Varför ryker det ur avloppsbrunnarna fastän det är 25 grader varmt? Vad är för sviktande plåtar man ibland tvingas ut på när det blir för trångt på trottoarerna? Hur kommer det sig att det finns trätunnor á la Vilda Västern på taken, till och med på en del riktigt moderna hus?

Självklart dyker det upp minst lika många frågor om alla människor man ser, om det osynliga presidentvalet (New York är ingen vågmästarstat), om rikedom respektive fattigdom och om alla etniciteter och språk i denna fantastiska smältdegel. Men jag hittar en bok på Tenement Museum som visar sig kunna förklara åtminstone de mer jordnära, gatubildsbetonade mysterierna.

Undertiteln till The Works är ”stadens anatomi” och det är sant att den kan läsas som en allmängiltig bok om hur logistiken i en modern storstad fungerar. Men boken har New York City som utgångspunkt och förklarar just dess anatomi alldeles särskilt väl.

Det Stora Äpplet ligger där det ligger för att här finns en av världens mest perfekta naturliga hamnar. Men flera pirer längs Hudsonfloden ruttnar sönder och samman. Andra har byggts om till olika slags nöjespalats, vad det verkar. The Works förklarar att sjötransporterna allt sedan 1950-talet har revolutionerats av containern. Särskilda containerhamnar finns i New Jersey och i södra Brooklyn. En av dem syns när man lämnar Newarks flygplats med taxi. Från containerhamnarnas terminaler körs allt gods med lastbil in till centrala stan. Hamnen måste förresten muddras kontinuerligt år ut och år in. Annars skulle den strax vara fylld av sand som Hudsonfloden för med sig. Arbetet har måst intensifieras. De moderna containerfartygen är mer djupgående än 1700-talets fullriggare var höga. Det framgår av bokens infografik.

Jag går The High Line, parken som skapats på en upphöjd järnvägssträcka. Den hade stått övergiven sedan 1980, också det beroende på att man inte längre lossar gods på västra Manhattans pirer.

För att fötterna ska få vila lite lär jag mig hjälpligt att åka tunnelbanan. Systemet är stort och bitvis kontraintuitivt. Hur skiljer man expresståg från lokala? Hur vet man när de plötsligt växlar från det ena till det andra? Och varför finns det flera stationer som heter Canal Street? The Works ger en historisk bakgrund. I världens mest nyliberala land var det såklart privata aktörer som oberoende av varandra skapade tunnelbanelinjerna. Långt senare köpte staden systemen och slog ihop dem. Genom att fråga folk lyckas jag åka rätt.

Dricksvattnet smakar lite klor, men går an. På restaurangerna föreslås inte sällan ”tap water”. Jag lär mig att storstadens reservoarer är arton till antalet och finns längre norrut i delstaten New York. Ett omfattande system av akvedukter säkerställer ett ständigt tillflöde. De törstiga skulle annars raskt räknas i miljoner. Och det är här de gammaldags trätunnorna kommer in i bilden. De är helt enkelt vattentankar. Trycket kan bara pressa vatten upp till sjätte våningen, totalt otillräckligt på Manhattan. Därför pumpar många fastigheter upp vatten till taktankarna. Man väljer av hävd att platsbygga dem av cederträ som sväller och håller tätt och dessutom isolerar väl mot utetemperaturen.

Stadens artärer forslar inte bara vatten, hushållsgas och elektricitet. Det finns också alltsedan 1880-talet ett system för distribution av ånga som används för uppvärmning och luftkonditionering. Man ville komma bort från allt det sot som tusentals kolpannor spred. Sjukhusen använder ånga, liksom 100 000 bostäder samt en mängd signaturbyggnader som Rockefeller Center, Empire State Building och The Metropolitan Museum of Art. Röken som ikoniskt stiger ur avloppsbrunnarna är således ”spillånga”.

The Works är uppdelad i sex teman: transporter av människor, transporter av gods, energi, kommunikation, renhållning samt framtiden. Alla kapitel är rikligt illustrerade med kartor, infografik, sprängskisser och förklarande teckningar. Materialet är fantastiskt men jag får leta innan jag finner någon information om illustratören. Det visar sig vara ett helt team, samt i vissa fall hela byråer, som jobbat med teckningarna till olika delar av boken. Det är hur som helst en pedagogisk guldgruva av samma slag som ”Så funkar det-böckerna”.

