I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Slavisk i sin uppriktighet
• Första numret av 10-tal
• Blek läsdramatik
• Ett genis dagbok

I sina stunder problematiserar serien könsroller på ett enkelt men träffande sätt som får mig att reflektera över vilken märkligt skev tillvaro vi lever i. I dessa stunder vill jag hylla seriealbumet och tycker att det borde vara obligatorisk läsning för ungdomar då den belyser samhällskonstruktioner som bör ifrågasättas.

I andra stunder känns serien effektsökande på ett pubertalt vis. Då känner jag mig missnöjd, för Elin Lucassi kan bättre än så.

Jag är inget fan av Lucassis tecknarstil men det är inte tecknandet som är det väsentliga i hennes bok. Serien ifrågasätter normer som trots den humoristiska infallsvinkeln ofta känns skrämmande. När allvaret tillåts ta stor plats är Lucassi som bäst, som när hon under rubriken ”Dagens outfit” har ritat en svensk soldat ståendes med vapen.

Gestaltningarna av Calle Schulman, Stig Larsson och Fredrik Paulún är också höjdpunkter då resultatet av att sätta deras uttalanden i en annan kontext är underhållande.

Det finns dock en hel del sidor som känns oinspirerade, där Lucassis poänger faller platt.

Ojämnheten gör att helhetsintrycket av Jag är den som är den dras ned, jag tror att om Lucassi lyckas ta till vara på sina styrkor som serietecknare kan hon bli så fantastisk som hon emellanåt lyckats vara i Jag är den som är den.

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Vemodig vandring genom 2020
• Inget blev sig likt igen
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

Två veckor senare har jag läst boken. Med uppriktig ånger skickar jag ett sms till min mamma där jag förklarar att jag drog förhastade slutsatser om Stig Larsson och att jag skämdes.

Han var ingen våldtäktsman. I den omdebatterade scenen (där kvinnan han har sex med börjar gråta) slutar han genast när han märker att hon inte mår bra. Han håller om henne och kör henne sedan hem. ”¨”¨

Stig Larssons bok om mannen han är slog ned som en lortig näve i ett Sverige där genusdebatten blivit till ett av våra kultursmycken. Stig behärskar det litterära språket som den gigant han framställer sig själv som, men genusspråket, hur vi i Sverige diskuterar manligt och kvinnligt, könsroller och sexkultur, där är han handfallen. Detta är något journalisterna vet om. Att släppa ut Stig i det medieklimatet är en plågsam rävjakt att bevittna, under förutsättning att man läst boken. Har man inte gjort det är risken att man förleds till att bli road av den galopperande hetsen efter bytet som ingen bryr sig om. Så här i efterhand önskar jag nästan att någon insiktsfull vän sagt till honom:

”Stig, jättebra bok. Men ställ inte upp i intervjuer, prata över huvudtaget inte med journalister. Häng med kompisarna på Rosa Drömmar och svara inte på okända nummer. Boken når sin spridning ändå ska du se.”

Boken är ett stort verk om hur svårt det är att ta in livet, om att vara slav under sitt kall och om den eviga längtan efter kärlek. ”¨Kanske är det som Stigs kompis Horace Engdahl skriver i Meteorer: ”det fordras nötning. Vad människor älskar är inte lättillgängliga stycken, inte heller svårtillgängliga stycken, utan svåra stycken de vant sig vid. ””¨

Jag hoppas att Stigs bok ska komma att älskas av många. Men det kommer nog krävas en viss tid av nötning innan det händer.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Inget blev sig likt igen
• Från träffande till effektsökande
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Litteratur är att vilja?

Den som har velat gräva djupare i Canettis personlighet och psyke får nog tyvärr besviket se sig om efter annat informationsmaterial. Detta måste nämligen vara en av de mest opersonliga och distanserade självbiografiska skildringar jag någonsin läst. Man får i och för sig veta ganska mycket om Canettis familj, om Canettis intressen, om hans skolgång, om hans förhållande till främst modern. Men fortfarande maler frågan i bakhuvudet: vem är, eller rättare sagt var, egentligen Elias Canetti?

