Hur är det att befinna sig i en fragil maktposition? Hermann Ungars febrila prosaverk Klassen finns nu utkommen för första gången på svenska, förtjänstfullt översatt av Heidi Havervik. Klassen gavs ut redan 1929. Hermann Ungar var tjeckisk jude, som oförtjänt kommit i skymundan för Kafka, Stefan Zweig och andra tyskspråkiga centraleuropeiska författare från 1900-talet, kanske beroende på att han dog ung och bara hann skriva några få böcker och noveller.

Romanens huvudperson Josef Blau är lärare i en skola och plågas av manisk skräck inför de rika (och mer självsäkra) eleverna. Han har kommit upp i världen men lider av dåligt självförtroende, paranoia och tvångstankar. Detta driver honom till att ta mer och mer kontroll över sin klass. Hans hustru blir även offer för hans misstänksamhet och paranoia. Handlingar drivs framåt tills dess att det tragiska slutspelet är ett fait accompli.

Bland det mest intressanta i romanen är just utforskande av konsekvenserna av att ta sig an ett maskulint ideal som man själv inte lever upp till och som därför successivt krossar en. Läsaren får tillgång till Blaus stränga neurotiska inre värld som Blau sedan projicerar på omvärlden genom sitt agerande, men väldigt sällan uttrycker i tal.

Ungar modellerar skickligt språket, ofta i korta raka huvudsatser, hans psykologiska blick är knivskarp och hans vällustiga beskrivning av den fläskiga och ständigt frossande onkel Bobel är obetalbar! Romanen är både underhållande och stark. Det är verkligen synd att Ungar inte hann skriva mer då han ändå borde anses vara en stor författare.  Som bakgrund till Ungars författarskap ger efterskriften en fyllig bild av tidens kulturella och politiska strömningar och klassmotsättningar.

Similar Posts:

• Jubileumspocketens år
• Oavgörbara sanningar
• Sex And Drugs And Cubism
• Tårar i tid och rum
• Baklängesberättelse som ändå når målet

I romanen Lichtungen berättar Iris Wolff Kato och Levs historia, eller kanske snarare historier eftersom de är två skilda personer om än sammanlänkade av en djup vänskap. De är vänner sedan barnsben och när romanen börjar är de gissningsvis runt 40. De har inte setts på länge och nu möts de i Zürich. De är uppvuxna i en vinkel av Rumänien som förr tillhörde Österrike-Ungern. Båda kommer från familjer som inte passar in. Hos Lev fattas pappan, hos Kato mamman. Lev växer upp med sina halvbröder och sin rotlösa mor. Kato bor ensam med sin far och är ett tämligen försummat barn. Vänskapen mellan Kato och Lev växer fram under en period när Lev ligger förlamad i sin säng och Kato blir ditskickad av läraren med läxorna.

Iris Wolffs språk svävar lätt som ett sommarmoln över sidorna men i början kändes riktningen på berättelsen oklar och det verkade vara den sortens litteratur där författaren kan skriva, men inte riktigt vet om vad. Sakta men säkert rullades historien upp baklänges och det kan vara ett nog så irriterande stilgrepp. Ungefär i mitten vände det och det blev uppenbart varför berättelsen bara kunde berättas på det sättet. Och då blev det bra, alltså bra som i ”riktigt, riktigt bra!”.

När jag väl fattat galoppen hade jag velat läsa ännu mer om hur Kato lär sig teckna, om hur Lev kämpar för att bli accepterad av bröderna och hur livet förändras när järnridån faller och det plötsligt blir möjligt att resa. Varför flyttade Levs mamma överhuvudtaget till byn i den bortglömda och superkonservativa delen av Rumänien? Hur stod hon ut att bo kvar efter att hennes man dött, när hon ändå aldrig blev betraktad som något annat än en utböling? Jag vill att Levs farmor ska berätta vad hon varit med om och jag vill veta och inte bara ana varför Katos pappa super och vart i all världen tog Camil vägen? Men allt det där har ingen plats i den här berättelsen, eftersom den bara är Katos och Levs.

