Please allow me to introduce myself
I’m a man of wealth and taste

Liksom den potentat som Mick Jagger sjöng om i ”Sympathy for the devil” är CeO Molin också en man av stil och smak. Det hindrar honom inte från att som bibliotekarie på Kungliga Biblioteket undansnilla och vissa fall sälja värdefulla böcker. Tyvärr för honom har det nu börjat fattas misstankar om att det finns en tjuv på biblioteket – och han är en av de möjliga förövarna.

Men det Molin söker är inte i första hand rikedom utan kunskap. När stjärnorna står rätt kommer en gud, Den Viskande Mannen, att vandra på Stockholms gator. Och det är en gud som Molin har ett komplicerat förhållande till. Särskilt som guden ofta tar gestalt av Cecilia Karlsson, Molins gamla flickvän.

Historien börjar dock någon helt annanstans. Några ungdomar får en visning av en källarlokal i Gamla stan som de planerar att hyra för ett slags lajv. I källaren väntar Tess, en mycket ledsen flicka med starka krafter, och det hela tar en olycklig vändning. I alla fall för ungdomarna. Trots blodbadet Tess ställer till med är det som läsare lätt att känna ett slags sympati för henne, för monstret.

Huvudkaraktärerna är sällan svartvita i Fagers berättelser. Även om de begår tveksamma handlingar har de oftast sina randiga och rutiga skäl. Vi behöver inte förlåta dem men vi kan åtminstone försöka förstå vad det är som driver dem.

Ni som har läst Fagers tidigare Samlade svenska kulter och Jag såg henne idag i receptionen kommer att känna att ni befinner er på bekant mark. Tillsammans beskriver dessa (och kommande?) berättelser en mer eller mindre sammanhållen värld där ett socialrealistiskt skildrat Sverige bryts mot dolda lovecraftianska fasor som tränger igenom verklighetens tunna skyddshinna. Fasor som hemliga sällskap och furier från Borås försöker tygla, eller kanske snarare bemästra och utnyttja. På köpet får vi i boken ta del av nazi-ockultism, homoerotik, lite blinkningar till asatro och ironiska (och mycket roliga) smakprov från de uppsalienska akademierna.

En mängd trådar dras mellan novellerna i Samlade svenska kulter och de två romanerna. Och romanerna kan sägas vara uppbyggda på ett sätt som påminner om novellsamlingen. Episoder med olika huvudpersoner fortgår och tar rejäl plats för att senare knytas ihop med varandra. Personer återkommer och försvinner. Den långlivade Fredman (inte den Fredman som Bellman skrev om, hävdar vår Fredman med emfas) är ett återseende från de tidigare böckerna. Diskret till sin personlighet, men innehavare av stora krafter, verkar han som ett slags uppsyningsman över de ockulta skeendena. Ett ytterst otacksamt arbete visar det sig.

Fagers musikaliska prosastil är ett kapitel för sig. Det finns en rytm i den. Det är det som är så bra med den. Korthuggen. Ibland aggressiv. Ibland förrädiskt enkel. Det är oemotståndligt, för trots denna skenbara enkelhet anar man bråddjupen i det som inte sägs rakt ut. Det är något fasansfullt som lurar i mörkret som tränger fram ur sprickorna i det imaginära Stockholm som beskrivs i böckerna, och kanske också i det universum som läsaren befinner sig i.

Och Den Viskande Mannen kom tillbaka till Cornelia. Som ljudet av en motorväg i vinden. Det där bakom henne i spegeln. Som älskaren hon inte kunde vara utan. Han tackade för hennes öga. Hon tackade för att han ville bära hennes öga. Hon såg saker genom honom nu. Hade lämnat ögat vid brunnen. De var nära varandra nu. Hopblandade. Förenade i himlen. Eller någon annanstans där det blå ljuset kom krypande nedför väggarna.

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Intervju med Anders Fager
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?

Många är historierna om Bill Bailey eller W Axl Rose, som han är mer känd som, och i Davis bok ges exempel på hans galenskap sida upp och sida ner.

Allt tar sin början i Lafayette, Indiana där den ökände sångaren växer upp i en familj präglad av religion, och där våld är en del av vardagen. Drygt 20 år gammal flyr han vischan och den stad och stat han senare kom att förtala gång på gång. Han anländer till ett sjudande Los Angeles, sluter upp med barndomskompisen Izzy Stradlin och sedan är stenen i rullning.

