visar då inte minst på många paralleller till dagens samhälle. En sådan är den uppenbara parallellen i synen på hjälpbehövande som potentiellt bidragsberoende, som måste tvingas ut i arbete. Vi har på samma sätt enskilda öden, som en avliden liten flicka uppsköljd på en strand, som väcker många privatpersoners medlidande med de svältande.

En viktig tes i modern forskning, förespråkad inte minst av personer som Amartya Sen, är att svältkatastrofer inte har drabbat moderna demokratiska stater, utan bara odemokratiska stater där makthavarna inte har kunnat ställas till ansvar politiskt. I demokratier där det finns en fri media så är det nämligen politiskt omöjligt för makthavarna att förhålla sig helt likgiltig till en pågående hungersnöd, varför de blir tvungna att ingripa innan en fullskalig svältkatastrof bryter ut. Om den tesen stämmer så kanske vi inte behöver oroa oss för att en liknande katastrof skulle drabba vårt land, så länge demokratiska principer upprätthålls.

Men en minst lika oroväckande parallell mellan de svenska nödåren och modern tid finns i synen på flyktingar: när svälten började bita allt hårdare så försökte nämligen många människor ta sig till Norge i jakt på arbete och mat. Men de norska myndigheterna lät meddela svenska myndigheter att man inte hade möjlighet att hjälpa alla som flyr undan svälten. Likadant ser det ut i flera svenska städer: när många flydde svälten på landsbygden och försökte ta sig till storstäder som Stockholm så svarade myndigheterna där med att bara bistå den egna befolkningen. Utomsocknes hade ingen vidare hjälp att vänta, utan uppmanades återvända hem. På det sättet slänger den här boken in en brandfackla i debatten om flyktingar. Kanske hade många tusentals svenska människoliv då kunnat räddas om så många andra inte värnat sitt eget ”andrum” från alla dessa hjälpsökande flyktingar?

Similar Posts:

• Ett hungrande Ukraina
• Under en enväldig krigarkung
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800