Det man får veta är i huvudsak om Canettis släkt, om hans uppväxt, flytten till Wien och sedan till Zürich, och om den judiska släktens sedvänjor och traditioner. Det är något av det mer intressanta i boken – skildringen av de lite finare sefardiska judarna och deras framstående kultur. Canettis farfar föraktar de enklare ashkenasiska judarna och deras jiddish-kultur. Därtill lämnas information om den europeiska samtiden, vilken är nog så larmande och omvälvande. När Canetti och hans mor flyttat till Wien utbryter första världskriget. Jag fascineras av hur frånvarande kriget sedan är i Canettis liv och föreställningsvärld. Det verkar knappt påverka honom alls. Jag kommer att tänka på Stefan Zweig och dennes memoarer Världen av igår (Nyutgåva på Ersatz förlag häromåret! Rekommenderas!). Stefan Zweig var, om än något äldre, så ungefär samtida och rörde sig i samma centraleuropeiska värld. Men för honom var både första och andra världskriget något som skakade honom och påverkade honom djupt, och som ställde fram människan i all hennes bestialitet och blodtörst. Något sådant finns inga spår av hos unge Canetti.

Jag kommer också att tänka på Stig Larssons nyutgivna memoarer Det känns som det håller på att ta slut. Den var en veritabel guldgruva för att förstå Stig som författare och som person. Ohämmat utlämnade han sig själv och sitt allra mest privata, för läsarens skull – annars vore det kanske ingen poäng med en självbiografi. Canettis bok är precis tvärtom. Nu menar jag inte att Canettis bok är poänglös, inte alls. Poängen är kanske snarare omvänd; att flytta fokus från huvudpersonen Canetti till alla de människor och miljöer som omger honom. Men något gör mig misstänksam: är det verkligen generositet gentemot sina medmänniskor och vilja att skriva fram deras historia som präglar Canettis memoar? Är det inte snarare något slags inverterat storhetsvansinne som gör att Canetti, osynlig men ändå allestädes närvarande, lägger sig som en blöt filt över sina släktingar och sin omgivning?

För att återvända till Canettis roman Förbländningen upplever jag likheter mellan huvudpersonen, den galne sinologen Kien, och Canetti själv. Båda stänger in sig mot omvärlden och gör sig onåbara; Peter Kien i sitt bibliotek med sina böcker, Canetti i sig själv. Åtminstone är det så det framstår i memoaren. Och det kanske något osunda förhållandet till böcker är något som också Canetti uppvisar: när modern, efter faderns död, blir uppvaktad av en läkare är det inte honom som sådan som unge Canetti fruktar, utan de ”främmande böcker” som kavaljeren har med sig till modern. Böckerna, inte kavaljeren personligen, riskerar att rasera Canettis hela neurotiska förhållande till modern.

Det måste sägas att detta är en konstig memoar. Men som sagt inte poänglös. En konstig memoar som väcker så här många frågor, snarare än ger svar, måste väl per definition anses intressant. Däremot är den ganska tråkig, precis som Förbländningen. Men, som min mor brukar säga, man kan inte alltid ha roligt.

Similar Posts:

• Ett genis dagbok
• Memoarer i vintertid
• Nobelpriset i litteratur
• Klasskamrater
• Minnen från 1960-talets Paris

Idag skriver Richard om Stig Larssons omtalade När det känns att det håller på ta slut, som han på många sätt tycker är en fantastisk bok.

Imorgon handlar det om relationer, kärlek och musik när jag recenserar Peo Bengtssons debutroman Mannen utan ryggrad.

På onsdag skriver Camilla om Marian Keyes Hemligheten på Mercu Close, en efterlängtad roman av chick litens drottning.

Lina skriver om Världens viktigaste bok av Nathalie Simonsson, och menar att detta verkligen ÄR världens viktigaste bok. Det är en lärobok om puberteten med bra tilltal, härliga illustrationer och stort genustänk, som ger hopp inför framtiden!

