Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Det otäcka ligger på ett annat plan.

Istället är här vardag, en ganska slitig vardag mitt under andra världskriget, med allt vad det innebär av oro i det stora och lilla. Huvudpersonerna kämpar med att få vardagen ihop, hälsan, ekonomin och sina ganska trassliga relationer. Vardag. Sådant som inte direkt borde angå någon annan.

Så blir det inte.

Svartsjukan mellan Margit, Eva och Gunvor tar nämligen en vändning med förskräckelse när Eva en kväll tar sig till Margit, den kvinna hon älskar och, med rätta, misstänker bedrar henne. Hon är inte nykter. Inte det minsta. Det blir bråk, polisen rings in, och den berusade Eva hamnar i förhör. Därifrån nystar poliserna upp det sensationella: en ”homosexuell härva”, som pressen kommer att kalla det, ett löst sammanhängande nätverk av lesbiska relationer – ”otukt som mot naturen är”.

Det är nog inte för mycket sagt att rättssaken förstör de inblandade huvudpersonernas liv. Domarna mot dem gör att de förlorar anhöriga, förlorar arbeten, bryts ner fysiskt. Och det ironiska: bara ett drygt halvår efter att domarna fallit avkriminaliseras homosexualitet i Sverige.

Lesbiska ligan är den andra boken i Mian Lodalens historiska trilogi, eller kanske snarare svit av fristående romaner om homosexuellas liv under svenskt 1900-tal. Lisa och Lilly tog oss med till seklets början, med arbetarrörelse, rösträttsrörelse och preventivmedelsförbud. I Lesbiska ligan är det alltså 1940-tal, fortfarande kvinnor i arbetarklassen och Stockholm. En del har förändrats, men mycket är sig också likt. Homosexualitet är långt ifrån accepterat, och samhället har en otäck tendens att lägga sig i det allra mest privata. Att läsa hur de här kvinnorna tvingas sitta och svara på polisens nyfikna och oerhört närgångna frågor om hur de haft sex med varandra är hjärtskärande. Man blir förbannad, ledsen, får en avgrundstung klump i magen.

I veckan var jag och hörde Mian Lodalen berätta om de här romanerna, och en sak hon sa som särskilt fastnade i minnet är att hon inte ville göra kvinnorna till några hjältefigurer bara för att de är utsatta. Det är verkligen sant. De är långt ifrån alltid sympatiska. Vi följer Margit och Eva från att de för första gången hörs på telefon och fram till att deras förhållande blir polissak. De är utsatta. De är kärleks- och uppmärksamhetstörstande, de är ekonomiskt sårbara och beroende av sina exmän, de är självupptagna och omtänksamma, de är sjuka och har missbruksproblem, de drömmer om så mycket och så hjärtskärande lite. De lever i ett slags vakuum, där deras relationer inte räknas, inte får finnas, inte riktigt några riktlinjer att följa.

De förtjänar verkligen inte det som händer dem.

Similar Posts:

• Födda i fel tid
• Dans och smärta
• Någonting måste ju förändras
• Glittret som döljer tårarna
• Tung som en fjäder

Det är ett slags Romeo och Juliet-upplägg. Från allra första början vet vi att det här kommer att gå illa. Det lägger ett särskilt filter över allt som händer. Ger tyngd.

Lisa och Lilly utspelar sig under ett drygt år, från sommar till sensommar 1910 och 1911. Det är vad som krävs för att de unga kvinnorna, tonårstjejer bara, ska hinna träffas, bli förälskade och välja att avsluta sina liv tillsammans. Berättelsens driv ligger i hur de hamnar där, varför ett par unga, egentligen lyckligt förälskade människor till slut inte ser någon annan utväg.

Berättarglädjen ligger minst lika mycket i tidsskildringen. Det här är, så vitt jag förstår, Mian Lodalens första historiska roman – om man bortser från att skildra tider hon själv upplevt, vilket väl är den gängse definitionen – och hon har verkligen gjort noggrann research. Det händer att jag tänker att hon är lite för glad i sin egen research, och visar hur påläst hon är med någon detalj för mycket, men överlag kan jag bara dela hennes fascination. Det här är en oerhört spännande tid.

