Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Tio år efter att Veronica gått ut high school och svurit på att lämna ”staden utan medelklass” bakom sig är hon tillbaka i Neptune, Kalifornien. Först bara tillfälligt, för att hjälpa mordanklagade ex-pojkvännen Logan, men snart står det klart att både Neptune, Logan och deckarbranschen är svåra att skaka av sig. Det korrumperade Neptune behöver Veronica och på något sätt behöver hon Neptune. Eller om det nu är fansen som behöver henne där, hemma hos pappa ex-sheriffen och privatdeckaren Keith Mars och vännerna (och fienderna) ..?

Långfilmen är en fan-fest, ett pärlband av kära återseenden och vinkar till de redan införstådda, som naturligtvis svårligen kan mäta sig med teveseriens komplexa intriger vävda över hela säsonger. När den nu följs upp av ännu ett mediebyte hamnar vi i något av ett mellanläge: här finns mer utrymme för nyanser än i en långfilm, men fortfarande naturligtvis mindre än 22 eller 64 teveserieavsnitt. Intrigen är skarpsinnig, dock, jag blir överraskad och till och med en smula chockad, och rösterna går definitivt att känna igen.

Vad som kanske förvånar är hur teveseriens karaktäristiska berättarröst, ett direkt lån från noir-deckarnas hårdkokta jag-berättare, i romanen fått ge vika för traditionellt tredjepersonberättande. Det är en förlust. Visserligen kan inte ens det faktum att romanen finns som ljudbok med Kristen Bell (Veronica Mars själv) som uppläsare, kompensera alla nyanser som fanns i seriens skiftningar och diskrepanser mellan voice over-Veronica, de sidor hon visade andra och vad Bell lät oss skymta av henne i röst och ansiktsuttryck i ”obevakade ögonblick”. Det är ändå svårt att låta bli att tänka att det borde ha funnits en litterär lösning som legat närmare den stilen än det här.

På något ställe blir det riktigt störande, som när vi får veta om Veronicas mejlande med Logan: ”She kept her tone light when she replied. That’d always been her MO – a joke, a jab. A way to deflect from what she was really feeling. A way to keep the nonstop ache of missing him from becoming to painful to survive.” Det vet jag väl! Jag har lärt känna Veronica, hennes ofta hårda, sarkastiska yta och hennes marshmallow-fyllning genom 64 teveserieavsnitt och en långfilm (och plockar du upp den här romanen gissar jag att du redan gjort detsamma) – helt utan att bli skriven på näsan på det här sättet. ”Show, don’t tell” har sällan känts som en mer träffande åthutning.

Fast även om en och annan beskrivning överkompenserar romanmediets tillkortakommanden lite klumpigt – inte minst med tanke på att majoriteten läsare har bilder och röster i huvudet redan från början – så fungerar The thousand dollar tan line överlag bra. Det är ett fristående mysterium, men det finns ingen som helst anledning för den som aldrig sett teveserien att börja här. Det vore säkert begripligt, men så mycket fattigare än att börja från början och sedan förstå alla små vinkar och alla komplicerade förhållanden. Då kommer den här fortsättningen att tillföra betydligt mer.

Veronica, Mars investigations och Neptune är en värld (”Kitty Drew möter Buffy” hör till de vanligare beskrivningarna). Mysterierna – i det här fallet en försvunnen festande collage-tjej på vårlov – är en del av den världen, av de skarpa kontrasterna mellan inhägnade lyxvillor och sunkiga motell, mellan ”the haves and the have nots”. Utvecklingen av karaktärer och relationer över tid är en annan, nog så viktig.

En för tidigt nedlagd teveserie lämnar trådar hängande och några av dem plockas upp och spinns vidare på här. Andra återstår. Lyckligtvis ska åtminstone en roman till vara inplanerad.

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Bridget Jones möter Veronica Mars
• Go with GOD
• Spoilad av Hitchcock

Betydligt roligare titlar, om ni frågar mig, och kanske mer rättvisande också. För om teveserien Veronica Mars var en Kitty Drew för 2000-talet, så kan det här nog närmast beskrivas som ”Veronica Mars möter Bridget Jones” (eller om det är tvärtom). Heather Wells är en knubbig, före detta popstjärna, vars manager och mamma stuckit med hela hennes förmögenhet samtidigt som skivbolaget dumpat henne för att hon inte längre velat dansa efter deras pipa. Nu närmar hon sig 30 och jobbar alltså som föreståndare för Fisher Hall, studentboendet som sedan förra terminens (och bokens) hissmord fått öknamnet Dödens korridor.