Och mot slutet av veckan skriver Oscar om Jefferys Eugenides En kärlekshandling, ett relationsdrama som utspelar sig under tidigt åttiotal om tre personer som befinner sig i brytpunkten mellan collegevärlden och den stora världen utanför.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• This is not chick lit
• Vad hände med fantasin?
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Ett genis dagbok
• Plastigt från Chick litens drottning

Det rör sig om 500 sidor om STIG. ”Hej, här är jag, jag heter Stig och är den bäste författaren i Sverige. Jag är ett geni. Ingen skriver som jag.” Så kunde den ogine och av jantelagen präglade Svensson tänka att Stig resonerar. Men den reaktionen uteblir. Stigs fullständiga ärlighet, och som det verkar, oförmåga att förställa sig gör att man blir helt avväpnad. Man blir till och med intagen av hans mycket speciella charm.

Man kan säga att det här är är en ganska ostrukturerad minnesbok. Stig går igenom avgörande händelser och personer under ett ganska långt liv. Det som, enligt honom själv, är hans viktigaste ärende är att berätta om sitt amfetaminmissbruk och förmå människor, främst unga, att undvika det som han hamnade i. Även om Stigs missbruk hela tiden verkar ha legat på en kontrollerad nivå ledde det dock till sist till att han var en hårsmån från döden. Därför är ärendet för honom att varna människor för det han råkade ut för.

Han berättar utförligt om sina olika langare, hur knarkvärlden fungerar, vad det är för skillnad på olika substanser, vad som är deras för- respektive nackdelar. Han berättar om första gången han rökte på, första gången han tog amfetamin, när han hängde med grabbar i Firman Boys och drog en lina, vad som är skillnaden mellan kokain och amfetamin, hur det är att skriva oavbrutet i över ett dygn, hög på amfetamin. Jag slås av likheten med Ernst Jüngers Psykonauterna. Rus och droger, där Jünger inventerar alla olika substanser han testat under ett långt liv. Skillnaden är att Jünger blev över 100 år, medan Stig höll på att stryka med i 50 års ålder.

Jag skriver ”Stig”. Inte ”Stig Larsson”, eller ”Larsson”. Det måste handla om att läsaren snabbt känner sig familjär med Stig – på grund av att han skriver så ärligt om sig själv, sina kärlekar, sina problem, sina kompisar, sin familj. Stig bryr sig inte om vad folk tycker. Han förställer sig inte. Han hänger med a-lagare och förtidspensionerade grovisar, äter oxfilé stulen och levererad av ”Kött-Åke”. Han umgås med yrkeskriminella och mördare. Och så sitter han då och då och tar en GT med Horace (Engdahl).

Han förklarar hur det gick till när han träffade sin blivande fru och sedan hur det blev så att de var tvungna att gå skilda världar. Han förklarar hur han har tänkt när han varit tillsammans med andra. Vissa detaljer framställer honom som mycket osympatisk, men han utelämnar dem inte för den sakens skull. Just detta gör att åtminstone jag känner mycket stor sympati för Stig som människa. Det här är en människa i all hennes komplexitet, med mörka och ljusa sidor. Och som låter dessa sidor ta sig uttryck i en omutlig litteratur.

Det här är naturligtvis något helt annat än hans romaner. De fyra romaner (Autisterna, Nyår, Introduktion och Komedin 1) som Stig publicerade under 10 år, 1979 till 1989, är mycket stringent komponerade. De är exakta och noggrant avvägda. Denna bok, däremot, är rapsodiskt skriven. Intryck, associationer, historier avlöser varandra utan någon strikt kronologi. Stig konstaterar själv detta vid flera tillfällen; ”Jag märker att det blir lite hejsan-svejsan med kronologin när jag beskriver det här.” Det är ett under att boken trots detta inte känns ofokuserad.

På baksidan skriver Bonniers att detta är ”den verkligt stora återkomsten”. Och det måste man ju oreserverat hålla med om. Men någon ”roman” är det ju inte fråga om, i bemärkesen fiktiv historia. Etiketteringen ”roman” gör mig förbryllad – särskilt som Stig själv lovat att efter Komedin 1 (1989) inte skriva någon mer roman. Det stör mig dock inte att han isåfall brutit sitt löfte – tvärtom. Den volym med dramatik som han publicerade förra året under titeln Realism kändes ganska avslagen. Det här är något annat. Det skall bli mycket spännande att se vad ”den verkligt stora återkomsten” kommer att följas av – nu när Stig är på banan igen.

