Okej, det kanske är ett lite väl tyket sätt att avfärda det påstådda syftet med den här boken. Men ärligt talat så känns det som om Holmgren själv inte ger just Nobelargumentet så mycket mer vikt än jag just gjorde. Efter en kort gliring åt Akademien på bokens första sida släpper han Nobeldiskussionen helt och hållet och ägnar resten av boken åt den mycket mer intressanta frågan om exakt vad och hur gubbfan egentligen sjunger.

Det har många gjort, och precis som Holmgren gör kallar de alltid varandra lite nedlåtande för ”Dylanologer”, inom citationstecken. Det intressanta Holmgren gör här är dels att han väljer åtta outtakes – stickspår, kallar han det, en neologism jag gillar – som Dylan spelade in mellan 1975 och 1997 men släppte först långt senare på diverse samlingar. Det är låtar som fansen svär vid, men som den breda publiken ofta inte har hört. Dels vill han göra det inte utifrån den rätt trista idén att Dylan i första hand är en textförfattare (vilket annat är favoritnobelargumentet från dem som hävdar att ”Han kan ju inte SJUNGA!”), utan att han är just en musiker – att texterna är tänkta att gå hand i hand med en viss melodi, en viss sångstil, ett visst sound. Det prisvärda livsverket är inte texterna utan helheten; McLuhan hade helt rätt på 60-talet, the medium is the message, upprepar han flera gånger.

Jag har tillbringat mer tid än jag vill tänka på med att läsa (och skriva) analyser av Dylan både i bokform och på nätet, så vad jag än anser om Nobeldiskussionen är det ju en bra ursäkt att få ge ut en bok med Bobnörderi. Och det levererar Holmgren; utöver den obligatoriska diskussionen om vad det var som gjorde att Dylan inte gav ut just de här låtarna, varför han misslyckades med att fånga ett ögonblick på band, så tolkar han Dylan genom trickstermyter, bibeltexter och grekisk mytologi, vänder utochin på vad ”Born In Time” gör med tidsbegreppet och vilka dörrar det öppnar in i andra texter, försöker bena ut olika poetiska verklighetsuppfattningar, spårar textändringar mellan olika versioner och hur de i ett slag ändrar hela låten … Det är minst sagt ambitiöst.

Att jag ändå blir lite tveksam till alltihop är inte bara den där Nobelkopplingen. Utgångspunkten att sång, musik och text ska betraktas som en helhet faller lite på det att Holmgren är just litteraturprofessor och hans analyser mest fokuserar just på texterna, och ofta ur väldigt akademiska synvinklar, medan folk- och bluesinfluenserna och inte minst Dylans lätt disträa attityd till perfektion i studion ofta viftas bort. Det känns talande att han t ex tror att Robert Graves är mest känd idag för sina esoteriska studier av grekisk mytologi och inte ens nämner I, Clavdivs, eller att han vill ge Dylan äran att ha skapat en av de första raplåtarna 1965. (Läs hellre Greil Marcus The Old, Weird America om du vill gräva ner dig i Dylans leriga influenser.) Det känns också väldigt tydligt att han valt ut just de här låtarna för att han kan bygga ett narrativ runt dem – de har inget med varandra att göra, men med lite god vilja kan Holmgren få dem att verka nästan som en temaplatta.

Holmgren ska ha kudos för att han pratar lika mycket om HUR Dylan säger saker som VAD han säger. Men var är mångtydigheten? Den är därborta i en låda. Att Dylan själv så sällan yttrar sig om sina sånger har en poäng, liksom att han redan 1965 avslutade en av sina mer surrealistiska låtar med orden ”At dawn, my lover comes to me and tells me of her dreams/With no attempt to shovel the glimpse into the ditch of what each one means”. Ju mer han försöker komplicera Dylan, desto mer känns det som en förenklad och ganska begränsad bild av en 55-årig karriär.

