Det är en skrämmande och beklämmande bild av samtiden som målas upp, som tyvärr är alltför trovärdig. Huvudpersonen Roya Zand arbetar mot näthat genom den organisation som hon själv har grundat och börjat få allt mer uppmärksamhet för genom stöd, donationer och olika utmärkelser. Ibland ifrågasätter hon sitt eget engagemang och hur det påverkar hennes dotter, men hon kommer fram till att saken är för viktig för att inte prioriteras, inte minst just för dotterns och nästa generations skull.

När en kvinna med delvis liknande engagemang som Roya mördas eskalerar hotbilden inte bara för Roya utan även för hennes familj och vänner. Istället för att dra sig undan bestämmer hon sig tillsammans med en journalistkollega för att granska mordet närmare.

Trots den här närmast perfekta sammansättningen av aktuella samhällsfrågor och klassisk deckardramaturgi, infinner sig ingen riktig spänning förrän nästan halvvägs in i boken. Delvis beror det på att jag inte blir tillräckligt engagerad i någon av karaktärerna för att riktigt bry mig om hur det ska gå för dem.

Läsaren får ta del av händelserna från många olika perspektiv, både från den ”goda” och den ”onda” sidan. Tyvärr är uppdelningen mellan de ”goda” och de ”onda” närmast perfekt, alltså de ”goda” är raktigenom sympatiska (de har inte bara rätt värderingar utan är oftast även både modiga och snygga) och de ”onda” är raktigenom osympatiska (de har inte bara själviska och onda avsikter utan de framställs även som misslyckade och ofta rätt korkade). Det gör att de känns mer som renodlade, fiktiva karaktärer än verkliga människor – ingen blir tillräckligt intressant att utforska.

En annan anledning till att spänningen inte riktigt vill infinna sig hänger ihop med att det inte finns något utrymme mellan raderna. Allt som händer, allt som tänks och allt som karaktärerna känner skrivs ut med fullständig tydlighet, steg för steg och gärna med upprepning så att det verkligen inte ska gå att missa. Men det kan såklart vara precis vad man är ute efter ibland, att få något serverat som inte kräver en så aktiv läsning.

Spänningen infinner sig i alla fall till slut och andra halvan av boken har jag svårare att lägga ifrån mig. Men överlag är det ändå den aktuella beskrivningen av några av våra största demokratiska och medmänskliga utmaningar som är bokens främsta styrka.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Girighet och galenskap
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Historisk roman som vill mycket
• Spänningsroman i makligt tempo

Med denna fadäs i minnet hyste jag en viss oro när jag fick reda på att Statens medieråd engagerat några av mina favorittecknare för att göra en antologi om näthat. De bästa intentioner från möss och medieråd kan nämligen resultera i något som faller platt, om de politiska motiven blir viktigare än de konstnärliga.

Men faller platt gör antologin Ordet är fritt faktiskt inte. Och kanske flyger den inte spikrakt mot skyarna heller, men den har absolut sina poänger. Eva Thorslund, direktör för Statens medieråd redogör i första texten för antologins syfte:

Om vi låter bilden /…/ visa på hur vår mellanmänskliga kommunikation faktiskt ser ut. Om vi dessutom låter humorn trycka på ömma punkter för att både inskärpa allvaret och samtidigt avleda en del av smärtan. /…/ Tanken har varit att låta ett antal tecknare /…/ visualisera hur det digitala samtalet och dess tonalitet ser ut. Framför allt när det spårar ur.

