Jag har funderat på alla böcker jag vill göra, och inser att det är mycket möjligt att jag hinner dö innan jag hunnit klart. Så det är väl bäst att börja på den viktigaste nu, innan jag ångrar mig.

Mats Jonsson genomför den stora och svåra uppgift som han tagit sig an mycket grundligt. Om detta vittnar 340, tätt tecknade och inte minst tätt textade sidor. I hans serieroman När vi var samer varvas kortare sammanfattningar av viktiga skeenden i samernas historia med lite längre berättelser, där personer ur Mats Jonssons eget släktträd används som karaktärer för att gestalta samernas levnadsvillkor under den aktuella perioden.

På det här sättet leder han läsaren från forskningsrönen om de äldsta bosättningarna som hittats i norr, som sägs vara 10 600 år gamla, till vår egen samtid. (Aarevaara, som byn heter där fynden gjordes, ligger för övrigt granne med min egen hemby Kihlangi.) Här finns mycket att lära om hur den svenska staten, ofta med benäget bistånd av kyrkan, på olika sätt har plågat det samiska folket. Mats Jonsson tecknar så att även den mest inkrökte svensk kan förstå något om hur samer har haft det de senaste århundradena. Han tecknar girigheten som ligger till grund för den misslyckade silverbrytningen i Nasafjäll, aggressiviteten bakom kristnandet av samer och försöken att utplåna den samiska religionen, och inte minst de senaste två hundra åren av paternalistisk kulturhierarkisk rasism som föder fram det rasbiologiska monstret med skallmätningar, gravplundringar, stöld av lappskattelanden och mycket, mycket mer.

Men Mats Jonsson beskriver också hur samernas relativa självständighet gentemot den svenska staten ändå varade rätt länge, eller i alla fall lika länge som de pälsverk som samerna tillhandahöll var värdefulla för handeln med resten av Europa. Trots att samerna under vissa perioder beskattades av tre olika länder så hade de ett stort mått av frihet jämfört med övriga medborgare. Och från den svenska statens sida var man länge mån om att inte behandla samerna allt för illa av rädsla för att de då skulle flytta till Norge.

Parallellt med det historiska berättandet skildrar Mats Jonsson också hur hans undersökning påverkar honom och hans närmaste omgivning. Han tecknar sin besvikelse när han upptäcker att hans släkt inte är fjällsamer, bara skogssamer. ”Var är den exotiska romantiken i det?” I en annan bildruta citerar han psykoanalytikern Nicolas Abraham:

Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter, skapat i vårt inre.

Mats Jonssons jakt efter den förlorade samiskheten och en bortglömd historieskrivning, är perfekt läsning i vår rotlösa tid. Många av oss som, helt eller delvis, mist kontakten med vårt ursprung (oavsett om det är samiskt, finskt eller något helt annat) kan känna igen oss i huvudpersonens tvivel, uppgivenhet, ilska och skam. Och kanske också i den inövade instinkten att hålla mörkret på armlängds avstånd.

Däremot är det inte alltid lätt att hålla ordning på de olika perspektiven, hänga med i de kronologiska hoppen eller bena ut namnen och släktrelationer som vindlar sig fram genom seklerna. Jag saknar karaktärsförteckningarna som ofta förekommer i ryska romaner. Rätt ofta tar också texten över på bekostnad av bilden. En förståelig och kanske också nödvändig prioritering med tanke på allt som Mats Jonsson vill säga, men synd om man som jag uppskattar hans mer grafiskt generösa bildrutor.

När hundratals år av händelser och människoöden komprimeras för att få plats i en enda bok så måste historiska skeenden också förenklas. Jag reagerar bland annat över att Lars Levi Laestadius gärning enbart beskrivs i negativa termer. Visst medverkade han till att samiska gravar skändades i rasbiologins namn men hans bidrag till historien som botaniker, författare och predikant går inte att avfärda så lättvindigt. Men någonstans måste man börja. Och jag hoppas att När vi var samer kan bli den inkörsport som svenska folket så väl behöver för att tillgodogöra sig fler berättelser om det samiska folkets historia och erfarenheter.

