De strukturer som hänger kvar än idag efter epoken med slavhandel och plantageägare syns tydligt i hur nutidens stora globala företag exploaterar naturresurser på den afrikanska kontinenten. Se bara på ägandet och vinsterna och hur dessa försvunnit från ursprungsländerna. Och jo, ta fram listan över länder som är skyldiga pengar enligt Världsbankens sätt att inordna den globala ekonomin. Är det inte konstigt att många av dessa är skyldiga pengar till forna kolonialmakter och att flera av G8-länderna utgörs av länder som en gång tog ett ekonomiskt språng på grund av slavhandeln? Makten handlar inte bara om ekonomiska muskler i sig, den medför också rätten att utnämna sig till den ”kloke” som definierar synen på sund ekonomi.

Essäsamlingen Se Afrika har många andra poänger. Afrika är den enda världsdelen som har avvecklat sitt kärnvapenprogram. I FN:s säkerhetsråd finns inte ett enda afrikanskt land representerat.

Thiong’o menar att bristerna i dagens demokratiform beror på att den en gång förutsatte frihet på kolonialmaktens hemmaplan men slaveri i utlandet. Fortfarande bedriver världens länder inrikes- och utrikespolitik på ett sätt som befäster gamla strukturer. I vissa fall är den representativa demokratin ett hinder som

[---] förvandlar medborgarna till passiva betraktare medan deras företrädare i parlamentet utövar makt på deras vägnar. Verklig demokrati förutsätter att makthavarna dagligen svarar för sina beslut, inte att de räknar pengar i fyra år för att kunna köpa röster.

Idéerna som essäerna lyfter fram handlar om jämlikhet i dess mest odiskutabla mening. I många aspekter kan läsaren kallt konstatera: Sann jämlikhet mellan länder och inom länder lyser med sin frånvaro idag. Det är lätt att ta till sig författarens klarsynta beskrivning av kapitalismen. Det går inte att sopa under mattan att dagens rika västerlänningar tjänar på ojämlikhet. En välnärd medelklass konsumerar varor och tjänster så att klyftorna mellan fattig och rik vidgas ännu mer.

En nystart behövs, även om seglatsen sannolikt blir stormig – för att sammanfatta Thiong’o och tankegångarna i essäerna.

Thiong’o vill i sina essäer stärka självförtroendet hos sina egna systrar och bröder i de afrikanska länderna. De behöver inte upprepa destruktiva handlingar som skett på europeisk och amerikansk mark tidigare i historien. Nu är nu. Och han vill uppmuntra även andra att se saker som de är: För att minska den ekonomiska klyftan mellan rika och fattiga länder måste människan sluta tro att marknaden är den enda guden. Den har nämligen inte lyckats minska den ökande fattigdomsklyftan – inte i något land eller i någon världsdel. Allas gemensamma insats borde fokusera på jämlikhet för alla om man menar något med orden att man bryr sig.

Mina funderingar efter att ha läst klart essäsamlingen går vidare till min egen del av världen, där jag snabbt finner två konkreta exempel på global ojämlikhet. Det första är skogarnas bär som plockas av tillfälligt inresta bärplockare. Det andra är arbetskraftsinvandrare som fyller luckorna i vård- och omsorgssektorn. Våra länders välfärd byggs än idag upp av att det finns arbetskraft som lämnar sitt eget land. I deras hemländer går det mycket, mycket långsamt i arbetet med att bygga upp en stark välfärd för alla landets medborgare. Vad tror jag att det beror på? Jo. Att det kostar för västvärldens medelklass, och den är inte redo att betala en sådan nota.

Similar Posts:

• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Nya vägar
• Vecka 3 på dagensbok.com

Men så till slut, efter många år, tar kriget slut. Och en efter en vänder de tillbaka. Först de äldsta, de som levt här hela sitt liv och aldrig kunde göra sig ett hem någon annanstans. Ma Kadie och Pa Moiwa möts bland nedbrunna hus och skelettdelar som ingen kan identifiera. Var det här ett barn eller en kvinna? Var det här min son eller din? Men sorgen är i alla fall begripligare än våldet, och i takt med att fler och fler vänder hem börjar det bli ett samhälle igen – de vuxna som minns sin barndom och vill uppfostra sina barn i ett hem de aldrig sett, tonårsmödrarna som får något hårt i blicken när man frågar vem som är far till deras barn, pojkarna som tvingats lära sig att döda innan de kunde raka sig, alla är välkomna. Men sedan är frågan i vilken grad deras öde faktiskt är deras eget – med freden kommer ju också möjligheterna, kommer investeringarna, kommer en ny form av överhet.

