Amerikanskan Tarana Burke – som startade #metoo-rörelsen för mer än tio år sen – skriver en hälsning där hon hoppas på att denna kvinnliga kraftmanifestation, “kollektivets röst” ska minska det sexuella våldet under vår livstid. Bakom varje hashtagg vill hon också påminna att det finns en sårad människa (kvinna) som behöver läkning och trygghet och att det är också ett mål att bidra till detta.

I följande kapitel “Röster och råd”, som också upptar två tredjedelar av antologin, delar ett åttiotal kända röster (namngivna och anonyma) berättelser, forskning och fakta. Representanter för och källor är RFSU, BRÅ. Socialstyrelsen, Tjejjouren, Polisen, FN, med flera.

Här kommer läkare, poliser, psykologer, jurister, journalister, forskare, influencers, kriminologer, sexologer och författare till tals. Bland andra Hedi Fried, Birgitta Olsson, Sofia Eng, Mona Sahlin, Ebba Witt, Frida Boisen, Clara Lidström, Lo Kauppi … Sist i boken finns en samling adresser till organisationer dit man kan vända sig: allt från Brottsofferjouren till Roks, Rädda Barnen, Svenska kyrkan och många fler.

I denna samling finns så mycket viktigt, vidrigt och vettigt. Av alla inlägg, kortare och längre, rörs jag speciellt av när Alexandra Pascalidou (redaktör och tv-journalist) i epilogen berättar om att hennes nioåriga flicka lärs i ett stockholmskt lågstadium: ”Stopp min kropp”. Framför allt vill hon komma åt hur pojkar lärs, uppfostras och får vara. Pascalidou ger även barn och unga (flickor) sex råd: spring, skrik, sparkas, sprid ordet, sök stöd och solidarisera. Det är helt klokt – samtidigt blir man som läsare, människa och mamma förbannad. De här råden i vår tid! Tankar går osökt till medeltidens berättelser om jungfru- och brudrov. Samtidigt vet alla allt för väl att så här funkar samhället, på dagis, i skolan. Tyvärr. Den flicka som inte springer, skriker och sparkas blir lätt byte när “kärlek börjar med bråk”-mentaliteten råder. Nu är det dags att väcka männen, papporna och pojkarna – att se dem som “våra allierade” och ge över stafettpinnen till något som kan bli en mansrörelse för ett friskare samhälle.

Boken är publicerad för att hålla diskussionen vid liv och ge stöd och råd åt drabbade och berörda. Men framför allt för att alla ska bli medvetna om problematiken och kunna verka för ett riktigare, tryggare och rättvisare samhälle för alla.

De här berättelserna är viktiga. Särskilt intressanta är forskningsrapporterna och faktabeläggen. Vissa personliga berättelser är hårresande. Mera regel än undantag har psykiskt illamående, ätstörningar, panikångest, självskadebeteende, självmordsförsök sin grund i bortträngda, bortglömda, obearbetade förföljelser och övergrepp.

Framtidens generationer måste leva klokare och mera respektfullt. Inga enkla frågor (eller svar) och mycket arbete ligger framför men: Hur svårt kan det vara?

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Japans #MeToo-upprop
• Feministisk kärnfråga?
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Tillsammans kan vi tackla hatet

Efter mer än 50 år i Sverige är Barbie still going strong. Som leksak, samlarobjekt, kulturyttring, ikon. Hon är ett levande begrepp som lockar och intresserar, retar och irriterar. Barbie är både lustfylld nostalgikick och problematiserat samhällsfenomen. Hon är tidlös. Det ligger i hennes natur, som världens genom tiderna mest säljande leksak.

Om jag inte varit särskilt intresserad eller insatt tidigare så blir jag det när jag läser den här boken. Med stort engagemang skriver Lotta Malmstedt Barbies historia, främst ur ett svenskt perspektiv. Här återges kampen om vem som hade rätt att sälja denna eftertraktade docka och hur man med smarta marknadsföringsknep skapade ett ha-begär kring både dockan och alla tillbehör.