Läs När vi var samer med dina lite äldre barn, eller ge bort den i julklapp till din faster. Mats Jonssons berättelse förtjänar att spridas. Häromdagen blev den dessutom nominerad till Augustpriset, så vad väntar du på?

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Samerna och den svenska staten

Han ringer farmor och frågar om farfar, men han fick jobba kvar i skogen under kriget. Morfar jobbade också kvar på sitt jobb vid järnvägen, där han fick se till att inga attentat drabbade de tyska soldater som transporterades till och från det ockuperade Norge genom Sverige.

Det är inte vad Mats tänkt sig: ”morfar hjälpte nazisterna, och det vill jag inte berätta för klassen även om han bara hjälpte dem pyttelite och egentligen inte ville”.

Vad farmor och mormor gjorde under kriget frågar Mats inte ens efter, och redan där har Mats Jonsson fångat mig med sin mellanålderbok om jakten på historien. Det ska vara krig och män, eller hur? Ja, det är ju så de flesta tänker.

Fast det finns fler äldre människor i Mats närhet. Grannar med familjen bor det äldre paret Ing-Mari och Lasse. Ing-Mari passade Mats när han var mindre, och nu börjar han lite håglöst att intervjua henne om ”hur det var förr”. Lasse pratar han inte direkt med, han har alltid hållit sig för sig själv, och nu har han blivit senil och sitter mest och sover i sin fåtölj. Så råkar Mats väcka honom och Lasse hugger tag i hans arm och gastar om ”Blod i gruset!”.

Det är läskigt förstås, men så börjar Mats luska i vad det egentligen är som spökar för Lasse. Något förändrade honom i början av 1930-talet, det står snart klart, precis vid den tid när svenska soldater sköt mot strejkande demonstranter i Lunde, den händelse som blivit känd som ”Ådalen -31” och som fortfarande präglar vad svensk militär får och inte får göra i fredstid.

Mats Jonsson är kanske mest känd som självbiografisk serietecknare för vuxna, men skriver sedan ett antal år även för barn. Här har han åstadkommit en väldigt finstämd och mångbottnad skildring av hur en händelse påverkar såväl de som var med som hela samhället långt fram i tiden. Mats får höra olika versioner av det som hände 1931 från olika håll på bygden, där olika människor har olika intressen och upplevelser av det som hände. Han konfronteras också med sina egna minnen och sitt eget uppförande, och hur det inte alltid stämmer överens med den han själv vill se sig som.

På så sätt är Blod i gruset en jättefin berättelse om vårt förhållande till historia, till våra egna minnen och till hur det förflutna lever vidare i nutiden. För den som vill arbeta med de här frågorna med barn är den en potentiell guldgruva, och jag är själv sjukt sugen på att testa.

Similar Posts:

• På jakt efter samiskheten
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Ö- och morfartryggheten

Mats Jonsson återvänder i typiskt underhållande och bitvis ångestladdade flashbackepisoder till sin skoltid: till sommarjobbet på sågverket, till att få en kompis som redan i unga år visar på ultrakapitalistiska tendenser och till hur lågt i rang man i högstadiet stod om man ”inte hade någon frisyr”, men även rent fysiskt i nutid. Han besöker sin gamla skola, promenerar längs barndomens gator och intervjuar Bollstabruksbor om trakten, politiken och nu kontra då. Här finns slitna, nedlagda affärslokaler och andra påtagliga spår av utflyttning, men vid närmare granskning har bruksorten så smått börjat spira igen genom lokalt engagemang och optimistisk kampvilja.

En lång serie i mitten visar Mats Jonssons familjs vardag i huvudstaden. Stressigt påfrestande dagar som lärare för Mats Jonssons fru Victoria (en drabbande skildring som får undertecknad att för en stund önska en hel serieromanen på temat) och krångligt jobbpusslande för redaktionsarbetande Mats. Här finns plats för både politisk ilska över sakernas tillstånd och, vanan trogen, självkritik som ofta ligger där och maler i bakgrunden.