Sin inspiration hämtar Lodalen i verkliga händelser, ett verkligt dubbelsjälvmord. Även mer kända historiska personer figurerar i handlingen. Konstnären Eugène Jansson spelar en viktig biroll, och huvudpersonerna är med och lyssnar på ungsocialisten Hinke Bergegrens berömda föredrag om ”Kärlek utan barn”. Information om preventivmedel, vilket var vad det handlade om, förbjöds i samma veva. Som Lisa säger i romanens början: ”allt roligt är ju antingen syndigt eller förbjudet”.

Hon och Lilly har precis träffats på en spontan dans nere vid Årstaviken, och fått rusa därifrån när polisen upplöst sällskapet. Som jag skrev är det här en spännande tid. Ett gammalt, stelbent förmyndarsamhälle krockar med nya krav på frihet och livsval. Lilly och Lisa är hårt hållna, som flickor och som arbetarklass. Det bästa de kan hoppas på är ett eget kyffe så småningom, underställda en make och med en alltför stor och snabbt växande barnaskara. Hårt arbete från morgon till kväll. Att flytta hemifrån som ensamstående är bara möjligt som inneboende tjänsteflicka, minst lika hårt kontrollerad av arbetsgivarna som hemma.

För Lisa är ändå kontrasten påtaglig. Hennes bror kan ränna ute om nätterna. Till och med komma hem full. För henne är det betydligt striktare. Man kan ju tycka att föräldrar med en halvt svald oro för utomäktenskapliga graviditeter skulle tacka sin lyckliga stjärna när dottern förälskar sig i en annan kvinna, men så enkelt är det naturligtvis inte heller. Det är många decennier än innan homosexualitet ens blir lagligt.

Så går vi mot historiens oundvikliga slutpunkt.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Dans och smärta
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Glittret som döljer tårarna

I döden för dig är en ungdomsbok som handlar om Nina. Hon har en halvsyster som är yngre än henne, en mamma, en styvpappa, hon går i skolan som vanliga ungdomar men hon sover på balkongen om nätterna. Styvpappan Janne styr familjen och Ninas mamma Carina blir så trött av att alltid vara orolig för att göra fel hemma och av att jobba så mycket att hon sover hela tiden. “Sömnsjuk”, säger Nina att hon är. Nina har flytt till balkongen både för att slippa Janne och för att Janne är mindre arg om hon är där ute. På balkongen finns ett hål in till grannens balkong. Där bor hennes klasskompis Onni. I skolan pratar de aldrig med varandra, ingen får veta att de är vänner. De pratar bara genom hålet. Nina får ingen mat hemma, för det har Janne bestämt. Men Onni göder henne. Han göder både Nina och sin mamma, som är så pass överviktig att hon knappt orkar resa sig upp utan Onnis hjälp. Maten är ett återkommande tema i boken. Nina är underviktig, Onni är överviktig och Onni får alltid hämta mat åt sin mamma som ropar på honom.

Nina och Onni finner varandra i mörkret. Och mörkt är det verkligen. Nina ser ingen annan utväg för att hennes familj ska må bra än att döda Janne, Onni mår så pass dåligt att han inte ser någon annan utväg än självmord. Men han vågar inte själv och vill att Nina ska öva på Onni innan hon dödar Janne. Och det är här mina varningsklockor börjar klämta. Jag vill hela tiden hitta ett ljus, någonstans. Men det enda fokuset är döden. Jag tror att den här boken kan vara väldigt triggande för personer med självmordstankar och skulle egentligen behöva komma med en triggervarning, och inte bara numret till en självmordslinje i slutet på boken. Ninas situation är inte på något sätt unikt, och jag kan verkligen förstå hur hon skulle kunna tro att döden är den enda utvägen, men så är det självklart inte och det borde finnas någon röst i boken som säger att det inte är så. Men den rösten saknas.