Davis lägger mycket kraft på åren närmast före och efter debutskivan Appetite for destruction (1987) och det är verkligen en gåta att det här bandet överhuvudtaget lyckades prestera något. Flera högt uppsatta personer på deras skivbolag Geffen Records uttryckte stor oro under bandets första tid, och menade att man skulle se till att spela in precis allt som gick, för det var stor risk att minst en av medlemmarna skulle dö av en överdos innan debuten såg dagens ljus.

Livet i Hollywood är ett rockstjärneliv utanför lagen, väldigt likt det liv Mötley Crüe presentarar i sin biografi The dirt. Dock är Watch you bleed ingen biografi skriven tillsammans med bandet. Den är precis som författarens hyllade och samtidigt bespottade bok om Led Zeppelin, Hammer of the gods, en historia delvis byggd på intervjuer med folket runt bandet kombinerat med Davis egna upplevelser med Led Zeppelin.

Skivbolagsfolk, managers, studiopersonal, journalister med flera bidrar med sina minnen och allt fogas samman med intervjuer från bl.a. Rolling Stone, Interview och Kerrang – tidningar som Axl Rose kom att spy galla över och som säkerligen bidrog en hel del till hans paranoida sida.

Då historien bygger på vad andra berättat får man kanske ta en del av det som förtäljs med en nypa salt, även om jag tror att det mesta ligger väldigt nära sanningen. Den ende som kommenterat boken är gitarristen Gilby Clarke och det med orden "Well, you've got to remember he wasn't there.". Dock har författaren hävdat att mycket av materialet bekräftats av en medlem i bandet. Vem detta är lär dock säkert förbli en hemlighet.

Mycket av bokens text ägnas självfallet åt Axl Rose, en människa som numera verkar vara helt isolerad från omvärlden. Han diagnosticeras som manodepressiv tidigt i karriären och hans egendomliga beteende blir bara mer och mer mystiskt ju större bandet blir. Mot slutet av originalbandets tid låter han ett medium undersöka magnetiska fält på scen, han tittar på tv och låter publiken vänta i timmar eller så dyker han inte upp alls. Från scen ägnar han stor tid att spy galla över media, sin familj och allt annat som är i vägen för käre Axl. Han har ett ego så stort att den enda möjliga vägen för bandet att gå, var att splittras. Samtidigt förstår man att Axl Rose i och med kombinationen av sjukdom, pengar och notoriska ja-sägare omkring sig, inte kunde bli annat än konstig. Det framkommer också att mycket av hans diktatoriska styre av bandet härstammar från hans uppfattning av hur Mick Jagger i The Rolling Stones styr sitt band. Den stora frågan är väl hur bandet hade blivit om Rose inte fått storhetsvansinne?

Davis skriver mycket underhållande och man har svårt att lägga ner boken. Dessutom kan man ibland nästan känna lukten av drogerna, sexet och blodet. Det är smutsigt, ångestfyllt och hejdlöst galet, men också så ofantligt roligt att läsa om. Dock tycker jag bildmaterialet är riktigt dåligt och diverse fel står att finna i texten. Paul Stanley i KISS påstås vara basist och Phil Lynott stavas Linott. Petitesser kan tyckas, men detta tillsammans med en del andra kommentarer gör att det ibland känns som att författaren inte har riktig koll på den mer nutida rockhistorien på samma sätt som han har på 70-talets historia och megaband som Fleetwood Mac och Led Zeppelin. Dessutom tror jag inte att Guns 'n' Roses var en lika stor del av hans liv som exempelvis Led Zeppelin. Det var faktiskt på förslag från sin redaktör som han skrev den här boken.

Som ett litet tips kan jag även rekommendera er att läsa Marc Canters bok Reckless road. Ett utmärkt komplement till Watch you bleed och tillsammans blir de den ultimata rockbiografin.

Similar Posts:

• Zeppelin på topp
• Mer än bara en trappa till himlen
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis

Enligt … har ett stort problem, och det är att den uppenbarligen är skriven inte så mycket för att upplysa som för att sälja. Sälja en bild av bandet som oerhört seriösa musiker som alltid jobbar hårt och som åker på sina dyra turnéer bara för att de älskar att spela så mycket…

När bandmedlemmarna berättar om sina influenser, och hur musiken kom in i deras liv, då lever boken. Där finns en del att hämta för fansen.

