Jag önskar att det inte behövdes. Att sex bara kunde få vara sex. Med kärlek, utan kärlek – med eller utan partner för den delen – mellan tjejer, mellan killar, mellan tjejer och killar. Bara sex, för att det är skönt eller kul eller lugnande eller vad tusan som helst.

Lite som det framställdes i min 80-talsbarndoms Så blir barn till-böcker i varma färger, fast lite mindre heteronormativt och barncentrerat rationellt (länge trodde jag att mina föräldrar haft sex två gånger, en för mig och en för min bror, fast jag har för all del aldrig sett några tecken som motsäger det heller). Det verkade så oproblematiskt.

Betydligt mer inkluderande är det i Sex med mera, som har ett väl inarbetat intersektionellt och normkritiskt perspektiv (och förklarar vad sådana begrepp innebär också). Att vi är och gillar olika, kan vara lesbiska eller bisexuella, ha blivit omskurna, sitta i rullstol eller ha nedsatt syn eller hörsel eller något annat, finns med som en självklarhet.

Lika självklart finns mångfalden i Lotta Sjöbergs charmerande raka och tydliga illustrationer. Här får man exempel på hur olika vulvor, blygdläppar eller slidkransar (den mytomspunna ”mödomshinnan” som ju inte är en hinna) kan se ut, liksom på olika sex- och onaniställningar, smekningar, hjälpmedel och fantasier. Fint och oproblematiskt – bara att känna sig för och upptäcka vad man gillar.

Men så har vi det här med samhället också. Jävla samhället. Jag vill så gärna att det inte ska behövas, men så måste man ju också förhålla sig till olika föreställningar om tjejer, killar och sex. Till ryktesspridning, traditioner, maktutövning och tvång. Hur sätter man gränser? Vart kan man vända sig om de ändå inte respekteras?

Det är så helvetes deprimerande att vi inte kan erbjuda unga tjejer (eller för den delen killar) schysstare villkor än så här. Fast när det nu är så behöver vi ju sätt att prata om det, och Dahléns sätt är handfast och konkret även här. Det finns förslag och tips som man kan öva på eller gå vidare med. Försöka förändra. Därför blir grundintrycket ändå så uppmuntrande positiv och inspirerande.

Man får trots allt en känsla av att världen går framåt när det ges ut sådana här böcker.

Similar Posts:

• Det är inne att vara hetero
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Ge igen
• Uthängda
• Pornografin i klassrummet

Men så finns det en annan sida av myntet än den strikt biologiska. Från svenskundervisningens litteraturhistoria var det nästan alltid berättelser om kärlek och sex som gjorde intryck, som faktiskt för alltid är sammanlänkade (på gott och ont) med tonårens första förälskelser. Med Amor och Psyke, Dido och Aeneas, Romeo och Juliet.

Så det är klart att Daniel Möllers bok Kärlek, kropp, sex. Att arbeta med erotisk litteratur i klassrummet fångar min uppmärksamhet. Möller är författare, föreläsare och skrivkursledare och har uppenbarligen arbetat med den här typen av litteratur ute på skolor. I bokens förord berättar han om hur han och en kollega läser ”en erotisk passage” ur Alina Reyes Slaktaren för en vanligtvis stökig grupp 13-åriga killar i Malmöförorten Rosengård och därefter låter dem skriva egna sexnoveller.

De skrev långa historier som sjöd av inspiration och berättarlusta; snabba men personliga utforskanden av kåthet och sexualitet. Den språkliga kreativiteten firade triumfer. Att några hade tittat på porrfilmer och nu fick chansen att bearbeta dessa upplevelser var uppenbart. Språket var ojämnt i berättelserna, dramaturgin också. Men vi trodde på att låta både rödpennan och censuren vila; ämnen förbjöds inte, ordval och motiv fick också total frihet. Mycket var förvånansvärt bra pornografi även om en del berättelser påminde om tråkig porrfilm. Några texter var direkt genialiska och väldigt lite var ens i närheten av att signalera något slags problematisk inställning till tjejer, sexualitet och kroppslighet. Killarna läste gärna upp berättelserna spontant för varandra medan de skrev. Efteråt tackade de och sa att det hade varit behagligt med en så tyst lektion.

Tyvärr är det här en av få berättelser om konkreta klassrumserfarenheter i Möllers bok. Sådana hade jag velat veta betydligt mer om. Istället är Kärlek, kropp, sex till största delen en ganska traditionell boktipsbok (och kan förstås vara användbar som det) med tips på olika typer av fackböcker och skönlitteratur – romaner, noveller, dikter, sagor och serier – böcker som är uttalat erotiska eller pornografiska och mer ”vanlig” skönlitteratur som tar upp sexualitet. Här finns både ny och äldre litteratur, ursprungligen riktad både till ungdomar och vuxna, och samtliga titlar finns på svenska.