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Inget blev sig likt igen
• Ett planlöst mumlande
• Vålnaden Canetti

Men om jag inte har fel så är Blek kung trist på ett annat sätt. David Foster Wallace är en blixtrande intelligent, humoristisk och påhittig författare. Att vara rolig och pretentiös på samma gång är hans signum (vilket väl är en manlig genre?). För varje trist sida jag koncentrerat tar mig igenom blir jag allt säkrare på att DFW utsätter mig för ett test.

Om jag tycker att texten är trist, tjatig och tom – som till exempel det långa avsnittet där en tjej förklarar hur psykologiskt jobbigt det är att vara ”för snygg” – men ändå klarar av att koncentrera mig och fortsätta läsa, då har jag klarat testet och förstått något om att ha tråkigt. Vi tar ett exempel på utmanande trist prosa:

”Sidospårs-Chris” Fogle vänder blad. Howard Cardwell vänder blad. Ken Wax vänder blad. Matt Redgate vänder blad. ”Balla Bruce” Channing sätter in en blankett i en akt. Ann Williams vänder blad. Anand Singh vänder oavsiktligt två blad på en gång och vänder tillbaka vilket låter lite annorlunda. [texten fortsätter på det här sättet i ett par sidor]

Men vad är det för test jag gång på gång somnade ifrån, för att sedan återuppta och, ja, vi får väl säga slutförde? Rent konkret skulle jag vara ett ämne för att granska deklarationer på skatteverket. DFW begick självmord innan romanen Blek kung blev klar. Han var gravt deprimerad och hade föresatt sig att skriva en roman om ett gäng personer, däribland han själv, som jobbade med att kontrollera deklarationer på det amerikanska skatteverket.

Om man klarar av att ha världens tråkigaste jobb, om man står ut med denna ofantliga tristess, har man inte också då – och detta tror jag är romanens huvudfråga – förstått något om vad det innebär att vara människa? Ett avsnitt i romanen handlar om vad som krävs för att bli framgångsrik. Jagberättaren menar att under intelligens, effektivitet, visdom etc. finns en mer grundläggande egenskap:

Den underliggande nyckeln är att hantera tristess… Att vara, med ett ord, outtråkbar… Detta är nyckeln till det moderna livet. Är man immun mot tristess finns det bokstavligen ingenting man inte kan uppnå.

Därav en roman om skatteverket. Dessa personer är själva antitesen till vår tids så omtalade behov av distraktion. Detta är personer som inte behöver plocka fram sin smarta telefon eller börja bläddra i en tidning så fort det finns tjugo minuter att döda. De tittar rakt ut i tomheten utan att livet faller över dom.

De mest framgångsrika av dessa skatteverksmänniskor – som personen som leviterar ett par centimeter från stolen när han fullt ut, med hela sitt väsen, koncentrerar sig på något riktigt tråkigt – de har kommit ut på andra sidan av tristessen. Likt mediterande munkar har de stirrat in i meningslösheten tills den ändrar form.

Det kan förefalla paradoxalt, men människorna på skatteverket bör helst sakna förmåga att ha tråkigt, för om de kan ha tråkigt måste de normalt sluta.

Det finns givetvis en Buster ”Stenansiktet” Keaton-humor i att läsa om folk som har riktigt trist. Men det är också så att DFW inte skulle vara DFW om inte romanen även handlade om en massa andra och ofta både roliga och intressanta saker. De personer vi följer får föra ordet i olika paragrafer (paragrafer är tråkigare än kapitel). Ibland återkommer personer, men det finns också en rad novelliknande paragrafer som ofta handlar om ungdomar som inte mår bra (ett återkommande tema i DFWs författarskap är barndomens paradis som invaderas av vuxenlivets helveten).