Hitintills är Iris Wolff inte översatt till svenska, men den som är bekväm med att läsa på tyska, bör ge henne en chans. Läsaren kan vara säker på att Iris Wolff inte ägnar sig åt onödiga stilgrepp – hon berättar med sin fjäderlätta prosa, precis så som historien om Kato och Lev ska berättas.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2009
• Litterärt besök i Georgien
• Överlevarnas barn
• Tysk höst
• Om inspirerande vänskap

I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från 2023, skildrar Seddig på sitt karakteristiska och genomträngande sätt sina protagonister och det är få av dem som kommer undan med äran i behåll. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne först som dotter och kvinna, sedan som maka och mor men parallellt även som yrkeskvinna.

Romanen börjar med att Nadine sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och en avgrund öppnar sig, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har begått självmord. Nadine börjar känna att hon har misslyckats som mor och det blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.

Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.

Den vuxna Nadine är en produkt lika mycket av sin fars stränga uppfostran som av samhällets normer om hur en kvinna ”ska” vara och har inte mycket att göra med den hon själv hade velat eller kunnat vara. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnoroll som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.

Katrin Seddig dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss. I den spegeln ser vi oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern. Och det är inte alltid en smickrande blick, för publikfrieri, det är inget som Katrin Seddig ägnar sig åt!

Similar Posts:

• Den äktenskapliga rävsaxen
• Ett rosa paket med luft
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Löjligt lycklig läsning
• Roman om rädsla

Jag bestämde mig för att ta hjälp av proffs för att svara på frågan om snackisar. Jag gick till tre bokhandlar i centrum av Hamburg och frågade tre oförberedda bokhandlare om deras tre tips. Om ni blir nyfikna, kan ni läsa den kompletta listan här.

Summan av kardemumman var att jag kände mig smart och nöjd att kunna besvara frågan, utan att behöva läsa mig igenom ens en bråkdel av utgivningen. Men kruxet, jomen det finns ju alltid ett sådant, var att de tre bokhandlarna gjorde så extremt bra reklam för sina favoriter, att jag insåg att jag inte kunde sluta där. Jag skulle bli tvungen att fördjupa mig, åtminstone i ett par av dem som dök upp på den ovan nämnda. Jag tror att det är vad man skulle kunna kalla ”fall på eget grepp”.

Valet föll på Ronya Othmann och hennes debut Die Sommer och Deniz Ohdes bokprisnominerade Streulicht. Ohde var en av sex som hamnade på den prestigefulla listan till Deutscher Buchpreis 2020. Jag tyckte mig se vissa likheter: unga kvinnor som studerat i Leipzig men också att båda har vardera en tysk förälder och en från ett annat land. De har båda tematiserat det i sina ovan nämnda romaner.

Othmann och Ohde må ha liknande bakgrund, men där slutar likheterna för deras huvudpersoner. Othmanns Leyla har en tysk mor och en far som är yasidier. Hon reser varje sommar till sin farmor och släkten i en bergsby i Syrien. Hon talar språket, leker med kusinerna och har ett eget liv där om somrarna. Ohdes kvinnliga huvudperson som romanen igenom förblir namnlös, växer upp med en turkisk mor som helt vänt sitt turkiska ursprung ryggen. Hon får aldrig träffa några av släktingarna på moderns sida och än mindre lära sig turkiska eller resa till den by vid havet som modern kom från.

Othmanns roman skildrar såväl Leylas uppväxt i södra Tyskland som hennes somrar i Syrien. Man skulle kunna säga att det är en klassisk uppväxtskildring av någon som växer upp med en fot i varje kultur. Leylas far tycker att hon borde ägna mer tid åt skolan än att hänga med bästisen Bernadette. Andra delen av romanen utspelar sig efter att kriget i Syrein bröt ut och Leyla har flyttat hemifrån för att studera. Hennes studier går i stå, hon känns oengaerad i sitt eget liv. Hon oroar sig för släkten i den syriska byn och slutar i det närmaste att prata med sina vänner, eftersom de ändå inte kan förstå. Hon vet inte heller vad hon ska säga och så blir det en ond cirkel där hon försvinner mer och mer in i sig själv. Det är oerhört vackert skrivet och trots den relativa händelselösheten i Leylas liv, är det spännande. Den här texten innehåller dessutom något så sällsynt som vackert skildrat sex.