Ett annat problem är det stråk av självförhärligande som utmärker medlemmarnas utsagor. Allt är någon annans fel – som att Keith haffades för knarksmuggling – och en oproportioneligt stor del av boken går ut på att snacka skit om Brian Jones. Hur skönt det var när han inte var med i bandet längre eftersom det var så jobbigt att åka på turné och tillbringa flera timmar i sträck i hans sällskap i bilen. Alla är rörande överens om att han var en outhärdlig person som inte bidrog med något och drog ner de andra i skiten. Bekvämt, eftersom han varit död i 30 år och inte kan försvara sig. Och borde de inte lyckats gå vidare nu, så här långt efteråt? Lite småaktigt, kan tyckas.

Den som framstår som mest mänsklig av de ”äkta” stenarna (ja, Ronnie Wood betraktas uppenbarligen fortfarande som en outsider) är Charlie Watts, annars väldigt anonym. Men även där blir det lite lustigt när han först proklamerar att han aldrig varit mycket för droger och alltid gillat bättre att hänga på hotellrummet och sedan 100 sidor senare, berättar om sitt svåra missbruk…

Min favoritdel är när Keith berättar om sin vänskap med Gram Parsons och hur Mick Jagger blev svartsjuk på deras relation …

Bilden av Mick som den stenhårde företagsledaren med outtröttligt intresse för alla detaljer förstärks. Som ett annat berömt kontrollfreak uttryckte det: ”To be the frontman of av million-selling rock band is like being the CEO of a major corporation”. Och visst är det så. Utan Micks sinne för affärer och stenhårda arbetsdisciplin hade Stones inte kunnat fortsätta sälja ut turnéer och dra in mer pengar per år än vad många länder har i BNP utan att ha släppt ett intressant album på decennier. Det är många rockstjärnor som har ett och annat att lära av Sir Mick.

Similar Posts:

• Musikvecka: You can’t always get what you want
• ”… quite simply the best job in the world”
• Pistoler och rosor
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Det började 1970 med en oönskad julklapp

Än sen? Han behöver inte sådant. Keith Richards är urtypen, definitionen för Rockstjärnan, den Lord Byron-aktige galningen som skriver låtar som ”Satisfaction” i sömnen (när han någon gång sover). Som rör sig som en balettdansör med danssjuka på scenen och glatt fortsätter spela även om han råkar ramla omkull. Som definierar gitarrspel som ”fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål”, och lik förbannat lyckas sätta ihop dem till nya riffkombinationer. Som sjunger ”Happy” med en röst som låter som det där röret i ett whiskydestilleri som ingen vågat byta ut sedan 1794 eftersom det kanske är det som ger smak åt alltihop. Som i början av 70-talet fick höra att han hade sex månader kvar att leva om han inte tog det lugnare med drogerna, sket i det och som 30 år senare måste ställa in en turné eftersom han supit sig full, klättrat opp i en palm och trillat ner och slagit i huvudet. Som har lämnat fler överdoserade vänner och kollegor längs vägranden än någon annan. Som varit ryggraden i samma band i 44 år.

Men tyvärr får konstateras att medan myten om Keef Riffhard har överlevt tre decennier and counting utan någon ny platta i klass med Exile On Main St eller Beggars Banquet lär ingen någonsin bry sig om myten om Victor Bockris. Keith Richards – biografin är i bästa fall något dess ämne aldrig velat vara: adekvat.

Som de flesta icke-auktoriserade biografier har den ett stort problem: att skriva om en människas liv utan att faktiskt ha talat med människan i fråga (och många av dem runt honom) på 20 år. Bockris löser problemet genom att klippa ur andras intervjuer med både Keith och hans medmusiker, flickvänner, fans och kritiker. Ett så gott grepp som något, och vi får en oerhörd massa detaljer om livet i Rolling Stones; i första hand om droger och kvinnoaffärer, och när det hinns med även om musiken – även om man får intrycket att det senare inte riktigt är lika viktigt som det förra. Det blir lite Se&Hör över det, men det är väl svårt att undvika. Men redan här märker man snart ett nytt problem: Bockris skiter blankt i källhänvisningar vilket gör att man aldrig vet om ett citat är från 1964 eller 2002, mitt uppe i ett förhållande eller 20 år efter att det kraschade, just när en platta har släppts eller i ett retrospektiv 30 år senare. Har man 40 år av intervjumaterial att tillgå går det ju faktiskt att få boken att säga i princip vad som helst, och ofta gör Bockris också det; samma turné kan beskrivas som en succé i ena sekunden och en katastrof två rader senare, Keith är nära döden och hälsosammare än någonsin samtidigt utan något försök av Bockris att sätta saker i ett sammanhang. Dessutom är han en rätt schizzig prosaist som på en sekund kan svänga från reportage till arrogant polemiserande – alltid FÖR Keith, förstås, Keith kan inte göra fel. Om hans fru kritiserar hans drickande har hon, jag citerar, ”uppenbarligen blivit galen”. I längden innehåller boken många intressanta fakta och anekdoter (som är svåra att återfinna efteråt, eftersom vi varken får index eller diskografi – dock får vi av någon anledning Keiths horoskop), men rörigt presenterat, med en besk bismak av sensationalism och samma sorts blinda idoldyrkan som passar 13-åriga Backstreet Boys-fans.

