Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Similar Posts:

• Jenny Lind Superstar
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• 250 år av kvinnoliv
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Monikaböckerna mot mål

I likhet med många andra har jag löpsedlarna från i början på 1990-talet i gott minne, då Woody Allen anklagades för att sexuellt ha förgripit sig på sin sjuåriga adoptivdotter Dylan. Efter att ha tagit del av Mia Farrows självbiografi Det sköra livet utgiven år 1997, där hon inte var nådig mot Allen, tappade jag så smått lusten för hans filmer.

2014 rördes känslorna upp på nytt i och med att ett öppet brev från Dylan publicerades i New York Times och Allen hamnade i rampljuset på nytt. Denna gång kom han inte undan, eftersom flera skådespelare slöt upp upp runt Dylan och incidenten införlivades i Metoo-rörelsen, vilket blev något av spiken i kistan för Woody Allen. Det blev omöjligt för honom att visa sina filmer i USA och det finansiella stödet för hans produktioner sinade. Regissören fick därmed söka sig utomlands; flera av de senare filmerna utspelar sig i London, Paris och Rom.

Själv har jag har gått som katten kring het gröt runt Woody Allens memoarer Apropå ingenting, alltsedan boken kom ut 2020. Men efter att ha bevittnat dokumentärserien Allen versus Farrow på HBO tänkte jag att det kunde vara dags att höra Woody Allens sida av saken. Vem vet, månne har han vid en ålder på 80+ mognat?

Författaren tycks vara i prima form och sin väl inövade, virrigt neurotiska filmpersona trogen, den som Mia Farrow påstår är fejk. Han målar upp ett svunnet New York och det känns som att kliva rakt in i filmen Radio Days (1987).

Woody Allen föddes 1935 under namnet Allan Stewart Koningsberg. Mor- och farföräldrarna var judiska ryska immigranter. Under uppväxten i Brooklyn var han ständigt omgiven av morbröder och farbröder, fastrar och mostrar jämte kusiner. Hans föräldrar var oense om precis allt, förutom Hitler och sonens skolbetyg. Mamman påminde om Groucho Marx och hade upphöjt gnällande till en konstform. Pappan var vad vi idag skulle kalla spelmissbrukare eller med Allens ord var vadslagningen ”så nära han kom en religiös sedvänja i sitt liv”.

Likt Cecilia i Kairos röda ros (1985) gjorde Allen allt för att slippa ifrån sin ärkefiende verkligheten och sprang hellre på bio, än nötte byxbaken mot skolbänken. Det var på den tiden då det låg biografer i praktiskt taget varenda gathörn. Han älskade därtill radio, serietidningar, flickor, baseball, gangstrar, Manhattan och upptäckte sitt livs passion jazzen. Allen blev erbjuden deltidsjobb som skämtskrivare vid sidan om skolan och ändrade sitt dopnamn till ett med mer komisk prägel än hans ursprungliga.

Efter redogörelsen för uppväxten följer sida upp och sida ner med alla invecklade turer i hans karriär. Det stora flertalet för mig obekanta namn på skådespelare, scenografer, regissörer, managers, assistenter av allehanda slag, pjäsförfattare och producenter räknas upp tills jag är redo för repet.

Och värre blir det! När Allen kommer in på striden med Mia Farrow (”ett blodbad i nivå med Napoleonkrigen”) är det helt klart en kränkt man som för sin talan, som inte ägnar sig åt någon som helst självrannsakan. Allt är Mia Farrows fel! Han hävdar bland annat att hon misshandlade sina barn, såväl fysiskt och psykiskt samt gjorde skillnad på sina biologiska barn och adoptivbarnen. Ord står mot ord, men Allens övertygar mig inte. Hans rumpnisse-refräng ”Vofför gör di på detta viset?” blir tröttande i längden.