Som baksidestexten säger: inget gör Heather ”så förbannad som när någon dödar hennes elever!” Hon har visserligen lovat både polisen och snygge privatdetektiven Cooper, som hon bor inackorderas hos – för visst ja, i samband med att hennes karriär tog slut hittade Heather också pojkvännen, pojkbandsidolen Jordan, i en minst sagt komprometterande situation med en annan tjej och flyttade ut lite akut – att inte bli inblandad i fler mordutredningar. Men vad gör man när polisen verkar måttligt intresserad och framgångsrik, och alla misstänkta finns där precis under näsan på en?

Så långt Heathers Veronica Mars-tendenser; hennes vardag är också fylld av Bridget Jones-bekymmer. Ja, julhelgen har nog landat henne närmare 44 än 42 i klädstorlek, och jo, hon suktar efter Cooper samtidigt som hon försöker hantera ex-pojkvännen Jordans stundande bröllop (och nämnde jag att de båda är bröder?). Dessutom har hon ju ett jobb att sköta, med ganska ofta odrägliga studenter att se efter – en klart roande igenkänningsfaktor för den som råkar ha haft den typen av arbete.

I och med att det här är Meg Cabots andra bok om Heather och Fisher Hall kan hon fördjupa porträtten av karaktärerna – de som finns kvar från förra boken, alltså – vilket är trevligt. Lite underligt känns det kanske att ett så bestialiskt mord får utgöra ingrediens i en tämligen glättig berättelse, men det blir ändå ganska oläskigt spännande och underhållande. Att Heather Wells är en lätt överårig ungdomsbokshjältinna kan ju också vara kul för oss lätt överåriga ungdomsboksläsare (och på originalspråk verkar den här bokserien faktiskt sorteras som vuxenbok). Slukaråldern behöver egentligen aldrig ta slut, och det här är en roman att sluka. Däremot kanske inte att direkt minnas efteråt.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Go with GOD
• Plåster på såren-frossa
• Tolv år med Bridget Jones
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia

Jag jobbade extra i bokhandeln den dagen jag fick beskedet. Allt jag behövde höra var hennes namn, ”Laura …”, och jag visste, jag bara visste när jag kände hugget i hjärtat och den klösande paniken i bröstet, jag visste, för Laura gjorde alltid det jag önskade att jag skulle våga.

Laura, den ljusa, rika, utåtriktade och populära av kusinerna har tagit livet av sig med en överdos tabletter. Miles, den svartfärgade, överviktiga ensamvargen som bor på nåder i gäststugan och föredrar böcker – och droger – framför människor, blir lämnad kvar.

Miles är inte den som anstränger sig för att bli omtyckt – och jag tycker heller inte om henne. I alla fall inte till att börja med. Jag har svårt för de här karaktärerna, placerar in dem i ett fack direkt. De här privilegierade, uttråkat olyckliga ungdomarna med alla sina självdestruktiva beteenden, som ändå alltid tycks utgöra coola solar i vart och vartannat litterärt universum.

Men så småningom smyger hon sig på, den tjuriga Miles. Hon och hennes omgivning, de liberala kretsarna i Washington DC, som Miles envetet påstår sig inte ha några åsikter om. Miles bryr sig inte, Miles längtar inte efter något, och Miles har inga problem med droger. Right. Cohn stannar knappast vid ytan och det här är betydligt mer Rob Thomas än Bret Easton Ellis.

Jag känner förstås till Rachel Cohn mest som ena halvan av författarduon bakom Nick & Norahs oändliga låtlista, Naomi & Elys kyssförbudslista och Dash & Lilys utmaningsbok. Det här är det första av bara Cohn, utan David Levithan, jag läser (och den första som översatts till svenska), och jag börjar formulera en teori om att författarpar kanske alltid är roligast tillsammans. Eller mer renodlade, i vad de nu gör. Du vet var jag finns har visst en sorts sträv humor, och samma vilda referenser, men det är en betydligt dovare, mörkare historia än &-romanerna.

