De flesta politiker förstår att de inte representerar bara sig själva när de träder fram i offentligheten. I takt med att orden börjar flöda i talarstolen vidgar sig perspektiven utanför politikern själv. Några av de mest minnesvärda talen är också visionära. Idag känns det som väldigt länge sedan en politiker tog sikte på framtiden i sitt tal genom att peka på en värld där fred råder bland människorna.

Den 22 oktober 2018 var det 40 år sedan Astrid Lindgren höll ett sådant tal. Hon hade tilldelats den tyska bokhandelns fredspris och vid prismottagningen i Frankfurt spred hon några väl valda ord. Freden var långt borta och kapprustningen mellan stormakterna väckte oro hos såväl statsledningar som hos den vanliga människan på gatan.

Nu finns talet utgivet i en bok med namnet Aldrig våld! I bokens efterord läser jag om prisceremonitalets första vända: ”Texten hon förberett föll dock inte i god jord och hon ombads att inte hålla talet. Budskapet ansågs för kontroversiellt. Men Astrid stod fast: om hon inte fick komma och berätta om sin syn på hur man skapar en fredligare värld, med och för barn, så tänkte hon inte komma alls.”

Någon gav med sig till slut. Det var inte Astrid Lindgren.

Det unika och oförglömliga med Astrid Lindgrens tal är dess pedagogiska uppbyggnad. Från den stora visionen om fred går hon nedåt till mindre delar. I stället för att tala om lagförslag och politiska miljöer fokuserar hon på grunden till krig och våld, som enligt hennes mening handlar om tryggheten i barnens uppväxt. Hon ställer kontraster mot varandra våld – fred, oro – trygghet, vuxen – barn. Hon påtalar hur begreppet antiauktoritär uppfostran missförstås och förvrängs i debatten om barnuppfostran. Fakta för dig som inte minns: Föräldrar fick slå sina barn ända fram till 1979, då barnagan förbjöds i Sverige. Idag är den förbjuden i 44 länder – och alltså fortfarande tillåten i alla andra länder.

I en tysk kontext är nog ett citat av författaren Johann Wolfgang von Goethe naturligt. Talet kryddas också med citat från Bibeln, som dessvärre inte erbjuder mycket i världsfredsfrågan:

”Spar på riset och du fördärvar pilten”, står det redan i Gamla Testamentet. Det har många fäder och mödrar ända sedan dess trott på. De har flitigt svängt riset och kallat det för kärlek. Men alla de här verkligt ”fördärvade piltarna” som det i denna stund finns så många på jorden, diktatorerna, tyrannerna, förtryckarna, människoplågarna, hur var deras barndom, det borde man forska i. Jag tror att bakom de flesta av dem står en tyrannisk far eller annan fostrare med ett ris eller ett spö i handen.

Med talets avslutande anekdot uppstår den riktiga aha-upplevelsen. Scenen utgörs av en mamma som älskar sitt barn, en pojke. Han älskar sin mamma i gengäld. En speciell situation har uppstått och mamman och pojken har två olika perspektiv. Anekdotens verkan är oerhört effektfull och belyser frågan: Vad håller vi vuxna på med egentligen?

Talet som Astrid Lindgren höll för 40 år sedan når hjärna och hjärta samtidigt. Hon gör inte misstaget att agera predikant, som kan få lyssnare att slå dövörat till. Det är de sakliga hänvisningarna som gör ett outplånligt intryck på mig.

Om jag vore politiker, skulle jag använda alla översättningar som finns av Aldrig våld! och sprida dem på mina resor. Åren som barn går inte att få tillbaka, men beslutsfattare kan ge barnen idag förutsättningar som gör att de senare i vuxna år agerar balanserat med målet att hitta fredliga lösningar.

P.S. Texten finns redan på tyska, engelska och italienska.

Similar Posts:

• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• Lekfull ceremoni

Istället för att grotta ned sig i hur Stefan Löfvén, Ulf Kristersson, Annie Lööf och de andra partiledarna för sig i talarstolen, så undersöker Åsard vad partiledarna faktiskt säger och hur det förhåller sig till det de i praktiken gör. Är förresten det någon säger i talarstolen under till exempel Almedalsveckan detsamma som det de säger i andra sammanhang?