Ändå kan jag inte låta bli att beundra Woody Allens förmåga att skriva humoristiskt. En konst han behärskar till fulländning, men som förvisso också kan vara ett effektivt sätt att förvilla och vilseleda. Inte ens när han som bäst är i färd med att bildligt kasta vässade knivar mot Mia Farrow upphör hans skämtande.

Jag söker förgäves efter en struktur i textmassan. Det är charmigt kaotiskt, fullt av knäppa detaljer och späckat med anekdoter. Allen associerar hejvilt, något som också avspeglas i bokens titel. Språket är vardagligt, ”gilla” är exempelvis ett ord han använder i övermått.

Mitt råd till dig som funderar på att läsa Woody Allens memoarer: nöj dig med den första tredjedelen. Nej förresten, skippa boken helt och hållet! Välj istället en klassiker så här i midsommartid. Kanske Alphonse Daudets Brev från min kvarn, Karen Blixens Babettes gästabud, Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry eller varför inte någon av Dorothy L. Sayers’ detektivromaner?

Och mina gamla dvd:er med Woody Allens filmer döms till att samla damm i hyllan ytterligare ett par år. Så får det bli!

Similar Posts:

• Som Monty Python på LSD
• Författare mot aids
• Kulturkvinna och KK
• Genvägar
• Ett utmärkt exempel, tyvärr

Det handlar inte till att barn själva ska stoppa kränkningar och sexuella övergrepp. Det ansvaret kan aldrig ligga på ett barn utan det är alltid vuxnas ansvar, men genom att göra ämnet pratbart kan vuxenvärlden lättare veta vad barn behöver och upplever skriver Rädda Barnen.

När en ska prata med barn om svåra ämnen är litteraturen en guldgruva att hitta kraft och ord ur. 2018 kom boken Bara den som vill skriven av specialistsjuksköterskan Anna-Carin Magnusson. Berättelsen handlar om Liv. Hon älskar allt som har med pirater att göra, har till och med döpt sitt marsvin till Pirat. Men hon gillar inte lakrits och ibland gillar hon inte Johan. Han är en vuxen som skojar mycket och han brukar ha med sig presenter. Det jobbiga är att Johan vill att Liv ska sitta i hans knä så att han kan kramas och hålla på med hennes hår.

Liv tycker inte om när Johan gör så, men han skämtar bara bort det. När hon berättar det för sina föräldrar förstår de inte. Johan är ju så snäll och blir dessutom så glad när Liv sitter i hans knä.

Tackolov har Liv sin kompis Alice. Hon säger till Liv att barn faktiskt inte alltid måste göra som de vuxna säger. Det finns saker som som vuxna inte får bestämma åt barn.

Kramar och vem man ska vara nära får de inte bestämma över.

Detta förstärks av den lyhörda pedagogen Cissi på förskolan. Ur detta kommer en fördjupad diskussion kring vilka delar av kroppen som det är extra viktigt att själv bestämma över. Snippan, snoppen, rumpan, brösten och munnen brukar kallas för kroppens privata delar.

- Ingen får göra något med någon annans privatsaker som den inte vill eller inte förstår, säger Cissi.

Bara den som vill är en angelägen bok. På ett pedagogiskt och klargörande vis förklaras det att det är en själv som bestämmer vad ens kropp vill vara med om. Jag känner att genom att läsa den här berättelsen för barn, gärna vid ett flertal tillfällen, så kan betydande diskussioner uppkomma. Att känna efter vad som känns fel och ha rätt att säga det är oerhört viktigt.

Bokens akilleshäl är illustrationerna. Även om de är ambitiösa med små, fiffiga detaljer ser de mest ut som stelfrusna ögonblick. Men det ursäktas av den tydliga texten som på ett briljant sätt lyckas sätta orden på hur du kan prata med barn om vad en får och inte får göra mot varandra.

Historien innehåller även fniss och skoj. Det är till exempel lite kul att Liv blandar ihop orden privat och pirat. Men samtidigt är det som hon säger i slutet:

-Jag är ju nästan som en pirat som vaktar sin skattkista. En pirat bestämmer vem som får komma nära skatten och jag bestämmer vem som får vara nära mig. Det är en PIRATSAK helt enkelt!

