Per Pettersons första roman på svenska kom sent i våras. I Norge är han en prisbelönt och mångnominerad författare, därtill översatt till flera europeiska språk. Nu har Albert Bonniers förlag lagt sina vantar på honom: ett förmodat säkert kort. Det gör förstås inte boken bättre, för ingen läsupplevelse kan väl påverkas av sådana världsliga saker som priser, marknadsföringsknep och stora förlag?

Det handlar om Trond som köper ett hus långt från civilisationen. Där vill han ostört spendera sina sista år i livet. Frun har dött och deras två döttrar vill han inte besvära. Men självklart får han inte leva ostört särskilt länge. Han börjar minnas sin barndoms somrar som han spenderade tillsammans med fadern och han börjar mala vad som hände 1948 när hans kompis Jon försvann, de som brukade stjäla hästar tillsammans. Dessa demoner, som han tappert har hållit på avstånd under hela sitt vuxna liv, anfaller nu skoningslöst. Det är mitt i detta man befinner sig som läsare.

Berättarperspektivet låter Petterson växla fritt mellan nu och då. Praktiska sysslor i nuet ställs mot minnesbilder portionerade i korta episoder, iakttagelser och insiktsfulla reflektioner. Det är lätt att förstå Tronds våndor och längtan att få klarhet kring sin far, vem han var och varför han lämnade familjen. Som motståndsman var han en hjälte, men som familjefader en quisling.

Det är också lätt att ryckas med i Pettersons vackra språk. Ut och stjäla hästar har en språkbehandling som väl lever upp till ryktet. Jag grips av miljöbeskrivningarna och Pettersons kärlek till naturens scenerier och timmerflottning. Boken utspelar sig i östra Norge nära svenska gränsen och jag erkänner villigt att min läsupplevelse knappast blev sämre av att jag satt och läste den på en veranda i ett somrigt Härjedalen med de norska fjällen och dess landsbygd nära. Sånt kan påverka. Samtidigt kan jag inte säga att vare sig det som berättas eller sättet det berättas på känns unikt. Jag blev alltså inte frälst, men fick mig en njutfull stund i händerna på en säker berättare och stilist. Som jämförelse verkar landsmännen Lars Saabye Christensen och Niels Fredrik Dahl inte bara ha gått i samma skola, utan även i samma klass som Petterson.

Men ytterst handlar Ut och stjäla hästar om svårigheten i att inte ta efter sin fars dåliga sidor, att ha blivit honom fast man trodde motsatsen. En gammal hund som lägger sig för att dö lämnas sällan i fred. Med andra ord går det aldrig att förtränga historierna kring sig själv, man är i själva verket ett resultat av dem, enligt Petterson.

Similar Posts:

• Man kan inte inte kliva i samma flod
• Maskrosor växer inte på träd
• Tonsäker saga
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Skruvad bruksortsrealism

Det utspelar sig i 60-talets Oslo. Huvudpersonen växer upp tillsamman med sin faster, efter att fadern och modern lämnat dem på olika sätt. Huvudpersonen söker sin identitet: i andra, i sig själv och i sin egen historia. Huvudpersonen kommer tidigt fram till en sak: det kommer att bli svårt att anpassa sig.

Medan jag läser Maskrosfamiljen har jag en nyöversättning av Thomas De Quinceys (1785-1859) Soldatnunnan och Om mordet som skön konst med förord av Gunnar Harding bredvid mig. De Quincey, som även har essän En engelsk opieätares bekännelser på sitt samvete, har kanske inte så mycket gemensamt med Christensen annat än att slumpen lät dem träffas i min läsning.

Denna slump lärde mig att De Quincey på sin tid var tvungen att försvara prosans konstnärliga existensberättigande, när skönhetsidealet var naturromantisk lyrik av Byron, Colerige och Wordsworth. Romankonsten var en maskrosgenre … Men De Quincey menade att berättarkonsten hade lika mycket rytmik och musikalitet som någonsin poesin och därmed var den lika vacker. Den har nämligen, låt mig citera:

upprepningen och återkomsten av en bekant effekt, i rörelse genom subtila variationer som ibland döljer temat, ibland nyckfullt avslöjar det, ibland våldsamt kastar ut det i ett intensivt dagsljus

Ni förstår var jag vill komma. Christensens stil kännetecknas av just denna musikalitet. Som en symfoni med variationer på temat, upprepningar, ibland förrädiskt oigenkännligt och ibland extremt tydligt. Han har helt enkelt musiköra.

