Fillus de anima. Själabarn.
Så kallas de barn som blivit till två gånger, av en kvinnas fattigdom och en annan kvinnas ofruktsamhet. Maria Listru var barn av en sådan andra födsel, en sen frukt av Bonaria Urrais själ.

Det är de inledande orden i Michela Murgias roman Själamakerskan. Boken utspelar sig på Sardinien på 1950-talet och i centrum av historien finns Maria, ’den fjärde’ i en rad av fyra döttrar till en mor som blivit änka allt för tidigt. Där finns också Tzia Bonaria Urrai, en välbeställd sömmerska vars ungdomskärlek aldrig kom tillbaka från kriget, och som på äldre dagar tar sig an Maria som sitt fosterbarn.

Det pratas en del i den lilla staden om det märkliga i att en gammal kvinna tar ett flickebarn från familj och trygghet och uppfostrar denna som vore det hennes eget. Konstellationen, detta valda föräldraskap, visar sig dock vara stärkande för dem båda. Flickan, som alltid presenterats som ’den fjärde’, ’den minsta’ eller ’den sista’, lär sig med tiden att förstå sig själv utifrån presentationen ’Detta är Maria’. Varken mer eller mindre, men gott så. Till slut talas det inte längre bakom ryggen på dem: ”… plötsligt var det som om det alltid hade varit så, själ och själbarn, ett mindre ansvarsfullt sätt att vara mor och dotter.”

Tzia Bonaria uppfostrar sin nya dotter med stor respekt. Kärleken dem emellan anar man sig till, men främst bygger deras relation på ärlighet och lydnad. Maria lär sig att det är mänskligt att göra fel, men att man som människa också måste ta ansvar för sina handlingar. Lögnen är däremot alltid förkastlig.

Under sina år hos Tzia Bonaria händer det vid ett par tillfällen att Maria ser den gamla kvinnan lämna huset ensam om natten, för att sedan komma tillbaka trött och sliten utan att vilja berätta var hon har varit. Först som tonåring tvingas Maria att inse vad hennes fostermor verkligen gör om nätterna, och vem hon egentligen är – en accabadora, en själamakerska. Denna insikt, tillsammans med alla de lögner hon därmed anser sig ha matats med under sina år hos Tzia Bonaria, driver henne att lämna Sardinien för att med sjömilens hjälp lägga allt bakom sig och bli ”sina minnens själamakerska”. Men minnena försvinner inte, och hon återvänder för att ta hand om sin själamor på hennes dödsbädd. Där utspelas en halvårslång stum dialog där blickar av förebråelse, försoning och förståelse är den enda formen av kommunikation kvinnorna emellan.

Själamakerskan är blygsam till sitt omfång, men lyckas ändå behandla stora ämnen så som kärlek, moderskap, liv och död, och det med en fin balans mellan att vara beskrivande och gestaltande. Murgia skänker sin historia dofter, smaker och språk som gör scenen för romanen fullständigt trovärdig. Hon förankrar sin berättelse historiskt genom att människorna i den lever sina liv i efterdyningarna av ’det stora kriget’, och hon skildrar vardagens tidstypiska vedermödor. Det är likvakor och gråterskor, vinskörd och förbannelser, bröllopsfester och släktfejder. Och mitt i detta går Maria från att vara flicka till att vara kvinna. Från oskuld till att se världen i all sin fulhet, men också till att se det vackra i människorna omkring sig.

Trots att Själamakerskan stundtals är smått ljuvlig att läsa, med sin nästan skrönliknande stämning, så svajar den språkligt emellanåt. Under ett par kapitel duggar negationerna så tätt att jag tvingas tänka i flera led för att förstå vad det egentligen står då människor och miljöer beskrivs utifrån det de inte är. Ifall detta är ett resultat av översättningen kan jag inte avgöra, men om så är fallet är det olyckligt att det tillåts inverka på berättelsen så mycket och så negativt. För bortsett från detta så är är det här en roman som är både varm och vacker. Både svulstig och skör.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Modersrelationen
• Ferrante light
• Excellente, Ferrante!
• Livet observerat från ett klätterträd