Similar Posts:

• Hemligheter och ilska
• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Problemfri förskolestart
• Drömsk vänskap som utvecklingspsykologi
• Tvillingtvivel och sopgubbar

När #MeToo-rörelsen briserade hösten 2017 utgjorde den våldtäktanklagade (och sedermera dömde) filmproducenten Harvey Weinstein något av dess ground zero. Han var en man med makt, som utnyttjat den makten för att ta för sig av andra människors kroppar. Oavsett om de ville det, oavsett om de vågade säga ifrån eller inte. En man vars position gav honom den möjligheten, och han valde att ta den. Är det vad som menas med banal ondska?

I Emma Clines roman möter vi en sliten Harvey, mitt emellan rättegång och dom. Han väntar på sin dom, nej, han väntar på sitt frikännande. Visst är det väl det som måste komma? Han kan inte föreställa sig något annat.

Det är en alltigenom banal tillvaro, en skruttig kropp som hasar omkring i ett lånat, flådigt hus. Jodå, han har fortfarande vänner med tillgångar. Människor som ser till att hålla sig väl med honom. Han har en dotter och ett barnbarn som pliktskyldigt besöker honom (den andra dottern har brutit kontakten) och en assistent som lyder hans minsta vink.

Vad tänker Harvey själv om de brott han begått? Inte så mycket egentligen. Bara som flyktigast låter Cline dem flyta upp i förövarens medvetande. Harvey tänker över huvud taget inte så mycket på andra, förstår man. Han tänker på sig själv, på sina egna små bekymmer och lustar. Sina framtidsplaner.

Harvey har nämligen fått en fix idé. Han bor i det lånade huset granne, eller tror sig bo granne, med författare Don DeLillo. (Kanske är det inte alls Don DeLillo, men Harvey är övertygad.) Nu slås han av tanken på att filmatisera DeLillos roman Vitt brus – det är också vad Clines roman/novell heter i original – en stor filmatisering av en stor amerikansk roman. En upprättelse.

Det är alltså vad som fyller Harveys tankar den här dagen. Det och hans onda rygg, hans snygga sjuksköterska, godisskålarna i filmrummet och de störande advokaterna som ringer hela tiden. Rättegången är som en irriterande fluga han försöker vifta bort. Vad är det här för fånerier? De där kvinnorna och deras påståenden är väl ingenting att bråka om?

Han har väl bara gjort vad de flesta skulle göra om de hade chansen? Om de hade hans position, hans fantastiska övertalningsförmåga.

Det handlade bara om hur lång tid det skulle ta, hur ögonblicken mellan hans krav och hennes kapitulation skulle se ut. I slutänden skulle det, när allt kom omkring, kännas likadant för honom som efter vilket triumfartat ögonblick som helst. Det var bara mitten som skilde sig åt, bestod av olika sekvenser av eftergifter, olika personers små egenheter. Vissa människor gjorde motstånd, andra inte. Vissa blev stilla, orörliga; vissa började skratta, av obehag. Han roades av alltihop, även de här mindre segrarna – det var som glass i olika smaker. Och i slutändan blev han alltid mätt, medan den andra personen andades häftigt, kisade, skruvade på sig, med en ny skam i ansiktet.

Cline placerar sin läsare tätt inpå Harvey – bara det att hon tvingar mig att tänka på honom på förnamnsbasis. Samtidigt låter hon honom vara undflyende. Hon ger inga enkla förklaringar. Låter oss möta honom en kort period i livet bara.

Ett stillastående ögonblick innan domen faller.

Similar Posts:

• Dekadent om människans komplexitet
• Kapitalismen under lupp
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Den undflyende vågen
• Nä, kan vi det här nu?

