Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

Naturligtvis finns en massa motstridiga teorier om det där. Kärlek har alltid varit en grundläggande komponent i människors liv. Eller: kärleken är en social och kulturell konstruktion som gestaltats, upplevts och betraktats helt olika under olika tider och på olika platser. Kärleken som vi känner den uppkom först i och med det nya borgerskapets nya individualism framåt slutet av 1700-talet.

Det sistnämnda kan man läsa mer om i till exempel etnologen Eva Lis Bjurmans bok Catrines intressanta blekhet. Litteraturvetaren Karl Erik Lagerlöf ger aldrig riktigt den typen av teoretisk överblick, även om han snuddar vid det – hans bok Kärlek. Från bibeln till Beauvoir är mer en löst sammanhållen essäsamling – men nog lutar han lite åt det förstnämnda? Ur ett litteraturhistoriskt perspektiv tycks kärleken vara något som ständigt upptagit oss.

Tre tusen år av kärlek, utlovar pocketupplagans baksidestext. Från Homeros, Bibeln, Sapfo och Vergilius, via medeltidens höviska riddarromaner, Goethes Werther, Brontës Svindlande höjder, Flaubert och Dostojevskij, fram till Henry Miller, Harry Martinson, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir. Till en början låter författaren sig ledas av Petrarca à la Vergilius i Dantes gudomliga komedi. Senare ersätts denne bara något mindre bokstavligt av Freud.

Alltsammans är väldigt mycket som en ganska fantasilös grundkurs i litteraturvetenskap. Lagerlöf och jag klickar uppenbarligen inte. Jag tycker helt enkelt att hans urval är trist och hans attityder ofta förutsägbara. Att gå utanför den västerländska kanon, de vanliga teoretiska perspektiven och samma gamla författarbilder också bara en aning hade lyft skildringen avsevärt.

Någon enstaka gång lyckas han locka mig med någon författare jag inte läst. När han faktiskt behandlar mina favoriter blir jag oftast bara besviken. Shakespeare avfärdas till exempel snabbt som misogyn, Austen som dygdigt konventionell. I avsnitten om George Eliot eller de Beauvoir lägger han stor vikt vid männen de levde samman med och hur mycket dessa betydde för deras skrivande. I essän om Harry Martinson är hustrun Moa Martinson däremot helt osynlig som inflytande. Okej, jag är säkert barnslig och halvbildad, men alltså. Konventionell kan du vara själv, Lagerlöf.

Visst finns det slutsatser och formuleringar som fångar mitt intresse också i positiv mening. Roliga citat jag aldrig hört förut. Knasiga och tankeväckande idéer, intressanta frågor. De hade kunnat knytas samman bättre (får man kritisera en essäsamling för det?), men spretigheten är kanske en del av poängen? Kärlek måste kanske trots allt stå i plural?

Jag gillar ju annars litteraturhistoria, om än inte urskiljningslöst, och har alltid gjort det. I mina dagböcker från gymnasieåren tränger mycket lite från den faktiska undervisningen igenom, men citat och berättelser ur den ändå ganska torftiga litteraturantologin hör till de sakerna: några rader av Platon, sagan om Amor och Psyche, Dido och Aeneas, Shakespeare och ännu mera Shakespeare. (Att det alltid, alltid handlar just om kärlek behöver väl knappast sägas ..?) Jag hade väl hoppats återfinna något av den magin i Kärlek, men jag gjorde inte riktigt det. Tyvärr.

Similar Posts:

• Om kärleken bortom förståndet
• Ögonblickets mästare
• När Moa träffade Harry
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Frågar man 18-åringar så får man höra olika historier om hur det var på högstadiet, frågar man 40-åringar har alla – från högstatusmobbare till lågstatusfreak – haft det ungefär lika svårt.

Den historia man kan berätta om sig själv blir för varje år allt mer lik alla andras och med gemensamma krafter formar vi våra liv till en berättelse som håller ihop, som blir till text, till roman.

Vill man skriva en roman om sig själv finns det inte så många berättarperspektiv att välja på. Litteraturens hus har många fönster men bara två ingångar. Man går in genom första eller tredje persons-dörren, antingen ”jag” eller ”han/hon”. Så skriver James Wood i sin intelligenta och underhållande How fiction works (2009).