Retoriknörden i mig, hon som egentligen var inställd på en annan typ av bok, var till en början något besviken. Men dagarna efter att jag börjat läsa Politik och retorik kommer jag på mig själv med att hänvisa till boken, gång efter varannan. Politik och retorik är nämligen fylld till bredden av intressanta fakta.

Varje partiledare har fått ett eget kapitel tillägnat sig (undantaget Miljöpartiets två språkrör som får dela på ett), vilket inleds med en presentation av vederbörandes bakgrund. Detta är både intressant och allmänbildande, och jag kommer på mig själv med att tänka att Sveriges alla förstagångsväljare borde få läsa boken.

Sedan följer en genomgång av något eller några av partiledarens tal, vad de har sagt vid vissa tillfällen jämfört med andra och vilken politik de sedan drivit. Att politiker har en förkärlek för vackra ord och floskler torde kanske inte komma som någon nyhet, men som läsare slås man här av hur extremt otydliga svenska politiker faktiskt är när det handlar om vad de vill göra, vad de inte vill göra och vad de anser att andra (vilka?) gör för fel. Skärpning, politiker!

Är en, liksom jag, ett fan av evidensbaserad politik är det också trevligt när någon granskar hur politikernas retorik förhåller sig till deras verkliga politik. Varför görs inte det oftare, undrar jag?

Bokens ena stora nackdel är dessvärre samma som dess största fördel. Nämligen att den är så sprängfylld med fakta. Mellan varven blir det nästan för mycket, boken blir något svårläst och som läsare kan man inte ta in mer. Det hade heller inte skadat att ha en något lättare jargong mellan varven, även om det förvisso är ädelt av Åsard att inte hemfalla åt ironier eller dåliga skämt.

Den andra stora nackdelen med boken är att den är som mest aktuell under en begränsad tid, i och med att den fokuserar på partiledarna för de riksdagspartier vi har idag, hösten 2018. Att hoppas på att Åsard ska orka producera liknande böcker för nästa valrörelse, och nästa, och nästa är att hoppas på för mycket, är jag rädd.

Å andra sidan är det ju bara att vara glad att någon har skrivit en sådan här genomarbetad bok åtminstone i tid för en (1) valrörelse. För alla som har något som helst intresse av svensk politik rekommenderar jag Åsards bok å det varmaste.

Similar Posts:

• Döden DÖ
• Gripande tal för världsfreden
• Konkret om verklighetens politik
• Hur man talar för sig
• Strålande om rasism i Sverige

Boken är lätt och hanterlig, nästan bjuder in till läsning. Det finns många fina retorikböcker idag – men nischen middagssamtal är åtminstone för undertecknad ny.

Undertiteln är ”Bli ett uppskattat sällskap vid bordet” och i tjugo pedagogiskt upplagda kapitel på tre fyra sidor och ofta med en avslutande faktaruta behandlar Leena Männik Styren många infallsvinklar på detta med kommunikation och måltid. I varje kapitel finns talande illustrationer av Annika Carlsson och lämpliga citat av kända och okända.

Ämnen som avhandlas är allt från grundläggande vett och etikett, första intryck, kroppsspråk, småprat, komplimanger, blyghet, bordsplacering till nya fenomen som ”hemma-hos-restauranger” och aktuell forskning. Allt sådant är bra att känna till överallt men är speciellt viktigt när man bjuds till bords.

Termen ”kommensalitet” har sociologiprofessor Claude Fischer myntat och betyder ungefär att ”äta i grupp”. Måltider och mat är bärare av kulturarv och etnicitet. Vi minns tydligt barndomens smakupplevelser. Små barn lär sig vid köksbordet i det egna hemmet. Leena Männik Styren ger enkla råd för hur få med barn i samtal.

Ett middagssamtal varar i vanliga fall ett par timmar. Det hänger mycket på oss själva om den tiden blir lyckad; om vi lyckas skapa kontakt och ha trevligt. Det kan handla om allt från en officiell bjudning med klädkod och meny till en mindre mingelfest eller en grillfest utomhus sommartid.
Tillfällen som kan ge värdefulla kontakter och till och med vänskap för livet. De flesta tänker på trevliga stunder men många minns kanske också en stel tillställning som inte blev lyckad. Följdfrågan blir: varför? Kunde jag själv ha handlat, kommunicerat annorlunda? Boken ger även råd om hur reda upp små fadäser.