Mörkret och kargheten fångas väl i Irene Lopez omslag och jag måste säga att X Publishing har en smått fantastisk utgivning för unga vuxna (eller vad vi nu är). Lätthanterliga, snygga böcker som både underhåller och berör. Du vet var jag finns är jag visserligen inte totalt såld på, den tar mig en stund att komma in i och den har sina svackor, men det är i slutänden en stark berättelse om sorg, om mänskliga relationer och om hur man hittar sätt att leva vidare på.

Similar Posts:

• En julsaga
• “I do not wish. I serve.”
• Semesterläsning
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• Konstant illamående

Den enkla ramberättelsen blir en katalysator. Uppsatsen tvingar Steve att ta tag i vad som hänt på hans förra skola, med hans höga betyg och lovande framtid, med kompisgänget och med flickvännen Dub.

”Dub” är en förkortning av ”W” som i Wanda Varner. Den som kan sin Rob Thomas känner igen både det namnet och boktiteln – och själva förtjusningen i nördiga små blinkningar – från vad Thomas förmodligen är mest känd för, teveserien Veronica Mars. Men om Veronica Mars-avsnittet ”Rat Saw God” faktiskt innehöll en högst konkret död råtta så är Rats Saw God – eller spegelvänt ”Dog Was Star” – rent nonsens för nonsens skull.

På Grace High grundar nämligen Steve tillsammans med bästa kompisen Doug the Grace Order of Dadaists. Eller GOD. Med sin slogan ”Go with GOD” och informationsbroschyren ”GOD isn’t for everyone” retar de gallfeber på skoletablissemanget i form av välkammade, kristna fotbollskillar och rektorer, och mycket längre än till pubertal humor och uppror sträcker sig inte killarnas ambitioner till en början.

We were wearing our homemade T-shirts freshly emblazoned with our club slogan, GO WITH GOD. Like I’M WITH STUPID shirts, our uniforms included arrows. My arrow pointed toward Doug, assuming I could keep him on my left; Doug’s pointed down toward … well, hell is where he said, though I think most of us would agree his crotch was the first whistle-stop on that journey.

Döm om deras förvåning när de faktiskt lyckas samla en grupp killar och tjejer (!) som vill vara med, som också vill formulera något annat och som faktiskt vill dra igång sant dadaistiska projekt. Vad nu det är.

Rats Saw God är en lågmäld, vardaglig och fullkomligt charmerande berättelse om att vara tonåring i början av 1990-talet (eller när som helst, förmodligen, men här får vi dessutom gå och se Pearl Jam), om att vara förbannad på skilda föräldrar som inte kan kommunicera, försöka hitta alternativa vuxna förebilder, bli förälskad och kanske nästan glömma polarna, om att ha sex för första gången och om att få hjärtat krossat till geggamoja.

Rob Thomas tar livet och unga människor med all sin melodrama alldeles på allvar och han gör det med glimten ständigt i ögat, med storartad värme och humor. Rats Saw God är en finurligt skriven, underfundig, stor liten historia om människors längtan att på en gång passa in och sticka ut, om att äntligen hitta sin egen plats, sina vänner, och en roll som fungerar i vardagen.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Plåster på såren-frossa
• Sjutton år och farsa
• Bli lämnad kvar
• Rhymes with bitches

Låter jag en smula bitter och proportionslös så är det för att jag känner mig en smula bitter och proportionslös. Ännu ett år, ännu en cool blondin utpetad från tevetablån (eller ni vet, rymdskeppsbesättning; alltid är det något).

Inte alla människor vill få saker de gillar analyserade. Själv är jag möjligen något akademiskt skadad, men jag gillar det i typ 99 fall av 100, nästan oavsett om jag gillar vad där står eller inte. Att läsa är ett sätt att tänka. Plus: analyser av serier och karaktärer man gillar och kan identifiera sig med – helt billig terapi, ju.

Poängen med en bok som Neptune Noir är förstås inte så mycket tillförseln av ny kunskap som det rena frossandet i redan välbekanta fenomen och citat. Men också själva språket i den här typen av amerikansk populärkulturforskning (eller kvasiforskning, som det väl kanske snarare är fråga om här) är en viss behållning. Det är avslappnat, vitsigt och lättläst.

Lani Diane Rich gör till exempel en underhållande utvärdering av seriens camp- respektive noir-värden. Kunskapstillförseln är väl ungefär lika med noll, men rolig läsning är det. Fotnoterna använder hon för kommentarer som ”It takes a really dark soul to order a murder hit while building sandcastles with his infant daughter. I’m just saying.” och ”It’s wrong, wrong, wrong that Veronica ended up with Duncan in ”Normal is the Watchword” (2-1). Discuss amongst yourselves the wrongness.”