Språket var stundtals ojämnt. Ibland väldigt ungdomligt, ibland kom ett ord som fick mig att haja till som inte alls passade in i det ungdomliga språket. Ibland kändes också det ungdomliga språket som någonting som vuxna tror att ungdomar säger. Två karaktärer i boken, tvillingarna Carl och Cecilia, använder ett gammalt språk som karaktärsdrag. Tvillingarna hade jag svårt att förstå hela vägen igenom. De stack ut väldigt mycket och jag förstod inte syftet med det. Jag tänkte hela tiden på syskonen Cheryl och Jason Blossom i Netflix-serien Riverdale, det är som att författarna har plockat dem och satt dem i en förort i Stockholm. Tvillingarna är rika och bor i ett stort hus med sina föräldrar, de har makabra intressen, klär sig gammeldags och säger mor och far istället för mamma och pappa. När allt annat i boken är diskbänksrealism i ungdomsformat blir det märkligt att slänga in två karaktärer som inte alls hör hemma i den miljön.

Förutom en triggervarning för självmord vill jag också slänga in en triggervarning för fettfobi. Onni är överviktig, Onnis mamma är sjukligt överviktigt och det skrivs alltid om det som att det är ett problem och att det är rent ut sagt äckligt och löser sig bara om de går ner i vikt. Men Onnis mamma har förmodligen ett problem i form av någon ätstörning, liksom Onni också gissningsvis har, men det tas inte heller upp utan problemet är just att de är tjocka och det finns ingen bakomliggande faktor och den enda sättet att må bra är att gå ner i vikt igen.

Det jag tycker om med boken är relationen mellan Nina och Onni och hur de hittar varandra och på sina egna sätt försöker ta hand om varandra. De är varandras motsatser samtidigt som de är så lika, och försöker hitta egna sätt att ta hand om varandra när kontakten med vuxna, kontakten med deras föräldrar, saknas.

Det är ett tungt och viktigt ämne att skriva om, men den här boken lyckas tyvärr inte med det.

Similar Posts:

• Trivsamt
• Hundra år av finskt familjeliv
• Hypnotiskt skimmer när det är som bäst
• Punschdoftande putslustigheter
• Någonting måste ju förändras

Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Senast det hände mig var när jag skulle skriva om skilsmässoantologin Happy, happy, en klok och mångfacetterad bok om att det kanske trots allt inte är nödvändigt att stanna i relationer man mår dåligt av. Det kändes som en ganska rimlig slutsats – tills man lyssnade in debatten. Där gick människor – uppenbarligen utan att ens ha läst boken – helt bärsärkagång kring hur ondskefull och egoistisk den var. Tänk fundamentalistiska islamister inför Muhammed-rondellhundar. Bärsärkagång.

Konceptet att kvinnor inte skulle vara tvungna att stå ut med män till vilket pris som helst provocerar uppenbarligen och ja, jag har svårt att förstå det. Jag menar, vill jag att du ska vara ihop med mig för att du gillar mig och vill vara det, eller vill jag att du ska vara ihop med mig för att du blir utfattig och inte klarar av att byta en glödlampa och tror att dina barn blir narkomaner annars?

Jag skulle ju föredra det förstnämnda, men det andra alternativet verkar tydligen minst lika rimligt i skrämmande många debattörers ögon.

Okej, men hur långt är steget till att hävda att alla borde bli lesbiska då? Det är väl ingen självklart slutledning? Och om man hävdar det, är man inte självklart ute efter att provocera då?

Ja och nej. Visst är Liten handbok i konsten att bli lesbisk skriven väldigt mycket med glimten i ögat. Det är en riktigt rolig, lättsamt snygg och inte alltid särskilt nyanserad bok. En motbok, skulle man kunna säga. Den bygger på författarna Mian Lodalens och Matilda Tudors återkommande erfarenhet av att höra heteroväninnor klaga över sina relationer och sucka att man egentligen borde bli lesbisk. Den är ett uttjatat ”Jamen, bli det då!” och en tankeväckande logisk argumentation.

Vi har ju hört siffrorna till döddagar. Kvinnor tjänar mindre. Tar större ansvar för hem och barn. Utsätts oftast för våld av sin partner eller före detta partner. Har sämre sexliv (trots att det egentligen inte finns någon skillnad på mäns och kvinnors orgasmmöjligheter). Mindre, svårare, mer utsatta än … män, ja, men också än lesbiska.