På många sätt är det en väldigt rak poesi vi får i Ur arbetsboken – en pamflett; sviter. Texten befolkas av mängder av röster. Det är de utsatta flickornas röst, förövarens röst, förläggarens röst, vännernas och familjens röster, de som arbetar på centret för incenstöverlevare och så vidare. Men där rösterna ofta är klara förblir det underliggande ämnet just underliggande. Här har vi en bok om incest där själva övergreppen sällan eller aldrig skrivs ut. Fohlin Mattsson kretsar i stället runtomkring det svåra. I omgivningens reaktioner, efterlevandet och överlevandet. Det visar sig vara väldigt effektivt. Som läsare lämnas jag åt mina eventuella förkunskaper, erfarenheter och associationer. Det bli förstås en smärtsam, men också vacker och svindlande läsning:

en liten flicka säger
jag kan inte dö

en liten flicka säger
när jag trycker knytnävarna mot ögonlocken
ser jag havet inuti huvudet

Precis som namnet antyder är det också en arbetsbok om skrivandets villkor och de premisser som styr bokförlagens urval kring utgivning.

Min före detta förläggare sa
du kan inte fortsätta att bara skriva om dig själv

Ett romanmanus blir refuserat och diktjaget frågar sig vad det egentligen är att skriva om “sig själv”? Är det inte vad vi alla gör, mer eller mindre?

kvinnan på stödcentret för incestöverleverare sa
det är mig du har skrivit om

kvinnorna på stödcentret för incestöverleverare sa
det är oss du har skrivit om

Vad betyder det att ha varit utsatt, att ha överlevt en erfarenhet så smärtsam att man inte kan närma sig den utan att kräkas? Vad betyder det att bli sedd och trodd, att läsa eller höra andras berättelser och veta att man inte är ensam?

Fohlin Mattsson ger själv svar på många av bokens frågor och litteraturen i stort gör det hela tiden. Så fort erfarenheten lämnar hjärnan, kroppen och blir litteratur, utgiven eller ej, upphör den att vara bara en persons upplevelse. I samma stund som läsaren går in i texten och ögonblicket av igenkänningens ”det där är ju jag” uppstår, bir det mindre viktigt vem som är avsändare. Sanningen finns i läsupplevelsen; den delade erfarenheten. Och den delas alltjämt av många.

Med andra ord kan detta “att skriva om sig själv” knappast vara ett problem vid utgivning. Det vet diktjaget i Ur arbetsboken också. Andra mekanismer styr.

incestöverlevaren som gör litteratur
av sina erfarenheter
tilldelas samma låga status
som horan, dåren och den hemliga älskarinnan

Redan tidigt i boken nämns #meetoo-rörelsen som ett avgörande skifte där sättet vi talar och skriver om sexuella övergrepp ska ändras för alltid.

efter #metoo
blir dessa oskrivna regler
förhoppningsvis historia

efter #metoo
kommer vi att skriva nya regler
i en öppen och synlig bok

Jag tolkar det som att dessa rader skrevs mitt under den brinnande rörelsen, när #metoo var som mest uppmärksammat hösten 2017. Och jag kan inte låta bli att tänka, såhär fyra år efteråt, att visst har väl den där boken öppnats en aning?

Nyligen såg jag ett inslag från Bokmässan där författarna Anna Kölén och Elise Karlsson diskuterade #metoo och övergrepp i litteraturen i ett väldigt öppet samtal.

Deckarförfattaren Sofie Sarenbrant kom för inte så länge sen ut med Munkavle, en berättelse som bygger vidare på hennes som sommarprat om de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn.

I Frankrike gav Vanessa Springora förra året ut Samtycket, en bok om det hon som tonåring utsattes för av författaren Gabriel Matzneff. Och juristen Camilla Kouchier kom ut med La familia grande som har skapat ett nytt #metoo-upprop (#metooinceste) i samma land.

Är det tillräckligt? Inte på långa vägar. Men i ett retrospektiv får Ur arbetsboken mig att greppa efter hoppet.