Strålande morgondag är en förbannad roman, i rakt nedstigande led från böcker som Armahs De vackra är ännu inte födda eller Ngugis Wizard of the Crow: berättelser där udden riktas mot korruptionen, mot de missade chanserna och lata genvägarna, mot de som cyniskt profiterar på människors önskan om en bättre framtid. Som bäst är Beahs roman fantastiskt lurig och varvar flera verkligheter: det nakna våldet från inbördeskriget, som lever vidare både i folks minnen och i ärren och amputationerna, men också tiden som fanns innan. Det är ju ändå 2000-tal, och innan kriget slog sönder allt fanns här ju inte bara gamla legender och seder utan skolor, välutbildade människor, idéer om demokrati och jämlikhet och samarbete … Här finns en hunger efter något bättre; här finns gatupojkar som skriver sin läxa på lacken till en parkerad lyxbil när deras far inte har råd med skrivhäften.

Men baksidan av din billiga mobiltelefon är människor som arbetar i rutilgruvor utan några som helst säkerhetsåtgärder, byar som skövlas undan så fort det är billigare än att inte göra det, ett gyllene handslag med rätt person så spelar invändningar ingen roll. Den som skjuter på dig eller hatar dig ser dig i alla fall som en människa; den som bara ser dig som en arbetsresurs eller ett objekt att hjälpa (precis som i NoViolet Bulawuyos Vi behöver nya namn får sig hjälporganisationerna en ironisk släng av sleven; de som tror sig hjälpa på plats men knappt vågar sig utanför städerna) är något annat. Våldet kapslas in; du behöver inte vapen om du tar ifrån människor alla möjligheter utom låglöneslaveriet och kallar det frihet. Vem vill gå i skola när de kan ta ett jobb i stället, speciellt när de ser att deras lärare inte har råd med mat för dagen trots sina diplom, när vägen till skolan trafikeras av långtradare som inte behöver följa trafikreglerna?

Det var också mer trafik, och i vissa bilar satt det vita människor vars bilrutor pryddes av dekaler där det stod VI RÄDDAR FOLK HÄR I LANDET. De fullpackade bussarna blev ofta omkörda i rasande fart av sådana bilar med max tre personer.

Den där knutna näven i fickan bär romanen långt, och även långt utöver de afrikanska erfarenheterna; Beahs kritik av den nakna opersonliga makten ekar även hos Aleksijevitj, för att ta ett aktuellt namn. Men det gör också att den ibland går över i rent ledarskriveri, vilket är synd. Beah bygger upp ett så bra persongalleri som slarvas bort lite, som borde ha kunnat föra fram samma budskap ännu effektivare utan att offra berättelsen. Jag vill veta hur det går för dem, även om det inte ser ut att gå väl. Men han hittar ändå en glöd, en motberättelse som måste finnas där någonstans. Den idélösa makten måste förr eller senare vara ansvarig, människor måste förr eller senare ses på sina egna villkor. Morgondagen måste börja idag. När ingen vinner kriget måste kanske alla vinna freden.

Similar Posts:

• Alltid fler lager
• Fantastisk berättarkonst
• Nya vägar
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Rapport från ett inbördeskrig

Djävulen på korset är en roman med stora inslag av skrönor och folkdiktning. Thiong’o använder sig av folksånger och den muntliga traditionen i sitt berättande. Samtidigt är det en roman som inte döljer sitt budskap. Thiong’o beskriver det postkoloniala Kenya. Han beskriver västvärldens utsugning av landet och de maktstrukturer som de vita lämnat kvar i landet. Han beskriver hur Kenya fortfarande kan sägas vara kolonialiserat. Kolonialiseringen sker i smyg, med hjälp av korrumperade inhemska pampar.

