Novellerna har korta titlar (till exempel ”Väntrummet”, ”Klassträff”, ”Väglaget” eller ”Kaffepaus”) och är relativt korta även till sidantalet. Ibland är det en tydlig protagonist som stiger fram i tredje person eller en jag-person vars dialoger och inre monologer läsaren följer. Lustigt är att karaktärerna återkommer i andra noveller. Eller gör de? Som läsare känner man igen karaktärerna men samtidigt kan man inte alltid vara helt säker … Novellerna har ofta ingen tydlig twist utan slutar relativt öppet. I och med att många karaktärer känner (till) varandra och lever i varandras närhet, blir greppet att de kliver in i varandras historier riktigt klurigt. Läsaren hålls alert.

En novell har en titel på finska (”Valomerkki”) – som betyder ”ljussignal” och avser den tidpunkt på krogen när serveringen upphör och stängningsdags närmar sig. Ordet är en finlandism, slang i text eller tal på svenska, men används allmänt bland finlandssvenskar. I novellen kan man också läsa in en symbolik – här fungerar ljussignalen som en insikt för huvudkaraktären att göra något åt sitt liv. Sena kvällar på krogen i tillfälligt sällskap leder i längden knappast till det liv hon vill ha. Tiden rusar och snart är det för sent.

Språket innehåller ibland finlandismer och ord, uttryck på dialekt. En novell heter ”Skäriliv” vilket är en regional benämning på att vistas på sin sommarstuga i skärgården all ledig tid. Magda har dubbla känslor för detta. Något som borde bli en vila, blir lätt en kraftansträngning. Den sköna stunden på bryggan efter bastun på fredag kväll föregås av planerande och stress under arbetsveckan. Därtill dessa ”krankar” (myggor på normspråk) i sommarkvällen… I andra noveller kan dialoger innehålla uttryck på österbottninsk dialekt (”Sidu he, e du här.”).

Flera noveller handlar om äldre ensamma män. Med sina vanor och funderingar. Många jämnåriga är borta eller upptagna av egna liv. Problem med alkohol. Är det fel att gifta sig med en vänlig, fattig kvinna från en annan världsdel och kultur (”Köpa kärlek”)? I ”De döda svarar inte” läser änklingen dödsannonser och går på kyrkogården. Hälsar på nära och bekanta som ligger där. Fundera på den unga flickan som räfsar och rensar. Med livet framför sig. Den egna framtiden är kort.

Novellsamlingen är läsvärd. Jag tycker om den. Vanliga människor under (o)vanliga livsskeden. Berättargreppet är ibland något övertydligt. Kanske skulle mera fått lämnas åt läsaren? Ändå läser jag gärna Frantz noveller. Ibland är det övertydliga på pricken rätt. Novellerna säger något om vår tid. Karaktärernas tillkortakommanden och förhållningssätt är realistiska. Det blir krasst på ett avväpnande vis.

Här handlar det om vardagens rutiner och tidstjuvar, familjebekymmer, hemligheter och längtan. Skvaller och småprat, kallprat. Livsförändringar som bara kom. Stress och press eller lugna puckar. I kassakön, på bryggan, på jobbet, på klassträffen, i baren, i byn …

Men dödar någon verkligen för att få ha ett bra svampställe i fred? På riktigt? Antagligen. En kantarelltjuv kan säkert få en att se rött. Tillfället gör mördaren.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Noveller, aktuella än idag
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män

Berättelsen är baserad på Edita Kraus verkliga upplevelser under Andra världskriget.

Edita, som kallas Dita, är en nioårig flicka när stridsvagnarna rullar in i Prag 1939. Efter den dagen förändras hela hennes familjs liv. Sakta men säkert kapar nazisterna delar av deras liv som de tidigare tagit för givet – arbeta, gå på café, handla samtidigt som de icke-judiska medborgarna, gå i skola och utöva sin religion.

Familjen flyttas runt i Prag till olika boenden och förs 1942 först till Terezínghetto (Theresienstadt) och sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz-Birkenau, där massavrättningarna sker dagligen i gaskamrarna.

Ödets lott falla onekligen olika. Dita är fjorton år och borde vara på en helt annan plats i livet men har turen (även om det känns svårt att använda ett positivt ord i någon text om ett koncentrationsläger) att hamna i den del av Auschwitz-Birkenau som ska visas upp vid externa kontroller – Block 31, det så kallade barnblocket. 