”Ödmjukhet, tålamod, respekt och närvaro” listar Männik Styren som grundläggande ingredienser för lyckad samvaro. Tillit är ett nyckelord. Hon berättar om aktuell forskning som undersökt vad som händer i våra hjärnor när vi samtalar tryggt. ”Må-bra-hormonet”- oxytocin frigörs vilket leder till att vi slappnar av och blir nyfikna på omgivningen. På motsatt vis reagerar vår hjärna (och matsmältning) med att producera kortisol när någon får oss att tystna och känna oss tillplattade. Är vi möjligen själva en sådan bordsgranne? Om du har mat kvar på tallriken när alla andra ätit klart så har du garanterat pratat för mycket!

Vi har olika roller vid en bjudning. En värd, ett värdpar håller många bollar i luften med att förbereda och närvara medan en inbjuden gäst kan koncentrerar sig på att mingla och så småningom sätta sig till bords. Representerar man sig själv som privatperson eller företräder man en arbetsplats? En bjudning fortskrider enligt oskrivna regler. Kan man dem är det lätt – är man osäker får man läsa på. Och träna!

Att bli presenterad av värden är klokt. Det blir lättare att umgås när man vet vilka de andra gästerna är. Släkt, studiekompis, granne eller samarbetspartner? Ska man presentera sig själv? Leena Männik Styren ger ett gott råd som kallas ”hisspresentationen”; på den tid det tar för en hiss att åka några våningar ska man klara av att säga några korta meningar om sig själv. En förmåga som man gott kan träna upp och använda sig av vid olika tillfällen. Ingen vill höra hela din biografi – men de flesta vill kortfattat veta vem du är och även minnas dig efteråt. Vem vet vart en presentation leder?

Vad fäster jag mig speciellt vid? Kapitlet om ”samtalshinder” ger flera insikter om till exempel att inte tala ett språk med någon som övriga bordsgrannar inte behärskar. En person med nedsatt hörsel hör ofta ännu sämre vid tillfällen där ljudnivån blir hög – att byta plats är lätt gjort och uppfattas som ren och skär omsorg. Tacktal ska inte vara långa och komplicerade. Några meningar som uttrycker tacksamhet och välvilja. Man kan öva på förhand och återanvända. Varje värd blir glad över vänliga ord. Småprat är ofta underskattat men väder och årstider berör faktiskt alla.

Visitkort – om man har – ska man ge med eftertanke. Får man ett sådant ska man också visa sin uppskattning. Absolut inte glömma kvar det på bordet – sådant ger ett slarvigt intryck. Visitkort ”sticker ut” i tider när många (affärs)kontakter sker digitalt.

I kapitlet om ”samtalsgropar” tar författaren upp sådant som man kan ge akt på: inte diskutera politik, religion eller eldfängda frågor om exempelvis könsroller och invandring, inte skvallra om övriga gäster, inte dricka sig berusad, inte bli långrandigt och självupptagen. Råkar man ut för en cyniker eller besvärlig besserwisser till bordsgranne är ett gott råd att styra över samtalet till mera neutrala ämnen, ställa någon vänlig motfråga eller till och med säga ifrån att nu ”talar vi om något annat”. I värsta fall kan man ursäkta sig och lämna bordet för en stund. Man behöver inte förklara sig – alla har alltid rätt att uppsöka toaletten. Tillbaka på plats igen har fokus förhoppningsvis skiftat. Och inte klaga på maten! Den som otursamt inte kan äta allt får alltid lämna lite på tallriken. Ingen kommer att fråga och man behöver inte själv heller lägga ut texten om sina preferenser. Det obemärkta är ofta det mest smidiga.

Helhetsintrycket av boken Goda middagssamtal är gott. Språket är vårdat och layouten behaglig och läsarvänlig. Leena Männik Styren serverar elegant i små portioner anekdoter, råd och forskning. En inspirerande bok som får läsaren att drömma om måltider i gott sällskap och i god stämning.