Ohdes roman är också en form av uppväxtskildring, men är något så märkligt som en bok utan plot, utan slut och framförallt utan happyend. Trots dessa ovanliga premisser, är det inte tråkigt en sekund. Huvudpersonen växer upp med en vacklande självbild. Den hon tycker att hon är, är inte alltid den som folk runt omkring henne ser. Hennes mor dör, hennes far fruktar allt utanför den egna bostaden, super och samlar på sig saker som ”kan vara bra att ha”. Hon får inte fortsätta på gymnasiet med sina två vänner, Pikka och Sophia, utan tvingas ta en omväg till studentexamen via det tyska motsvarigehten på komvux. Hon lämnar industriorten där hon är född för att studera i en annan stad, men inte heller det med något större engagemang. Hon studerar, för att hon sagt till rektorn på komvux att det var därför som hon ville ta studenten. Och så plötsligt är boken slut. Den slutar som den börjar, utan några större åthävor.

Gemensamt är ändå hur andra människor ser på Leyla och på Ohdes huvudperson. Ofta ser de en person som man måste fråga varifrån de egentligen kommer och någon som man måste förvissa sig om att de förstår tyska. Båda anpassar sig, var och en på sitt sätt.

Bist du mehr deutsch oder kurdisch, fragte die Mutter der Schulfreundin. Deutsch, sagte Leyla, und der Mutter die Schulfreundin wirkte zufrieden.

Fühlst du dich mehr deutsch oder kurdisch, fragte Tante Felek. Kurdisch, sagte Leyla, und Tante Felek klatschte vor Freude in die Hände.

(Die Sommer, Ronya Othmann, Hanser-litteraturverlage, 9783446267602)

„Wieso hast du dich nicht gewehrt?“ Immer verzweifelter wurden ihre Stimmen, immer mehr Fragezeichen reihten sich aneinander, und ich wollte rufen, dass es von vorneherein kein Ich gegeben hatte, das sich hätte währen können, nichts war je von mir ausgegangen, alles ist immer nur auf mich eingefallen, ich habe in einer Grammatik gelebt, in der sich wehren von vornherein nicht vorgesehen war.

(Streulicht, Deniz Ohde, Suhrkamp, 9783518429631)

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Vindlande berättelse om identitet
• Värdet av ett liv
• Hur man fångar en inlåst panter

Hochwohlgeborner Herr,
Hochzuverehrender Herr Geheimer Rath!

Brevet han skrev skulle inte färdas så långt från Jena, bara knappt två mil, för Goethe bodde sedan 1775 i Weimar, där han genom hertig Karl August av Sachsen-Weimar fått anställning som minister vid stadens hov. Efter tio år i Weimar och en längre vistelse i Italien, behövde Goethe inte längre arbeta för sitt uppehälle för hertigen, utan fick sin lön ändå, medan han istället kunde leva ett liv fyllt av fritt skrivande och fri forskning.

Friedrich Schiller kontaktade Goethe, eftersom han ville starta en ny litterär kulturtidskrift, Die Horen, som han ville skulle bli så betydelsefull och framgångsrik som möjligt. Därför ville han mycket gärna ha Goethe som medarbetare och skribent i tidskriften. Schiller beundrade Goethe djupt, men han var också avundsjuk på honom. Goethe hade lyckats med det mesta han företagit sig och allt verkade ha gått så lätt. Själv hade Schiller fått kämpa hårt för sina litterära framgångar och han var dessutom sjuklig. Att få Goethe som medarbetare var alltså en dröm.

Den 24 juni, 11 dagar senare, svarade Goethe på Schillers brev. Man kan lätt tänka sig hur Schiller kände sig när han fick svarsbrevet i sin hand. Hur nervös han måste ha varit innan han läst brevet och förstått att Goethe mycket gärna ville bidra med texter till tidskriften. Så här börjar ett av litteraturhistoriens mest berömda och betydelsefulla vänskapsförhållande. Goethe hade dock redan innan de båda lärde känna varandra, haft stor betydelse för Schiller. Det var han som med sitt inflytande och med sina rekommendationer ordnat en professur i historia för Schiller vid universitetet i Jena. Men de hade träffats enbart mycket flyktigt. Även om Schiller och Goethe var olika på väldigt många sätt, utvecklade de trots detta en djup personlig vänskap, och närmade sig varandra vad gällde litterära mål. Goethe hade förutom litteraturen ett stort intresse för naturvetenskap och konst, han var en närmast manisk konstsamlare. Schiller förde honom tillbaka till poesin, romanskrivandet och fick honom även att fullborda dramat Faust. Goethe å sin sida inspirerade Schiller bland annat att fortsätta skriva dramatik. De hade under tio års tid ett livligt tankeutbyte, genom sina intensiva brevväxling, som varade fram till Schillers död 1805. 1015 stycken brev som skickades mellan dem finns bevarade. Men de träffades också ofta. Schiller besökte Goethe i hans hus i Weimar och Goethe bodde periodvis i Jena. De läste varandras verk i takt med att de skrevs, de kommenterade och gav råd, lånade varandra böcker och artiklar, och diskuterade även filosofi och politik. De skrev satiriska epigram tillsammans, som de utgav anonymt under titeln Xenien. De skrev båda ballader. De förenades i sin strävan mot antika ideal. Den litterära rörelse, där de stod i centrum genom sin vänskap och sitt samarbete, och som uppstod i Weimar och Jena i övergången mellan 1700-talet och 1800-talet brukar kallas Weimarklassicismen. Den handlade om att etablera en ny humanism, baserad på klassicismens, upplysningstidens och romantikens idéer.

