Med sin föregående bok Praktisk retorik kom Göran Hägg med en handbok för den som vill lära sig att tala väl i olika sammanhang. Med den här uppföljningen vill Hägg ge en rad konkreta exempel på lyckade, och mindre lyckade, tal och retoriska framträdanden.

Vi får analyser av tal av mer lyckade talare som Bill Clinton och Gudrun Schyman. Vad var det som fungerade, och varför? Vilken skillnad gjorde olika media, och vad fungerar för olika publiker? Hur klarade exempelvis Clinton av att (nästan) slingra sig undan från anklagelserna om att ha haft sex med Monica Lewinsky? I sin helhet var det ett retorisk mästerstycke, som Hägg beskriver för oss.

Hägg ger sig också i kast med att försöka svara på sådana frågor som hur man tacklar en ointresserad, direkt fientlig eller överlägsen publik. Eller hur man möter både en underlägsen och överlägsen debattmotståndare. Det är allt från hederliga och raka argument till fula knep som lärs ut.

Men vi får också läsa om de retoriska tabbarna, som Bosse Ringholm mindre lyckade framträdande då regeringen skulle sparka Riksrevisionsverkets chef Ahlenius. Om och om igen upprepade Ringholm samma påstående, oavsett fråga, oavsett att publiken (journalister) började fnissa mot monotonin och den uppenbara oförmågan att svara på frågor. Eller den talande tystnad som uppstod då Birgit Friggebo ville att ett auditorium skulle sjunga ”We shall overcome” – vilket ingen av dem ville.

Boken är inte fullt lika intressant som Häggs föregående bok på temat. Till viss del handlar det sannolikt om att temat är detsamma, och därmed också lärdomarna. Har man alltså läst den förra boken så är det inga enorma nyheter som Hägg nu förmedlar. Fokuseringen på en rad exempel gör råden från Praktisk retorik i och för sig mer handfast, men samtidigt är den här boken något stelare än föregångaren. Ett utmärkt komplement alltså, som nog även fungerar bra på egen hand för de som inte läst Praktisk retorik.