De olika tecknade serierna är vilt olika till stil och innehåll, och tyvärr också till kvalitet. Flera av serierna är klart underhållande – som Johan Wanloos gliring till ”alternativmedia” där jorden är platt och allt är invandrarnas fel, eller Martin Kellermans enrutingar där nättrollen med rätta framställs som dumma, inskränkta och barnsliga. Och kanske finns det en poäng att lägga dessa lättsamma, måttligt politiska serier just innan en tung text av Alexandra Pascalidou där hon berättar om hur hon ända sedan barndomen levt med anonyma dödshot som riktats mot henne på grund av hennes hudfärg och hennes politiska engagemang – en viktig text som man kanske annars inte hittat orken till att läsa, men som nu slinker med av bara farten. Med lite socker i botten går medicinen ned, liksom. I Frida Malmgrens serie ”I huvudet på ett nättroll” uppstår en ljuvlig synergi mellan humor och samhällsnytta, när hon förser oss med en humoristisk och lättillgänglig översikt över den viktiga – men förmodat ganska torra – forskning som finns rörande psykologiska mekanismer som ligger bakom näthat. Jag älskar tecknade serier med fotnoter.

En del av texterna, som Ola Larsmos ”Så kan språket bana väg för massmord” är ganska akademiska, med referenser till såväl Wittgenstein som Goebbels. Därför blir jag förvirrad över avsnittet som är tecknat av Stephanie Abdallah, och som verkar rikta sig till barn, med formuleringar som ”får min klasskompis ha ett hakkors som profilbild” eller ”prata med din skola eller dina föräldrar” (om du blir utsatt för näthat). Det frustrerar mig också att Abdallah tipsar flitigt om att anmäla näthat till administratörerna för det sociala mediet, eller till polisen, men varken hon eller någon annan diskuterar vad som händer efter anmälan. Enligt min erfarenhet är det ytterst sällan ett hatiskt eller hotfullt meddelande ens leder till någon åtgärd från administratörerna på t.ex. Facebook eller Twitter, än mindre några lagliga påföljder. Jag saknar i antologin en analys över vad som kan göras på samhällsnivå för att motverka näthat. Är det ändrad lagstiftning som behövs, eller är problemet att den befintliga, med brottsrubriceringar som olaga hot, hets mot folkgrupp eller förtal, inte tillämpas?

Ett par av serierna känner jag igen – bitvis ordagrant – eftersom de är berättelser som har cirkulerat på sociala medier. Som den om hur Linnéa Claesson trollar män som skickar dickpics och sexuella inviter, eller den hätska debatt som väcktes när Elin Lucassi berättade på Facebook om hur hon hamnade i en hotfull situation i samband med ett fotbollsderby. När det gäller de här serierna är jag lite tveksam till vad serieformatet egentligen tillför. Claessons spydiga svar är hemskt roliga, och männens reaktioner är tröttsamt bekanta, men en teckning av en screenshot blir inte roligare än när samma screenshot publicerades på Facebook för ett halvår sedan. Och de många direkta citat från Facebook-trådar som utgör en stor del av Lucassis serie ger förvisso en illustration av hur näthat kan se ut, men upprörda och hatiska Facebook-poster ser jag varje dag på Facebook. Det tillför inte så mycket att se dem i tryckt form.

Ironiskt nog är de delar av antologin som kommer direkt från uppdragsgivaren Medierådet de som är klart sämst. Meningsbyggnaden i Thorslunds texter är besynnerlig (jag har visserligen kapat lite i citatet ovan, men även i fulltext verkar liksom halva meningarna saknas) och den röda tråden tunn och slingrig. Men kanske gör det inte så mycket, för mellan förord och efterord finns en hel del läsvärt ändå, och jag kan med lättnad konstatera att även om inte varje bidrag till Ordet är fritt är en fullträff, så är den milsvitt bättre än ”Fatta förstå”.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Chomsky och vargen
• Lysande svensk musikjournalistik
• Efter kriget
• Mr ABBA

Men till hösten är Aina gravid. Efter stor tvekan bestämmer de sig för att trots allt behålla barnet, och med hjälp av hennes välbärgade föräldrar skaffar de en villa i Ålesund. Så går något riktigt fel i samband med förlossningen och plötsligt är Kjetil ensamstående förälder, utan sin älskade och alla ungdomliga visioner, intvingad i en inrutad medelklasstillvaro han känner att han egentligen aldrig valt.