Ämnet Johann Wolfgang von Goethe och ämnet Friedrich von Schiller, tillika ämnet Goethe och Schillers vänskap känns närmast outtömligt stort och den tidsepok under vilken de umgicks och samarbetade är också mycket spännande och intressant på många sätt. Att läsa Rüdiger Safranskis bok Goethe und Schiller: Geschichte einer Freundschaft (Goethe och Schiller: historien om en vänskap), som utkom i samband med firandet av att Schillers 250-årsdag, känns som en utmärkt och utförlig introduktion till allt detta. En enda bok är aldrig tillräcklig, men Safranskis är mycket minutiös, detaljerad och analyserande. Boken är som en mindre doktorsavhandling med en gedigen källförteckning, notapparat och ett personregister, som ju aldrig får saknas i en biografi. I tio år hade alltså de båda författarna skrivit till varandra, men också träffats, samarbetat och inspirerat varandra, samtidigt som de hade haft kontakt med en mängd andra betydelsefulla författare och filosofer. Kring dem fanns också kvinnor som betydde mycket för deras liv och framgång. Och det känns som att Safranski verkligen brinner för att skriva om allt detta. Boken verkar bygga till allra största delen på Schillers och Goethes brevväxling, och man litar på att Rüdiger Safranski har läst alla brev, eftersom det finns mängder av citat ur breven insprängda i kursiv stil i den löpande texten. Han har dessutom läst brev som de båda författarna mottagit från och skrivit till en mängd andra personer, vilka belyser händelseförloppen och olika konflikter, som uppstod med andra författare och filosofer. Breven måste vara själva grunden till all detaljerad kunskap och förståelse av hur dessa människor var, och de känns därmed omistliga. Men också ögonvittnens berättelser har naturligtvis varit betydelsefulla. Det berättas till exempel om hur man kunde se Goethe och Schiller promenera arm i arm, längs stranden vid floden Saale. Men det jag verkligen saknar i denna bok är illustrationer, det finns inte en enda. En biografi borde alltid innehålla bilder för att ytterligare levandegöra.

Vänskapen mellan de båda författarna betydde alltså mycket för dem båda, men på olika sätt. För Goethe innebar vänskapen med den tio år yngre Schiller att han tyckte sig återigen få uppleva sin ungdom. 1799 flyttade Schiller med sin familj från Jena till Weimar och kontakten med Goethe ökade ytterligare. I Weimar skrev Schiller på nytt dramatik: Wallenstein, Maria Stuart, Die Jungfrau von Orleans, Die Braut von Messina, Wilhelm Tell och den ofullbordade Demetrius.

Schiller, som varit sjuklig större delen av sitt liv, insjuknade efter ett antal år i Weimar svårt och avled den 9 maj 1805. Han var då bara 45 år gammal. Goethe var själv sjuk vid denna tid, och kunde och ville inte gå på hans begravning. Goethe skrev i ett brev till en av sina andra vänner, musikern Carl Friedrich Zelter, hur han kände det vid förlusten av Schiller:

Ich dachte mich selbst zu verlieren, und verliere nun einen Freund und in demselben die Hälfte meines Daseins.

(Det kändes som att jag förlorade mig själv, och jag förlorar nu en vän och i och med det hälften av min existens.)