Romanen cirklar kring passagerarna i den matatu som färdas mot Djävulens fest i Ilmorog. Den äldre kvinnan Wangari som blivit av med sin gård på grund av kapitalister och som tidigare slagits mot kolonialisterna. Gatuiria, forskarstudenten i kultur, som kämpar med att komponera ett musikstycke. Mwireri wa Mukiraai, den kristne ekonomen som anser att stöld och rån är måttet på ett lands utveckling och som själv ställer upp i tävlingen i nutida stöld och rån på Djävulens fest. Mwaura, matatuföraren som bara tänker på att berika sig med pengar. Muturi, arbetaren och revolutionären som kungör att det bara finns två sorters människor: de som lever av egen svett och de som lever av andras svett.

Av passagerarna är det två som fått inbjudningar till Djävulens fest, Wariinga och Gatuiria. Mukiraai har en originalinbjudan. Enligt honom är det inte Djävulens fest som ska ta plats i Ilmorog, utan en fest för kristna kapitalister. Alla i matatun får varsin inbjudan och sammanstrålar vid festen.

Festen går ut på att kröna den främste tjuven och rånaren, samt att dela med sig av idéer för att Kenyas rånare och tjuvar ska bli bättre på att roffa åt sig. Småtjuvar är dock inte välkomna, det är storkapitalister som tävlar om trofén som delas ut av experterna; de utländska kapitalister som inte bara rånar folket i sina egna länder utan också andra länder. De tävlande föreslår allt från att sälja luft till folket till att sälja sina landsmäns kött och blod.

Budskapet är som sagt inte subtilt i Thiong’os roman, men kraftfullt. Wariinga ifrågasätter hur det ens skulle vara möjligt att sälja människokött som föda och svaras: ”Jacinta, har du redan glömt att detta är vad ni får lära er i era kyrkor? […] Att äta människokött och dricka blod är välsignat både på jorden och i himlen”. Den röst som svarar henne är Djävulens. Djävulen berättar också om hur film, teater och musik endast ska skildra det naturliga i att få sitt blod utsuget: ”Kannibalismens offer kommer alltid att framställas som lyckliga människor”. Kapitalismen som kannibalism, så mycket tydligare än så går det inte att säga det.

Thiong’os roman är en kraftfull roman med mycket att säga och ett speciellt sätt att säga det på. Han skildrar mycket skickligt det postkoloniala tillståndet och jag rycks med i hans sätt att berätta. Precis som Chinua Achebe öppnar Ngũgĩ wa Thiong’o fönstret till en annan verklighet, till en annan upplevelse.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Alltid fler lager
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar

Idag skriver Björn om två böcker av evige påstådde Nobelkandidaten Ngugi wa Thiong’o från Kenya -en nyskriven självbiografisk berättelse om Kenyas frihetskamp, och en nyöversättning av den 35 år gamla En blomma av blod. Båda visar varför han är en av Afrikas viktigaste romanförfattare, även om den äldre boken har en del tendenser att bli lite predikande.

På torsdag skriver Ella om Ronny Ambjörnsson s biografi över Ellen Key, en idéhistorisk tegelsten som med smittande förtjusning tar läsaren tillbaka till förra sekelskiftets många stormiga – och inte sällan ständigt aktuella – debatter.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Friheten att drunkna
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• För alla boende i Umeå med omnejd, eller för er som tänker resa dit
• Fantastisk berättarkonst

I dag, barn, ska jag i tre meningar berätta historien om mr Blackman för er. I början höll han ihop landet och tankarna och själen i ett. På andra dagen tog de bort kroppen för att byta ut den mot silvermynt. På tredje dagen kom de, när de såg att han fortfarande kämpade emot, med präster och lärare för att binda hans tankar och hans själ så att de här främlingarna lättare kunde ta hans land och dess produkter. Och nu ska jag ge er en fråga: vad har mr Blackman gjort för att vinna verkligt herravälde över sin jord? Att på nytt föra ihop sina tankar och sin själ och sin kropp på sin jordplätt?

Vi kastas direkt in i handlingen; ett mord har begåtts, några av de nya, fria, rika kenyanerna har blivit mördade, och de misstänkta är ett underligt kompisgäng – tre män och en kvinna som nästlat sig in i det sköna nya afrikanska samhälle som den lilla byn Ilmorog ska byggas upp till enligt västerländsk modell, subversiva element som inte har någon plats här, och som nu visat sin sanna natur. Dörrar sparkas in, handklovar och batonger tas fram, häktesdörrar slår igen. Slutet är nått, nu backar vi och ser hur vi hamnade här. Fyra vänner, fyra väldigt olika historier och erfarenheter, fyra öden som ska vävas ihop till det blodiga slutet. Voffo gör di på dette vise? Självständigheten är ju uppnådd, vad finns nu att gnälla över?

