Fast kanske var detta en tveksam inledning till en recension av denna bok. För den som väntar sig att få läsa en skräckis i klassisk haunted house-stil, kommer att bli besviken. På andra sidan Fågelsången (som stavas med stort f eftersom huset kallas så. Det poetiska uttrycket förekommer dock även i boken med litet f, så jag hade föreslagit det som lösning) är en stundtals väldigt fin och hjärtlig ungdomsbok, som lyckas med blandningen av vardagligt tonårsgrubbel, krypande läskigheter och en medryckande handling som får mig att läsa i högt tempo. Ändå är jag inte riktigt nöjd.

Språkligt börjar det så bra. Stefan Casta vann Barnens romanpris 2011 för sin Den gröna cirkeln, och när jag läser den mycket dramatiska inledningsscenen, förstår jag verkligen det. Det är ett nära tilltal, med tillräckligt mycket mysterier begravda i undertexten för att fånga mig. En humoristisk touch utan att bli för mycket. Spännande karaktärer som utvecklas efterhand. Sedan tappar det dessvärre.

Jörgen heter Jörgen, inte pappa. Så till en början tror jag inte att han är Elinas biologiska pappa. Det förstår jag först en bra bit in i boken att han är. Då framgår det att det istället var Vanessa som inte var den biologiska föräldern. Detta är bara ett exempel på de förvirringar som jag inte riktigt ser fruktbarheten med. Och som boken tyvärr är full av. Det är oknutna trådar. Det är stundtals alltför tydliga paralleller till andra böcker (har Casta liksom jag läst Sven Nordqvists Rävjakten lite för många gånger?). Men framför allt tappar språket efterhand. Det känns förmätet att säga, men jag upplever inte den här boken som färdig. Ofta undrar jag över gestaltningen, ofta tänker jag att det kunde blivit bättre i de olika partierna. Det kunde ha bränt till mer, jag kunde ha känt mer. Stefan Casta har skrivit många populära barn- och ungdomsböcker, men just den här hade behövt några redigeringsrundor till innan utgivning.

Känslan av undervisning och förmedling av moral är något man får jobba med i ungdomslitteraturen. Det ska helst inte märkas, om det finns där. Jag kan till exempel uppskatta hur Casta vävt in poeten Pär Lagerkvist i handlingen. Samtidigt som det upprepas bara någon gång för mycket, och då genast blir sämre som grepp. Och det är sympatiskt och smart att låta invandrare och tiggare ta viktiga roller i handlingen. Samtidigt får inte författarens ambitioner med detta lysa igenom för mycket, så att genomgoda varelser skapas, istället för människor. En gräns jag tycker Casta är ute och svajar på.

Om jag hade varit 12-15 år? Hade jag då läst på och inte brytt mig så mycket? Uppskattat handlingen, fokuserat på den; som ju stundtals är väldigt medryckande och underhållande. För visst är det kul att Jörgen har en idé om att starta en pizzeria som bara serverar nyttiga pizzor? Pizzor med fisk på, pizzor med de underligaste smakkombinationer. Och visst är Elinas nattliga drömmar isande skräckfilmsaktiga i sin utformning? Med vatten som tränger upp genom golvet, och människor som är döda, men nu får liv och berättar saker, som Elina omöjligt kan veta. Ungdomsböcker klassas ibland som lite sämre än vuxenböcker. Och när jag läser denna håller jag tyvärr med. Men är det för att jag är kritiker som jag gör det? Säkert har På andra sidan Fågelsången många läsare att hitta. Slukare, som själva fyller i de luckor jag irriterat måste stanna vid och peka på. Kort och gott: jag är lite besviken. Men kanske hade inte mitt tolvåriga jag varit det.

Similar Posts:

• Långt ifrån lata maskar
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Mardrömsvarning
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Stor sorg och gränslös glädje

Precis som undertiteln antyder är det en flora, en växtpress och ett herbarium i samma bok. Boken är uppdelad i två delar, våren och sommaren. Och precis som den flora som Humlans herbarium är presenterar den blomma efter blomma, med blommans betydelse, latinska namn och ursprung. Den berättar var blomman blommar och när. Därefter följer en liten faktaruta med tips om pressning av just den blomman och plats för att klistra in din egen pressade blomma. Snödroppen är vårens första blomma och först ut i Humlans herbarium.