Mer än 20 år efter Schillers död beslöt sig Goethe för att låta trycka och ge ut deras omfattande brevväxling. Detta skedde 1828-29.

Berättelsen om dessa båda mycket passionerade och kreativa författare, som levde så mycket av och för det de skrivit och skrev, och som skapat sig ett liv främst genom sin skönlitteratur, är mäktig, levande, rörande, och inspirerande att läsa. Många olika tankar och funderingar väcks också vid läsningen: jag funderar över vänskap, över gemensamt kreativt samarbete och ömsesidig inspiration. Jag funderar på varför vi i Sverige är så jämförelsevis ointresserade av tysk litteratur, och om varför denna biografi troligtvis inte kommer att översättas till svenska, och jag undrar också över varför brevväxlingen mellan Goethe och Schiller aldrig översatts till svenska. Jag tycker att det nu kan vara dags att översätta någon nyare tysk biografi om Schiller till svenska. Det utkom en svensk biografi om honom 1905, skriven av Cecilia Bååth-Holmberg, men det är ju mer än hundra år sedan. Det finns en hel del svenska böcker och svenska översättningar av böcker om Goethe. Men i höstas, i oktober 2010, hade Goethe!, en ny tysk film, premiär på tyska biografer. Varför har inte den påkostade filmen visats på svenska biografer?

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Goethe!
• Abbedissa, boksamlare och brodös
• Nytänkarna vi tar för givet
• Hemma hos August en oktobereftermiddag

Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar, den långa kalla hungriga vägen till lägret i öst. Bluesen uppstod ju ur en kultur där man med flit tagit ifrån en befolkningsgrupp sina egna språk och ersatt det med ett annat, rudimentärt, med tanken att de inte ska kunna säga annat än ”ja”, ”som ni begär” och ”prisa Gud.” Bluesen är ett på ytan enkelt, repetitivt språk som nästan alltid följer samma form för att uttrycka ett trauma som dominerar ens hela liv; jag vaknade i morse, allt var borta, jag vaknade i morse, allt var borta, en dag ska jag bli fri. Samma tolv takter om och om igen.

Nu är ju huvudpersonerna här inga slavar, åtminstone inte officiellt, och lägret är inte ett av de där lägren. Det här är något år senare, och de som sitter i vagnarna är inte judar och zigenare utan formellt sett tyskar – det är språket det hänger på. I takt med att Röda Armén intog Östeuropa gick orderna ut: tyskarna är ansvariga för förstörelsen av vårt land, tyskarna ska betala för återuppbyggelsen. Östeuropa var ju fullt av etniska tyskar sen medeltiden. Så då skeppas de österut. Leo är 17 år, rumän, homosexuell, och tyskspråkig. Som sådan får han i januari 1945 någon timme på sig att packa och hamnar sedan i en av vagnarna och på 5 år i arbetsläger långt in i Sovjetunionen.

Allt jag har bär jag på mig.
Eller: allt som är mitt bär jag med mig.
Jag bar allt som jag hade. Det var inte mitt. Det var antingen avsett för något annat syfte eller tillhörde någon annan.

Atemschaukel (”Andningsgunga” – det där som sitter i halsen och aldrig lossnar, som aldrig kan släppas ut eller sväljas, som sätter stopp och håller vid liv) är på ytan en Solsjenitsyn-aktig skildring av det vardagliga livet i ett hårt arbetsläger; kylan, hungern, arbetet, vakterna, inspektionerna, lössen, kamratskapen, misstroendet, förtvivlan, hemlängtan… Redan där är den stark. Men den gräver djupare än så.

Det är språket det hänger på. I den här nya världen talar alla utom lägervakterna fortfarande tyska, men orden blir förgiftade av verkligheten och förlorar sin gamla mening, alla abstrakta begrepp dör. Leo kan inte läsa böckerna han tog med sig; han river sönder dem och säljer Goethe och Nietzsche som cigarett- eller dasspapper. Lägerkommendanten heter Kamrat. Kärlek och äktenskap blir rena maktspel för att få lite mer att äta. Hemlängtan skalas bit för bit av till att betyda längtan efter den plats där man får mat, men mat får man när man arbetar, och hemlängtan slås ihop med hungern tills hemmet är grytan och spaden. Och utan ett fungerande språk finns inget som håller samman. Leo sätts att bära cement, men cementsäckarna är tunga och av alldeles för tunt papper, och oavsett hur man gör spricker pappret och cementen rinner ut i gyttjan eller flyger bort för vinden eller klibbar fast vid huden och täpper till honom.