Den svenske författaren Stig Larsson har i ett par diktsamlingar försökt skriva dåliga texter. Inte dåliga i betydelsen uppenbart kassa, utan texter som var tomma och vardagstristessartade, och därmed omöjliga att intressera sig för. Men för Stig Larsson innebar detta en litterär upptäckt, han täckte in ett område som ingen skrev om. För DFW handlar det om livet. Det är den ofantliga tristess som ständigt ansätter oss i vår vardag han vill förstå sig på.

På den internationella scenen har Pessoa i Orons bok ägnat mycket kraft åt att kartlägga tristessen. Och så har vi Marguerite Duras. I Sjömannen från Gibraltar uttrycker en av huvudpersonerna en fanatisk leda inför sitt jobb med att kopiera födelse- och dödsattester på folkbokföringsavdelningen i södra Frankrike, något han gjort i åtta år: ”Först trodde jag att jag skulle dö, men ändå gör jag det, ja, du vet hur det kan bli ibland.” Men även om Duras personer ofta säger sig ha tråkigt så är det en litterärt intressant tråkighet som ligger en bit ifrån det DFW borrar efter.

DFW menar att vi är rädda för att ha tråkigt. Men varför? Den aldrig färdigskrivna Blek kung är det långa svaret. Ett kortare svar ges i slutet av romanen: I tråkigheten – när inget distraherar oss – så blir vi öppna för en djupare form av smärta som hummande stiger upp ur livet själv. Den mänskliga existensens lågfrekventa grundton.

Och DFW frågar oss hur långt vi är beredda att gå för att undslippa denna existentiella grundton. Hur rädd är du? Är du så rädd för att ha tråkigt att du hellre skulle ta livet av dig än att ägna ett yrkesliv åt att granska deklarationer på skatteverket?

Similar Posts:

• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!
• Text, tristess och Campari
• Ett liv som död
• Tack Natur & Kultur!
• Det som inte kan göras ogjort

Jag hajar först till när jag läser titeln: Realism. Jag tänker på den Stig Larsson som debuterade med Autisterna, boken som kallats den första svenska postmoderna romanen. Men när jag tänker efter känns det ju rimligt. Den romanvärld som Larsson skrev fram i sina fyra romaner framstod ju som ett försök att så exakt som möjligt beskriva en verklighet, låta vara att denna verklighet framstod som splittrad och ofullständig i sin fragmentaritet och i opposition mot 1970-talets frodiga och socialrealistiska epik. Kanske kunde debutboken istället ha hetat Autenticitisterna.

Alltså är det med spänning som jag tar mig an Realism. De två första texterna är två olika pjäsmanuskript. Den första handlar om en parrelation som gått snett. Våld och osäkerhet lurar under ytan, och först mot slutet av pjäsen börjar man förstå mer exakt vad som egentligen händer. Det låter ju som ett ganska spännande upplägg. Problemet är att det blir väldigt blodfattigt. Som teoretisk konstruktion är texten egentligen mycket intressant i det att den arbetar mycket medvetet med vad som utsägs och vad som inte utsägs, och tänks på så sätt frammana en mer eller mindre skev verklighet. Men tyvärr blir det inte engagerande att ta del av som läsare. Jag försöker föreställa mig denna pjäs som en uppsättning på någon scen och kommer inte fram till annat än att jag inte alls skulle vara intresserad av den. Det blir aldrig mer än läsdramatik.

Nästa pjäs, som är den kortaste av de tre, är intressantare. Här får vi följa några elever och deras lärare som tillsammans ska sätta upp en teaterpjäs till vilken de själva skriver manus. De spelar upp sina scener allteftersom i olika tablåer. Det visar sig dock att vad de spelar upp är inte mindre än sina egna liv. En scen som två av eleverna, Karin och Adam, som är tillsammans, sätter upp handlar uppenbarligen om att Karin vill kunna säga till Adam att hon älskar honom, vilket hon inte kunnat göra tidigare. Hon behöver dramatikens medium och scenen för att kunna uttrycka sina känslor. På samma sätt blir det tydligt att eleven Mohammed sätter upp sin scen för att ge ord åt sin uppenbarligen mycket komplicerade fadersrelation. Detta blir konkret och berörande, kanske just för att relationen mellan text och verklighet osäkras.