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Ljuset i civilisationen
• Privat- och piratgrejer
• #MeToo i serieformat
• Smärtsamt och ofrånkomligt

Ledsenheten kryper fram för varje sida. Här sipprar minnen in från barndomen med föräldrar som sällan visade ömhet. Föräldrarnas måttfullhet i kärleksbetygelser går i arv. En kram för lite – var det skälet till att det egna äktenskapet upplöstes?

När arbetsgivaren en dag ber Sylvie att bevaka och rapportera om arbetskamraternas insatser gör hon som hon blivit ombedd. Hon förstår att göra rätt. Att vara stark när man nyss blivit lämnad känns så mycket bättre än att visa sig sårad eller ledsen.

På bokens omslag finns bilden av ett lås och ett handtag – vilket är mycket passande för några av scenerna i romanen. Jag tänker att händelserna kunnat drivas framåt i ett annat tempo om den formats med thrillerns verktyg. Men då hade det blivit en annan roman som lekfullt ställt frågan: Vad vore livet utan en bra kökskniv?

Romanen ger i stället plats för Sylvies nuläge och tillbakablickar. Hon agerade inte utifrån hämndlystnad. Låsningen, känslan av att trängas in i ett hörn, är närmast att likna vid ett utdraget födsloarbete. Värkarna återkom men med långa mellanrum. I en plötslig och sista kraftansträngning blandat med klarsyn kommer det ur henne: ”Nej – nu går det inte längre!”

Många är bottnarna i en människas förtvivlan. Det kan röra sig om bristen på föräldrarnas ömhet, som jag redan varit inne på. Men också hur männens blickar är något som kvinnan/kvinnor ständigt måste förhålla sig till. Snyggheten tycks alltid slå andra talanger. En kvinna kan vara arbetsam och bra på att hålla ordning och reda. En sådan kvinna kan tillåtas att avancera, men bara till en viss gräns.

Också klassperspektivet gör sig tydligt i Bouraouis berättelse. Det är lätt för en kvinna i högre samhällsklasser att sätta ord på olämpliga sexuella närmanden. Att däremot ha föräldrar som aldrig pratat om kvinnors och mäns vitt skilda möjligheter i samhället, gör att man bara lärt sig sopa händelser under mattan. Då blir man aldrig någon Ebba Witt-Brattström som kan skriva av sig frustrationer under titlar som Historiens metoo-vrål.

I romanen varvas reflektioner med de jordnära händelser som utspelat sig i Sylvies liv. Jag får lust att läsa såväl Karin Johannissons Den sårade divan (nu måste jag verkligen ta tag i den!) och att läsa om Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Så fungerar bra böcker, de placerar sig ihop med andra böcker och aldrig vet man vilka som lierar sig med varandra.

Similar Posts:

• att omskapa bilden av sig själv
• En magisk röst
• Om rädslan att mötas
• Ensamhetens labyrint
• Sommar av konsekvenser

Vanessa är offret som inte vill vara offer. Offret som tar på sig ansvaret och bygger sin självbild och världsbild på att det handlade om en kärlekshistoria, något hon inte bara samtyckte till, utan verkligen ville. Men till sist tar sig andras syn på verkligheten in och bit för bit krackelerar det Vanessa ser som sin historia och alla försvarsmurar hon byggt upp.

Hon kontaktas av Taylor och en journalist, hon följer maniskt det som skrivs på internet, hon kontaktar Strane och undrar hur han har det och bedyrar att hon står på hans sida.

Samtidigt får läsaren möta henne i dået, se hur Strane närmar sig henne med hjälp av litteraturen. Han ger henne texter där det talas om andra Vanessor, han lånar ut Vladimir Nabokovs Lolita, får läsa hennes dikter och skapar en berättelse där de är mörka tvillingsjälar. Det är plågsamt att följa hur han manipulerar henne och se att hon ifrågasätter men att Strane vänder på händelseförloppet om och om igen.