När du pressar snödroppar märker du att färgen förändras. Blommorna får ungefär samma vita nyans som vaniljglass. Men de blir ändå jättefina!

Inuti boken är sidorna fästade med spiral, vilket underlättar bläddringen mycket och möjliggör boken att expandera efter det att blommorna är inklistrade. Längst bak i boken finns ett vikt kartongark där det går att pressa blommorna. Först läggs de in i hushållspapper eller tidningspapper därefter placeras paketet i kartongen. Stäng, knyt ihop och placera boken under andra tunga böcker och låt ligga i ungefär två veckor. Sen är blommorna klara för att klistras in i boken. Längst bak i boken finns det allmänna tips och råd om plockning, pressning och inklistring, läs det innan då det innehåller värdefulla tips!

Vilda rosor är bland det vackraste (och vassaste!) man kan möta i naturen. Det gäller förstås på sommaren när de blommar och sprider sin underbara doft. Men också på hösten när de nymålade nyponen glänser i septembersolen. De vilda rosorna är ganska vanliga i soliga ängar, vägkanter och hagmarker. Men ibland står de mitt inne i mörka skogen. Längs havet finns också gått om vildrosor.

Först upplevde jag att boken var så vacker att jag tvekade till att använda den. Att klistra in blommor som torkar och skräpar med lim som kladdar och fastnar kändes synd. Men när jag väl börjar upplever jag att boken blir ännu mer min egen. Ändå önskar jag att det hade funnits ett annat sätt att fästa blommorna på. Självhäftande sidor av genomskinlig plast, såna som finns i foto- eller bokmärkesalbum hade gjort boken lättare att använda då man inte behöver ha tillgång till något lim och blommorna skyddas mer. Just för att en av de största fördelarna med Humlans herbarium är att den har allt man behöver i sig, det enda som behövs förutom lim är papper.

Under våren möter vi bland annat vitsippan, gullvivan, styvmorsviolen och maskrosen. När vi sen går över till sommaren träffar vi förgätmigejen, smörblomman, daggkåpan, nyponrosen och såklart blåklockan. Mot slutet av boken får vi även bekanta oss med Carl von Linné, eller blomsterkungen, som var den som först delade in blommorna i klasser och ordningar. Att hans egen favoritblomma Linnea saknas i Humlans herbarium känns därför lite tråkigt. Men det finns mycket annat i boken som kompenserar den förlusten. Att bläddra i Humlans herbarium blir därför som att öppna en skattkista full av sommar.

Similar Posts:

• Faktabok för de yngsta
• När blommorna har huvudrollen
• Färgblind eller färgstark?
• Årets bästa barnböcker 2012
• Naturfilosofi

Väldigt läskig och spännande. Kanske handlar den om framtiden. Har allt en bok ska ha. Krångligheten får man ta som en utmaning. Även vuxna kan läsa den.

Juryn bestod som vanligt av elever i årskurs 6. Övriga nominerade var Alice varannan vecka av Bo R Holmberg, Nyckelbarnen av Sara Kadefors, Som trolleri av Mårten Melin och VM-Sommar av Magnus Ljunggren.

Foto: Micke Grönberg/Sveriges Radio

När Anna N läste boken i vintras skrev hon:

Språket, rytmen – det är på pricken! Jag blir glad av att läsa en text som inte undervärderar den tonåriga berättarens förmåga att förstå omgivningen, men som samtidigt inte känns för vuxen.

Politisk, filosofisk och fruktansvärd, härlig, verklig och poetisk. Det finns mycket jag kan säga om Den gröna cirkeln. Som ungdomsroman är den inte helt lätt, det krävs en viss ålder, men bara man prickar in rätt lästillfälle, vid rätt tidpunkt i livet, så tror jag att det här är en berättelse som säkert kan förändra någons liv.

Läs hela recensionen här! Stort grattis önskar vi på Dagensbok!