Bjørn Vatnes debutroman Slik skal vi velge våre ofre påminner på sätt och vis om Erik Helmersons Den onödige mannen, som skapade en hel del debatt när den kom ut för några år sedan. Båda innehåller de klart osympatiska medelklassmän, missnöjda herrar som kanske inte har allt, men, i förhållande till de allra flesta andra, väldigt mycket. De har vad som allmänt anses vara bra jobb, hus, bil, barn, hyggligt med pengar – och en närmast oändlig känsla av att vara missförstådda, förfördelade och otillräckliga.

Kjetil tar för sin del ut en hel del av den där frustrationen på nätet, som anonym bloggare och kommentator. Uppmuntrad av andra anonyma webbekantskaper riktar Kjetil alltmer sin längtan efter något annat åt det destruktiva, sarkastiska och hatiska. I inlägget ”Slik skal vi velge våre ofre” skriver han om massakrer på själlösa medelklassinredare, där bokstäverna HOME ska leda upproret mot dem som förverkat rätten att leva.

Själv har han trots allt ingen som helst avsikt att förverkliga de där idéerna. För honom är det en intellektuell bild, ett utlopp. Men så börjar det droppa in bilder på mejlen från människor som hämtat inspiration på hans blogg, människor som faktiskt vill sätta upproret i verket. Göra skillnad.

Det är bara det tydligaste hotet i en roman som till stor del handlar om vardagstristess, om matvägrande fyråringar, krävande svärföräldrar, snöslask och stressen till dagis luciafirande, den intellektuella tomgången på reklambyrån där Kjetil jobbar och hans halvhjärtade flirtande med dotterns lekkamrats ensamstående mamma, på vars fitnessblogg han skriver anonyma hatkommentarer när frustrationen tar överhanden. Undertonen av hot tillsammans med växlandet mellan tidsplan – Kjetil nutida vardag och vad som lett fram till den – skapar skickligt ett visst driv.

Vatnes roman skriver långt ifrån på näsan. Det är en psykologisk skildring av en man som både går att sympatisera med – denna tröstlösa och samtidigt bitvis ljuvliga vardag med småbarn, jag undrar just när kvinnliga författare ska våga eller tillåtas att skriva lika uppriktigt om den? – och verkligen avsky. Hur Kjetil ska tolkas lämnar författaren liksom alldeles upp till mig som läsare. Ska jag avsky honom? Ska jag tycka synd om honom? Ovissheten är på något sätt det mest obehagliga av allt.

Similar Posts:

• Att bevisa sin betydelse
• Det förflutna flammar upp
• ”Ska bara dö först”
• Possibly Maybe
• Donner versus Donner

Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i Malmö istället, där han vantrivs. Hans missbrukande pappa ringer bara när det passar honom, och mest för att skälla och nojja. När Joel äntligen träffar en tjej, thailändska Sunee, och får med sig henne hem till Sverige, känner han sig snart mest utnyttjad och lurad. I sociala sammanhang tenderar han att halka i bakgrunden.

På nätet är det däremot en annan sak. Joel är bra på datorer, det spelar honom i händerna på ett nästan komiskt drivande sätt romanen igenom, och när han börjar ”trolla”, kommentera på nätet enbart med syfte att provocera, så är han jäkligt bra på det. På att inta olika roller och skifta åsikter helt efter vad som retar upp folk mest. Han blir en rabiat kattälskare på ett kamphundsforum parallellt med att han skäller ut en kattälskare vars älskling blivit hundbiten på ett annat.

Alltmer kommer han att fokusera på det högerextrema. Det är där han möter verklig uppskattning, och han kan identifiera sig inte främst med det invandringsfientliga men med det motarbetade, det underskattade och tystade. Han behövs i deras led. Han är bra på det.

Så nej, Joel slår mig inte som en nolla. Han är en kille med enorm potential, men som både av en slump och för att han helt enkelt inte tror sig om så mycket mer, alltmer vävs in i en alternativmedial sfär. Liksom Johan, huvudpersonen i Riv alla tempel, Bromanders första roman i den trilogi om manlighet där Vän av ordning utgör den andra, suktar han efter ett sammanhang där han kan vara rätt, spela roll, och pendlar mellan övertygad överlägsenhet och fullkomlig, självföraktande destruktivitet.