Att hon ser hur han måste intala sig själv – och henne – saker som inte stämmer och ändå till sist accepterar dem som sanningar. (Och när jag skriver den här recensionen måste jag gång på gång formulera om mig, för att jag tagit till mig hennes slutliga resonemang, för att jag tilldelar henne ett ansvar och en handlingsfrihet – och en skuld jag inte anser att hon har.)

För läsaren är Strane aldrig annat än skyldig och det hela är ett masterarbete i grooming. Hur han förflyttar ”skulden” till Vanessa, hur han lockar och hotar, beskriver de förfärliga följderna av ett avslöjande, utmålar sig själv som ett monster så att hon ska tycka synd om honom, bygger upp en utvaldhet och utstötthet, av stoffet som de stora romanerna består av.

I ljuset av det hon råkar ut för framstår det närmast som berättigat att Vanessa avfärdar andras berättelser – men vad gjorde han, egentligen? Tog er på benen? Vad är det i jämförelse? Det är imponerande hur trovärdig Vanessa blir i sina kast mellan stolthet och skam, mellan tron på det av ödet förutbestämda och insikten att det skulle kunna vara något rent slumpmässigt. Hur övergreppen påverkat hela hennes liv och kommer att fortsätta att göra det. Hur hon räddar Strane samtidigt som hon vill avslöja honom.

Och det som nästan gör ondast är nog hur hon ger upp det som skulle kunna bli en lysande akademisk karriär, eftersom hon inte orkar med ytterligare en ambivalent relation med en manlig lärare och handledare. Som om det vore ofrånkomligt.

Similar Posts:

• När allt han är, är kött
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Liv, dikt och integritet
• USA som U-land
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn

Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte och ett namn. När journalisten Shiori Ito den våren gick ut offentligt med sin överklagan mot åklagarens beslut att inte väcka åtal för den våldtäkt hon utsatts för ett par år tidigare, stod hon påtagligt ensam. Hennes familj vågade inte längre hålla kontakten, och hon fick svårt att utöva sitt yrke, eftersom den hon anklagat var en högt uppsatt medieman.

Originalutgåvan av boken Black box kom ut samma år. Där vill Shiori Ito inte bara berätta om det hon själv varit med om, under och inte minst efter övergreppet, utan också sätta ljus på och påverka Japans sätt att hantera sexuella övergrepp.

För att göra det har hon bland annat besökt Sverige och våldtäktsmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Det är förstås intressant ur ett svenskt perspektiv – den svenska våldtäktsstatistiken är ju minst sagt omdebatterad. Enligt FN-uppgifter som Ito återger ligger Sverige i topp med 58,5 fall per hundratusen invånare. Japan däremot intar plats 87 med bara 1,1 fall per hundratusen. Samtidigt svarar en av femton japanska kvinnor i en anonym undersökning att de har tvingats till sex, och det är inte så svårt, när man läser om Itos erfarenheter, att förstå varför benägenheten att anmäla är liten.

2015 bjuds den unga aspirerande journalisten ut på middag av den äldre chefen, under förespegling att prata jobbmöjligheter. De dricker en del, men långt ifrån vad Ito brukar tåla. Plötsligt blir hon yr, och minns sedan ingenting, fram till att hon vaknar på den högt uppsatte mediemannens hotellrum med honom över sig. Hotellets övervakningsfilmer visar hur han släpar henne till sitt rum.

Gång på gång får hon berätta om den här kvällen för polisen. Hon får rekonstruera den, med en docka över sig, i polisens träningssal, inför en rad av manliga poliser. Gång på gång får hon ovidkommande frågor om sitt sexliv och sina preferenser. Gång på gång blir hon avrådd att anmäla. Det som hänt är ju så vanligt. Och svårbevisat. Och pinsamt för alla inblandade.

Tiden går och Ito börjar ge upp hoppet om en lösning. Mediemannen befinner sig utomlands. Så kommer plötsligt beslutet om att han ska häktas. Utredande polis står beredd på flygplatsen. Då dras plötsligt häktningsbeslutet tillbaka, utredarna byts ut och fallet läggs ner. Tjänster och gentjänster tycks bytas på höga nivåer.