Historiken är rikligt illustrerad med tidningsurklipp ur samtida tidningar. Ett urklipp ur Allers från 1966 visar en bild av Mona Andersson, senare Sahlin, som

är en riktig ordförande fast hon ännu går i småklasserna. Mona Andersson i Nacka blev den första Barbieklubbordföranden i Sverige eftersom det var hon och hennes sju lekkamrater som bildade den första inregistrerade klubben.

Barbie betraktas ofta som en leksak med tveksamma ideal. För vuxen, för smal, för yppig och för passiv. Men att vara ordförande i en Barbie-klubb som barn kanske kan vara bra för karriären? Kreativiteten har också blomstrat i Barbies spår och många vittnar om att de skapat egna kläder till sin Barbie.

Men det finns förstås också en hel del tveksamma detaljer i den här leksakshistorien. Marknadsföringstekniken är säkert sju resor värre idag, men det som slår mig här är att alla så aningslöst verkar ha spelat med i marknadsföringen. Men sådant är väl alltid lättare att se i backspegeln förstås?

Bokens andra del är en road-trip med en tillbakablick i 1960-talets Sverige genom dess arkitektur. Fotografen Hans Jonsson har fotograferat Barbie, Midge och Ken i tidstypiska kreationer framför mer eller mindre kända svenska byggnader från 1960-talet. Varje bild ackompanjeras av en kortare text om byggnadsverkets i fråga och blir därför samtidigt en arkitekturhistoria. Tillsammans med de tidstypiska kläderna på Barbie med vänner så känns det som bilderna är tagna då, trots att de är tagna idag. Det är snyggt och roligt. Och lärorikt.

Similar Posts:

• Barbie – lockande, livsfarlig leksaksvärld?
• Arkitektur för kaffebordet.
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Sverige – en grå novemberdag?

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

1995 i augusti meddelar Ingvar Carlsson oväntat att han tänker avgå som statsminister och alltså inte ställa upp i omvalet 1996. Som vice statsminister och även jämställdhetsminister sitter Mona Sahlin, en mycket omtyckt politiker i Sverige. Hon är dessutom väldigt sugen på att bli nästa statsminister i ett hav av män som säger nej.

Mikael Romero jobbade som pressekreterare åt Sahlin under denna tid och boken bygger på hans minnesbilder av det som hände. Det är en detaljerad historia med varje steg från varje journalist på varje nyhetsbyrå återgiven; rubrikerna i den ordningen de kom, upptakten och hur det hela utvecklades. Från att ha handlat om ett kvitto, till att bli ett avsked.

För Mona Sahlin blev aldrig Sveriges statsminister. Istället avsade hon sig inte bara platsen som kandidat, utan även som politiker i riksdagen. Och det här är boken om hur det kunde gå så långt; från omtyckt politiker till jagat villebråd, uthängd och bespottad.

Jag var själv i femtonårsåldern dessa år och inte vidare insatt i politik, och det jag tänkt efteråt är 1) att det kändes stort att en politiker kände sig tvungen att klädd i vitt be om ursäkt inför hela svenska folket, och 2) en känsla av att det var sveket mot den egna poltiken som var värst. Det vill säga att hon försnillade staten på pengar, när hon samtidigt hävdade att det var häftigt att betala skatt.

För det var väl det hon gjorde? Försnillade staten på pengar?

Expressen avslöjade i september 1995 att Sahlin använt statens betalkort för privat bruk. Sahlin kommenterade detta med att hon gjort det av misstag och vid nästa lön fört över pengar för att korrigera detta. Trots att reglerna för kortbruk var något oklara och trots att flera andra riksdagsmän brukat kortet på liknande sätt, fortsatte journalisterna gräva upp den ena skandalen efter den andra. Det visade sig att Sahlin inte hade så bra koll på sin privatekonomi, varför hade hon inte det? Hon hade exempelvis hyrt två hyrbilar, hade de verkligen använts för statligt bruk? För att undvika repressalier betalade Sahlin bilarna ur egen ficka, men journalisterna hade redan hittat något att bita sig fast i. Och de tänkte inte ge upp förrän bytet var dött.