Uppsatserna i Neptune Noir ger en rad perspektiv på Veronica Mars, från berättarstruktur till karaktärernas relationer, lögner, föräldraskap, det tydligen inte sällan förekommande motivet att låsa in kvinnor i kylskåp och teveseriers förhållande till bilar. Deanna Carlyle drar intressanta paralleller mellan ”teen noir” och USA:s mentala tillstånd efter 11:e september och Katrina, och Chris McCubbin spekulerar kring politiskt konservativas lite otippade gillande av Veronica Mars. Juridikläraren Alafair Burke anstränger sig lite kuriöst med att rättfärdiga ”Lawless Neptune”. Jag menar, rättsystemet och polisen är inte alltid så rättvisa, effektiva eller ens humana som man skulle önska sig – någon som behövde anstränga sin fantasi?

Ytterligare ett märkligt only-in-America-fenomen: studera bokens framsida. Längst upp kommer bannern ”Completely unauthorized”, så undertiteln ”Unauthorized investigations into Veronica Mars” – och så, längst ner, ”Edited by Rob Thomas, creator of Veronica Mars”. Unauthorized, hm? Förklaringen ligger förmodligen i överkommersialiserad amerikansk upphovsrätt, men ändå.

I alla fall har Rob Thomas, förutom förord, skrivit en liten kommentar innan varje artikel. I några fall har han också kommenterat med noter inuti artiklarna. Det är en ganska märklig teknik, att låta seriens upphovsman få sista ordet (och en ganska ovanlig redaktörsroll över huvud taget). Skam att säga funkar det ganska bra. Frågorna är sällan kontroversiella och Thomas inte överdrivet defensiv. Artikelförfattaren ifråga påpekar något, till exempel att hunden Back-up bara får vara med när han behövs som rekvisita, aldrig som ordinarie familjemedlem. Och så förklarar Thomas att det beror på att det är så dyrt att spela in med hund och hundtränare.

Eller okej, att Kristen Bell i huvudrollen och att faktiskt få ha en huvudkaraktär som blivit våldtagen är de två stora sakerna han är glad att ha slagits mot tevebolaget för. Att Logan Echolls aldrig var menad som ”episk”. Och att Keith Mars skrevs som idealpappan Thomas, nu när han själv fått en dotter, hoppas att han kan leva upp till. (Räck upp handen om ditt hjärta inte precis förvandlades till en välvillig pöl.)

Spoilerfaktorn kompliceras förstås något av att artiklarna behandlar säsong ett och två, medan Thomas kommentarer härstammar från mitten av säsong tre. Oddsen är förstås rätt stora vid det här laget att om du läser den här boken gör du det som plåster på såren efter en halvspattig slutsäsong med hjärtekrossande cliff hanger-avslutning. Och då är ju spoilerfaktorn det minsta av dina problem.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Go with GOD
• ”The Best Things in Life: Food, Books, and Sex”
• Om att sätta punkt. Eller inte.

En pärla i sammanhanget är förstås trendfraser i stil med ”grönt är det nya rosa”, ”EQ är det nya IQ” eller ”brunt är den här säsongens svart”. (Eftersom färger hör till standardvariationen fungerar uttrycket också utmärkt för alla typer av politiska påståenden.)

Tillämpat på senare tiders litterära trender skulle man till exempel kunna konstatera att ”Kina är det nya Japan” (Nobelpristagare och manga-hyllor i all ära) eller att ”teve är den nya litteraturen”. För visst är det uppenbart att kvalitetsserier som Sopranos, Six Feet Under och Veronica Mars härbärgerar sin del av vår tids riktigt bra författare – för att inte tala om att serierna produceras på villkor liknande många av de stora artonhundratalromanernas: djupt kommersiellt och i följetångsformat. Flera av mina favoritserier på teve har å andra sidan nyligen förvisats till serietidningar, varför även ”serier är det nya teve” äger sin giltighet (eftersom frasen är väl direktöversatt blir grammatiken också ibland klädsamt knölig).

Men den mest framträdande och omdebatterade trenden på bokmarknaden just nu är otvivelaktigt att ”verkligheten är den nya fiktionen”. Roman efter roman har faktiska personer i huvudrollerna och från KB och Bibliotekstjänst rapporteras stora problem med vilka böcker som ska klassas som skönlitteratur respektive fakta.