Varje bok ägnas någon eller några sidor och ofta får man veta exakt var i boken man kan hitta sexskildringarna. Ibland finns också vidare lästips och ibland finns förslag på diskussionsfrågor eller skrivövningar att arbeta vidare med. Här blir det nästan väl konkret, för det kan ju vara lurigt att gå in i ett klassrum med en färdig bild av vad som ska diskuteras. Hellre då lyssna in vad just de här eleverna reagerar på i texten, kanske?

Sexualitet kan säkert vara en superspännande ingång till lästlust och skrivande, till självkännedom och samhällsdebatt. Det är så i grunden mänskligt – på en gång evigt och mycket föränderligt – och berör så många angelägna frågor kring vilka vi är, görs till eller tillåts vara. Men det är också laddat och personligt, och inte minst unga människor kan ha oerhört olika föreställningar, erfarenheter och funderingar med sig in i ett sådant litteraturarbete.

Jag tänker till exempel på elever som Christina Wahldén berättat om i anslutning till sin nya ungdomsbok om våldtäkt, Villig, på flickor som blivit våldtagna av klasskamrater och är tacksamma för att de slipper göra grupparbeten ihop med sina förövare. Har man en sådan klass är de här frågorna kanske inte minst viktiga att arbeta med – men hur?

Är det inte också skillnad på att arbeta med sådana här texterna om man kommer in en eller ett par lektioner som utomstående och spännande gäst, som Möller tycks göra, och att göra det som ordinarie (och betygssättande) lärare? Hur hanterar man alla olika föreställningar och attityder ens elever (och deras föräldrar) kan ha? Vad kan bli knepigt och hur ska man i så fall hantera det?

Jag hade velat veta betydligt mer om själva arbetet med de här böckerna för att känna mig helt bekväm med att fullt ut ta Möllers bok till inspiration i klassrummet. Han kastar ut den här intressanta idén, men han ger den liksom inte riktigt kropp.

Similar Posts:

• Monolog för två om att tystna – och skriva
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• Kärlek i coronans tid
• En senkommen väntjänst
• Unga relationer

Jag hoppas verkligen att det ligger andra böcker där nuförtiden, och lägg dit Sandra Dahléns Hetero när ni ändå håller på.

Sandra Dahlén går på ett lättsamt men informativt sätt igenom hur det heteronormativa samhället ser ut och ger läsaren en god kurs i hur kön och sexualitet konstrueras. Genom att försöka vända på utgångspunkten att heterosexualitet är norm och allt annat avvikande har hon tagit ett steg tillbaka och synar just heteronormativiteten och vad den gör med oss. Hon visar också hur ungt och instabilt det heteronormativa samhället egentligen är, och att det är främst under de senaste århundradena som det blivit så uttalat som det är nu. Innan det existerade inte ens termen heterosexualitet.

Författaren är som bäst när hon är resonerande. Och det resonemanget kan i den lyckligaste av världar agera motvikt mot homofobiska åsikter och direkta felaktigheter i skolans biologiböcker. Det är en bok jag skulle vilja sätta i händerna på vilken tonåring som helst.

Det jag dock vill vända mig emot i boken är något så enkelt, men så viktigt, som att den saknar referenser. Det finns en litteraturlista på slutet, men ingen av de "hårda" fakta Sandra Dahlén presenterar i texten blir på något vis styrkta. Jag må vara en akademiker förstörd av kritiskt tänkande och fotnoter men särskilt i sådana här sammanhang är det nära nog farligt att skriva utan referenser. Även om det är fakta jag tror har sanning i sig, och även om boken har ett väldigt tydligt informationsvärde, tycker jag ändå att det krävs styrkta uppgifter. Annars är det så lätt att det blir upphov till mytbildningar och pseudodiskussioner ("…alla vet ju att det är såhär"). Om inte annat är referenser viktigt för att kunna stå emot motdiskussioner. Ett exempel på ställe där jag tycker att en referens borde finnas utsatt är detta:

Vita män som blir fällda för ekonomisk brottslighet kan få fängelsestraffet förlagt till sommaren så att det ser ut som att de är på semester. En arbetartjej som har blivit våldtagen anses ofta inte lika trovärdig i rättssalen som en medelklasstjej. En "invandrarkille" har mindre chans att frikännas i rättsalen än en "svensk" kille.

Says who? Jag menar inte att dessa fakta inte är sanna, men jag vill veta varifrån uppgifterna kommer. Det är sådant som blir upphov till myter och misstolkas, och ska man kunna argumentera för sig så måste man veta vad man pratar om också. Och jag tycker aldrig det är för tidigt att lära ut lite kritiskt tänkande: även de ungdomar som är målgruppen kan få sig till livs lite stabila argument.

Men i övrigt alltså: lärare i alla kommuner – använd den här boken.

Similar Posts:

• Jävla samhället
• Pornografin i klassrummet
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Det allra viktigaste
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”