Johan och Joel, Riv alla tempel och Vän av ordning, är precis så lika att man funderar över det, men ändå olika personer och öden. Johan var kroppsbyggaren och steroidmissbrukare, vars drömmar om storhet samtidigt var ett eskalerande, yrselframkallande självskadebeteende. Joel lever mer i sitt eget huvud. Han har en analytisk, nästan kylig sida, en tendens att bli desperat uttråkad och trappa upp beteenden som han egentligen är fullt tillräckligt intelligent att räkna ut kommer leda åt helvete.

Det hade kunnat bli outhärdligt att läsa, men blir det långt ifrån, för Bromander skriver med lätt hand och med en karg, mörk humor. Han skildrar Joel och hans meningsmotståndare (från feministbloggare till kulturtantsmamman) minst lika skoningslöst, men lämnar samtidigt en sårbarhet och en längtan så öppen att man aldrig riktigt kan tycka enbart illa om näthataren.

Hans längtan efter sanning, efter något äkta i förljugenheten, och det alltför pockande behovet av att göra skillnad, att betyda något och få använda den där potentialen, den är svår att värja sig emot. Att inga andra delar av samhället än de han hamnar i förmår ta vara på honom är bara så oerhört sorgligt.

Similar Posts:

• Näthat och luciafika på dagis
• Sköna snubbar
• I kamp mot högspänningssamhället
• Osäkrandet av en genre
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Similar Posts:

• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Upplysning åt folket
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Maria Sveland börjar i hotbrevet hon fick som uppmanade henne att dra sig tillbaka från offentligheten, annars skulle hon bli mördad. Det är ett väldigt obehagligt brev, och boken igenom får vi via korta reflektioner döpta efter månaden de skrivits i ta del av vad som händer i Sveland efter att hon fått brevet. De turer psyket går igenom för att återhämta sig efter ett dödshot.

Men främst är detta en debattbok, som börjar i feminismens glada nittiotal, där till och med Göran Persson glatt kallade sig för feminist. Sedan kom ”Könskriget”, ett teveprogram som sändes 2005, som uppgav sig granska den feministiska rörelsen ROKS (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer), och som över en natt vände upp och ner på synen på feminister. Sveland går igenom precis hur vinklad denna produktion var, genom att intervjua de medverkande och se över tillvägagångssättet. Till exempel nämns uttalandet ”män är djur”, som Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordförande för ROKS, har fått äta upp sedan det yttrades, trots att det handlade om en recension av Valerie Solanas SCUM Manifestet, och alltså inte speglade ROKS värderingar.

Media fungerar ofta så. Saker sätts i ett visst sammanhang, några skribenter som syns och hörs mycket bekräftar detta sammanhang utan källkoll, och snabbt planteras bilden i folks medvetande. Plötsligt spelar det ingen roll längre hur det såg ut från början. Media har tagit uttalandet och satt det i sin egen kontext, och människor är sällan benägna att söka kunskap själva. Särskilt inte om uttalandet skulle bekräfta något de själva redan tycker är sanningen.

Tyckande och kännande: det är vad som står över kunnande idag. Internet skulle förmedla en uppsjö av visdom, vi hade chansen i våra händer att bli som uppslagsböcker allihop. Istället blev det tvärtom. En googling på jämställdhet leder till exempel snabbt till Pär Ströms sida, Ström som gjort ordet till sitt, trots att hans kamp snarare går ut på att kasta skit mot feminismen och berätta om hur synd det är om mannen än någon insatt kamp för allas lika rättigheter. Har du googlat något, vad som helst, och hamnat på flashback.org? Grattis, och lätt hänt. Det är hemmaklubben för misogyna män med mycket att säga så länge de får vara anonyma. Fastna inte här, du riskerar en förvrängd världsbild. Ett försvar av yttrandefriheten som betyder rätten att säga negerboll och kalla kvinnor för hora, inte så mycket annat. Jag har själv många gånger gjort misstaget att googla olika symptom för att se vilken sjukdom jag har. Jag får nästan alltid cancer. Så mycket för uppslagsboken.