Allt kanske inte intresserar mig lika mycket, som systemen bakom mobiltelefoni, exempelvis. Men The Works innehåller ”the works”. Jag får min nyfikenhet stillad på det trottoartekniska området. Plåtarna är källarluckor. En del är rostiga och sviktar betänkligt. Men de öppnar av säkerhetsskäl utåt, uppåt, skriver Kate Ascher lugnande.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• Den vackraste boken om Göteborg
• Stockholmskonst för dig och mig
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Skämtsamt New York bakom turiststråken

A har mobbats svårt som barn i en musikklass i den lilla staden St. Karins utanför Åbo. Senare sökte hon sig till ett konstgymnasium och vidare till universitet i Åbo men ärren från grundskolan smärtar ständigt. Av alla yrken blir lärarens hennes. Om än motvilligt och utan glädje.

Under de helvetiska åren som mobbningsoffer, av både klasskamrater och lärare, fick A en ödessyster. Med och mot sin vilja. Utstötthet är inget man vill dela. Ira är om möjligt än mera utstött, har bytt skola flera gånger, utsatts för dränkningsförsök på skoltoaletten och blev med tiden så gott som stum. Förutom att hon vid första anblicken gav ett halvdött intryck.

I mörkret när A springer på sin nattliga tur i regnet i utkanten av Åbo, blir hon påkörd av en bil. Ira, som A knappt sett (bara hört henne berätta om dränkningsförsöket på en föreläsning i pedagogik) sen högstadietiden, är den bakom ratten. Skadan och chocken gör att A inte vågar ge sig till känna i mörkret. Men väl hemma i sitt eget kaos börjar hon leta efter Ira på nätet. Ira, som numera är författare och har gett ut flera romaner, är omöjlig att hitta uppgifter om. A skyndar följande dag till biblioteket och läser om deras gemensamma skoltid och episoder som hon själv utsatts för. Ira har helt kallt snott A:s värsta förödmjukelser.

Jakten på den försvunna Ira blir intensiv och med lögner och förslagenhet står A efter en halv dag bakom Iras lägenhetsdörr. Ira öppnar genast, som om hon bara väntat. Deras ”reunion” blir en ”danse makabre”; Ira tvingar A att höra en låt från skoltiden och ur den tidigare stumma Ira rinner en ständig ström av ord. Ira släpper inte greppet och taktfast (vad annat?) för hon runt den utmattade A i sin dammiga, nersläckta lägenhet i en dans till en låt som hon mässar orden till … med drag av över- och underkastelse, av sexuell invit och våldtäkt. Timmarna går i ett töcken av minnen, gråt och utbrott. Gränsen för död är hårfin. Det är otäckt.

Kanske blir det ändå en sorts försoning. I alla fall har A en äldre lärarkollega som klippa. Med ett stort hjärta i sin gubbiga, nikotinluktande kroppshydda. Och Ira, kan det bli en sorts vänskap? De har viktiga saker framför sig …

Men frågan är om barndomens och tonårens mobbningshelveten någonsin kan försonas, rehabiliteras? Författaren Rauma, som skriver självupplevt, visar att vuxenlivet ger avstånd men också ett liv med fruktlösa terapier, ångestdämpande medicinering, missbruk och självskadebeteenden, ensamhet, sämre val, sämre kroppslig hälsa och ofta förtida död. Hon är noga med att lägga skulden utanför individen, det är inte det enskilda barnets fel utan ett systemfel byggt på konkurrens och självhävdelse. Själv har hon uttalat att det var som att ”stiga ner i helvetet” under skrivprocessen. Det enda positiva var att ha orkat få boken skriven.