Similar Posts:

• Mardrömsvarning
• Fin story i slarvig förpackning
• Samhällets botten uppifrån och nerifrån
• Språkligt fantastisk kärlek
• Töntiga killen får snygga tjejen

Denna framtidsdystopi börjar i en vanlig, medelstor stad. På kulturskolan Fågelboet går Judit, Dinah, David och Gabriel. Livet vandrar fram genom vardagen, förbi Måndagar, Söndagar, Tisdagar och Fredagar, med alla de små händelserna som skapar struktur i tillvaron. Davids vredesutbrott, Gun-Helens klapprande klackar i skolkorridoren, Bandybollens Gunnar Ekelöf-citerande, mormors aubergineodling, mammas mystiska, frånvarande blick och viljan att vara något annat än alla andra.

Så börjar det regna. Och det slutar inte regna. Barnen sitter på skolans nybyggda trädäck och lyssnar på regnet, som övergår i storm. Träd slits upp med rötterna, flyger förbi barnen. Byggnader svajar och nästan flyttar sig. Men plötsligt är det inte längre omgivningen som rör sig runt trädäcket, det är trädäcket som rör sig i omgivningen. Det har slitits bort och flyter runt i den översvämmande världen.

När trädäcket äntligen når land är världen en helt annan. Det finns inget kvar, bara gulgeggig lera, vita fåglar och en ensam, spöklik gård. I den här nya miljön försöker barnen skapa en tillvaro som är någotsånär normal. Men någonting är inte som det ska, eller borde jag kanske säga, ännu mindre som det ska.

Att läsa Den gröna cirkeln är nästan jobbigt skrämmande. Som läsare är jag aldrig säker på vad som ska hända, lika lite som personerna i boken är det. Världen som Casta skapat saknar helt regler, vad som helst kan hända, och det är just det som gör berättelsen så läskig.

Jag-berättaren, Judit, beskriver händelserna oerhört känsligt och insiktsfullt. Den första delen av boken, den som fortfarande har en vanlig värld som skådeplats, är en fantastisk skildring av en barndom som är på väg att övergå till vuxenhet. Judits minnen av mormor och Kalle Anka varvas med kloka iakttagelser av hur bästa vännen Dinah faktiskt mår och hur det sociala spelet fungerar (eller ibland inte fungerar). Språket, rytmen – det är på pricken! Jag blir glad av att läsa en text som inte undervärderar den tonåriga berättarens förmåga att förstå omgivningen, men som samtidigt inte känns för vuxen.

Del två skiljer sig markant från del ett. Här har allt välts över ända, ingenting är som det borde vara. Men det är så snyggt berättat att jag ändå kan förstå, trots att realismen försvinner behålls karaktärernas mänsklighet och komplexitet. I bokens senare delar är också berättandet lite förändrat, Judit är fortfarande huvudpersonen, men vissa scener har skrivits som filmscener, filmade med Gabriels kamera – en av få reliker från den värld som gått under. Det ger berättelsen en något annorlunda vinkling, det blir mer av vi-känsla.

Förutom att det här är en grymt spännande bok, så har den något viktigt att säga. Det första jag tänker på är miljöaspekten, hur länge kan människan förstöra jorden innan den leriga tomheten är verklighet? Men det handlar också om något annat, om minnen, om upplevelser och om tiden. Judit berättar om hur tiden försvinner, den har förstörts av regnet, försvunnit med människorna. Allting händer alltid och aldrig, det är någonting som vridits sönder.

Politisk, filosofisk och fruktansvärd, härlig, verklig och poetisk. Det finns mycket jag kan säga om Den gröna cirkeln. Som ungdomsroman är den inte helt lätt, det krävs en viss ålder, men bara man prickar in rätt lästillfälle, vid rätt tidpunkt i livet, så tror jag att det här är en berättelse som säkert kan förändra någons liv.

Similar Posts:

• Barnens romanpris utdelat
• Sista boken ingen bladvändare
• Realistiska häxor
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Corporate America 3.0

Stefan Casta beskriver maskarnas arbete på ett på en gång poetiskt och sakligt sätt. Det strävsamma arbetet fortgår med diverse dramatiska avbrott (som när det dyker upp en mullvad) men utan att egentligen störas av dem. På fabriksarbetaraktigt sätt har maskarna nummer istället för namn, och tillsammans bildar de Avdelning 32. Det kollektiva i arbetsinsatsen och i hela maskarnas existens är tydligt, det viktiga är inte om en eller annan mask försvinner, utan att maskbeståndet består.