I barnblocket sker undervisning i den enklaste form. Det är ett träskjul med få läromedel, ingen svart tavla, inga pennor och inget papper. Men undervisningen har eldsjälar som mannen Fredy Hirsch. Han gör allt han kan för att förmedla någon typ av normal vardag till barnen genom lektionerna. 

Det finns även ett minimalt bibliotek bestående av åtta böcker. Bland dessa finns bland annat en bok om geometri och en kartbok. Gruppen har även tillgång till en bok om världens historia, en rysk grammatikbok och sist men inte minst boken om Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget.

Eftersom böcker inte får finnas i koncentrationslägret är det förknippat med avrättning om någon av vakterna skulle hitta dem. Ingen skonas, oavsett ålder, och det är därför med både stolthet och rädsla Dita tar över ansvaret för hanteringen av böckerna. Hon blir bibliotekarien i Block 31.

Biblioteket har även något som de kallar levande böcker. Det är ett antal av lärarna som kan flera böcker utantill och som berättar för skolbarnen med inlevelse och känsla – nästan som teater. 

Det är svårt att använda ord som tur, lycka och glädje i något sammanhang här, men det finns ljusglimtar i bokens totala elände. Den dagliga kamp Dita och hennes vänner och familj genomlever för att skapa en normalitet i det kaos de lever i är oerhörd. Ständig hunger, smuts, sjukdomar och skräcken för att bli den som nästa gång först blir bortsorterad och sedan bortförd för att aldrig mer återvända. Ett enda felsteg, en sjukdag eller ett stapplande steg vid kontrollerna räcker för att skickas till den grupp som går vidare till gaskamrarna. 

Auschwitz-Birkenau är även en del av den fruktade Doktor Mengeles skräckvälde. Han spatserar lugnt omkring i lägret för att hitta personer att göra experiment på. Att bli utpekad av honom kan leda till att man aldrig kommer tillbaka. Att han får syn på Dita lägger en extra dimension av stress och obehag till berättelsen.

Döden och rädslan svävar ständigt över lägret. Folk i barackerna dör i mängder av sjukdomar som tyfus och svält och varje morgon får några boende i samma barack uppdraget att städa ut de som dött under natten.

Det är sorgligt, det är rått och det är besvärande smärtsamt att läsa många av delarna i boken. Samtidigt finns det ofta ljusglimtar. Dita, hennes familj och vänner blir experter på att se hoppet i vardagen. 

Boken berör bitvis mycket, och gör mig sorgsen. Att detta kunde hända är fortfarande oerhört och den bruna sörjan vi ser flyta i vissa delar av politiken idag gör mig illa till mods.

Vi får inte glömma förintelsen, för kampen är aldrig över.

Det är dags att lämna över berättelserna till den yngre generationen. Den här boken skulle vara bra läsning för gymnasieelever och jag kommer att lämna över boken till min kloka brorsdotter för läsning.

Similar Posts:

• Minnena av det fruktansvärda
• Auschwitz och Södertälje
• Får man skämta om Förintelsen?
• Ögonvittne vid slutstationen
• Att läsa om ondskan

Och visst är det livet som visar sig i boken men även döden, sorgen och glädjen finns ständigt närvarande. Boken består av många fina texter, vissa av dem hänger ihop men flera är även helt fristående. 

Det är starka personliga berättelser om relationer, sorg, förlust och missförstånd.

När en relation förändras över tid och inte fungerar som den gjort innan – när är det dags att gå vidare och när ska man stanna kvar?

Beskrivningarna av vad som kan hända när människor växer åt olika håll är träffsäkra. Den sorg och känsla av förlust som kan uppstå hos individer som en gång har delat något speciellt som sedan försvinner. Att krasst se att det kanske inte finns något kvar att jobba för.

De relationer som är svårast är kanske de inom familjen. Hur släpper man dessa och går det ens? Jag anar viss friktion och det är jobbigt men intressant.

Jag som läsare får också en inblick i hur det kan vara att vara en person som ger sig hän och följer sin lust och kreativitet trots motgångar. Att vara rak och ta konflikter är en röd tråd och jag tänker på modet som krävs. Men även att ha självinsikten att be om förlåtelse när något blivit fel. 

Ett av de stycken i boken som fastnade hos mig är vakan vid faderns dödsbädd. 

Del av dikten ”Att vaka”:

Nu slutar andningen.
Andningen gör uppehåll.
Trettio sekunder andas han inte.
Tretton andetag.
De låter.
I lungorna bubblar det.
Vattnet i kroppen hittar inte ut

Och det blir paus.
Nu låter det ingenting för det är paus.