Meningarna är långa och svindlande och kapitlen likaså. Innehållet serveras kompakt på över fyrahundra tätt skrivna sidor och kräver mycket av läsarens koncentration på grund av alla utvikningar och fördjupningar. Det är mörkt både mentalt och miljömässigt. A lider av magkatarr, hennes knä blöder, hennes lägenhet vattenskadas. A är ofta totalt genomvåt och kall. Intrigen vindlar fram som en roadmovie på en skraltig cykel gata upp och gata ner i ett ödsligt Åbo där regnet öser ner. Samtidigt är texten rasande skickligt skriven. Särskilt om man ens litet känner till Åbo får man en föreläsning som heter duga om Aura å, istidens lämningar, de första kyrkorna, biskop Tomas, Finlands första tivoli, tiden som huvudstad, tsar Alexander I, hertig Karl Johan, Åbo brand, Portan och Paavo Nurmi samt tidiga textilfabriker, domkyrkan, 1900-talets rivningshysterin, kända krogar och torg och så vidare, så vidare. Litteraturvetaren Janina Orlov har skickligt översatt från finska med sina gedigna kunskaper om Åbo, Åbobo som hon varit.

Längst bak i boken finns flera sidor med källhänvisningar till facklitteratur, poesi, skönlitteratur och musik. Omslaget är en mörk version av verket ”Blir du lönsam, lille vän?” och på insidan finns det i original. Läsningen stimulerar, lär och överraskar i A:s sköra men mycket intelligenta sällskap.

Förstörelse är ett verk värt Finlandiapriset. Nyskapande, originellt och framför allt viktigt. En långa radda obehagliga sanningar som helst glöms bort. Vi har alla upplevt mobbning; som åskådare, medlöpare, offer eller lärare?

Boken är grym. Om skolliv i Finland på slutet av 1990-talet när Pisa-resultaten inom några år skulle toppa och skolexperter från hela världen skulle komma resande för att studera den finländska skolan. Även idag rankas Finland som landet med världens bästa utbildningssystem. Raumas generation av nu unga vuxna borde få leva goda välutbildade och harmoniska liv i ett Finland utsett av FN, för sjunde året i rad, till världens lyckligaste land. Vilken paradox …

Similar Posts:

• Kvinnoliv i politikens skugga
• ”Så lätt det vore att göra detta till världens bästa yrke”
• Existens är i presens
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Var tog alla tjejer vägen?

Så här kan tankarna fly i väg under en promenad i Stockholms innerstad. Konstverk i form av statyer har ofta gett mig perspektiv när jag en stressig dag på jobbet tagit mig ut på lunchrasten.

Till skillnad från katterna i ring väcker statyer från tidigare århundraden en annan sorts associationer. Att stå och betrakta en staty av en man med peruk gör att tankarna går till en samhällsordning då de lägre ståndens folk skulle inta en vördsam hållning inför de högre ståndens representanter. Statyer som avbildar kungar till häst eller med värja i handen påminner mig om människor som fått betala ett högt pris för en nations ”stolthet” och ”ära”.

Den offentliga konsten i Stockholm har en historia på ungefär fyrahundra år. I boken Vardagskonst som kulturarv läser jag om 1600-talet när begravningen av Gustav II Adolf planeras. Stockholm är en plats som adelsfamiljerna skäms för när de inser att utländska gäster ska delta i ceremonin. Varpå de anlitar hantverkare för att göra ornament och utsmyckningar på husfasader. Skulptörer får beställningar på statyer som ska försköna den kungliga huvudstaden.

De följande århundradena växer borgarklassens ekonomi, vilket också börjar synas i Stockholms arkitektur och gatuplanering. I många fall inspireras man från utlandet. Under 1700-talet influeras arkitekter av rokokon som dominerade i Frankrike. Vid 1800-talets slut kommer trendsättande idéer från konströrelser i Storbritannien, där man pläderar för att konst är till för allmänheten.

I Sverige stadgas år 1937 en lag som innebär att 1 % av kostnaderna för offentligt finansierad nybyggnation ska avsättas till ett konstverk som ansluter till bygget. Lagen har inte alltid följts av staten men större efterlevnad har däremot funnits bland regioner (tidigare landsting) och kommuner.