Men det är inga hårda fabriksarbetarsysslor som skildras. Arbetets glädje betonas istället starkt i texten, maskarna längtar efter att få arbeta och är jublande glada över de nyfallna körsbärslöv de finner när de tar sig upp till markytan efter en dags vila i jorden. Hela boken kan ses som en lågmäld hyllning till det naturens arbete som ständigt fortgår, där varelser fyller just den uppgift de är skapta till och ändamålsenligheten är det högsta goda.

Anna Bengtssons bilder är murriga, gjorda i vattenfärg med krita ovanpå. Större delen av bilderna skildrar jord, människor och hus har en annan karaktär och består av starka konturer och klara färgfält. Bilderna fångar upp den poetiska tonen i texten men tillför också element som bidrar till sakligheten, till exempel en igelkott som äter upp en mask utan att detta alls kommenteras i texten. Vad människofamiljen håller på med skriver Casta inte heller något om, det får man läsa sig till i de bilder där de är med.

Similar Posts:

• Naturfilosofi
• Shopping!
• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• Storslagen efterkatastrofen- och vänskapsskildring
• Att frigöra duktiga flickor

Det är med stråk av vemod som blommans historia vecklas ut. Likt många av karaktärerna i H C Andersens sagor rymmer den en sorg över det otillräckliga i varat; inte ens när flickan står alldeles intill kan blomman påkalla hennes uppmärksamhet. En hel sommar väntar den förgäves och ståndaktigt på att bli upptäckt, och melankolin hänger förstås också ihop med dess vetskap om att livet är ändligt och att sommaren går fort. För det är en klok blomma det handlar om, och ska det visa sig, en blomma som dör för att återfödas med bibehållet minne av flickan från året dessförinnan. Här finns också starka andliga stråk; när blomman dör sker det genom en dröm där det för alltid är sommar, där tiden är evig och där det eviga pånyttfödandet återigen betonas.

Sara Lundbergs bilder är fantastiskt expressiva och talar fint med den poetiska texten. Uppslagen skiftar karaktär, hela sidor tas i anspråk för att skildra naturens färgskiftningar i stort medan blomman i närbilder omges av olika växter och djur beroende på årstid: vintergäck, humlor och småfåglar blir till trollsländor, rävar och rönnbär. En flod rinner igenom majoriteten av uppslagen som för att än en gång påpeka det flytande och föränderliga som grunddraget hos naturen, men också för att visa motsatsen: att detta är samma plats, den ser bara olika ut. Allra vackrast kanske även bland bilderna är blommans död, där den tycks möta solen mitt bland alla stjärnorna på natthimlen och tycks stå i kontakt med evigheten. Också denna filosofiska tanke pekar boken på: det lilla är lika vackert och betydelsfullt som det stora, allt i naturen betyder någonting.

Similar Posts:

• En skattkista full av sommar
• Långt ifrån lata maskar
• När skogen tar kontrollen
• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• Färgblind eller färgstark?

Det här är ett återkommande tema som det finns många variationer på: vilken fälla det kan vara att försöka göra om sig själv och hur förlösande det kan vara när någon slutligen ser en och uppskattar en för den man är. Här är det några barn som talar om att räven är fin i sin röda päls och då kan han äntligen se den som den är.

Texten pekar tidigt mot sin egen avslutning och tur är väl det att räven inte får fortsätta deppa i all oändlighet.

Illustratören Staffan Gnosspelius har jobbat med etsningar som skapar en mycket variationsrik yta som han sedan färglagt för hand. Resultatet blir en ovanligt vacker och lite drömsk skog, insvept i dimma när skymningen långsamt faller. En miljö som historien växer i.

Similar Posts:

• En skattkista full av sommar
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• Långt ifrån lata maskar
• Naturfilosofi
• Utsuddade stereotyper