Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som kom för några år sedan och lät mänskligheten gå under till förmån för den utrotningshotade axolotln och andra små fredliga varelser.

För några veckor sedan kammade Bondestam hem ett Augustpris med Chop Chop – en tapper jordbos berättelse, på många sätt i samma anda. Det här är allåldersböcker, värda att läsa tillsammans och prata om på djupet.

I Chop Chop är perspektivet en hjälpsam och entusiastisk liten robots. Han är väl egentligen inte döpt till Chop Chop, men uppfattar det som sitt namn, när han först träder i tjänst och chefen uppmanar arbetsstyrkan att jobba, ”chop chop”.

Chop Chop tar sin början år 2032, när antalet robotar på jorden börjat överstiga antalet människor. Människorna börjar känna av konkurrensen ordentligt, som på det lager där Chop Chop först får arbete – eller vad man nu ska säga att han gör, för han behöver ju varken lön, pauser eller mat. Han jobbar på, och chefen är jättenöjd. Så nöjd att de mänskliga arbetskamraterna efter hand försvinner. Lite tråkigt, tycker Chop Chop, men jobbar tappert vidare.

Tills den dag en ny robot, en spindelliknande, högeffektiv sak, ersätter både Chop Chop och chefen.

Linda Bondestam berättar snillrikt i bild och text. Hon jobbar framför allt med det som inte sägs. Inte minst i bilderna finns en skarp samhällskritik med glimten i ögat. Vi ser hur de magra lagerarbetarna slevar i sig oaptitlig ärtsoppa, medan den fete chefen slafsar i sig stora köttstycken. Längre fram finns den forne chefen med i bakgrunden i gatubilder, utslagen och med en flaska eller en affärstidning i famnen.

Chop Chop hinner pröva alla möjliga jobb – bäst trivs han på förskolan, men där blir de vuxna arga för att deras barn föredrar den glada roboten framför sina sönderstressade föräldrar – innan mänsklighetens hets går mot det till synes oundvikligt slutgiltiga kriget. Chop Chop hinner med en kort karriär som minröjare innan ”bombernas bomb” briserar och allt blir vitt och tomt.

Hundra år senare vaknar Chop Chops solceller till liv. Han och andra robotar intar en ny, paradisisk jord, befriad från destruktiva människor, men Chop Chop saknar något. Han letar upp en gammal IVF-klinik och börjar producera: människobarn. Eller är de det? Vid närmare betraktande har de nya små barnen egenheter som svansar, vingar, näbbar och horn. Det uppstår något nytt här.

Något bättre?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart

It’s clear that the sport of football needs to change. And the $64,000 question, my friends, is simple: “how?” Something is terribly wrong. The writing’s on the wall: youth participation in the sport is down, thanks in large part to their parents’ concern for their health.

Men snart börjar det bli… konstigt. En mening haltar. En korrekturmiss? Men sedan igen, och igen, och ännu fler.

In recent years, the NFL has something is terribly wrong. In response to numerous clinical studies regarding something is terribly wrong, the league has taken action — and something is terribly wrong. Oh no. Something is terribly wrong.

Do you hear that? Do not be afraid, but something is terribly wrong. I’m afraid that this page is going to disintegrate. Don’t worry, nothing will be hurt, although you may be extraordinarily confused.

Du börjar kanske undra vad det är för fel på artikeln. Du skrollar vidare för att se, och plötsligt är det som att hela skärmen faller ihop. Men skrolla på, du!

Om du gör det kommer du få ett datum och sedan landa i en kalender, som skulle kunna vara hopplöst tråkig läsning, men enligt min mening är en av de mest geniala litterära uttrycken jag har läst.

Någon söker kontakt och kommunikation uppstår mellan två parter, medan kalenderbladen gestaltar det utdragna tidsspannet. Varje gång jag läser det här partiet fastnar jag. Den där längtan! Den där kontakten!

Allt eftersom börjar vissa omständigheter klarna – var vi befinner oss, vilka det är som talar. Vart vi är på väg. Jag ska inte avslöja mer utan låter er få upptäcka själva.

I experimentell litteratur tar utformningen ibland överhanden, på bekostnad av innehållet. Stilen och formen får allt fokus och själva storyn och karaktärerna haltar. Men i det här fallet lyckas Bois med konststycket att presentera något unikt, samtidigt som formen förstärker innehållet. Att just den här berättelsen ska berättas på just det här sättet känns helt naturligt, det hade inte kunnat vara på något annat sätt.

17776 är en lång berättelse som läsaren skrollar sig igenom. Den berättar både genom text och visuellt med bilder, videor, GIFar och Google Earth. Det är en berättelse som ingen annan, men inte bara på grund av formen utan det är verkligen en välformulerad och intressant berättelse, väl värd att skrolla sig igenom.

Och det där med fotboll? Det är inte så viktigt. Eller, det kanske det är för den som brinner för (amerikansk) fotboll. Jag gör det inte och det är alltså inte nödvändigt för behållningen av 17776.

Similar Posts:

• OK men inte mer
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Fotboll och söta tjejer
• Rea-fynd med idrottshopp

Snabbt insåg jag att valet av huvudperson varit perfekt för Ishiguro. Med Klara har han kunnat utveckla den stil han är så bra på – nämligen att återge det begränsade perspektivet på omvärlden. Hon ser bara så mycket som programvaran gett möjlighet att se. När hennes förståelse av omgivningen gestaltas innehåller den ett mekaniskt element och ger en bakgrundston som klingar i moll.

Romanen skulle å andra sidan vara urtrist om handlingen enbart gick ut på att illustrera ett begränsat seende på tillvaron. I stället växer romanen för varje iakttagelse som Klara gör av det som kommer i hennes synfält.

Klara är en av de bästa. Trots att hon inte tillhör den senaste generationen AV (artificiella vänner) är hon oerhört receptiv. Hon observerar fordon och människor som passerar skyltfönstret och förstår att hon skiljer sig lite från sin AV-kamrat, Rose, som oftare kan slå ifrån sig oroväckande händelser. Klara får ofta beröm av butiksföreståndaren för sin lyhördhet.

Jag läser hur Klara tar intryck och samlar information i sitt system så att hon kan agera ”ännu bättre” i enlighet med butiksföreståndarens instruktioner. Inlärandet fortsätter hos Josie och hennes högrankade mamma, en kvinna som klättrat på karriärstegen. Klara får ett nytt liv i en övre medelklassmiljö. I det här läget skulle romanen kunna ge sig in i en skildring av hur mor och dotter uppträder överlägset mot sin AV. Men så sker inte, utan i stället skildras relationerna med nyanser, särskilt när Klara fortsätter sitt fina samspel med familjemedlemmar och andra som hon kommer i kontakt med. Studierna är i fokus för Josie men kanske mest hos mamman som investerat i att dottern ska nå framgång i samhället. I bakgrunden anas obehagliga särskiljningsmekanismer och Ishiguro låter läsaren själv begrunda var i framtiden detta sker. Måhända existerar inte någon skiljelinje mellan romanens framtid och verklighetens nutid. Personligen vågar jag inte ens tänka att detta samhälle redan är här.

Tillsammans med Klara ges läsaren chans att utforska känslan av att vara utvald och att bli bortvald. En bjudning är på sätt och vis en värld i miniatyr men för Klara är den här typen av sociala sammankomster nya. Hon noterar hur skämten flyger i luften och att det kan gå riktigt snett när viljor och uppstudsighet krockar på en liten, trång yta. Josie och hennes vänner är stormande tonåringar, men Klara försätts i osäkerhet och har inte riktigt koll på varför ord också används för att såra? Senare när jag kommer till en scen där grannmamman träffar ett av sina ex, tänker jag att känslor av misslyckande kan skapa hinder och begränsa tankarna långt upp i vuxen ålder, inte bara förstöra stämningen på tonårspartyn.

Om jag ingick i en bokcirkel skulle jag inte bara vilja diskutera vänskapens olika skuggor utan även vilja genomlysa vidskeplighetens plats i romanen. I rådvilla tider famlar nog både jag och andra efter lösningar som inte alltid är beprövade. Man kanske sätter samman skärvor av vitt skilda slutsatser till en egen teori. När detta tema gestaltas i romanen vinner medkänslan i mig över en nedlåtande syn på tankevurporna.

Ishiguros prosa är egentligen ganska blek. Han nyttjar inte heller cliffhangers som grepp för att läsaren ska hålla andan. I stället är det skevheter hos karaktärerna som magnetiserar mig. I tillägg skymtar filosofiska ämnen att fundera vidare på. Jag tror att Ishiguro är en person, vars nyfikenhet på människan förenas med stor ömhet.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• En opålitlig historia
• En etikettens man som utvecklas
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder

Så Rutger, som är uppfinnare, uppfinner en mojäng, en liten röd robot som ser harmlös och söt ut. Den ska städa och diska och lämna mer tid över till roliga saker.

Snart nog bildar sig mojängen en egen uppfattning om vad som bör göras, och bröderna vantrivs mer och mer. Inte nog med att det där tråkiga de ville slippa undan kanske faktiskt var det som fick dagarna att gå och utgjorde livet – mojängen vill lägga sig i vad de äter också. Den mäter blodtryck och vikt och konstaterar att Rutger och Valter borde äta grönsaker och motionera.

Där går gränsen. Bröderna börjar göra motstånd, men kanske är det redan för sent.

Den här bilderboken om artificiell intelligens som tar över ett par pojkfarbröders liv riktar sig enligt förlaget till 3-6-åringar. Det är alltid svårt att som vuxen gissa hur barn uppfattar en historia. Säkert annorlunda än jag gör, men jag tycker faktiskt att den är lite läskig. Slutet är öppet och roboten, ja, den verkar faktiskt omöjlig att rå på. Är det så att robotarna kommer att ta över om vi inte aktar oss?

Martin Widmark och Emilia Dziubak har gjort flera bilderböcker tillsammans, men det här är den första jag läst, så jag kan inte jämföra. Jag gillar dock Dziubaks bilder. De är mysigt murriga, varma och detaljrika.

Berättelsen, tja, den kan säkert vara en bra utgångspunkt om man vill diskutera problemen med alltför självständig AI med 3-6-åringar (eller kanske hellre något äldre barn). Om man nu vill det?

Similar Posts:

• Till alla barn som vandrar
• Att döda ”dom”
• Sveriges svar på Nalle Puh
• Skuggor i Stockholm 1919
• på jakt efter ledtrådar