Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen

Det här är en puttrig pusseldeckare som utspelar sig i slutet av femtiotalet. Den är dock skriven i nutid, vilket kräver en hel del efterforskningar. Agatha Christie, Maria Lang, Stieg Trenter , H.-K. Rönblom är till exempel författare som var aktiva då det begav sig på riktigt. Dock tycker jag att Marie Bengts lever sig in i femtiotalet med den äran. Vi landar i en tid då ogifta kvinnor ses som suspekta. Särskilt de som liksom Hannah Lönn verkar ha valt att leva allena.

Relativt kvickt in i historien sker ett mord. Någon blir dödad med en sax i hjärtat. En sysax. Hannah Lönn har i sitt uttråkade, rastlösa tillstånd i Eneby erbjudit kvinnorna i byn att sy eleganta persedlar. Och det är på väg till ett uppdrag som hon och faster Lilly hittar det första offret. Det är då de kommer i kontakt med polisen. Hannahs yrkesskada är att lägga märke till hur folk klär sig. Inte bara det, utan hur de för sig, ser ut. Hon kan inte låta bli att studera människor. Detta gör att hon inte kan låta bli att forska runt bland människorna i byn.

En knutpunkt i byn är Nya bageriet, där Hannah Lönn allt som oftast köper färska vaniljhjärtan. Det vattnas i munnen när jag läser om alla bakverk som tillverkas och säljs där, men kan bageriets ägare vara inblandad i mordet? Eller är det Ida på Backen, kvinnan som sägs äga övernaturliga krafter? Eller är det Kantorn, hans som bor typ gratis inneboende? Antalet misstänkta kan radas upp liksom ett pärlband.

Men det här är ingen enkel mordgåta. Det vimlar av misstänkta förövare. Och vem är det som har stått och fluktat i buskarna? Jag gillar hur historien sjuder av autencitet. Hur folk röker överallt. Jodå, männen gör det utan anmärkning. Men då Hannah Lönn tänder en cigarett förfasas det. Hannah Lönn är en modig, ball brud som kämpar mot patriarkatet för att få vara sig själv. Och utan hennes ihärdighet hade denna historia sannerligen inte blivit lika spännande och bra. Jag tar faktiskt för givet att det kommer en uppföljare och att Hannah jobbar ännu närmare polisen då.

Similar Posts:

• Död och densitet
• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Mysmord i 50-talsförsamling

Paul Kennet är en nyfiken, uppmärksam och reflekterande karaktär. Han iakttar omgivningarna kring sig och betänker intryck och utsagor. Paul Kennet är skicklig på att ta hjälp av människor och hans trevliga sätt verkar få människor att öppna sig. Han är den där som dröjer vid ögonkast, röstskiftningar samt minns tidigare utsagor.

Död bland de döda gavs ut för första gången 1954. Författaren H.-K. Rönblom var samtida med Maria Lang och Stieg Trenter och nu ges hans böcker ut igen. Det tycker jag är himla bra för till skillnad från de tidigare författarna har han gått mig förbi. Förutom att Död bland de döda är en spännande deckare så är det en historisk roman. Det är ganska mycket som hänt på drygt sextio år. De kvinnliga karaktärerna presenteras som fröken eller fru och är ofta i närheten av spisen. Männen är sina titlar och därmed arbeten. Men kvinnorna i historien är långt ifrån några våp. De har ofta huvudet på skaft och god iakttagelseförmåga.

Språket är ljuvligt kryddat med tidsenliga uttryck. Vad sägs om en ”gammal fröken av tämligen amper beskaffenhet” till exempel? Vi förstår också att en telefonkiosk är väldig lyx och att det telegraferas när en ville ha tag på folk. Premieobligationer är ett modernt sätt att göra sig en förmögenhet på. Det är en ynnest att få bekanta mig med denna roman som förutom att den är en rapp och rafflande pusseldeckare också är ett riktigt tidsdokument. Jag tycker om att det dessutom är skrivet då det begav sig. Det äger autenticitet och tyngd.

Similar Posts:

• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• På semester med Lang och Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Lögner och förbannade hemligheter
• Ett rop på hjälp

Det finns de som har problem med adaptioner av det här slaget, att man tar en hög konstform som romanen och skitar ner den genom en omvandling till serieformen. Och visst, rädslan är till viss del befogad med tanke på hur många dåliga filmer det finns som är baserade på bra böcker. Ett exempel på hur dåligt det kan gå är filmversionen av Alex Garlands The Beach som är en brutal slakt av en rätt så bra bok. Omvandlingar till serieformen har dock många gånger visat sig vara väldigt lyckade, i det första nummret av Bild&Bubbla 2004 skriver man om de många omvandlingar som gjorts av olika klassiker till serieform, ett tilltag som både förlängde klassikernas liv och gav dem en ny publik. David Mazzucchellis omarbetning av Paul Austers Stad av glas är också ett konkret exempel på att det går att lyckas. Jakob Nilssons version av Stieg Trenters Roparen är dock tyvärr ett exempel på när det inte går riktigt lika bra.

Ordet tyvärr använder jag för att det verkligen märks att Nilsson har velat att detta skulle bli riktigt, riktigt bra. Bara det faktum att han har valt att använda den klara linjens stilmall för sitt verk visar på en god kännedom om förlagan – en av de stora styrkorna med Trenters romaner anses ju vara den tidstypiska känslan och med användandet av klara linjen-stilen lyckas Nilsson återskapa denna känsla i serieform. Miljöerna är också otroligt vältecknade och Jenny Carlbergs dova färgsättning är helt perfekt, i synnerhet i de avsnitt som utspelar sig i Italien, här kommer färgpaletten verkligen till sin fulla rätt.

Annars är det inte särskilt mycket att hurra för. Precis som Mikke Schirén påpekar i sin recension av boken i Komika Magasin så lyckas Nilsson inte riktigt bemästra klara linjen-stilen när det kommer till karaktärerna, de är på vissa ställen väldigt underligt tecknade. Roparen kanske inte är den mest djupsinniga romanen i den svenska litteraturskatten men Nilssons karaktärer är faktiskt påfallande platta och stereotypa. Jag har överhuvudtaget svårt att förstå meningen med att förlänga Roparens liv genom en adaption till serieformatet – det är en rätt så tunn och förutsägbar historia med endimensionella karaktärer som lever så väl upp till 50-talets könsstereotyper att det enda man kan göra är att sucka för sig själv.

Scott McCloud, serietecknare och serieteoretiker, håller i sina böcker Understanding Comics och Reinventing Comics långa kärlekstal till seriemediet och pläderar för dess förmåga att gestalta alla slags historier – inte bara könsstereotypa hjältesagor. Han skulle bli ledsen av den här boken, och jag blir ledsen när jag på baksidan läser att Nilsson har lagt ner tre år på den.

Similar Posts:

• Helgjutet samarbete
• Det här är Nilsson, min nya kompis
• Drömskt och vardagligt om att finna sin plats i världen
• Död och densitet
• Per Nilsson i sitt esse