När Stones har varit bra är det för att de tagit enkla influenser och satt ihop dem till något som är större än summan av delarna. Enkla blueslåtar som tankats upp med precis lagom mycket bensin och Jack Daniels för att rocka, precis lagom löst och felspelat för att rulla. Men precis som mycket av den musik de släppt de senaste 30 åren må Bockris biografi ha många av detaljerna rätt, men lyckas aldrig få till svänget. Och I need more to keep me happy.

Similar Posts:

• Musikveckan: The gospel according to…
• Back In The GDR
• Mojo Working
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: Ingenstans?

När folkmusikexperten Alan Lomax stötte ihop med McKinley Morganfield alias Muddy Waters i Mississippi 1941 levde sångaren som skulle komma att bli fadern till modern blues- och rockmusik i princip som livegen. Han skördade vita mäns gröda och levde på andras nåder. Han hade rösträtt, men eftersom han varken kunde läsa eller skriva hade han ingen realistisk möjlighet att utnyttja den. På 80 år hade just inte så mycket ändrat sig för folk här nere. Men Muddy hade något inte alla hade: musiken. Och efter de två låtar han spelade in för Lomax skulle inget bli likadant igen.

Well, now it gettin late on into the evenin and
I feel like blowin my home
When I woke up this mornin all I had was gone.
Now it gettin late on into the evenin
Man now, I feel like, like blowin my home.
Well now, woke up this mornin, all I had was gone.

Och blåste bort gjorde han. Can’t Be Satisfied följer Muddy Waters från bomullsfälten i Mississippi till efterkrigstidens Chicago med sina fabriker och bluesklubbar, därifrån till scener över hela världen och tillbaka. Muddy Waters uppfann ingenting – han var ingen stor låtskrivare, han var mycket långt ifrån den förste att sjunga blues, han var ingen fantastisk gitarrist… men sjunga kunde han, och när nu mikrofoner och elgitarrer fanns tillgängliga kunde han förnya, förfina, raffinera traditionen och lyfta alltihop rakt in i 1900-talet. Utan Muddy Waters ingen Chuck Berry, inget Stones, ingen Hendrix, inget Led Zeppelin, och inget av allt det som kom därefter… är lätt att säga, och kanske inte helt korrekt, men likadant hade det aldrig låtit.

Robert Gordons bok är ett smärre mästerverk i musikerbiografigenren, detaljerad utan att tappa den stora bilden, beundrande utan att fjäska – både goda och dåliga sidor får plats. Här får vi på knappt 300 sidor i princip allt; anekdoterna, musiken – både Muddys och de som inspirerades av honom – och superstjärnorna som låter som om de fått träffa Gud personligen när de får stå på scen med Muddy i fem minuter. Men också det större sammanhanget. Hur en man på rätt plats vid rätt tillfälle med rätt talang kan vända upp och ner på allt, hur snabbt världen kan förändras… men också hur långsamt. Muddy gjorde sig en förmögenhet få svarta torpare kunde drömt om, men mentalt stannade han kvar där i livegenskapen. Medan kollegan Howlin’ Wolf såg till att styra sin egen karriär levde Muddy Waters under större delen av sin karriär på skivbolagets nåder, plockade ut en Cadillac då och då, men förlitade sig fortfarande på andras goda vilja. Det är en rejäl kontrast mot den minst tre meter långe bjässe som kunde stå på scen och ryta ut att han var en MAN, och en nyttig påminnelse om hur långt in i själen historien kan sitta. Och det är där bluesen kommer ut.