Men det är mer som gör Christensens stil och Maskrosfamiljen speciell. Berättarjaget är inte att lita på. Det verkar alltid finnas flera versioner av allt han vill återge för oss. Som läsare kan jag aldrig vara säker. Förmodligen är det just därför som Christensen låter leendet spela en stor roll. Hur ska man veta vad ett tyst smil egentligen betyder? Kan ett vänligt leende hjälpa mig att manipulera andra att göra som jag vill? Förmodligen är det också därför som teatern har stor betydelse för huvudpersonen. Vad spelar du för roll? Är du en komedi eller tragedi? Det uppstår en osäkerhet. Ingen vet ju ens om du är en pojke eller flicka. Det finns mycket att dölja och anledningarna är många.

Det här är en varm och gripande berättelse med många bottnar. Ju djupare jag tittar, desto mörkare blir det. Det handlar om påtvingad vänskap, utanförskap och att äcklas över att se sig själv i andra. Närmast kan jag jämföra boken med landsmannen Niels Fredrik Dahls På väg till en vän. Men självklart kommer du känna igen dig om du har läst Christensens förra roman Halvbrodern. Maskrosfamiljen är inte lika tjock, men båda kommer ingå i samma tematiska Christensen-box.

Slutligen, för att återknyta till min inledning: Vilken karaktär kan koras som skönlitteraturens största outsider?

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk på döden
• Staden vid fjordens mynning

När författaren var på besök i Stockholm i början av mars, för att lansera sin bok, sa han att det är nästan omöjligt att skriva om en barndom i Norge utan att ta med sagorna. All uppväxt i Norge är, enligt honom, hårt präglad av sagoberättandet. Det går inte att ta miste på här. Hela berättelsen om Vilgot, hans elefant Batir och alla andra i en 50-talsförort strax utanför Olso, är inget annat än en saga berättad i modern tid.

Det är sin barndoms verklighet som den nu mycket äldre Vilgot återberättar och man förstår att han aldrig tillåtits att lämna det förgångna eller att bli vuxen. Han har inte förmågan att slå sig fri av egen kraft. Någon måste hjälp honom. Det finns många i hans närhet, men alla är ensamma och gåtfulla människor som saknar fömåga att se och lyssna. Och som i alla sagor beskrivs personerna med värme och humor.

Men så bryter Dahl sagans dramaturgi med effektfulla stilbrott. Det är då som psykologin fördjupas. Från att vara ett slags romantisk skildring av en pojkes verklighetsuppfattning, blir det en studie av en grym och orättvis ensamhet. Att vissa blir berövade sitt språk och självkänsla är grymt. Att ropa utan att någonsin få svar. Att synas utan att någon ser. Det är då som arten människa börjar att väva i sin instängdhet.

Det är en tonsäker berättelse. Språket är rytmiskt och bildrikt, rent av musikaliskt. Jag får en känsla av att det är ungefär så här som Björn Ranelid önskar att hans språk ska vara, men som jag personligen, i hans fall, tycker bara blir tillkämpat och kantigt. Dahl har däremot täckning, kanske för att han både var poet och dramatiker innan han började skriva romaner. Det präglar den här berättelsen.

Boken fick det norska Bragepriset, att jämföra med vårt Augustpris, och det här är nog en typisk prisvinnare, precis som jag tyckte att Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia var. På gott och ont. Tematiken är viktig, det är bra, men boken blir ändå inte riktigt angelägen år 2004. Dahl sticker inte ut. Boken är som en fest utan intrigörer, skandaler eller nattlig groggbänk. Konventionellt, trevligt och välklätt om man nu känner för den typen av litterära projekt, men i min smak något för välplanerat.

Dahls svenska förlag satsar på honom och man jobbar redan på nästa översättning.

Similar Posts:

• Att stångas med sina demoner
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Maskrosor växer inte på träd
• In i den norska dimman
• Supernaiv och experimentell