Similar Posts:

• Snudda eller toucha?
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Verktygslåda för lekfull ordhantverkare
• Personliga retoriska råd
• Hur man talar för sig

Även inuti boken finns många svartvita fotografier – som visar sig vara – av författaren Heléne Hedqvist själv. Fotografierna ligger i samklang med bokens budskap. Överlag är det personliga tilltalet mycket starkt. Författaren talar konsekvent till just dig – till mig som läsare av boken och i behov av en bättre retorik. Helt i linje med bokens titel och omslagsbild. Hon delar även med sig av sin egen personliga retorikhistoria och fallbeskrivningar från sin retorikstudio.

Idag är en smartelefon varje talares värsta konkurrent. Därmed måste du vara bra, mycket bra. Redan i inledningen måste du övertyga dina åhörare att du är värd att lyssna på. Öva. Lär. Gör om. Gör bättre.

Boken är indelad i fyra kapitel där Hedqvist pedagogiskt lär ut retoriken som hon ser den och såsom hon använder den. Särskilt i de två senare kapitlen; kapitel tre: Psykologiska faktorer och det fjärde: Svaga och starka positioner tar hon upp intressanta och aktuella teorier.

Hedqvist skriver i det inledande kapitlet att hennes syfte med boken är att ”till två tredjedelar kombinera den effektiva klassiska retoriken med dig själv”. Lägg till mod och personlighet – något som Aristoteles inte behandlar. Att vi ska våga ta plats, medvetet skapa närvaro, finslipa berättarteknik och kroppsspråk. Mycket hämtar Hedqvist från den amerikanska skådespelarutbildning hon har i bagaget förutom från studier hon senare bedrivit i retorik i Sverige och från sin kursverksamhet. Att våga lyfta fram den egna personligheten lovar hon att ska borga för framgångar i affärs- och privata relationer. Bokens målgrupp är närmast ledare och chefer inom näringsliv, media och politik – många nyckelord är sådana som förknippas med säljande och övertygande: ”leverera”, ”framgångsfaktor”, ”kunder” – men boken kan förstås läsas av vem som helst.

Hedqvist utgår – som sagt – från den traditionella retoriken. Hon tar föredömligt upp logos (fakta), pathos (känsla) och ethos (trovärdighet) och reder ut partesmodellen. Hon går genom de vanligaste stilfigurerna, till exempel anafor, kontrast och bildspråk, som är mycket bra att känna till och som rätt använda kan trollbinda och få lyssnarna att minnas ditt tal läng(r)e.

Överlag är Hedqvist en sann vän av tretalet: efter inledning är det klokt att dela in innehållet i tre större kapitel – eller tre argument – för att till sist avrunda med en avslutning som ska signaleras tydligt: ”Innan vi avslutar …”, ”Som sista punkt vill jag …”. I avslutningen får du gärna berätta slutet på en egen historia, kanske ett skämt, som du inledde med. Även skämtsamma historier ska följa tretalet: inledning, ett huvudinnehåll och sedan en överraskande avslutning. Skämt ska övas in. Bakom skicklig ståuppkomik ligger stenhård tajmning.

Vad är då personlig retorik? Det är helt enkelt att nå ut och beröra sina lyssnare. Att det blir dialog i ett anförande, inte en ensidig monolog. Det finns inte något som en medfödd talargåva – ju mera du arbetar medvetet desto större är möjligheterna att lyckas väl. Att lära sig ta kontroll över den egna retoriken och kroppsspråket. Att lära sig att förstärka det som fungerar bra och arbeta bort sådant som inte fungerar eller försvagar kontakten till lyssnarna. Hedqvist berättar om autentiska fall och hon ger även tips på handfasta avslappningsövningar. Hon betonar gestiken, alltså hur vi rör och för våra händer, armar och ben. Redan små justeringar är betydelsefulla. Till exempel att du visar dina handflator gör skillnad. Ser publiken enbart dina handryggar ger detta direkt ett mera avvisande och stelt intryck. Små variationer – både till det bättre och till det sämre – visar Hedqvist på bilder i helfigur.

Heléne Hedqvist har intervjuat psykiatern, forskaren Predrag Petrovic vid Karolinska Institutet som forskat i hjärnan och vår slutledningsförmåga. Många lider av talängslan som rent fysiskt kan ta sig uttryck i svettningar, hjärtklappning och till och med ångestliknande attacker. Enligt Petrovic är det viktigt att lära sig stå ut med ångesten, klara av den och våga utsätta sig på nytt. Det finns knep att använda sig av. Att vinna över kroppsliga reaktioner leder till stark känslomässig belöning.