Så den logiska slutsatsen är väl att det faktiskt vore bättre att vara lesbisk? Mer pengar, bättre karriär, mer fritid, fler orgasmer – och en jämställdhet i relationer och föräldraskap som det enligt beräkningar lär ta närmare 200 år innan heterosexuella når upp till. Det är med andra ord inte taget ur luften när Lodalen och Tudor sätter rubriker som ”Därför vill du att din dotter blir lesbisk”, ”Därför vill du att mormor blir lesbisk” och ”Heterosexuella kvinnor kommer till himlen – flator kan komma hur många gånger som helst”.

Okej, jag håller inte alltid med om beskrivningarna av det glåmiga heterosexet (jag kan till och med tycka att sex utan en tydlig slutpunkt låter ganska störigt), men – och vad jag tror är mer betydelsefullt – jag kan sukta ihjäl mig efter en sexualitet som inte hela tiden måste släpa på heterosexualitetens enorma bagage, på alla nojor och maktspel och dåliga erfarenheter. Att slippa hela tiden ha i bakhuvudet det Liv Strömquist tecknar i en av alla serier som illustrerar boken (av Strömquist, Nina Hemmingsson, Karolina Bång, med flera), där en tjej står i en bar och småflirtar med en kille och samtidigt tänker:

Undrar om han kommer att våldta mig om jag följer med honom hem? Vi kanske kan gå hem till mig istället, för där kommer grannarna att höra om jag skriker … Åh, jag ångrar att jag tog de här skorna, de är så dåliga att springa i … Har jag pengar på mobilen om jag måste ringa polisen? Han verkar ju ändå rätt trevlig … Vad var det nu jag lärde mig på självförsvaret? Knä, strupe, skrev … Eller?

Man kan definitivt använda Liten handbok i konsten att bli lesbisk just som en konkret handbok. Den börjar som en övertalningskampanj, skjuter in mängder av olika människors berättelser och erfarenheter och ger konkreta handlingsplaner och guider till allt från flatsex till lesbisk populärkultur.

Man kan förstås också använda den mer som en tankebok, en tankeställare. Hur tror och tänker jag egentligen kring sexualitet? Min sexualitet? Vad är medfött? Vad är inlärt? Vad är formbart och flexibelt? Redan Alfred Kinsey (som gjorde enorma intervjustudier i USA på 1950-talet) hävdade att de allra flesta människors sexualitet snarare än i ett av två klart åtskilda läger, befinner sig på en skala däremellan.

Oavsett hur man tar den erbjuder Liten handbok i konsten att bli lesbisk en konkret lösning på ett konkret problem. Vi lever i ett ojämställt samhälle och 200 år känns ganska länge att vänta. Hur kan det mot den bakgrunden vara så jävla provocerande att kvinnor skulle kunna bestämma sig för att försöka ta lite mindre skit?

Similar Posts:

• Här är den slutligen: the gay agenda!
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• Kroppen och sexualiteten
• Gränsöverskridande historia

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

Nu, ett halvår senare, har jag pengar. Och när jag återsåg boken på Akademibokhandeln kom nyfikenheten på den tillbaka. Avsnittet Lodalen läste på vår kväll handlade om en tjej som hade planscher på David Cassidy och Luke i Macahan uppsatta, inte för att hon gillade dem, men som ett bevis på att hon var normal.

”Gillar du David Cassidy?” frågar nästan alla som kommer in i mitt rum.
”Nej, så klart inte, men han är ju så snygg”, svarar jag med eftertryck.
”Skulle du ligga med honom om han kom hit?” undrade Lillen sist hon var här.
”Jamen, det är väl självklart”, sa jag så att alla hörde.
Vi tittar varandra i ögonen. Det är Annas lek. Hennes kärlekslek med mig.
”Det är det bästa jag vet”, säger hon. ”Att fly in i dina fina ögon.”
”Mmm”, svarar jag.
”Det är bättre än kir.”
”Bättre än kontaktlim.”