Lord, I’m troubled
I be all worried in mind
Lord, I never can be satisfied
And I just can’t keep from cryin

Similar Posts:

• Back In The GDR
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: You can’t always get what you want
• En stjärnas uppgång och fall
• Musikvecka: Chic mystique

Amerikanen Dean Reed var en tredje klassens Pat Boone-wannabe på hemmaplan. En eller två hits, någon liten filmroll. I början av 60-talet lämnade han staterna och hamnade via diverse omvägar till slut bakom järnridån – där han i egenskap av ung, sexig, snygg och karismatisk amerikan med socialistiska sympatier blev Östblockets största countryrockstjärna. Det höll i 20 år, trots att ingen väster om östtyska gränsen hörde talas om honom. Sen, ironiskt nog, kom glasnost och trots att Reed hyllade Gorbatjov innebar det också slutet för honom; när de vunnit sin frihet ville ryssar, tjecker och östtyskar säga något själva, inte lyssna på en gammal kallakrigsmedlöpare. Han hoppade i sjön tre år innan Berlinmuren föll; han såg the writing on the wall.

Innan hon skrev boken om hans liv reste Nadelson i flera år runt och intervjuade folk som känt Dean Reed, från barndomskamrater och Everly Brothers till östeuropeiska fans och partifunktionärer. Och även om hon satt ihop det till en läsvärd bok känns det lite som en missad chans; hon verkar inte riktigt veta vad hon ska göra med det. Denna sorts historia med idealism och skygglappar skulle behöva en större författare – en som antingen låter oss få känna Reed personligen eller bygger ut det till en parabel om hela kalla kriget. Hon lyckas hyfsat med det första och inte speciellt väl med det andra. Jag gillar detta, men samma material i händerna på någon annan (som är något mindre benägen att driva ut i triviala betraktelser av färgen på mattorna i ryska hotell) kunde ha blivit bättre.

Rockhistorien är full av artister som en dag vaknat upp och funnit sig omsprungna av världen, men få har väl blivit det så bokstavligen som Reed. Elgitarrer må kanske eller kanske inte förändra framtiden – it’s only rock’n'roll, but I like it, som en av de större tänkarna sade – men en sak är säker: ska den göra det bör den nog hållas av en Elvis eller John Lennon eller Steve Jones. Dean Reed var, i slutändan, ytterligare en snygg produkt som inte räckte till när omvärlden tröttnade.

Similar Posts:

• Mojo Working
• Music non-stop
• Pistoler och rosor
• Musikvecka: You can’t always get what you want
• Alla minns vi Lennon

Denne isländske författare har tidigare belönats med Nordiska rådets litteraturpris 1995 och blivit hyllad både en och två gånger. Personligen har jag aldrig tidigare stött på Gudmundsson utan först nu får jag stiga in i hans litterära värld.

Boken utspelar sig som sagt i Reykjavik och The Beatles härjar på listorna och "A hard day´s night" får folk världen över, inklusive islänningarna, att springa benen av sig till biograferna.

Johann är något av en lustigkurre som utför diverse småbus till höger och vänster, ständigt i maskopi med jämnåriga kamrater. Det är en varm berättelse om tiden då man så sakteliga närmar sig vuxenlivet. Kärleken spirar och svalnar, nervösa händer söker sig innanför blusar, föräldrarna fasar, socialdemokratin ska rädda världen, eller i varje fall Island, och hela tiden i bakgrunden ligger 60-talets musikhjältar, Beatles, Stones, Spencer Davis Group, Pretty Things, med ett komp av upproriskhet.

Ganska tidigt i boken slår det mig att Johanns upplevelser påminner en hel del om Mattis uppväxt i Populärmusik från Vittula. Människor porträtteras på ett liknade komiskt sätt och stämningen i berättelsen har mycket gemensamt med Niemis mästerverk. Även platserna påminner något om varandra, även om Reykjavik är en något större stad. Jag tänker främst på det karga landskapet och den geografiska isoleringen från omvärlden, samt att musiken spelar en stor roll i berättandet. Men jag tycker inte att Beatlesmanifestet når riktigt ända fram. Visst frustar jag till i ett skratt eller två under berättelsens gång, men det blir oftast inte mer än bara så där småputtrigt trevligt.

Visst är det kul med de musikaliska inslagen, som när Johann i ett av sina pojkstreck låter The Stones´ "Lets spend the night together" agera som inbjudan till en kvinnlig lärare, med skolans rektor Herbert som avsändare och ej heller att förglömma hans framförande av Spencer Davis Group´s klassiker "Keep on runnin´" i aulan. Eller hans tafatta försök att närma sig det motsatta könet och inte riktigt veta vad det är man ska göra. Charmigt, men det känns ändå som det fattas något i berättandet. Dock måste jag ge Gudmundsson ett stort plus i kanten för sitt, i förbifarten, namedroppande av Spooky Tooth. Ett fenomenalt band som ofta förbises i musikhistorien.