Jo, En blomma av blod är en väldigt politisk roman utklädd till deckare; inte olikt Sjöwall & Wahlöö, fast med mycket högre insatser, kombinerar NgÅ©gÄ© den klassiska romanen om hur och varför ett brott begås med en ursinnig samhällskritik som svingar Marx som en slipad måttstock. Det är berättelsen om en ung lärare som anländer för att bygga upp det perfekta afrikanska samhället, och bit för bit får se hur ”självständighet” bara kommer att bli en ny form av samma utsugning som makthavarna lärde sig i engelska skolor; en ung kvinna som fått veta att hon är fri nu, och ändå förväntas vara en ödmjuk tjänare och sexobjekt för männen; en fackföreningsman som upptäcker att friheten bara gett nya bossar; en frihetskämpe som inte längre behövs när de nya makthavarna finns på plats. Det är svårt att inte se symbolik i omständigheterna runt romanen, som NgÅ©gÄ© påbörjade i exil i USA och avslutade i exil i Sovjetunionen, och när han återvände hem kastades han i politiskt fängelse där han fick skriva sin nästa roman (den allt annat än subtila Djävulen på korset) på toalettpapper. Det är också den sista romanen han skrev på engelska innan han övergick till att skriva på sitt eget modersmål – man kan inte vara fri om man fortfarande måste uttrycka allt på det språk som i flera omgångar använts för att etablera förtryck, menar han. Kolonialismen har förgiftat allt till en enda Orwellsk röra där oavhängighet betyder ”var och en för sig själv” och frihet betyder friheten att roffa åt sig.

Det där är både romanens stora svaghet och styrka. Det är ofta en fantastiskt medryckande berättelse, med väl utmejslade karaktärer som försöker ta sig fram i det som kallas en ny värld men är misstänkt likt den gamla. Men vi tillåts aldrig riktigt glömma att det är en politisk parabel. Det är ur övertygelsen, raseriet över svikna löften som romanen hämtar sin energi, men samtidigt vill den också ge svar som så här många år senare, efter Berlinmur och Himmelska fridens torg, ser lite för naiva ut. Återigen kommer jag att jämföra den med den senare romanen Wizard of the Crow (kan vi få den på svenska också, Norstedts? Snälla söta goa?), som tacklar liknande frågor med samma knivskarpa analys, men vägrar ge lika självsäkert allvarliga lösningar. Samtidigt säger det mycket om NgÅ©gÄ©s egen kluvenhet att slutet i den här romanen ekar både Macbeths mest desperata nihilism och Internationalen i full kör; hoppet lever även när verkligheten sviker.

Jag har ändå svårt att skaka av mig En blomma av blod. Som störst är den när den är som minst, när NgÅ©gÄ© utifrån fyra människors olika erfarenheter, idéer och tillkortakommanden skissar upp en hel ny världs motsättningar och möjligheter. Jag önskar att jag kunde sitta och dricka öl med Munira, Wanja, Abdulla och Karega runt det där bordet i ett nytt Nya Ilmorog. Jag önskar att jag hade något att säga dem som inte lät som ytterligare en vit man som talar om var de gjorde fel. I brist på det är jag mer än nöjd att lyssna, även när de går igenom de misstag de måste göra. Slutet är ju bara början.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Vecka 3 på dagensbok.com
• Rakt i ansiktet
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

NgÅ©gÄ© wa Thiong’o föddes 1938, och många av hans minnen från uppväxten på landsbygden i Kenya kretsar ofrånkomligen kring krig – men ett krig som ett barn upplever det. Andra världskriget återspeglat hos de kenyaner som drog ut som brittiska soldater och kom hem med berättelser om stora världen som verkade obegripliga. Kriget som följer efter det, när generationen som hjälpte till att försvara Friheten mot Hitler förvägras sin egen frihet och svarar med Mau Mau-uppror. Kriget därhemma, där hans far har dragits ner till fattigdom och alkohol efter att smarta grannar lärt sig brittisk lag och blåst honom på hans mark, och som tar ut det på sina fruar. Allt detta är inte lätt att förstå när man är liten, och man ser det ju bara styckevis och delt. Samtidigt bygger den vuxne NgÅ©gÄ© utifrån detta en berättelse som mäter sig med En halv gul sol eller vilken annan stort upplagd krönika som helst.