Men Sveland kartlägger och granskar. Det visar sig till exempel att både Ström och Pelle Billing, en annan så kallad jämställdist, har både incestförespråkare och Behring Breivik-fans i sina falanger. Hatiska kommentarer får stå kvar i kommentarsfältet, trots att de tydligt leder till uppvigling. Inte sällan läggs de hatade personernas (ofta kvinnor) namn och adress ut, med en uppmaning att åka dit och ”ge henne kuk”. I korta koncisa kapitel avpolletterar Sveland fienden, påminner en förvirrad värld om vad ordet feminism egentligen betydde, och vem det är synd om. De misshandlade kvinnorna, eller männen som känner sig kränkta?

Varför går det inte att tala om mäns våld mot kvinnor utan att män känner sig sårade? Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är livsviktigt för att utvecklas som människa, och genomgående i den här boken. Sveland berör även debatten om Julian Assange, där kvinnorna som anmälde fick ta mycket skit och misstroddes. Om vi ska återgå till medias hantering av viktiga debatter, så har #prataomdet-kampanjen, som kom i kölvattnet av detta, faktiskt något annorlunda över sig. Den mynnade ut i en bok, en turné och en bok till. Alltihop startat med en hashtag och en debattartikel i DN av Johanna Koljonen i december 2010, om gråzoner. Sexuella möten där allt inte gick rätt till. Inte nödvändigtvis våldtäkt, men ett klart steg över gränsen. En debatt som väckt mycket skitsnack den också, men som just genom att den fått utvecklas och fortleva förhoppningsvis kan fördjupa samtalet.

För det är just fördjupning som vi sällan når fram till idag. Det ska vara snabba debatter där den ena sidan måste stå i opposition mot den andra. Har man antifeminister med en helt egen agenda och världsbild på ena sidan, så måste därför feministerna stå på andra sidan. Som försvarare, men också som de som ”kritiseras”. Trots att all fakta står på deras sida. Klara, färdiga, gå!; – den som skriker högst vinner. Maria Sveland liknar det vid en debatt om huruvida jorden är rund eller platt. Den sida som förespråkar platthet kan alltid komma med påhittade argument som de grävt fram genom att förvanska statistik. Eller kanske bara en känsla? Jag går ju upprätt, jag har aldrig märkt av att jag trillar framåt; ergo måste jorden vara platt…

En intressant del att läsa om är turerna kring partiet Feministiskt Initiativ. Varför recenserade man hur Tiina Rosenberg såg ut, om Gudrun Schyman var tillräckligt kvinnlig, om hon egentligen gjorde detta för en välförtjänt comeback eller vad? Varför var granskningen av detta nystartade parti så hatisk och löjeväckande? När granskningen av Sverigedemokraterna totalt uteblev…

På samma sätt som Magnus Linton målar Maria Sveland upp hur de olika företeelserna och tendenserna korrelerar med varandra. Först när allting läggs samman kan vi se vad som lett fram till dagens klimat. Hur det kom sig att ordet ”feminist” plötsligt blev ett lika starkt skällsord som ”politiskt korrekt” och ”solidaritet”, alla ord som från början hade goda värden. Fast till skillnad från Lintons bok, som jag upplevde som svårläst och tungt akademisk, är Svelands bok tillgänglig för alla. Och alla borde onekligen läsa den. Det går snabbt och du lär dig mycket. Till exempel att det fanns en mansrörelse på sjuttiotalet som hette ”Befria mannen” och som inte alls sysslade med att prata ner feminismen, utan kunde kritisera mansrollen på samma gång som de kunde se hur priviligerade de själva var i samhället. Se där, två tankar i huvudet samtidigt! Något vi alla borde prova på, inte minst dagens journalister, som skapar vårt medieklimat och därigenom står för en stor del av upplysningen.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Samhällskritik som inte når fram
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Bokmässefredagen i bilder