Maja Lundgrens Myggor och tigrar väcker ont blod genom att utmåla Kultursverige som den ankdamm det möjligen är – och det utan att ens förvanska namnen på omnämnda personer. (Förvånansvärt få recensenter har emellertid ställt frågan om den paranoida huvudpersonen två andetag från foliehattarna verkligen rakt av bör uppfattas som den pålästa, skamlöst finurliga författaren till originella Pompeji.) Fjolårsdebutanten Johan Wensheim däremot hängde ut sitt förhållande med den berömda och betydligt äldre författarinnan ”Thora Wall” och Strindberg (inga jämförelser i övrigt) lär ha haft för vana att hämnas på verkliga människor genom karikatyrer i romanform.

Andra namnkunniga exempel utgörs förstås av Oates Blonde (om Marilyn Monroe), Ahndorils Regissören (Ingmar Bergman) och Stridsbergs Drömfakulteten (Valerie Solanas). Steve Sem-Sandbergs Theres hör till de allra intressantaste (titelvalet är kanske inte ett av genidragen, när nu boken handlar om Ulrike Meinhof) och listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Själv funderar jag mest på följande: om verkligheten är den nya fiktionen, vad blir då den nya verkligheten? Jag hoppas på något riktigt spännande.

Similar Posts:

• Shakespeare intoxicated
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Fiktiva fakta-personer
• En terrorist nära dig

Punkt. Stanna upp. Andas. Det är ju bra. Man måste få plats att andas. Men det är klart att det finns en läskig aspekt också. Att sätta punkt är ju på sätt och vis att ge upp. Stanna till, titta tillbaka och erkänna för sig själv att den där meningen ser ut som den gör. Och så gå vidare.

Ser man det så är förstås en bra punkt något värdefullt och sällsynt. Något som borde värnas och uppskattas, eventuellt till och med fridlysas.

För själv är jag som sagt rätt värdelös på att sätta punkt. I meningar som i livet i allmänhet. I relationer, i projekt. Uppsatser ska vi bara inte tala om. Det skrämmande tycks på något sätt överväga.

Konstnären Måns Wrange – ni vet, han som bland mycket annat skapat medelmedborgaren Marianne och lobbat in hennes åsikt att solidaritet borde vara avdragsgill i ett avsnitt av Skärgårdsdoktorn – har uppmärksammat punkterna på ett ganska speciellt sätt i sitt stora utforskande av misslyckande och kompromisser. Han har helt enkelt förstorat upp de sista punkterna i några kända författares oavslutade verk. Och det är förstås ett misslyckande med modifikation. De där författarna lyckades aldrig slutföra det de hade tänkt sig. Men vem kan säga om böckerna i fråga hade blivit bättre eller sämre avslutade på deras sätt? Kanske är just osäkerheten, öppenheten, en del av det som gjort dem stora?

För det är ju det etablerade konceptet: början, mitt och slut. Det kan låta trivialt, utnött – för att inte säga naturligt. I verkliga livet är det ju sällan så enkelt, men vi vill gärna tro att dramaturgin är just något naturgivet, som om livet faktiskt, objektivt sett, skulle ha någon mening. På samma sätt är döden förstås en naturlig och bra punkt. Fast i praktiken kan man ju knappast hålla på och dö med jämna mellanrum. Inte vad jag vet i alla fall.

”Så där kan man hålla på, och det gör jag” som Göran Tunström har skrivit. Varför nu det, av alla fantastiska Tunström-citat, fastnat i minnet. Men i morgon är trots allt en annan dag, som en känd populärlitterär hjältinna konstaterat.

Och om jag har en tendens att referera till teveserier, fast det här är en boksajt, så beror det nog delvis på att jag tycker att en viss såpoperastruktur är lätt att relatera till. Livet innehåller helt enkelt färre lyckliga slut, färre ”Nobody puts Baby in the corner” och mindre poetisk rättvisa än man skulle önska sig.

Så det kanske är på sin plats att påminna sig ytterligare en favorithjältinna och ett berömt kakdegstal. Det kanske är helt okej att bara inte känna sig riktigt färdigbakad än.

Similar Posts:

• En domstolsförhandling
• Spoilad av Hitchcock
• Nörderi eller Kulturell kompetens
• Plåster på såren-frossa
• Från teveserie till långfilm till roman