Jag önskar att jag kunde säga att den här boken får mig att förstå hur ett land som ibland verkar närmast överlägset civiliserat kan fungera så i grunden ociviliserat. Japan är ju känt för sin låga brottslighet, men nu undrar jag snarare hur representativt Itos fall är. Hur vanlig är den här vänskapskorruptionen? Hur ofta går status före rättvisa, och hur ofta är det snarare fråga om att brott inte leder till åtal eller ens anmäls för att det helt enkelt känns lönlöst?

Handlar det ”bara” om sexualbrott och brott mot kvinnor? I World Economic Forums ”Global Gender Gap Report” hamnar Japan på 110:e plats av 149 länder. Abort är till exempel bara tillåtet med mannens tillstånd, även om graviditeten är en följd av våldtäkt. Om detta skriver svenska Hanna Aqvilin i förordet till Black box, och frågan är om inte jag som läsare rakt igenom hade behövt även hennes utomstående ögon på det där fascinerande, problematiska, svårbegripliga landet.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• En klubb för oss alla
• En oskuldsfull häxa
• Ve den stackars pendlaren
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Över en fika berättar en väninna om något hon hört, en fransk kvinna som på 1500-talet följer med sin förmyndare på en kolonialexpedition till Nordamerika och efter en skandal sätts av på en öde ö, där hon överlever. Historien fångar författarens intresse och blir till en besatthet.

Det hon höll på att skriva går i stå och försvinner, undanträngt av denna historia som måste berättas. Hon vill veta allt om denna kvinna för fyrahundra år sedan, mer myt än människa, glömd men omskriven, men vill vara ensam om sin kunskap till dess att hon fått ur sig sin version. Hon lär sig om 1500-talet och hon lär läsaren. Hon får sina idéer och förutfattade meningar omkullkastade och tvingas skriva om och om igen.

Samtidigt inträffar händelser i författarens liv, som gör tillvaron svår och mörk och påverkar hennes skrivande. Hon funderar och ifrågasätter, landar i något men letar ändå vidare.

Det blir en snirklande berättelse om att skriva, om att vara författare, om att göra litteratur av livet. Det finns en stor elefant i det litterära rummet, något stort som lämnas osagt, men snart inser jag att det är ytterst medvetet, att det som sägs och inte sägs tecknar samma sorts bild som berättelsen om Björnkvinnan. De går i varandra och förhöjer varandra.

Det går att spekulera i det personliga (Karolina Ramqvists make utpekas under #metoo som en våldtäktsman men förundersökningen har lagts ned och hösten 2019 är det i stället kvinnan som står åtalad för förtal) men det blir så småningom ointressant. Mörkret finns där, behovet av att skydda sina nära och sig själv och det är allmängiltigt.

Det måste ha kostat på att skriva den här boken. Varje ord är vägt på guldvåg, laddat av insikten om hur texten kommer att läsas, granskas, skärskådas. Och hon består provet med glans, om det var ett prov. Hon lyckas.

Det är drabbande men hela tiden balanserat, det är estetiskt och rent med ett språk som lyckas höra hemma i båda tiderna. Det är vardagens petitesser som blir intressanta på ett sätt som få lyckas med, parallellt med intellektuella resonemang som kräver sitt av läsaren.

Det är författaren från Det är natten fast upphöjt ytterligare en nivå. Där kändes det som om hon var på väg att släppa in världen, att slappna av en aning och bli sårbar. Sedan inträffade alltså något och hon har slutit sig igen. Hon berättar mycket men avslöjar litet.

Integritet. Det är nog det ord som bäst beskriver Karolina Ramqvists skrivande.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Mat som kärlek
• Före, under, efter skrivandet
• Att välja och skriva sitt liv
• Att bli knullad eller älskad