Visst är det frestande att läsa den här självbiografin med de postkolonialistiska analys-glasögonen på, gudarna ska veta att NgÅ©gÄ© inte ryggat för det förr (se recensionen av En blomma av blod härintill). Men som den magnifika tegelstenssatiren Wizard of the Crow visade för några år sedan är den 70-årige NgÅ©gÄ© inte längre den arge unge man som skrev med Mao i högsta hugg och trodde sig ha svar på allt, och hur passionerad han än blir om behovet av information, utbildning och en egen identitet glömmer han aldrig att det här inte är hans berättelse; det är ju den unge NgÅ©gÄ©s berättelse. Trots alla stora händelser i bakgrunden, trots kriget som alltid finns där är det en enormt ömsint och klarsynt uppväxtsskildring, berättad utifrån ett barns horisont. En familj som slits sönder när det traditionella sättet att leva inte längre är möjligt, och heller inte alltid var så paradisiskt till att börja med; när bröder försvinner upp i bergen med maskingevär i händerna och aldrig får nämnas igen; när hans mor förkastas av sin man och tvingas uppfostra honom på egen hand, och han ändå tvingas ta sin fars namn; alla de där motsägelserna man tvingas ta itu med när man inser att ens föräldrar är människor med fel och brister som inte alltid har rätt. NgÅ©gÄ©s storhet som författare har alltid varit att berätta det stora utifrån det personliga, och sällan har han gjort det bättre än här. Det här är inte en nostalgisk bild av den gamla goda tiden, det är ett hårt liv som skapat en hård framtid.

Sedan finns allt det andra där också, berättelsen om hur djupt alla gamla sår och motsättningar går även efter att man lyft på locket och förklarat folk fria. Om hur enda vägen framåt är att utbilda sig, kunna läsa och skriva, kunna förstå världen – men för att kunna göra det måste han ta sig ett engelskkristetvitt namn, kasta av sitt språk och gå i en missionsskola där han lär sig att med rätt utbildning kan han kanske en dag bli nästan (men bara nästan) lika fin som de civiliserade kolonisatörer som underkuvade Afrika. (Skolan drivs, förstås, av kenyaner som lärt sig läxan.) Om det bisarra i att självständighetssträvan kopplas ihop med ”rätten” att omskära flickor, eftersom kolonialisterna använde bekämpandet av omskärelse som en ursäkt för att driva bort folk från rika naturtillgångar, och motståndsmännen ju måste göra motstånd även på symboliska fronter. Tragedin i att när förtrycket kallas demokrati och jämlikhet För Dem Som Anpassar Sig, kommer kampen för Frihet att förkasta demokrati och jämlikhet som västerländska påfund. What have the Romans ever done for us, liksom. Allt det där är fortfarande giltigt, allt det är fortfarande viktigt att berätta i dag.

Men det är något han kommer att avhandla mer längre fram, än så länge är han 7, 10, 14 år gammal och hans äldre jag beskriver barnets värld i alla dess levande, hoppfulla, tragiska detaljer. Och han upptäcker litteraturen samtidigt som han börjar förstå att världen bortom det han kan nå till fots faktiskt är nåbar, han slukar Skattkammarön och börjar förstå att man faktiskt kan berätta saker, faktiskt inte behöver andras tillstånd för att skriva en egen bok, gå sin egen väg, sätta ihop allt det man ser till en komplex bild i stället för ett enkelt val mellan det ena eller det andra. Världen kan växa bortom kriget, från en by till ett land till en hel värld, så länge man inte låter andra bestämma vilka berättelser man har att hålla sig till.

Det är en väg som kom att leda till fängelse och exil. Det är en rejäl ironi i att en av de få stora afrikanska författarna som skriver på sitt eget språk i stället för engelska eller franska måste göra det i Kalifornien, och att han själv måste översätta dem till engelska efteråt för att kunna nå sina läsare eftersom varken europeiska eller afrikanska förlag gitter översätta från kikuyu. (Inget ont om Jan Ristarps svenska översättning från engelskan, den är utmärkt.) Men det gör inte berättelsen om den unge NgÅ©gÄ© och hans hårt kämpande mor och deras envetna drömmar mindre viktiga. ”Gör alltid ditt bästa, lova mig att du alltid gör ditt bästa”, ber hans mor honom när hon ger upp allt för hans skull. Jag tror hon vore stolt.