Man intervjuar en stackars dagisfröken som fått ligga ute med 200 kr för ett barnkalas som Sahlin inte betalat igen. Vad var detta för en vidrig mamma? Man ligger på pass utanför Sahlins hus. Hur kommer det sig att Sahlin är så förtegen med sin privatekonomi, som hon visserligen påstår sig ha rett ut, men varför var det besvär med den från början? Det vill man veta. Har det med hennes man att göra kanske? Har han ett spelmissbruk, är det inte så att hon ofta plockar ut pengar just på onsdagar? För att han ska kunna spela på hästar?

För eller emot Mona Sahlin, vad säger Gallup-undersökningarna? Som givetvis påverkas av detta drev som när det väl har startat inte har någon ände. För nu är det inte längre tal om hur vässad och knivskarp Mona Sahlin är som politiker, nej nu har det kommit att handla om helt andra saker. Journalisterna stannar hennes barn på gatan: när mamma köper leksaker till er, är det så att hon använder plastkort eller pengar då?

Vad säger hennes partikamrater, vilka känner numera stöd för Sahlin? Vill Mona komma och uttala sig i denna fråga, Romeros telefonsvarare går varm från morgon till kväll, och när Sahlin gråtfärdig av trycket stänger in sig i lägenheten över helgen tas det som ett direkt dåligt tecken: då är hon skyldig! Hon är en brottsling! Man jämför med andra stora politiska skandaler, maffiauppgörelser för flera miljoner, mutaffärer.

Och får man inte det man vill ha klipper man till det. TV4 ”intervjuar” partikollegan Karl-Petter Thorwaldsson om förtroendet för Sahlin och får fram att han inte längre stödjer henne.

Jag når Karl-Petter i hans hem:
- Har du blivit intervjuad av TV4 idag?
- Nej, det har jag inte, förklarar han.
- Det är ju väldigt märkligt. Ja, jag såg det inte själv, men Margareta hävdar att du var intervjuad.
- Nej, vänta nu. Jag har pratat med TV4 idag. De ville intervjua mig, men jag sa att jag inte hade möjlighet, men de frågade om allt möjligt, svarar han.
- I inslaget har de tydligen sagt att du inte längre stöder Mona, det kan väl för helvete inte stämma.
- Nej, det har jag inte. Jag satt ju för fan i deras soffa och sa att hon var min kandidat. Men, vänta nu. Jag berättade om reaktioner som jag mötte på en distriktskongress nu i helgen. Jag sa att det både fanns kritiker och anhängare. Inget annat.
- Då måste de ha gjort en jävligt grov klippning och omtolkat dig totalt, så att du nu står på kritikernas sida. Ring dem och påpeka att du faktiskt inte blivit intervjuad och att Mona fortfarande är din kandidat, säger jag.
- Kan man göra det? undrar han.
- Javisst, om du inte påpekar att de har gjort fel, blir det snabbt sanning, säger jag.

Och i sitt undanskymda läge sitter Göran Persson lugnt och skakar på huvudet, nej han är inte intresserad av att bli statsminister.

Jag blir så förbannad när jag läser den här boken. För hon är så cool, Mona Sahlin! Hon var ju det! Hon var rapp i debatter, hon kunde prata så folk förstod och hon brann verkligen för sitt jobb. Sedan unga år var hon drillad in i Socialdemokraterna, hon var redo, hon var laddad.