Bokens olika skribenter bidrar med skiftande perspektiv på Stockholms offentliga konst. På det hela taget uppskattar jag alla skribenters bidrag. Att få en historisk tillbakablick är välkommet och jag läser intresserat om hur renoveringar gjorts för att bevara arkitekturen och konsten i Garnisonen och i Kulturhuset. Glatt läser jag också om konstverken i biltunnlarna och tunnelbanan. Det är väggar som behållits fria från reklam, vilket i mitt tycke gör färden behagligare.

Under läsningen förstår jag också att samarbetet mellan arkitekter, byggentreprenörer och konstnärer lyckas bäst om alla involveras redan i planeringsfasen. Därför tror jag att bokens texter kan ge viktiga kunskaper till flera aktörer inom stadsplanering och stadsbyggnad. Som bonus får läsare inom dessa branscher en vacker bok där fotografierna är av hög kvalitet.

I mina personliga reflektioner fylls jag av tacksamhet över att Stockholms offentliga konst är tillgänglig för vem som helst. Den riktar sig till innerstadsbon lika mycket som till den pendlande tjänstemannen. Såväl kusinen från landet som turisten från Spanien kan stanna upp under en promenad på Stockholms gator. Att möta konst kan vara väldigt överraskande. Kanske hamnar en utlandsbesökare liksom jag inför katterna i ring, och tankarna börjar vandra i en oväntad riktning som ger ett minne för livet.

Uppdatering den 8 januari 2024:
Boken är Samfundet S:t Eriks årsbok 2023.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• En feministisk konsthistoria
• Lättsamt om Stockholms innerstad
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp

Lilienbergs stad: Göteborg 1900-1930 är tack vare bokens fotograf Krister Engström en fröjd för ögat. Den är full av fantastiska flygfotografier, panoramabilder samt historiska fotografier, stadskartor, ritningar och andra dokument från tiden. Du kan välja att fördjupa dig i den utförliga texten eller nöja dig med att låta boken ligga framme som blädderverk.

Vem var då denne herr Lilienberg? Han var en hos gemene man numera sorgligt bortglömd stadsplanerare och visionär. Albert Lilienberg (1879-1967) har satt sin prägel på många av stadens mest unika platser, som Götaplatsen, Bagaregården, Kungsladugård, Gamlestaden, Landala egnahem och Änggården.

Han hade bland mycket annat ett finger med i den stora Jubileumsutställningen 1923 och banade väg för Göteborgs första höghus. Undrar just om skyskrapan med sjutton våningar, som uppfördes på Otterhällan 1927-29, var en lika het potatis som bygget av Karlatornet med sina sjuttiotre våningar på Lindholmen nästan hundra år senare har blivit.

Trots att Ronnebysonen var tämligen grön från Kungliga Tekniska högskolan när han tillträdde tjänsten som förste stadsingenjör i Göteborg år 1907 var han redan något av ett namn i branschen. Det var en ambitiös ung man med internationella kontakter, inte ens trettio fyllda, som raskt kavlade upp ärmarna och med liv och lust kastade sig in i arbetet.

Lilienberg mötte en stad på 150 000 invånare och som växte så det knakade. Industrin, handeln och sjöfarten blomstrade som aldrig förr. Landsbygdens folk flyttade i allt större utsträckning till Göteborg och följden blev ett skriande behov av billiga bostäder.

En efter en införlivades de omgivande områdena med Göteborg. Lilienberg fick bråda dagar med att styra upp det hela och få staden att hänga ihop på ett bra sätt. Det gällde att utröna bästa dragningen av spårvagnsspår och vägar. Inte minst Göteborgs kuperade terräng innebar en utmaning. Det var också viktigt att reservera utrymme för framtida behov.

Trångboddheten var som sagt skriande och Lilienberg engagerade sig tidigt i sociala frågor. Hit hörde egnahemsbebyggelsen. För att underlätta för skötsamma arbetare och andra med låga inkomster att skaffa sig hus upprättades speciella egnahemsområden runt om i utkanten av staden, som i Utby, Bagaregården Kungsladugård, Landala med flera.

Vidare sjösattes ett nytt socialt ideologiskt bostadsbyggande i Bagaregården för att lindra nöden. Hela stadsdelen, som kom att röna stor uppmärksamhet också internationellt, planerades av Lilienberg 1908. Stor vikt lades vid estetiken. Storgårdskvarter, fondmotiv och inskjutna fasader tillsammans med mycket grönska i form av lekplatser och små parker gjorde susen. Idén om trädgårdsstaden importerades från England. Det skulle också finnas rum för badhus och bibliotek.

