Sommarlovet är nästan slut för Herman, och därefter börjar skolan för första gången. Hur det ska gå när man inte har någon lös tand och inte vågar doppa huvudet under vattnet, det vet inte Herman, och därför oroar han sig. Det är dock en brytningstid inte bara för Herman utan också för de tre tanterna som besöker honom varje sommar, sitter i trädgården och äter nötkaka. Tanterna krymper lite i solen varje sommar, tänker Herman, och snart ska de dö.

Herman frågar tanterna vad de oroar sig för och han frågar mamma och pappa. Däremellan reflekterar han själv över livet och saker som tänder, barndom och vinter. Känslan av vemod och saknad den där sista dagen på det gamla, varma och trygga livet ligger stark över hela boken – det där bitterljuva i att ha haft det så bra och veta att det måste ta slut, att en del av det fantastiska i tillvaron ligger i just det faktumet.

Man känner igen sig i stämningen och i känslorna i den här boken, men förutom den inkännande, filosofiska och relativt utförliga texten finns här också fantastiska bilder. Stian Hole har skapat drömska tablåer i collageteknik där starka bakgrundsfärger och stiliserade mönster skapar ram åt människor utklippta ur foton och blommor och insekter som tycks härstamma från lexikon från första halvan av 1900-talet. Har man sett konstnären Helena Blomqvists bilder så känner man igen sig, det här går lite i samma stil även om Holes bilder är ljusare. Människorna är lite skeva ibland, stela, med överdimensionerade huvuden. Bilderna har en touch av gamla fotografier. Detta är faktiskt nästan lika mycket konstverk som bok.