Conny skiljer sig från andra tjejer. När hon fortfarande bodde tillsammans med sin pappa lärde han henne att snatta. Tillsammans med sina kompisar Räkan, Lillen och Sirkka brukar hon stänga in sig i badrummet och leka grupplaba. Det vill säga grupponani. När jag läser det blir jag förvånad; jag trodde bara det var killar som onanerade tillsammans. Men en kompis jag pratar med saken om, säger att hon och hennes kompisar också gjorde det. Jag tycker det låter befriande med grupplaba. För mig var onani och tankar på sex inget man pratade med någon om. Conny ger sig i kast med att utmana killarna, vara med i deras lekar, vara en av dem. Samtidigt har hon ett sammansvetsat kompisgäng som hon kallar ”Sisters in crime”. Redan 15 sidor in i boken är hon min nya idol.

Att växa upp och inse att man är gay är aldrig enkelt. Än svårare blir det om du befinner dig i bibelbältets Jönköping och det är 70-tal. Homosexualitet bedöms som en sjukdom fortfarande. Ett par blir intervjuat i teve om sin läggning. ”Men är det nödvändigt då, att så att säga erkänna?” frågar reportern. Och ”Men hur vet man vem som är man och vem som är kvinna i ett homosexuellt parförhållande? Eller om jag säger så här: Är det en som intar en mer manlig roll medan den andre går in i kvinnorollen?” När intervjun avslutas med att männen kysser varann, mustasch mot mustasch, resulterar det i att tidningarna blir nedringda av klagomål på detta inslag. ”Var det någon på SVT som tänkte på att detta visades då många barn och ungdomar kommit hem från skola och fritidsaktivitet och just slagit på teven?” skriker en arg insändare. ”Kanske såg de detta utan målsmans sällskap. Mycket olämpligt! Skäms SVT!”

Det är inte svårt att känna igen den arga Svensson som i sin anonymitet inte skräder orden i sina obetänkta fördömanden. Vi har samma röster kvar idag, minns bara ilskan över RFSUs sexualupplysningsfilmer för en tid sen. Det är en annan tid och mer krävs för att uppröra, men samma inskränkthet härjar i det småborgerliga riket. Om dessa röster visste hur mycket liv de förstör? Med ett enkelt grepp visar Mian Lodalen hur viktigt det faktiskt kan vara för en ungdom att just hamna framför ett teveinslag som detta.

Vi får följa Conny genom insikt, förnekelse, då hon ger efter för lusten, men fortfarande bär på skammen att erkänna för sina vänner. Att hon tänder på tjejer. Att hon faktiskt gått och kärat ner sig i en. Och att hon inte kan hejda det, hur mycket hon än försöker.

En söt, brunbränd tjej halvligger på en klippa. Det är vass bakom henne. Håret blåser i vinden. Bröstvårtorna är bruna och styva. Runt höften har hon en slarvigt knuten handduk. Man får en skymt av mushåret. Tjejen har ett pekfinger i munnen och ler in i kameran. Mot betraktaren. Det är inget speciellt med henne. Hon ser ut som vilken svensk tjej som helst som pryder omslagen till tidningar som Se, Lektyr och Fibban. Men jag liksom fastnar i bilden och det är nu det sker.
Av all skit och udda galenskap som jag redan har drabbats av, så är det här det vidrigaste.
Jag slår ihop tidningen och vänder blicken mot taket. Mot himlen, mot Gud. Jag har inte bett sedan jag var liten. Gud skiter i mig och jag skiter i honom. Ändå är det alltid uppåt min blick riktar sig när det inte vill ge sig. Men ber gör jag inte längre.
(…)
Kanske inbillade jag mig bara. Jag spänner benmusklerna. Spjärnar emot. Försiktigt och med lätt darriga händer öppnar jag tidningen igen. Blonda tjejen ler mot mig och det går som en het stöt genom hela kroppen. Känslan är kvar. Den slutar inte.