I ett försök att stoppa den eskalerande hetsjakten bjuder Sahlin in till Rosenbad på presskonferens. Hon håller ett långt tal om hur hon behandlats av pressen, men går även till punkt och pricka igenom de misstag hon gjort. Hon redovisar ekonomiska kringelikrokar mer noggrant än någon annan politiker behövt göra. Kamerorna smattrar och talet sänds i teve. Efteråt pressas hon av journalisterna: ”Varför betalade hon hyrbilarna själv?” ”Hur kom det sig att hon fick den ena hyrbilen lagad, vad hade hänt med den?”. Bara talet i sin helhet är värt läsningen av den här boken, ett litet utdrag:

Varför kan ett liv, som ni nu trycker ihop på några sidor – för det är faktiskt ett helt liv, se så fruktansvärt rörigt ut och se så slarvigt ut? Det här är inget försvarstal. Jag har hållit på i 23 år med politik, jag har fött fyra ungar under den tiden.
Ni vet alla, man jobbar kvällar, helger, offentligheten, tillgängligheten för alla er, vilket ni inte kan klaga på att jag inte har ställt upp på under åren, telefon som går dygnet runt, fax, hot, trakasserier, bajs i brevlådan, kondomer i brev. Ändå har jag älskat varenda sekund av det här livet.
Jag må ha slarvat med att sköta min egen ekonomi – med städning om ni vill veta det också – för annat har varit viktigare: mina ungar, partiet och politiken.

Tillgängligheten, ja. Vem fan hade orkat? När Sahlin käftar med journalister och slutligen drar till Mauritius, en resa som också den kritiseras hårt (trots att den betalas ur egen ficka) hade en annan helst dragit en filt över huvudet och skrikit lägg av! Låt bli mig! Jag tänker inte svara på era jävla frågor, det är under min värdighet!

Man kan tycka vad man vill om Mona Sahlin, men det finns minsann högt uppsatta politiker idag som inte fallit trots att de borde det. Carl Bildt med sina vinster i Lundin Oil, sin omhuldande utrikespolitik där det är viktigare att vara på god fot med diktatorer än att kritisera deras styre. Fredrik Reinfeldt, som i sin ungdom skrev boken Det sovande folket, om visionen att krossa det socialdemokratiska väldet och att varje människa ansvarar för sig själv, med en ideologi väldigt snarlik den som syntes i sjukersättningsreformerna för något år sen, där inte ens cancersjuka ansågs hjälplösa. Det var väl tal om svart städhjälp också? Både Reinfeldt och Anders Borg, det var väl också att pissa på den egna politiken? Var är drevet kring det? Var är fotograferna utanför fönstret, grävandet i hemekonomin, recensionen av kläderna, av dem som pappor?

Och för att återgå till mina två punkter: ja, det var en väldigt ovanlig situation när Mona Sahlin bad om ursäkt för svenska folket. Få händelser har krävt det, innan eller efter. Och nej, hon bröt inte mot sin egen politik. Hon vann inget på affären, snarare förlorade hon, både pengar och annat. Kanske främst annat.

Trots en stundtals lite lättvindig korrektur rekommenderar jag den här boken. Det är en spännande bok som alla borde läsa. Kanske främst de som brukar läsa Expressen och kvällstidningarna.

Similar Posts:

• GOTT NYTT LÄSÅR 2013!
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Från Vita huset till House of Cards?
• Staten och kapitalet
• A lighter shade of blue

På torsdag skriver Lina om Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister av Mikael Romero, Mona Sahlins pressekreterare under tiden för skandalen. Boken ger en ny syn på vad som egentligen hände, hur något som egentligen var ganska oskyldigt blåstes upp till att bli en skandal så stor att Sahlin fick lämna riksdagen. Det är en intressant studie i hur kvällspressen jobbar, hur politikers liv ser ut/såg ut, och kanske framför allt vad vi gick miste om för politiker i Mona Sahlin.

Och på söndag recenserar Eva Christopher O’Regans mycket välskrivna och spännande bok Kärlekens krigare, om vad som hände efter mordet på Gustav III, – maktkamp, intriger, kärlek. Eva menar att man genom att läsa om verkliga händelser i historien kan få bättre insikt om hur det kan gå till i nutid.

Med förhoppningar om en trevlig vecka och framför allt ett fint 2013!

Similar Posts:

• Skandalen som blev större än den var
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Barbie presenterar arkitektur
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo