Ändå är porr på tapeten. För några år sedan kom filmer som Larry Flynt och Boogie Nights och idag duggar de branschbeskrivande böckerna tätt. I USA ger porrikoner som Jenna Jameson och Traci Lords ut bästsäljande biografier. För några dagar sedan gick den dokumentära Inside Deep Throat (om filmfenomenet Långt ner i halsen – ”världens mest lönsamma film”) upp på amerikanska biografer och här i Sverige ligger Mattias Anderssons Porr – en bästsäljande historia på diskarna. Så nog lockar porren även som fenomen.

Denna avgörande lockelse med porren är dess faktiska verklighet. Dom gör det. Någon har kallat det för en bild eller films fakticitet, att objektet måste funnits för att den konstnärliga (nåja) slutprodukten ska kunna existera. Detta i kontrast till ett vanligt konstfotografi (manipulerbart) eller en målning, där det räcker om objektet finns i konstnärens föreställning. Sådant funkar inte inom porren; de flesta fnissar nog hellre än kåtar upp sig till tecknad sexfilm.

Med liknande fascination vänder vi blickarna mot porrindustrin och dess kontrahenter; här har vi faktiskt en bransch där folk knullar framför kameran. Det medför många problem, hur man än väljer att närma sig ämnet. För vissa är och förblir detta en i mängden av tjänster och varor som en allt snabbare kommersialism har att erbjuda. För andra står porren som oförtäckt symbol för ett patriarkalt förtryck (bortsett problembarnet ”bögporr”), en till synes evig slagpåse i striden mellan jämställdhetsdebattens olika falanger. För ytterligare grupper fungerar den som den som bevis för ett slutligt moraliskt moras. Och så vidare.

Den som i Porr – en bästsäljande historia väntar sig ett glättigt Slitzreportage med tillbörligt bildmaterial får nogsamt leta vidare. Andersson börjar sin gedigna undersökning i den svenska porrfilmsvardagens realitet, vi får följa med ”pornografen” Christer Frankell under några hektiska inspelningsdagar i Skåne. Vi möter skådisar och tekniker, unga kvinnor och lite äldre män som unisont vittnar om den omtänksamma stämning som råder på inspelningsplatsen. Andersson fortsätter sedan sin odyssé med en kort porrhistoria och en beskrivning av hur branchen ser ut idag, innan han tar sig an huvuduppgiften med sin bok; att knäcka myten om porrens lönsamhet.

Också detta sköter han i stort sett med den äran, även om jag tycker ett så här passa ambitiöst arbete gott kunde understödjas av en notapparat med källanvisning. Nu blir det litet väl många siffror som rycks fram ur skjortärmar och höga hattar, precis som de tal Andersson vill avfärda (som att porrbranschen omsätter 56 miljarder dollar årligen). Slutsatsen är dock trovärdig; både porrens medspelare som motståndare använder hausade siffror för att torgföra just sina intressen.

Så långt fungerar Porr. Den är välskriven (dock många korrekturfel) på ett sätt som i sina reportagedelar för tankarna till Nina Solomins Ok. Amen härom året.

Värre blir det när Andersson ska beskriva och analysera porrdebatten, då märks det tidigt och tydligt för vilken sida han redan dragit sin lans. Liksom i den inledande ögonblicksbilden från Skåne tycks porrvärlden förvisso vara befolkad av mer eller mindre oskyldiga lyckosökare, men oftast ordnar det upp sig i Anderssons porrvärld. Den genomsnittliga aktören framställs som en hårdarbetande kvinna på samhällets nedre trappsats, där porren snarare utgör en möjlighet till extrainkomst än en fälla för självbilden. Det smyger sig faktiskt in en doft av idyll över hela verksamheten, rättfärdigad genom taskig lönsamhet och att porren är ett rättså naturligt inslag i våra liv. ”Det är ändå inte är så många som bryr sig.”

Möjligen förhåller det sig så. Men istället för det undersökande reportage boken så gärna utger sig för att vara, efterlämar sig Porr snarare en smak av överslätning och några stänk nyliberalism (som vi hört förr). Andersson vill säga oss: Se här, porren är i själva verket en ganska marginell företeelse, inga astronomiska penningabelopp är i rörelse, ytterst få blir utnyttjade och de som upprör sig mest är klanen vita medelklasskvinnor som tror sig föra en kamp för de som egentligen bara vill bli lämnade i fred, de som säger: ”Samhället fördömer oss med ena handen och runkar med den andra”.

Snarare än att grundligt rota i dessa mekanismer så plöjer Andersson ner sin möda i att övertyga läsaren om att ägna sig åt viktigare saker. Jag är inte säker på att lösningen är så enkel.

Similar Posts:

• Att gå hela vägen
• Vi lever i den pornografiskaste av världar
• Det var bättre förr?
• Snusk!
• Jakten på den gäckande intervjun

I den här boken försöker journalisten Nina Solomin ta reda på vad det är som driver de här migranterna. Hur kommer det sig att de lämnar sina hem, och söker sig till en högst osäker tillvaro i EU? Den centrala förklaringen är självklart fattigdomen i hemlandet, att det inte går att livnära sig där man är född. Ekonomisk desperation gör att de som kan migrera i många fall också gör det.

Vi känner igen det här från vår egen historia – hundratusentals svenskar migrerade i slutet av 1800- och början av 1900-talet till USA och andra länder. Det här har som bekant också skildrats i litteraturen, där väl Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit är den mest kända och omtyckta. Nu tillåter vi inte att andra kommer hit, när vi själva blivit rika. Ändå fortsätter migranterna att komma, i hopp om att just de ska få uppehållstillstånd.

Solomins bok utspelar sig i Spanien, dels på några av Kanarieöarna dit många migranter fraktas av transportörerna, och dels i Madrid. Här jagar hon migranter som kan tänka sig att ställa upp på en intervju för hennes bok. Om och om igen, utan att lyckas särskilt väl. Intervjuerna blir kortfattade, ytliga. Gång på gång tvingas Solomin inse att det inte var så lätt att intervjua migranterna som hon kanske trodde från början. Och de som ändå låter sig intervjuas är inte alltid så sanningsenliga eller behjälpliga med sin bakgrundshistoria.

Det intressanta är att Solomin ändå lyckas väva ihop en tämligen intressant bok om sina möten och vad hon lär sig av dem, eftersom hon skriver oerhört medryckande och lättläst. Men man ska inte låta lura sig av den inriktning som boken vid en först anblick verkar ha. Det här är främst en berättelse just om författarens egen resa, med trevande intervjuförsök och frustration kring detta, än om migranternas situation och öden.

Similar Posts:

• Om sanningar och osanningar i en förvirrad värld
• Den lättvindiga porren
• Jätteviktigt men oengagerande
• Kort och koncist om kapitalismen
• Kritisk skildring av Kinas spurt

Redan när jag läst ett tjugotal sidor hade funderingarna börjat snurra i de små grå och jag blev tvungen att ta upp ämnet med min bättre hälft. Diskussionen blev socialt givande, med den vanliga uppdelningen mellan oss där han står för merparten av det politiskt-intellektuella resonemanget och jag för det mer existentialistiskt-filosofiska. Men vi kom inte riktigt fram till något. Och frågeställningen lyder naturligtvis: Vad är det man ska/vill komma fram till? Jag läser vidare utan någon riktig ledtråd.

Solomin gör ett porträtt av den ultraortodoxa judiska kulturen i New York under sent 1990-tal med undertonen att ta reda på vad som är mest riktigt: ortodox religion eller sekularisering. Yrket som journalist avspeglas i hennes konkret beskrivna betraktelser och efterforskningar, utan onödiga litteraturestetiska utbroderingar. Det är definitivt ett plus. Man funderar inte nämnansvärt på författartekniken utan kan koncentrera sig på att fördjupa sina tankar i den paradoxala historien.

Solomin reser med sitt eget judiska blodsarv i bakfickan till New York för att försöka dokumentera de chassidiska judarna i denna världsmetropol – dokumentera den mest ortodoxa och traditionsbundna judendomen i världens mest sekulariserade stad.

Ämnet – judendomen – är som alltid aktuellt efter Det Stora Nummer Två. Det har stötts och blötts och ältats och jämkats. Är det inte astronomi på Discovery så handlar det definitivt om the Holocaust. Det hela har blivit till någon kollektiv botgöring för västvärlden – att gottgöra judarna för deras omänskliga lidanden. Ett spektakel rent ut sagt. Hela det fascinerande kulturella och religiösa spektra som judendomen utgör faller i skymundan.

Jag har försökt att ge mig på litteratur om judendomen flera gånger förut, men ingen har slagit i närheten så högt som denna. Vad som verkligen är beundransvärt är hur objektivt Solomin lyckas skildra chassiderna, trots den personliga utgångspunkten. Berättarperspektivet är än mer personligt, men det är nog det som gör textens objektivism möjlig. Hon prackar inte på läsaren några värderingar, utan berättar bara; lika delar av avspeglingar av de chassidiska värderingar som de sekulära inklusive sina egna, liksom de mellan de båda motpolerna, blandat med ren vetenskaplig information.

Jag var inte villig att ge Ok, amen något riktigt toppbetyg. En åtta, tänkte jag när jag närmade mig slutet. I ett parti någonstans mitt i hade jag till och med tappat sugen för en kort stund även om det var en jäkligt tänkvärd bok. Chassidism hit och chassidism dit. En helt och hållet läsvärd och intressant bok, men hur viktig är den egentligen i det stora hela? tänkte jag. Jag tvivlade inte på Solomins begåvning som skribent. Men jag hade definitivt inte väntat mig ett sådant genomtänkt upplägg som det visade sig finnas. I slutet kom knock-outen.

Gör nu inte så att du läser början och sedan hoppar till slutet. Då går hela meningen förlorad. Ok, amen är ingen moralkaka där rätt är rätt och fel är fel, ingen aha-upplevelse på det sätt att man kommer till total klarhet efter att ha läst den. Det finns en sensmoral, visst. Men den är ingen pekpinne. Den är en resa. En ofärdig sådan. Kanske omöjlig att fullborda. Men det är väl vägen som är det viktiga, inte målet … eller?

Baruch hashem.

Similar Posts:

• Jakten på den gäckande intervjun
• Käftsmäll eller vägledning
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• Vikten av vittnet
• Satan i gatan