Jag går igenom väggarna. Genom de antitjyvsinhägnade fritidshusen som kontrolleras av antizigenarlarm, som skyddas av antinegerjärngaller, där antipatiska antisemitiska husägare med antirynkkräm äter antiallergiska antipasti i antimateriska bunkrar. Genom de videoövervakade bankerna. Genom kasernernas, mentalsjukhusens, fängelsernas väggar. Och jag blir full i skratt när en vakt försöker stoppa mig, för jag går igenom henne också med sin uniform. Hon som kommer vända sig om och säga: -Polisassistent, vad gör vi? Detta är häxeri! Och jag kommer svara henne: -Nej, detta är klasskamp. –

Ascanio Celestini (Lotta di classe 2009: 228-229)

Kulturjournalister i Italien har en förkärlek för stora rörelser, stormvågor av masskultur som suddar ut de mindre strömmarna, röster i kör som kan etiketteras, dirigeras, kritiseras och lämpar sig som aktuella fanbärare för ”det italienska”. Ett exempel på detta är sorlet om det så kallade New Italian Epic, NIE, som i litterära kretsar i och utanför Italien har pågått i mer än ett årtionde och fått italiensk samtidslitteratur att framstå lite som ett partisystem med ett stort regeringsparti som alla de övriga måste förhålla sig till. Denna omdebatterade definition, som härstammar från ett författarkollektiv som kallar sig Wu Ming, har av sin upphovsman Wu Ming 1 (2008: 13) beskrivits med sju karaktärsdrag, där det viktigaste framstår som förkastandet av den ”iskalla ironi”, som varit utmärkande för den postmoderna romanen, till förmån för ett mer politiskt och experimentellt skrivande.

Även kulturjournalister i Sverige tycks ha en förkärlek för stora rörelser, åtminstone när de inte drabbar det egna territoriet. Under våren har fyra yngre författare besökt Stockholm: Valeria Parrella, som gjorde entré på den svenska bokmarknaden 2011 med sin första roman Väntrum om en ung lärarinna i Neapel, som tillbringar dagarna i väntan på sin för tidigt födda dotter i kuvös; Silvia Avallone, som i sin nyligen översatta romandebut Stål skildrar en ny sorts arbetarklass i en småstad i Toscana; Michela Murgia, som i Själamakerskan (svensk utgivning i våras) berättar om en ung flickas uppväxt på 1950-talets Sardinen hos en accabadora, en kvinna som enligt sardisk tradition avslutar liv lika naturligt som andra kvinnor föder; och senast Nicola Lagioia, som i Allt kommer tillbaka, ännu en nyöversatt roman, beskriver tre tonårskillars uppväxt under de kommersiella tv-kanalernas inflytande i Bari på 80-talet. När dessa fyra författare, som alltså skildrar olika delar av Italien och varken stil- eller innehållsmässigt har särskilt mycket gemensamt, har intervjuats i Sverige har alla åtminstone vid något tillfälle fått frågan hur de förhåller sig till NIE. Svaren har handlat om relationen mellan litteratur och politik. Silvia Avallone är kanske den som gav det kärnfullaste svaret, då hon på Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm, beskrev skönlitteraturen som den kraft som, till skillnad från tv och tidningar under Berlusconitiden, har lyft fram de delar av verkligheten som politiken inte har befattat sig med.

Men är det verkligen så new att skriva politiskt? I ett land där allt måste förändras för att allt ska förbli som det är, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa skrev i Leoparden (svensk utgivning 1960), där Den gudomliga komedin fortsätter att läsas som en politisk pamflett, där verismen, futurismen och neorealismen föddes, framstår det nya inte ensidigt som nytt. Flera av de unga författarna är medvetna om detta. Giorgio Vasta, vars lysande novell Den enkla framtiden finns utgiven på svenska, menar att det handlar om att

återvinna modet att bilda sig politiska och sociala föreställningar, föreställningar som utan att direkt övergå i ett djupsinnigt konstaterande av diverse fakta […] kan användas konkret

(Vasta, 2009: 14).