Vi vet inte om det gör ont.
Han ligger stilla ansiktet är stilla och någon kommer in och pratar med honom.
Jag tycker om när de pratar med honom.
Det kan jag också. 

Du jag kan prata med dig.
Du. Kan du känna mina händer?
Känner du att jag håller dina båda händer och att de är varma.
Dina händer är varma. 

Under sträckläsningen av Liv visar sig känns det många gånger som om jag tjuvläser en dagbok – förbjudet förstås men otroligt intressant och beroendeframkallande. 

Boken är stark och berör och det beror mycket på att Grip är så öppen i sitt sätt att skriva. Jag fångas av hennes orädda  och raka språk som är lättsmält men inte banalt på något sätt.

Similar Posts:

• Du är död för mig.
• Humoristiskt och sorgligt om att fastna och att komma vidare
• Lögner, lager och livet liksom
• ”När livet är slut då är man död”
• Dikter som solregn

Hon är den tvåspråkiga.
Det är hon som översätter hans språk till det egna och anpassar sitt till hans så att kommunikationen fungerar till Hembruk.
Hon behärskar inte Världsspråket. Hon bryter kraftigt. Och vad
Hemspråket beträffar är inskränkningarna stora. Det är till exempel inte tillåtet som skriv-språk. Och det hörs inte (på) i Världen.

Ovan utdrag är hämtat ur ett urval av Hörnströms texter: Flyktlinjer: aningar kring språket och kvinnan. Nelvin skulle inte skriva detsamma eftersom hennes skriv-stil var annorlunda, men innehållet är värt att ta till sig och ha med sig.

Åsa Nelvin blev trettio år gammal och dog 1981. Hennes bror Leif Nelvin har en hemsida om henne. Det är svårt att inte nämna att hon till följd av sjukdom drevs till självmord. I släkten fanns tidigare grav psykisk ohälsa. Hur det spelade in går inte att säga. Emellertid är det inte svårt att tänka sig att en starkt pådrivande och destruktiv kraft till handlingen var att hon led av en polycystisk njursjukdom.

Hennes mor Inga hade dött till följd av samma sjukdom då Nelvin bara var sju år gammal. Ett år tidigare hade den begynnande sjukdomen upptäckts också hos henne. Hon hade då fyllt sex och vetskapen om sjukdomen bar hon ända till sin död.

Brodern skriver att de inne i hennes lägenhet fann henne livlös på golvet. På en lapp stod det: -Nu får det vara nog. Hennes njurar var då så hårt angripna av cystor att de inte längre fungerade. Det finns alltid en väg ut; steg man själv tar – även om man drivits av omständigheter bortanför ens kontroll.

Det finns inget enklare än att dra på sig sina gamla, slitna och alldeles för stora psykoanalysglasögon när man läser böcker av författare som burit hand på sig själva. Man vill så gärna förvandla ett Kanske till ett bestämt Så var det. Särskilt om det skrivna innehåller stora självbiografiska inslag. Kvinnan som lekte med dockor är liksom första delen av Tillflyktens hus till stor del en återgivning av hennes uppväxt. Som läsare behöver man inte fundera särskilt mycket. Det ligger uppslaget framför en, man behöver bara lyssna till orden.

Göteborg, sjuttiotal. Hon faller för en destruktiv man. Kåkfarare, alkoholist, allmänt opålitlig och svårförstådd. Han satt stundom på Härlanda fängelse. Idag är det ett kulturhus med bland annat ett bibliotek. Varför det blev så är en onödig fråga att ställa. Hon var hon, och han var han och deras vägar korsades. Han, Viktor, finns hela tiden i bakgrunden och hennes liv kretsar kring honom; han som inte finns.

Hon kallas Stumpan, alltså en stump, något stympat, stumt; något otillräckligt, i sig själv ofullständigt. Hon deltidsarbetar på Stadsbiblioteket vilket Viktor hade blivit chockerad av. ”Du ska inte knega!” hade han sagt. Hon skulle leva på pengar från honom. Vilka pengar undrar man? ”–Är det ideellt eller? Det förstår du väl att jag inte kan ha en brud som går och sätter in böcker på bibliotek. Djävla AMS-jobb!”. Några bibliotekarie-recensenter på denna sida reser nu ragg.