Conny skriver om det i sin dagbok. Hon döper det till ”Det dåliga”, DD. I biologiboken i skolan har hon läst om Det dåliga. Det heter homosexualitet, och de flesta människor som har det i sig har en tung framtid att blicka fram emot. Mycket problem väntar den som är homosexuell. Äldre homosexuella kan komma att utnyttja yngre. Det bästa är omvändelse. Något som inte finns i Jönköping än.

Boken handlar förstås inte bara om funderingar kring den sexuella läggningen. Men kanske genomsyras hela Connys halvkriminiella leverne med supande och detta ständiga behov av att upprätthålla en mask, av just denna förbjudna insikt hon gjort.

Tiger är kanske en av de viktigaste böcker som skrivits för unga idag. Den är lättillgänglig, snabbläst och karaktärerna är personer man vill hänga med jämt. Jag glider snabbt in i 70-tals-jargongen och ”fular i” (skiter i) om jag egentligen borde göra annat än att läsa just nu. För mig är Tiger en av de viktigaste böcker jag läst, också för att jag känner igen mig. När jag var liten upptäckte jag att jag inte bara drogs till killar, jag drogs till tjejer också. Men liksom Conny var jag noga med att gömma den vetskapen för alla i hela världen. Nu tänker jag att det inte behöver vara så längre. Att min känsla av utanförskap har hört samman med att halva jag har blivit utsatt för självcensur. Connys tankar har varit mina, och tack Mian Lodalen för att du drog fram dem i ljuset.

Similar Posts:

• Magiskt om musik och människor
• Födda i fel tid
• Gravvnojja 1973
• Kärlekstörstande kriminella
• Ge mig mitt liv. Nu.

I det första pocketsläppet ingår bla Arseniktornet av Anne B Ragde, En liten bok om ondska av Ann Heberlein och Eden Maguires Beautiful Dead: Arizonas bok. Alla böcker kommer att förses med en liten grön logotyp att vifta med på tunnelbanan.

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Först ut är Tiger av Mian Lodalen, som säger:

Jag känner mig jätteglad över att tillhöra ett förlag som tar steget att arbeta mot en grönare bokproduktion. Och lite extra kul så klart att min senaste roman får vara med i detta pionjärprojekt.

Om det är ett smart PR-trick eller ett välkomnande projekt som kommer att dra med sig hela bokbranschen återstår att se.

Similar Posts:

• Gaygalan 2005
• Att våga visa Det dåliga
• Tack alla fina!
• Lyckad Litteraturtårta!
• Knappast klädsam ångest

Foto: Anna Larsson
Tårtor! Kalas måste ha tårtor!

Foto: Anna Larsson
…och presenter!

Foto: Amanda Idberg
dagensbok.com:s egen Anna Larsson höll fint födelsedagstal.

Foto: Amanda Idberg
Alice Eggers spelade skivor.

Foto: Amanda Idberg
De glada Elise Karlsson och Malte Persson spelade också skivor.

Foto: Amanda Idberg
Brevnovellers Jens Klitgaard var konferencier i hängslen.

Foto: Anna Larsson
Jens delade uppdraget med dagensbok.com:s Lina Arvidsson.

Foto: Amanda Idberg
Jens Klitgaard presenterade Sofia Nordin, som senare läste upp sin brevnovell Baby Rose.

Foto: Amanda Idberg
Mian Lodalen läste ur sin senaste roman Tiger.

Foto: Amanda Idberg
Lina Arvidsson konferencierade lite mer.

Foto: Anna Larsson
Publiken lyssnade andäktigt.

Foto: Eva Björnberg
Love Antell spelade lite gammalt, lite nytt…

Foto: Anna Larsson
…och lite stulet.

Foto: Eva Björnberg
Peter Morén spelade…

Foto: Anna Larsson
…och sjöng litterärt på svenska.

Foto: Lina Arvidsson
Charlotte Qvandt skar upp av tårtan.

Foto: Lina Arvidsson
dagensbok.com:s Emelie Novotny var glad…

Foto: Lina Arvidsson
…liksom dagensbok.com:s Maria Carlsson.

Similar Posts:

• Litteraturtårta
• Tack alla fina!
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok + Pride = SANT!