Similar Posts:

• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Nya vägar
• I morgon, och i morgon, och i morgon släpar sig sakta fram

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

De tomma stolarna i den ganska stora salen får symbolisera allt som valts bort innan det kommit från Afrika till oss, säger Stefan Jonsson i sin inledning. Hans första fråga är därför vad dessa översättare tycker saknas på årets Bokmässa, vad de tycker borde funnits på mässan som inte finns här. Svaren blir att det givetvis är glädjande att det alls kommer fokus på Afrika, men att berättelserna som inte nödvändigtvis speglar något typiskt afrikanskt saknas – förlagen vill ha ”bilden av Afrika”, inte en berättelse som kanske är allmängiltig.
Tetz Rooke, som översätter från arabiska:

De böcker som betytt något för mig när det gäller arabiska författare från Afrika, de har inte berättat historier om bara det land eller den kultur där handlingen utspelas. De har en annan dimension, en symbolisk, metaforisk dimension.

Han undrar också rent allmänt var de arabiskspråkiga författarna blivit av, eftersom de tydligen inte är på Bokmässan. Tetz vill apropå allmängiltiga berättelser tipsa om boken Stenblödning som gavs ut på svenska 2003, men som helt försvann i mängden, ”ingen nämnde den”.

Kristina Ekelund, som översätter från franska:

Jag tycker främst de yngre saknas, den nya författargenerationen. Jag saknar de inhemska förlagens närvaro, t.ex. Le Fenec, baserat i Casablanca, och de författare som dessa har. Nu filtreras allt via de franska förlagen.

Stefan Jonsson undrar om det finns några författare på mässan som skriver på sitt afrikanska språk, och det gör det på ett vis: NgÅ©gÄ© wa Thiong’o, som framträder på fredag kl. 16 (ingår i entrébiljetten) och på lördag kl 10 (seminariekort krävs), skrev ett tag på kikuyu, sitt modersmål, och grundade rentav en teater där pjäser spelades på samma språk. Den fick stänga och wa Thiong’o själv fängslades och fick fly. Jan Ristarp, som besökt wa Thiong’os hemtrakter, konstaterar att det var helt sensationellt att han skrev på hemspråket – till och med småpojkar kände till denne roman- och pjäsförfattare tack vare det. Kristina Ekelund jämför med Enkelt förflutet av Driss Chraibi, som räknas som en av de första moderna, marockanska romanerna – den kom ut först på 1950-talet. Det tar lång tid att utveckla ett litteraturspråk, men det har vi i de gamla litteraturländerna glömt.
Översättarna konstaterar också att läsovanan är stor, berättelser förs vidare muntligt. Ett exempel är Kapstaden i Sydafrika, där Jan Ristarp säger att det i princip bara är på juldagen (när folk är hemma och firar) som det inte finns någon enda offentlig poesiuppläsning någonstans i staden, annars kan man hitta sådana när som helst.

Som avslutning undrar Stefan Jonsson hur vi nu ska gå vidare för att sprida den afrikanska litteraturen?
Jan Ristarp konstaterar att

Afrika är en kulturell, dynamisk stormakt

och att en samordnad struktur mellan förläggare, författare och översättare vore ett drömscenario. Ett internationellt Litteraturens Hus med internationell inriktning och en naturlig del för kunskapsodling av den litteratur som skrivs och ges ut i Afrika. Tetz Rooke håller med och konstaterar att det afrikanska inte finns på den mentala kartan hos oss i Europa, rent allmänt, så för att upprätthålla ett långsiktigt arbete behövs sådana platser och pengar.