Ingrid Elams bok Jag – en fiktion handlar om den första dörren. Ämnet är såklart omöjligt stort, inte minst när man vill teckna hela historien från antikens Sapfo till nutid och dessutom säga något relevant om den tilltagande jagfixeringen i vår absoluta samtid. Elams lösning är att närläsa ett antal viktiga böcker och se hur ”jaget” fungerar i dessa.

Som jag ser det kan man välja att läsa Elams bok på två sätt.

Det första är att se det som en samling fristående analyser som i bred mening fokuserar på ”jaget” i enskilda dikter och romaner. Som sådan funkar boken ofta bra. Kapitlen om svensk, samtida litteratur – ungefär halva boken – tycker jag bäst om, här har Elam full koll på sammanhanget och är en egagerad läsare.

Hennes friläggning av Jan Myrdals allvetande ego samtidigt som hon förklarar varför Myrdal är så viktig är upplyftande, också kapitlet om Kerstin Ekmans Knivkastarens kvinna får mig att vilja återvända till Ekman och läsa om. Ja, det är många av böckerna Elam skriver om som jag vill läsa om, vilket är det högsta betyg jag kan ge en litterär analys.

Ett andra sätt att läsa är att se det som en kedja av texter där vi får följa jagets historia från antiken och framåt. Som sådan funkar boken inte lika bra. Det finns ju hela bibliotek om hur jaguppfattning har ändrats från antiken till idag, så när Elam skriver att det jag som syns i Sapfos dikter är sant och autentiskt och att ”jaget” framstår ”som vem som helst” så hänger jag inte med. Kan man läsa en 2600 år gammal dikt och tycka sig se nån som är som en själv, ”som vem som helst”?

Sveriges konung kan prata om sig själv som ”Vi” eller som ”Han/Kungen”, men för de flesta andra av oss så gäller regeln att ordet ”jag” signalerar att vi pratar om oss själva. Det finns en direkt koppling mellan ”jag” som pratar och det ”jag” som jag pratar om. Det är denna modell som självbiografin härmar.

Men så funkar inte skönlitteraturen.

Det finns otaliga självbiografiska romaner som är skrivna i tredje person och det finns lika många jag-romaner som inte har någonting med författaren att göra. Berättartekniskt kan man skriva en roman i tredje person och endast låta läsaren får del av en persons medvetande. Romanen kommer då att uppfattas som en klassisk jag-roman och många läsare kommer på en direkt fråga vara osäkra på om det stod ”jag” eller ”han/hon” i texten.

När nu Elam menar att det finns ett ”inbördes beroende” mellan det fiktiva jaget, alltså när det står ”jag” i en vanlig roman, och det jag som framställs i självbiografier så hänger jag inte med. Handlar jagromaner om ett ”jag” och tredje persons romaner om, ja, om vadå, och varför inte om ett ”jag”? Handlar inte P.O. Enquists självbiografi Ett annat liv (2008) om ett jag eftersom han valt att gå in i litteraturens hus genom ”han”-dörren?

Som alternativ till jag-berättare i romaner för Elam fram den allvetande berättare i tredje person och menar att den blir alltmer undanträngd. Det är säkert sant, men trängdes inte den undan redan på 1800-talet? En författare har ju tusen alternativ mellan det strikt självbiografiska och den allvetande berättaren. Och vilken form man väljer hänger väl inte alltid samman med om man vill prata om ett jag eller inte?

Jag hade önskat att Elam lagt till ett kapitel av mer teoretisk karraktär, då hade det varit lättare att följa med i de olika djuppdykningarna i enskilda romaner. Med detta sagt så slumpar det sig så att jag har läst de flesta böcker Elam pratar om och som analyser av enskilda romaner gillar jag boken. Men har jag förstått mer om hur det fiktiva jaget har ändrat sig genom århundradena eller förstått mer om mitt liv som roman? Jag är inte säker på det.

Similar Posts:

• En inte helt obetydlig beundran
• Roman om romaner
• Ditt liv som litteratur
• Poetisk essä om jaget
• Eros triggar till läsning