Det gäller alltså att varken fastna i rekviemässor över det förflutna eller oreflekterade väckelseplakat, utan verka för att väcka en ansvarskänsla och finna praktiska redskap för att verkställa den. En tanke som påminner om Antonio Gramscis kritiska marxism, där kulturen och individen spelar en fundamental roll i historiska skeenden.

I den kulturella, ekonomiska och politiska förvirring som råder i Italien sedan Berlusconi-regeringens fall, ett tillstånd som ytterligare förstärks av den senaste tidens jordbävningar i norra Italien, vilka har fått tusentals människor att lämna sina hem, ligger det nära till hands att skriva om världens undergång. Problemet för den italienska författaren är att detta redan har gjorts, och inte bara i urgamla skrifter om syndavågen, utan av livs levande författare i detta millennium med en förkärlek till det apokalyptiska. Ett exempel på detta är Marco Mancassola, som med romanen La vita erotica dei superuomini (2008) om en värld i total avsaknad av superhjältar och ideal, har nått stora framgångar i Italien. Men frågan är om inte den omdebatterade krisen kan diskuteras i litterära termer lika väl som i ekonomiska. ”Att identifieras som offer är ett tillstånd som borde vara tillfälligt för alla och kopplat till särskilda omständigheter”, skriver Michela Murgia i Ave Mary (2011:15).

Försöket att göra människor till permanenta offer, oberoende av omständigheterna, tvingar offret att gå in i en offerroll. Detta är en annan, subtilare och svåråtkomligare form av våld, därför att den passiviserar och förstör motståndskraften. Subjektet kan inte försöka ta sig ur offertillståndet, för runt omkring finns ett helt system som förhindrar det från att vara något annat.

I det skiftande litterära landskapet växer medvetenheten hos italienska författare om att mänskligheten kräver något av dem. Krisen kan inte bara beskrivas i termer av döende superhjältar och eldflammor.

I den nyligen avlidne Antonio Tabucchis senaste novellsamling Tiden åldras fort, som finns utgiven på svenska, finns en dialog mellan en liten flicka och en gammal FN-soldat, där soldaten förklarar för flickan att det finns människor som bygger hus, liksom flickans pappa som är arkitekt, och människor i hans egen yrkesgrupp, som förstör hus. Om författare kan delas in i samma kategorier tillhör Tabucchi den första kategorin. Dagens italienska författare står, precis som vi läsare, inför ett val som inte har mycket med etiketter att göra. Detta val kan formuleras, underförstås eller definieras som ett antival, men det är trots allt ett val. Även om vissa fortfarande verkar låtsas som det regnar.

Nedan finns en lista på den litteratur som nämns i krönikan:

Avallone, Silvia. 2010. Acciaio. Rizzoli.

Celestini, Ascanio. 2009. Lotta di classe. Turin: Einaudi.

Mancassola, Marco. 2008. La vita erotica degli superuomini. Rizzoli.

Murgia, Michela. 2009. Accabadora. Turin: Einaudi.

Murgia, Michela. 2011. Ave Mary. E la chiesa inventò la donna. Turin: Einaudi.

Lagioia, Nicola. 2009. Riportando tutto a casa. Turin: Einaudi.

Parrella, Valeria. 2008. Lo spazio bianco. Turin: Einaudi.

Tabucchi, Antonio. 2009. “Nuvole”. I Il tempo invecchia in fretta. Feltrinelli.

Tomasi di Lampedusa, Giuseppe. 1958. Il gattopardo. Milano: Feltrinelli.

Vasta, Giorgio. 2009. Anteprima nazionale. Rom: Minimum fax.

Wu Ming 1. 2008. New Italian Epic 2.0. Texten finns publicerad på sajten
Carmilla Online (2012-06-19)

Similar Posts:

• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• Modigt om maffians inflytande på det italienska samhället
• En liten roman med stort innehåll
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012
• Intervju med Nicola Lagioia