Så, blandade känslor för denna. Men det paradoxala är detta: Om Holmgren verkligen fullt ut lyckats skapa en Dylanpoetik som omfattar allt från orden han krafsat ner på ett cigarettpaket till ekot Daniel Lanois lade på trumsetet i ”Series of Dreams” skulle jag ha menat att just precis: så stora saker kan en göra med musik. En måste inte låtsas att när musiken blir bra nog blir den Litteratur och kan belönas med ett Nobelpris. Musik är viktig nog att få vara sig själv, utan lånta fjädrar.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral
• And the locusts sang
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

Men det är nu en gång så att fiktiva personer tenderar att fascinera mer än verkliga. Det är bland annat därför åtminstone den här popkulturnörden har svårt att inse storheten i allsköns dokusåpor. Vem skulle inte tusen gånger hellre vilja vara en genomtänkt fiktiv karaktär än någon helt vanlig idiot utslängd eller instängd på vad som nu gäller för säsongen? Ha smarta repliker, en högre mening, en sensmoral och ett avslut där rättvisa skipas, eventuell dygd belönas, alla får varann och inte ett öga är torrt?

Jag kan läsa hur många universitetskurser i historia som helst. Jag är fortfarande urusel på årtal, kungar, krig och det mesta som ytligt sett brukar förknippas med ämnet. Saker fastnar så ogärna om de inte får liv. Och liv, ja, det får historien onekligen oftare i romaner och filmer än i skolsalar.

Det romerska imperiet, kolonialismen och slaveriet, utvandringen, amerikanska inbördeskriget eller till och med neanderthalarna – vad vore de utan Jag, Claudius, Rötter, Scarlett O’Hara, Karl Oskar och Kristina eller, i ärligenhetens namn, den något uttjatat sexualliberala stenåldersflickan Ayla? Betydligt blekare.

En helt annan fråga är förstås om de vore sannare. Mer nyanserade och rättroget uppfattade? Det är svårare att säga, och det varierar säkert åtskilligt. Säkert är att de där tidsperioderna, skeendena och människorna skulle engagera betydligt färre. Och engagemang är väl, om inte annat, en väldigt bra start.

Men så krävs det förstås också till exempel att någon litteraturvetare, någon gång, stannar upp mitt i gyttret av symboler i Mörkrets hjärta och tänker att herreminskapare, det här har ju faktiskt hänt på riktigt. Anledningen till att man inte fullt ut kunnat fastslå en förebild för romanens bestialiske kolonisatör Kurtz är inte att det saknades en sådan person i det Kongo som vid slutet av 1800-talet styrdes som den belgiske kungens privata egendom. Anledningen är att där fanns för många människor som Kurtz.

Och har man en gång, i sällskap av Mobergs utvandrare, föreställt sig hur det vore att lämna allt välbekant så långt bakom sig att det knappt gick att föreställa sig att återvända, för möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och sina tankar, för att få se sina barn gå mätta och friska och okrökta, ja, då har man nog kommit en bra bit med att förstå både historien och en och annan nutida medmänniska.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Debutant med bett
• Bokbål och statistik
• I am Dracula. I bid you velcome.
• Skräcken! Skräcken!

I denna självbiografins första del får vi följa den förbisedde men uppmärksamme Claudius under Augustus, Tiberius och Caligulas regeringar fram till dess att han så oväntat själv kommer till makten. Han föddes 10 år innan det vi numera räknar som år noll, och dog, förgiftad av sin hustru och upphöjd till gud – allt enligt den kejserliga traditionen – år 54.

Om Claudius är iakttagaren och berättaren så är hans farmor Livia, Augustus hustru, den som ständigt rör om i grytan. Gift, både bokstavligt och i skvallerform, utgör onekligen huvudingrediensen. Denna klassiska häxa torde, inte minst i Sian Phillips gestalt i den legendariska tevefilmatiseringen från 1976, ha inspirerat en hel del underbara såpakaraktärer och liknande.

Jag, Claudius följer traditionen att beskriva merparten av periodens kejsare som ytterligt depraverade och verklighetsfrämmande. Vad som är historiskt korrekt kan förstås diskuteras – och förmodligen aldrig helt utredas – men berättelsen saknar inte sedelärande kvaliteter. Även den diktator som har goda avsikter kommer att snärjas in i onda intriger. Makt korrumperar. Det förtjänas att sägas om och om igen. Och särskilt när det görs med den psykologiska finess Robert Graves ändå tillerkänner sina karaktärer.

Men om den ena sidan av myntet utgörs av historisk pålästhet och en trovärdig vardag mitt bland incestuösa intriger, består den andra av mustig myt och en smula magisk realism. Redan i romanens inledning förutses händelserna av sibyllans kryptiska spådomar. Ändå fram till vårt eget möte med Claudius/Graves bok.

Similar Posts:

• Romankonst med spoilervarning
• Mer kejsare än monster?
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• I krig och kärlek
• En omständlig återupprättelse