Beatlesmanifestet, titeln kommer från huvudpersonens egenkomponerade manifest som är tänkt att ersätta kommunisternas, dadaisternas, futuristernas, etc, och som tyvärr aldrig riktigt får sin förklaring i boken, är en mycket lättläst skapelse som underhåller lagom, för att använda ett typiskt svenskt uttryck. Själv sitter jag bara och jämför med Niemis bok och konstaterar att den i många avseenden är så mycket bättre.

Similar Posts:

• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Isländskt på bokmässan
• Skivtips en masse
• Mångbottnad klaustrofobi
• En bok för att klyva mörkret

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

Idén är att boken skall byggas ut mer och mer i varje upplaga, i nuläget innehåller boken drygt 900 sidor, vilket inte är att förakta. En hel del skivor som jag hävdar borde ha platsat här saknas, men å andra sidan tror jag att många av dem kommer att tillkomma i kommande upplagor, de har kanske inte valt ut de, exempelvis, Dylans respektive Beatles skivor jag hade valt, men förmodligen kommer det att tillkomma fler skivor av dessa artister, det är svårt att göra invändningar mot sådant man tycker saknas här.

Vad gäller skivor som man kan tycka inte borde finnas med i The MOJO Collection, så finns det förvisso en hel del som jag personligen inte är speciellt svag för, men som jag kan gå med på har förtjänat sin plats här ändå. Egentligen är det inte speciellt många skivor jag invänder emot, men att Offsprings Smash skulle platsa i denna bok går jag inte med på, att den kvalitetsmässigt skulle hålla en klass som förärar den en plats bland 1900-talets viktigaste skivor är ju inte ens värt att överväga och att den som skiva skulle haft ett tillräckligt stort inflytande för att förära den en plats här anser jag också bara vara löjligt. En annan skiva jag håller för tveksamt att den platsar här är Fountains Of Waynes självbetitlade debutskiva, men överlag är det som sagt inte mycket jag har att invända emot.

Något som slår mig redan första gången jag bläddrar igenom boken är hur många skivor av de som listas i boken jag redan har, härav drar jag slutsatsen att det bör vara en bra tipsbok för mig när jag skall köpa skivor. Två av Will Oldhams alteregon är representerade, Bonnie ”Prince” Billy och Palace Brothers, vilket jag inte hade räknat med, att Zombies och Them finns representerade kanske inte är så förvånande, men icke desto mindre gläder det mig. Kanske är The MOJO Collection litet förutsägbar annars, men det skall den väl vara, det finns rätt många skivor som ”måste” och också ”skall” vara med.

Sonics, The Monks, The Electric Prunes, The Thirteenth Floor Elevators, Love och The Beau Brummels är alla representerade med en varsin skiva, alla dessa finns också representerade på boxen Nuggets – Original Artyfacts From The First Psychedelic Era (1965-1968), vilket får mig att dra slutsatsen att någon i redaktionen måste vara ett fan av den boxen. Boxen i sig finns också den representerad, för efter listningen av ”riktiga” skivor så kommer en avdelning med samlingsskivor och boxar. Längst bak i boken finns ett register där man kan slå upp på både skivtitlar och artistnamn, boken i sig är arrangerad i kronologisk ordning.

Jag har köpt en del av de skivor som finns representerade i boken sedan jag köpte den, de flesta av dem är dock sådana som redan stod på listan över skivor som jag tänkt köpa. Beach Boys ypperliga Pet Sounds, Jefferson Airplanes Surrealistic Pillow och Rolling Stones Exile On Main Street är sådana skivor som förmodligen redan borde ha funnits i skivsamlingen, Jacques Brels underbara sista skiva Brel, Nick Drakes Pink Moon och The Youngbloods, av vilka jag fick köpa en samlingsskiva istället eftersom den listade skivan inte fanns, var väl mer tveksamt att det hade blivit av att köpa annars, tipsen har visat sig vara bra, de skivor jag köpt på inrådan av The MOJO Collection har inte gjort mig besviken. Härav kan jag varmt rekommendera den här boken, den innehåller mycket information och en hel del intressant kuriosa och vill man ha tips på vad man bör utöka sin skivsamling med så fungerar den som sagt utmärkt.

Similar Posts:

• Mest för fans
• For those about to rock…
• ”… quite simply the best job in the world”
• Grant & I (and me!!)
• It’s all one song!