Foton: Claes Janson (Invigningen) och Tommy Arvidson (Sefi Atta)

Similar Posts:

• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Kartan, kroppen, språket
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Nya vägar

Branden i hjärtat är den första bok av Devi som ges ut på svenska, och omfattar nio noveller från hennes hemstat Bengalen – speciellt då från de icke-hinduiska stamfolken där, de som lever längst ner i samhället, kast- stats- och i praktiken rättslösa. Indisk litteratur har varit det nya svarta i ett antal år nu, men berättelserna i En eld i hjärtat är långt från Vikas Swarups (Slumdog Millionaire) sentimentala kärleken-besegrar-allt, Desais kosmopolitiska sammanlänkningar eller Rushdies drömska fantasier (därmed inte nödvändigtvis något ont om någondera). Spontant känns den i sin attityd mer som ett stycke dissidentlitteratur från det gamla östblocket eller Afrika, med sin svartsynta satir över makthavare som använder skattepengarna till dyra projekt som hyllar bortglömda frihetskämpar från britternas dagar, medan folket de kämpade för fortfarande svälter och dör utan sjukhus och vägar; småpåvar som blir rika medan folket uppmuntras att trampa neråt. Om du till exempel läst Ngugi wa Thiong’os desillusionerade skildring av Kenya efter självständigheten, ”En blomma av blod” (och om du inte läst den, varför inte?) känner du igen dig här. Det är alltid de kastlösa, de fattiga, de outbildade, som får betala det högsta priset, därför att så har det ju alltid varit, och värst av allt går det förstås för kvinnorna som alltför ofta sitter på två olika pottor – lägst ner i det traditionella samhället, och mest sårbara i det nya.

När man föder en dotter föder man egentligen en slavinna till någon annans hus.

Devi gör allt det här utan att slå på stortrumman, utan stora samhällsanalyser, går bara ner på jordgolvsnivå och skildrar vardagens mörkare sidor på ett språk som ekar både undersökande objektiv journalistik och ödesbunden muntlig tradition. Det är inget tvivel om att hon är förbannad, men hon raljerar inte; hon låter läsaren själv dra slutsatser medan hon målar upp hur människor försöker överleva längst ner. Flickan som avrättar den tänkte våldtäktsmannen och dansar hela natten. Fiskaren som fått gå över till att fiska upp lik åt polisen, och hålla tyst om tortyrspåren på dem han drar upp. Modern, den heliga, som stoiskt diar både sina och andras barn tills hon äts upp inifrån av cancer. Paret som måste välja mellan att svälta eller låta förmannen göra vad han vill med frun. De egendomslösa som ser skyskraporna växa i det nya Kolkata och undrar vad de själva har där att hämta.

[O]m inte hon och andra som är som hon kastas ut kan den här stan, det här landet och det här livet aldrig förskönas. Eftersom de finns där är det fullt med hinder på framstegets väg. Hon inser att vissa omedelbara nödåtgärder blir nödvändiga för människor som hon. Med så många vetenskapsmän, så många planer, så mycket gas och så många kamrar – går det inte att åtgärda på något sätt?

Den kanske stora svagheten här är att urvalet trots allt är smått föråldrat. Med majoriteten av berättelserna från 70-talet är den kanske och kanske inte helt representabel som en bild av det nutida Indien. Men återigen, varför berättar vi historier? Är det bara för att ta till oss objektivt sann information, bara för att på säkert avstånd dras in i en stunds exotism, eller finns det något viktigare bakom? Att gå i någon annans trasiga eller obefintliga skor i några kilometer? Undra över hur vi får vad vi har? Kanske för några sekunder fundera över vilka fasta föreställningar vi själva har och aldrig ifrågasätter?

I den mycket läsvärda intervjun som avslutar boken sticker Devi inte under stol med att hon har sympati för dem som griper till vapen mot dem de ser som sina förtryckare, vilket kanske någon gång kan vara lite svårsmält för en som levt i en ganska trygg tillvaro. Men Devi själv griper till pennan, och kanske ligger det något i det där gamla talesättet. Svider gör det, men som det brinner.

Similar Posts:

• Sharp cuts
• Kulregn över Himalaya
• Den indiska landsbygden – specialutgåva med extramaterial!
• Nya vägar
• Hugger i sten

Pffft, säger den enväldige diktatorn av det afrikanska landet Aburiria. Här har han styrt landet med järnhand nästan ända sedan engelsmännen gav sig av, han är både härskare och herre över alla i landet, här ska ingen komma och påstå att det finns gränser för hans makt. Här ska byggas ett modernt Babels torn som visar att Afrika minsann kan saker som de rika västerlänningarna inte ens kan föreställa sig. Allt som återstår för att kunna sätta igång är att a) med piskor och morötter övertyga folket om att detta är viktigare än trams som demokrati, jobb och mat för dagen, samt b) med lismande och snygga planer övertyga världsbanken att låna ut pengar till projektet. Hur svårt kan det vara? Ett gemensamt världsspråk finns ju redan i engelskan, och så här i neokolonistiska tider kan man ju alltid få pengar så länge man är beredd att betala räntan.