Lilienberg hade förmåga att tänka i nya banor samtidigt som han värnade om det gamla. Han var en flitig skribent och efterfrågad föredragshållare. Därtill en riktig fena på att argumentera och övertyga stadens politiker, en väl så viktig egenskap i sammanhanget.

Efter tjugo år övergav Lilienberg, 1927, Göteborg för att ägna återstoden av sitt yrkesliv åt att planlägga vår huvudstad, men om detta förtäljer inte Bjurs bok så värst mycket.

Ta del av en faktaspäckad och välskriven bok om en imponerande gärning. Det är inte minst spännande att följa hur det Göteborg som vi känner idag vuxit fram. Fast ibland känns det lite grann som “Karl XII vann slaget vid Narva”. Man glömmer lätt att kungen – bokstavligt talat – hade en hel armé av folk bakom sig. Det är väl heller knappast bara stadsarkitektens och arkitekternas insatser, som gjort nämnda områden i Göteborg så lyckade.

Det vore också intressant att få veta mer om hur de förändringar, som senare generationer uppskattar, togs emot i samtiden. Något säger mig att de inte bara möttes av glada miner.

Similar Posts:

• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Varvsepokens arbetare
• Stadsutveckling för vem?
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Platsen för nutidens Gamla stan var på den tiden en holme mellan två strida strömmar. Här lastade man om skepp som kommit från havet till skepp som trafikerade Mälaren, eller tvärtom. Placeringen av en befäst stad kunde inte vara bättre.

Under de påföljande århundradena har årsring lagts till årsring. Staden har gradvis vuxit och förtätats.

Principerna för hur Stockholm utvecklats har skiftat. Författaren Peter Lundevall delar upp dessa olika epoker i tio så kallade perspektivskiften. Så kan man exempelvis fördjupa sig i Lindhagensplanen i det femte perspektivskiftet. Från 1870 växte stan åter, industrialismen drog arbetskraft från landet. Gatorna ordnades i rutnät på malmarna. Brandskydd, hygien och trafikeffektivitet prioriterades.

Eller så kan man grotta ner sig i modernismens genombrott kring 1930, det sjunde perspektivskiftet. Det var en fascinerande tid då arkitekter och politiker, påhejade av arbetarrörelsen, gjorde upp med gamla tiders stilideal. Peter Lundevall lotsar läsaren igenom ideologiska trätor utan att själv vare sig ta ställning, förenkla eller släta över.

Med det sagt har han definitivt en egen röst.

Någon har sagt att en stad utan gamla hus är som en människa utan minne, kanske kan man också säga att en stad som inte bygger nytt är som om människan inte längre skulle föda. I en levande stad är det ofrånkomligt med förändringar som anpassar staden till nya förutsättningar. Det innebär att också vår generations öde är att skapa tidstypiska tillägg som en dag blir ännu en av stadens historiska årsringar.

I och med det tionde perspektivskiftet är läsaren framme i vår tid. Stockholm har nått stadsgränsen och kan inte växa ytterligare, ytmässigt sett. Från och med 1990 är doktrinen därför ”bygg staden inåt”. Förtätning, bostadsbyggande i gamla industriområden, byggande på höjden.

Det här är ett riktigt praktverk, en tjock och rikligt illustrerad foliant. På varje uppslag finns stora bilder. Det är allt från den berömda Vädersolstavlan till planritningar och flygfoton. Det som verkligen lyfter verket är dess välskrivna och kunniga texter. Peter Lundevall, en stadsplanerande tjänsteman, har ingen knastertorr byråkratprosa utan skriver stilsäkert och levande.

Boken är ett måste för alla som intresserar sig för Stockholms historia och för den som vill förkovra sig inom ämnesområdet stadsplanering. Att bygga en stad är också ett stycke svensk kultur- och socialhistoria. Till exempel står det klart att en elit av få, rika män skapade Stockholm fram till 1900-talet. Ofta var det personer med starka ekonomiska intressen i byggandet som bestämde.

Rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet för att säkra den s.k. intresseprincipen, dvs. att inflytandet stod i proportion till hur mycket som erlades i skatt.

Peter Lundevall berättar att av stadsfullmäktiges 100 ledamöter efter kommunalvalet 1879 var 37 medlemmar i fastighetsägareföreningen. Bland de övriga märktes ett antal bankirer, som sannolikt också hade direkta intressen i byggandet. 90 procent av Stockholmarna saknade vid denna tid rösträtt.

Sedan dess har mycket hänt. Sociala behov och bostadsbrist har blivit viktiga motorer för byggandet. Alla stockholmare får numera vara med och välja representanterna till stadshuset. Men betyder det att den enskilda medborgaren kan utöva ett inflytande? Peter Lundevall berör fenomenet ”not in my backyard”, människans benägenhet att säga nej till ytterligare förtätning i sitt närområde. Han konstaterar kort att 00-talets stridsrop snarast varit ”yes in your backyard”. Främsta orsaken är rekordartad befolkningstillväxt, höga markpriser och kommersiella intressen. Liksom Östen och Sote får dagens stockholmare alltså räkna med nya grannar.

Similar Posts:

• Folkhemmet deluxe
• Överdriven exploatering krossade drömmen
• Stockholmskonst för dig och mig
• Stockholm ska läsa von Born
• Den vackraste boken om Göteborg

Innehållsmässigt är det här dock en antologi med kortare essäer som spretar åt flera olika håll. Här kan man alltså läsa om allt ifrån klassklyftor i renässansens Florens till modern arkitektur eller vilka effekter Brexit (kanske) kommer att få på världshandeln. Att boken skulle spreta kunde man kanske ha gissat redan utifrån beskrivningen av författarna till bidragen i antologin: en fastighetsmarknadsanalytiker, en politisk filosof, en statsvetare, två arkitekter, en historiker, en finansmarknadsjournalist, en stadsplanerare och en ”business guru” (jo, han beskriver sig själv just så).

Ett par av essäerna finner jag mer intressanta. Det främsta exemplet är nog Erica Benners essä fokuserad på medeltidstänkaren Machiavellis syn på ”civility” (höviskhet). Mina förkunskaper om Machiavelli sträckte sig till hans idéer om maktpolitik i boken Fursten, så här kunde jag lära mig något nytt om hur han samtidigt menade att allt för stora klassklyftor skulle underminera ett hövligt samhällsklimat. Absolut en tanke som förtjänar att uppmärksammas mer idag.

En del av de andra essäerna lyckas iallafall jag inte få ut så mycket av. Nicholas Boys Smith skriver exempelvis en något längre essä om stadsplaneringens historia. I sig en fungerande översikt på det temat, men poängen som Smith vill visa med sin essä är att detta med stadsplanering har en mångtusenårig historia och inte är ett socialistiskt påfund för att inskränka den fria marknaden. Att det fanns en sådan vansinnig idé bland en del nyliberaler hade jag ingen aning om innan, men om det nu gör det så får man väl hoppas att Smiths essä kan ändra någons uppfattning på den punkten. Ett annat exempel är essän av ”business gurun” Kjell Nordström, som diskuterar hur kapitalismen besegrat alla politiska alternativ samt skissar på scenarier för ”Capitalism 2.0” – hur ett framtida kapitalistiskt samhälle kan se ut. Den här essän förefaller mig dock så övermättad med klyschor och buzzwords att jag har svårt att hitta något substantiellt innehåll i den. Men kanske är det bara jag som har svårt att ta till mig av guruns lärdomar.

Sammantaget är det här en bok jag har svårt att se en målgrupp för. Flera av de enskilda essäerna kan säkert ha sina läsare, även om jag kanske inte alltid själv finner alla så särdeles intressanta. Men jag kan däremot inte riktigt föreställa mig vem som är så intresserad av alla de olika ämnen som behandlas i bokens essäer att man skulle vilja köpa helheten.

Similar Posts:

• På spaning efter en fiende
• De som försåg oss med 1:a maj
• Spretigt om Kinas utveckling
• Vi apor och pengarna
• Kapitalismen under lupp