I stället måste Leo skapa nya ord för att beskriva den nya världen – auf Deutsch, förstås, tyska språket har alltid varit användbart för att skapa sammansatta ord utan att reflektera över det som ligger bakom dem. Utan ett språk, utan ett bindmedel överlever man inte; då svälter man ihjäl, fryser ihjäl, får en ”olyckshändelse” på arbetsplatsen och drunknar i en sjö av betong. År för år omformar han sig till en varelse som kan överleva, med en annan begreppsvärld. Nya ord:

”Hungerängel”: det närmaste som finns en gud eller ett ideal här, svävar alltid över dig, styr allt du gör och tänker, håller dig vid liv och hindrar dig att leva.
”Egenbröd”: det som mot slutet av dagen återstår av brödbiten man fick till frukost, och som alltid är mindre än andras.
”Brödrätt”: den spontana domstol som raskt dömer och straffar den som äter upp någon annans sparade bröd.
”Hjärtskyffel”: din danspartner, hundratals spadtag per dag, tills hela din biorytm styrs av arbetet och hungern.

Det stora i romankonsten är att kunna skapa eller återge något, sant eller påhittat, och få läsaren att se det som verkligt. Det gör Müller i Atemschaukel, med stor hjälp av diktaren Oskar Pastior som var verklighetens Leo, men de gör också mer än så. Den handlar inte bara om ett sovjetiskt fångläger. Den är ett uppfinningsrikt och samtidigt gravallvarligt stycke metafiktion (metaverklighet?) där det är språket det hänger på; hur världen formar vårt sätt att se på världen, laddar orden med specifika meningar, och hur det kan förändra oss i grunden.

”Jag vet att du kommer tillbaka”, säger Leos mormor till honom innan han skeppas iväg till Ryssland. De orden håller liv i honom. Men vem är det som kommer tillbaka? De visste inte vem han var innan han åkte; det hade han åkt i fängelse för. Mannen som kommer tillbaka har fått hela sin begreppsvärld ändrad för att kunna överleva, hans ord betyder inte längre vad deras ord betyder, lägertiden har färgat allt han ser runtomkring sig. Han är fri nu. Bröd betyder bara bröd igen. Spade betyder bara spade. När han söker jobb blir han raskt den bäste snickare någon sett, spikar ihop lådor med en disciplin som får till och med andra tyskar att baxna. Vad bra han är. Om han nu bara kunde bete sig som folk också.

Lägret släppte hem mig för att skapa det avstånd som krävs för att ta det ska ta mer plats i mitt huvud. Sedan jag kom hem står det inte HÄR ÄR JAG på mina minnessaker längre, men inte heller DÄR VAR JAG. På mina minnessaker står: JAG KOMMER ALDRIG DÄRIFRÅN.

För 150 år sedan avskaffades slaveriet. För 65 år sedan dog fascismen. För 20 år sedan föll Berlinmuren. Demokrati betydde demokrati igen. Frihet betydde frihet igen. Fascism betydde fascism igen. Arbetare betydde bara arbetare igen. Hunger betydde bara hunger igen. Glöm det där ni fick lära er i en generation eller tjugo, skärp er och rätta er i ledet, för fan. Ni är hemma hos oss normala nu.

Blow yer harmonica, son.

* Alla översättningar av undertecknad.

Similar Posts:

• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor
• Diktaturens sönderslagna poesi
• En förtryckets poetik
• Om inspirerande vänskap
• ”Sedan länge plågades jag av en längtan att begå en absurd handling på en helt okänd plats … ”

Romanen er en nøyaktig analyse av ensomhetens og ventingens anatomi, og alt dette skjer i et land hvor pessimismen bestemmer eksistensen. Tiden som går forbi blir gjenspeilet av himmelen over Istis og Katas barndom. Etter høsten kommer vinteren, etter vinteren, våren, etter varen sommer, og det går på den måten videre fra år til år. Det finnes ingen framtid, nåtiden er over alt, tiden løser seg opp langsomt.