Men han har ju förstås inte räknat med medicinmannen i bokens titel. Det är en av de få saker som kan ursäktas honom, för det har ju inte medicinmannen själv heller. Han är ju bara en arbetslös akademiker som, på flykt undan polisen tillsammans med en kvinna ur motståndsrörelsen, hittar på en historia byggd på en gammal folksägen för att göra sig själv mer imponerande än han är. Men innan han vet ordet av har myten om kråkans medicin spridit sig och alla – politiker, poliser, affärsmän och vanligt folk – vill ha hans hjälp för att komma sig upp här i världen. Och någonstans där börjar magin, som ju bara var påhittad, få verklig kraft.

wa Thiong’os tegelstensroman har med alla sina inslag av magisk realism och nutida sagor redan jämförts med både Márquez och Rushdie, men själv sitter jag hela tiden och tänker att detta ju är en afrikansk version av Bulgakovs Mästaren och Margarita. Här finns samma slags respektlösa humor blandad med en förbannad, klarsynt samhällskritik, som i ena sekunden bokstavligen kastar hinkar med skit på de styrande för att i nästa leverera politiska slogans som verkar vilja sparka omkull hela jävla pyramiden av småpåvar, sexister och ansiktslösa strukturer, allt till tonerna av både uråldriga myter och modernt tänkande som ibland krockar vilt och ibland smälter ihop till något helt nytt.

En något yngre legend berättar om Great Zimbabwe, den stora stenstaden i södra Afrika, som de nykoloniserade afrikanerna på 1800-talet bestämt hävdade att de byggt själva. Engelsmännen skrattade åt tanken och såg staden som ett bevis för sin medfödda överhöghet; eftersom den vita rasen ansågs överlägsen kunde afrikanerna omöjligen kunde ha byggt något liknande, vilket bevisade att Afrika alltid styrts av vita människor. De segrandes logik ser alltid lite konstig ut i efterhand.

Att Aburiria är baserat på Kenya och härskaren på Daniel Arap Moi gör inte att boken saknar allmängiltighet; den blir en rasande satirisk uppgörelse med allt vad förtryck heter, oavsett om detta är baserat på politisk, ekonomisk eller fysisk makt, och i härskaren ekar både Pinochet, Honecker och Putin. Västerlandet utnyttjar Afrika, vars diktatorer utnyttjar militären och polisen för att utnyttja folket, där männen vänder sig åt det enda håll som återstår och utnyttjar kvinnorna. Slicka uppåt, sparka neråt, shit flows downhill. Wizard of the Crow leker konstant med språket, något som inte är oviktigt för wa Thiong’o, en av de första afrikanska författarna som vägrade skriva på engelska och i stället började skriva samhällskritiska romaner på sitt modersmål – något som kostade honom över ett år i politiskt fängelse innan han kastades ut ur landet. Det går igen här; alla fasta ordspråk, bibelord och engelska plattityder vrids till av dem som har makten tills själva språket blir en fälla som de förtryckta måste hitta en egen väg ut ur. Och vägen finns där, när myten om folkets trollkarl sprider sig och de styrande grips allt mer av panik. Precis som hos Bulgakov blir allt förr eller senare vänt upp och ner, roller byts ut och tillbaka, gapskratten går från bittra till triumfatoriska och tillbaka. wa Thiong’os språk är en fantastisk blandning av färgrik folkskröna och modern roman; komplext utan att vara överdrivet komplicerat, asgarvframkallande utan att någonsin släppa allvaret, politisk utan att vara snusförnuftig blir den en av årets stora läsupplevelser.

Det skapas nya legender hela tiden, och de behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att ha kraft nog att störta torn. En av de nyaste handlar om en afrikansk gräsrotsrörelse där män och kvinnor står på lika fot, förenar gamla sanningar med utbildning och nytänkande och bara kräver att få kontrollera sin egen framtid. Och ni vet vad det heter i sagan: ”om dom däruppe i det blå inte längre vill förstå, utan föraktar alla dom som ger dom mat …”

Similar Posts:

• Rakt i ansiktet
• Fantastisk berättarkonst
• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Författare mot aids
• Meet the new boss, same as the old boss