Jag går i hennes fotspår, från Brunnsparken upp till Götaplatsen där muséum och bibliotek ser på varandra. Jag går i miljoner andras spår, lika anonym för dem som de är anonyma för mig. Hennes lägenhet låg vid Gustav Adolfs torg. Det är så centralt beläget det går att komma och en lägenhet där kostar en rejäl påse slantar. För femtio år sedan var det ett hyreshus i ett erbarmligt tillstånd. Vatten läckte in, grannarna hördes genom en lövtunn avskiljande vägg. Mediciner, alkohol, kalla pommes frites. Levnadsberättelsen så nära att det gör ont. Tips: läs inte när du redan har ångest.

Hon skriver om det otäcka könet. Kanske om Viktor, men inte sällan om andra hon träffar:

Breda slipsar. Höga skjortkragar. Diskreta mönster. Grå tweed. Playboy putande i innerfickan. Handen mot plånboken som trycker mot skinkan. Och till dessa väl förpackade kroppar, vid hängande ansikten, tomma, intetsägande som en korg med slakteriavfall. Gud, vad jag hatar män! Alltid ska de vara överavlägsna, retsamma, fula i käften och gudsnåderliga om vartannat, förehavande sig, gapande, tigande, boxande, slående ut tänder, våldtagande, krossande käkar, ögonbryn, näsben…

Hörnström skriver med andra ord:

Låter sig aldrig avbrytas. (Inga öppningar! Ingenstans ta sig in! Vanmakt! Maktspråk. Inget sällsamspråk!)
Distans. Skådespelar. Skåde-plats. Språket lyssnar på sig självt. Övertalar. Underdriver, är ironisk.
[…]
Ironin riktad mot den andra. Världsspråk. (”Retorik”; övertalningskonst.) Kontrollerad. Kontrollerar. Kroppen. (Schism!) Det är HAN. Det är HANS språk. Världens språk. Det Enda. Talmannen.

Framsidan föreställer en trappa upp mot Kvarnberget. Mot slutet en stark passage när hon sätter sig i vad som möjligtvis är just den trappan:

Just då, just där kom jag fram till att jag saknade den tiden. Barndomen framstod för mig som ett enda väldigt lövverk (utan stam), genomlyst av tunna solstrålar ett för alltid förlorat hav av bladguld.

Barndomen, och kanske den tidiga ungdomen, är för de flesta idel möjligheter. Framtiden blir dock alldeles (för?) snart vuxenhet. Barndomen är svunnen och man förstår inte hur livet kan gå så snabbt.

Boken jag har är sprättad med en osthyvel och är infernaliskt svårbläddrad. Åsa Nelvin dog när hon var trettio. Jag dras mot hennes grav och jag vet inte varför. Den ligger på andra sidan Götaälvbron som idag håller på att ersättas. Allt ersätts. Allt.

Similar Posts:

• ”Min bror är död”
• Ett fullt rimligt främlingskap
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Att vakta en hemlighet
• Livet, litteraturen och allting

Vi följer henne nära, nära intill – minsta lilla steg, minsta observation, varje liten tanke. Det är fascinerande hur mycket av livet återspeglat under en så kort tid som Knausgård får fram på så få sidor.

Det är sannerligen en karaktärsstudie – en sådan som inte ger ett enda enkelt svar som alla läsare kan enas om. En som snarare reser frågor än lämnar svar. Beroende på dina egna erfarenheter, dina egna glasögon, kommer du sannolikt att se de tre kvinnorna från tre generationer på olika sätt. Och din bild av dem kommer antagligen skifta under läsningen.

Att få in allt det på under hundra sidor, utan att det någonstans känns varken forcerat eller framskyndat eller tunt eller som att något saknas – jag förstår inte hur Knausgård gör det, men han lyckas i alla fall.

Solveig jobbar inom vården och har flyttat hem till sin åldrande mamma när hon inte längre klarar av att bo själv. Vi följer dem under ett par dagar då Solveigs dotter spontant bestämmer sig för att komma på besök.

Knausgård lyfter fram hela spektrat i relationerna. Där finns avstånd och tystnad, misstänksamhet och missförstånd – men också ömhet och längtan efter närhet.

Solveig har sin verklighetsbild helt klar för sig. I hennes huvud är det självklart att hon vet allt om både sin mamma och sin dotter: hur de tänker, vad de känner, vilka brister de har. Men hur skulle det vara möjligt med tanke på de avstånd som hon upplever i vardagen tillsammans med dem? Jag tror inte att det är så enkelt som Solveig inbillar sig, men hon behöver nog ha den bilden för att det inte ska bli för komplicerat.

Andra läsare gör antagligen andra läsningar.

Precis som med all stor litteratur så håller Fåglarna under himlen för alla dessa olika tolkningar.