Faren blir tungsindig, men Isti og Kata bygger opp hver sin egen verden, hvor eksistensen har en betydning, hvor hus, sten, vann, snø kan fortelle noe til omverdenen. Isti begynner å høre stemmen av himmelen. Det er helt annerledes når skyene er naer til jorden og anderledes igjen når de fjerner seg, anderledes når solen skinner og annerledes når det regner. Kata liker å høre på historiene av mennesker de treffer på deres lange reise.

Barna bor i en verden de ikke kjenner og får ingen hjelp fra faren for å kunne orientere seg i. De er lykkelige, de blir tatt av letthetens skimtene opplevelse hver eneste gang når faren, Svømmeren, med avbalanserte slag svømmer i elver og sjøer, og når de også lærer å svømme.

Isti arver farens tungsindighet, det er tegn på deres sjeleslektskap at Isti føler også en tildragelse av vann. Faren svømmer og sønnen dykker. Vannet er for Isti det eneste stedet hvor han føler seg trygt, men til tross for det, at vannet er hans element, blir det graven for ham. Kata blir reddet av historiene sine, det er også henne som meddeler oss historien av deres skjebneløshet, men Isti løper bort i tankeverdenen sin.

"Jeg ville ikke skrive en politisk roman", sa Zsuzsa Bánk til Frankfurter Allgemeine Zeitung. Og det er sant, "Der Schwimmer" er ikke en politisk roman, men romanen av ensomhet, av indre monologer, stillhetens og ventningens roman, en fortelling om når til tross for ytre hendelser står den indre tiden stille, når alt beveger seg bare litt, og veldig langsomt.

Ikke "Der Schwimmer":s struktur skiller Zsuzsa Bánk fra den nye tyske fortellergenerasjonen, men den letende, stille ofte triste stemmen.

Zsuzsa Bánk identifiserer seg ikke med jeg-kulten, hun er fornøyd med rollen av den nøytrale fortelleren. Hennes setninger er pene, utstråler ro og balanse.

Similar Posts:

• Var finns ett paradis på jorden? Jo i våra parker!
• Möte över generationsgränserna
• Minnets språk
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.
• Spårvagnsfärden du inte glömmer

Vi älskar våra parker. De är ju så lagom mycket natur. Inga dyhål att trampa ner i eller snår att forcera där man tappar glasögonen. Nej, rena gröna ytor där man bekvämt kan lägga sig med en tidning över ansiktet som skydd mot solen och njuta av trädens sus och fåglarnas drillar. Men det mänskliga ögat vill också ha omväxling och därför har parkerna till exempel formklippta häckar. I trädgården Levens Hall i England har till exempel buxbomen formats så man tror sig förflyttad till Alice i underlandet.

I parker kan man också ofta finna små platser kringväxta av t.ex. väldoftande rosor där man kan gömma sig en stund från den grymma omvärlden. Gärna med en soffa inom räckhåll så att man kan sitta bekvämt.

När jag tittar på Webbs bilder får jag den där känslan av att så här skulle det se ut om Gud förvånat tittar ner på oss från sin himmel, skakar sitt skägg och mumlar för sig själv.
-Vilka underliga sysselsättningar dessa varelser hittar på, men dom verkar ju ändå trivas med sitt värv. så på det hela taget är nog det där med parker en god sak.

Det är svårt att låta bli att tänka på engelsmannen Martin Parr eller Lars Tunbjörk när man ser Webbs bilder. Men där de två förstämda skriker ut sitt budskap har Webb en mer lågmäld kontemplativ ton. Bilderna är undantagslöst tagna mitt på dagen, en tidpunkt då ljuset anses som hopplöst av de flesta trädgårdsfotografer. Men Webbs avsikt är uppenbarligen inte att försköna. Snarare att med ett humoristiskt anslag visa hur tafatta våra försök att omforma naturen blir. Han vill också visa med vilket allvar och med vilken hängivenhet vi bygger upp och utnyttjar våra parker.

Landskapsarkitekten Torbjörn Andersson skriver i en inledande essä om hur trädgården och parken genom historien varit en sinnebild för paradiset.

Det näst bästa sättet att uppleva paradiset är alltså genom att läsa denna bok. Det bästa är att ta med sig sin favoritkudde ut i närmsta park, lägga sig ner och bara njuta. Snart, snart när det blivit lite varmare.

Similar Posts:

• Bakom kulisserna i tre trästäder
• Varför har dom så mycket sladdar på kontoret?
• Ett år i den svenska naturen
• Trädgårdens idé
• Stor fotografi i liten förpackning