Olika inlärningspersonligheter delar Hedqvist in lyssnarna i: aktivisten, reflektionisten, teoretikern och pragmatikern. Det här är en något förenklad syn på människor i en publik men viktigt för en talare att minnas. Vi är olika: någon med aktiv inlärningsstil vill kanske öva och testa bums medan en mer reflekterande lyssnare njuter av att lyssna i lugn och ro.

Det fjärde kapitlet Svaga och starka positioner fäster jag mig personligen vid. Hedqvist berättar om webbsidan www.ted.com med filmade föreläsningar på 20 minuter av företagsledare och inspiratörer från hela världen. Där har Hedqvist följt Amy Cuddy som är professor vid Harvard Business School. Enligt Cuddys forskning påverkas vårt kroppsspråk mycket av möten med andra och även våra hormonella nivåer i blodet. Med en stark och öppen kroppshållning – till exempel genom att sträcka på sig och höja armarna – ökar dominanshormonet testesteron i saliven med 20 procent och stresshormonet kortisol sänks med 25 procent. Alltså: ingen slump att segertecknen i idrottssammanhang syns i uppåtsträckta armar över hela världen. Nu förstår jag även varför Hedqvist sitter så segervisst som hon gör på bokens omslag. Det handlar naturligtvis om en stark och öppen kroppsposition.

I slutet av boken ingår en fördjupningsdel där Hedqvist analysera fyra framgångsrika tal. Det är Donalds Trumps installationstal den 20 januari 2016, prins Daniels tal till prinsessan Victoria vid deras bröllop, Centerpartiets ordförande Annie Lööfs jultal 2016 och Steve Jobs tal vid Stanford University 2005. Inte vilka tal som helst med andra ord. Hedqvist genomgång av dem är enligt undertecknad på lämplig nivå.

Summa summarum: En aktuell och fräsch faktabok om personlig retorik som har mycket att ge – både åt nybörjare och mera vana talare.

Similar Posts:

• Hur man talar för sig
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Konsten att tala – for Dummies
• Middagssamtalets sköna konst
• Kunglig glamour

Vi får analyser av tal av mer lyckade talare som Bill Clinton och Gudrun Schyman. Vad var det som fungerade, och varför? Vilken skillnad gjorde olika media, och vad fungerar för olika publiker? Hur klarade exempelvis Clinton av att (nästan) slingra sig undan från anklagelserna om att ha haft sex med Monica Lewinsky? I sin helhet var det ett retorisk mästerstycke, som Hägg beskriver för oss.

Hägg ger sig också i kast med att försöka svara på sådana frågor som hur man tacklar en ointresserad, direkt fientlig eller överlägsen publik. Eller hur man möter både en underlägsen och överlägsen debattmotståndare. Det är allt från hederliga och raka argument till fula knep som lärs ut.

Men vi får också läsa om de retoriska tabbarna, som Bosse Ringholm mindre lyckade framträdande då regeringen skulle sparka Riksrevisionsverkets chef Ahlenius. Om och om igen upprepade Ringholm samma påstående, oavsett fråga, oavsett att publiken (journalister) började fnissa mot monotonin och den uppenbara oförmågan att svara på frågor. Eller den talande tystnad som uppstod då Birgit Friggebo ville att ett auditorium skulle sjunga ”We shall overcome” – vilket ingen av dem ville.

Boken är inte fullt lika intressant som Häggs föregående bok på temat. Till viss del handlar det sannolikt om att temat är detsamma, och därmed också lärdomarna. Har man alltså läst den förra boken så är det inga enorma nyheter som Hägg nu förmedlar. Fokuseringen på en rad exempel gör råden från Praktisk retorik i och för sig mer handfast, men samtidigt är den här boken något stelare än föregångaren. Ett utmärkt komplement alltså, som nog även fungerar bra på egen hand för de som inte läst Praktisk retorik.

Similar Posts:

• Världens mest spännande organisation?
• Personliga retoriska råd
• Torrt men givande om svenska politiker i talarstolen
• Det politiska spelet
• Om ett annat val