Similar Posts:

• I det vardagliga stjärnfallet
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet
• Vackert och rogivande
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Livet och intrigerna

Jag kommer att tänka på den israeliske novellförfattaren och dramatikern Etgar Keret. I Konsekvenser återfinns inte samma slags våld som är vanligt i Kerets kortnoveller, men det är något som påminner med formatet och den både snabba och smidiga dramatiska stegringen – och de ofta korthuggna, nästan förvånande sluten. Holms kortformshantverk är också lika säkert framställt som hos Kristen Roupenians Kattmänniska, men, återigen, inte riktigt lika våldsamt, inte riktigt lika skruvat – men på många sätt lika bra utfört.

Även om formatet och stilen håller ihop berättelserna i Konsekvenser till en enhet, så står varje novell för sig. Huvudpersonerna skiftar i ålder, kön och bakgrund och vi rör oss över olika platser och väldigt olika slags händelser. På det sättet är varje novell sin egen värld.

Samtidigt får vi i alla novellerna händelserna nära återgivna, vi befinner oss alltid precis strax intill huvudpersonens innersta tankar. De där tankarna som avklätt avslöjar vad de egentligen har för känslor för människorna omkring sig, och för sig själva. Om hoppet att bli sedd, accepterad, älskad. Om insikter om ett djup, en förståelse och en framtid som inte finns.

Holms noveller ger oss precisa bilder och stämningar med ett säkert språk. Det känns hela tiden lockande att kliva in i nästa novell, och nästa, eftersom var och en bjuder på en ny värld. Men kanske allra bäst av allt är hennes fulla förtroende för läsaren.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Skräck när den är som läskigast
• Uppbrott och våndor
• Tack, Etgar!
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

På en ensligt belägen egendom i det gigantiska floddeltat, dit Unionens bepansrade kanonskepp inte vågar sig på grund av risken för grundstötning, hittar Zabo sin gammelfarmor Isa.

Den som läst tidigare album i serien Resande med vinden känner redan Isabeau de Marnaye, eller om man kanske borde säga Agnes de Roselande…

Nu har hon blivit gammal, hela 98 år. Flickan från kajmanträdet utspelar sig på två olika tidsplan. Dels är det som sagt 1863. Dels berättar Isa sitt långa liv från sent 1700-tal och framåt.

Serieskaparen François Bourgeon arbetar i den realistiska skolan och hans detaljerade bilder är i en klass för sig. Läsaren tas på en oförglömlig färd genom Louisiana. Det vattensjuka och föränderliga deltalandskapet är detta albums verkliga huvudperson.

François Bourgeon har sin vana trogen studerat naturen och faunan. Han har efterforskat gamla fotografier så att dräkter och miljöer ska kunna återges trovärdigt. Det är ett imponerande projekt med tanke på att berättelsen rör sig inom stora tidspann. I de äldre tiderna bar överklassmännen fortfarande pudrad peruk. Mot slutet är det i stället stora skägg och polisonger som gäller. Segelfartygen har börjat få konkurrens av ångkraft.

För alla som tjusades av Resande med vinden, ett serieepos i fem album som kom på svenska på 1980-talet, är Flickan från kajmanträdet måsteläsning. Teckningarna gör inte någon besviken, men med handlingen är det inte lika väl ställt.

François Bourgeon vill så mycket med sin Isa. Hon har levt ett händelserikt liv, ständigt indragen i de politiska orättvisorna som präglar den franska kolonisationen av Afrika, Karibien och Louisiana. Bland annat undslipper Isa nätt och jämt ett blodigt slavuppror med livet i behåll. Och hon får ett oäkta barn som hon mödosamt uppfostrar på egen hand. Men serierutorna och sidorna räcker inte till. François Bourgeon komprimerar händelseförlopp och lägger in långa sjok styltig dialog. I stället för att sätta ihop engagerande och karaktärsbyggande intriger, det som fungerade så bra i de första albumen, blir det ett återkommande redovisande.

Hur som helst vill jag ändå rekommendera Flickan från kajmanträdet. Vid en jämförelse med de äldre albumen är det tydligt att François Bourgeon ytterligare utvecklat sitt mästerliga bildspråk. Dessutom är det speciellt med en tecknad serie vars främsta huvudpersoner är kvinnor och där skildringen spänner över sju decennier.

Similar Posts:

• Då blir kommun arg
• Slaveriet släpper inte taget
• I Upplysningens tjänst
• Enkelheten, den enkelheten
• En synnerligen delikat historia…