Tv-manuskripet Verklighetsuppfattning handlar egentligen inte om så mycket. Jo: om en svensk statsminister som börjar uppföra sig konstigt och blir bjuden ut till en rik finansmans sommarställe tillsammans med några av sina medarbetare. Där dricker de och äter, och så mycket mer händer egentligen inte. Inte heller detta lyckas engagera.

Det finns ju goda exempel på dramatik som kan vara mycket spännande, ja drabbande, att läsa som text (jag tänker instinktivt på Sarah Kane). Men tyvärr är inte pjäserna i Realism sådana. En sak som inte direkt underlättar läsningen är det faktum att Larsson, som den hyper-realist jag trots mina initiala tveksamheter övertygats om att han faktiskt är, jobbar med att försöka skriva så verklighetsnära repliker som möjligt; att fästa talspråket på papper. Det blir ganska störande att läsa. Framför allt lyckas ambitionen aldrig riktigt, eftersom det är svårt att helt komma runt det faktum att texten är text och verkligheten är verklighet. Jag påstår inte att det är vattentäta skott emellan dem, men något slags barriär finns alltid, och kommer alltid att finnas. Men Stig Larsson kämpar på. Trots att Realism inte lyckas engagera, kanske med undantag för den mittersta pjäsen, vill jag fortsätta följa honom. Efter romaner som Autisterna och Nyår vill man inte göra annat. Jag kan bara hoppas att hans nästa bok blir mer engagerande.

Similar Posts:

• Grymhetens teater
• ”inte är han sådär egentligen”
• Underfundig engelsk terror
• Slavisk i sin uppriktighet
• Inget blev sig likt igen

Bland titlarna syntes nyutgåvan av Martina Lowdens debut Allt för en ynka hundralapp, för en femtiolapp för man tegelstensromanen Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman och Unni Drougges Bluffen REAs ut för bara 30 kronor. Andra delen i Unni Drougges serie om Berit Hård kommer i vår, så ett bra tillfälle att läsa ikapp för den som inte hunnit.

Även Modernistas klassiker av bland andra Marguerite Duras, Italo Calvino och Stig Larsson finns att fynda. Själv fastnade jag för Klanerna i Paolos Verdes av Joy Nicholson, utgiven på underlinjen Feminista redan 2003, för en ynka tia. En bok jag redan läst hälften av eftersom dess starka sårbarhet tilltalar mig. Den är dessutom snygg och en bok att vifta med på bussen på väg till jobbet om morgonen.

Modernistas Sommarbazaar hittar ni i deras förlagslokaler på Kvarngatan 10 på södermalm, närmsta tunnelbana är Mariatorget och det är öppet mellan 13 och 17 varje vardag fram till och med 21 augusti.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Insnärjd medievärld
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

Jag fastnade såklart genast i intervjun med Sara Stridsberg, få trollbinder mig som hon gör. Den handlar om texten som sjukdom, om ögat eller spegeln i det egna skrivandet, betydelsen av Birgitta Trotzig och längtan efter främmande platser. Och trots att Sara Stridsberg själv menar att hon lever vilket tråkigt och stillsamt medelklassliv som helst så får hennes blick på världen mig att dra efter andan, stanna lite, undra.

Även Mirja Unge intervjuas om hennes skrivande och 10-talets, om utsattheten hon skriver om och sina närmaste planer.

Jag hann inte mer än börja läsa utdraget ur Johannes Anyurus nya roman Skulle jag dö under andra himlar, som kommer ut i september. Men jag vill återvända, läsa mer.

Den som inte nöjer sig med att läsa 10-tals senaste nummer kan gå på releasefest för det ikväll. Det blir framträdanden, uppläsningar och diskussioner med bla Stig Larsson, Maria Zennström och Pär Hansson. Gästrikegatan 13 kl. 19-00. Det kommer jag att göra!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Augustprisnomineringar 2012
• Den vackraste skildringen av kärlek och död
• Mammors längtan bort
• Sara Stridsberg en av årets sommarpratare!