Alltsammans leder till en form av uppgörelse med sig själv, valen han gjort genom livet och sitt förhållningssätt till Bollsta. Men det ställs också, genom de många rösterna som får komma till tals, frågor om hur framtiden ska se ut för de som lever och verkar i dagens Ådalen. Nyinflyttade asylsökande berättar sina historier, även kämpande föreningsaktivister, de som flyttade och de som stannade kvar tar plats på boksidorna. En historisk exposé visar på den långvariga traditionen av exploatering av norrländsk skog, det är bara exploatörerna som har bytt skepnad. Följande målande citat kommer från en intervju med Mats Jonsson i Örnsköldsviks Allehanda: ”Pengarna finns hos privatpersoner och företag. Sågen beskattas statligt, pengarna hamnar i Stockholm, och sedan kommer en skärva tillbaka i bidrag. Hela regionen blir stämplad som beroende, svag och behövande, när den i själva verket är en kraftfull ekonomisk motor.” De skeva maktförhållandena och pengaflödena mellan storstaden och landsbygden blir slående. Ett starkt engagemang hos huvudpersonen märks redan från start men växer fram mer och mer genom komplexiteten i berättelsens många utvikningar. Ibland leder dock Mats Jonssons brinnande berättariver till att en del av utläggningarna blir lite för mastiga och persongalleriet aningen stort. Vissa partier hade kunnat skäras ned till fördel för den övergripande historien.

Det ska bli intressant att följa vartåt det barkar härnäst i Jonssons biografiska resa.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• På jakt efter samiskheten
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”
• Ådalen -31 för mellanåldern

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Det är synd om människorna

Mats Jonssons självbiografiska serieromaner är som en vän att hålla i handen de där stunderna – det är jag uppenbarligen knappast ensam i min generation (-ish) att känna – och i nya Mats kamp har turen att bli vuxen kommit även till Mats och Victoria.

Symptomatiskt nog tar det en stund innan Mats kamp hittar sin tråd. Till en början känns mest anekdoterna staplade på varandra i Jonssons ambition att dokumentera hela livet – och det ger intryck just mer av dokumentation än egentligen av skildring. Ganska snart utkristalliseras dock vad jag ändå uppfattar som romanens huvudämne: upplevelsen av att bli förälder.

Föräldraskapet delar Mats kamp i ett före och ett efter dottern Ellens födelse. Före råder något av den där förvirringen. Om man börjar bli för gammal för att vara ung och hipp och begåvad, vad är man egentligen då? ”Och just när jag ritade en generationsroman om indiekulturen, så DOG den!”

Jag kände mig som en seriernas Jan Boklöv, en pionjär med en ny stil (taffligt tecknad självbiografi) som blivit omsprungen när andra, mer begåvade, övertog hans manér.

Dessutom har förstås skrivandet kommit ikapp sig självt och Mats måste konfronteras med människors åsikter om hur de själva framställts i tidigare serier.

Det är med- och motgångar, pusslande med karriärer, extraknäck och studier, kroghäng och slentriansupande, kändisskap och skumma grannar, lägenhetsköp och finanskriser. Och så förstås funderingarna på att skaffa barn: ”Vi vägde för och emot, som de duktiga 70-talister vi var”. Här är bara några av alla förträffliga argument:

För: Risken för meningslösheten.

Mot: Hård prövning för förhållandet.

Mot: Tidskriften Mama.

Mot: Ska man sätta barn till denna överbefolkade skitvärld?

För: Ingen verkar ångra sig.

Mot: Jag har inte ens känt ett barn sedan jag blev vuxen. Tänk om jag inte gillar dem?

Mot: Kan inte ens ta hand om en katt.

För: Det kanske är kul?

Så kommer Ellen till världen och för med sig nya fenomen att skildra med samma svarta humor och klockrena öga för detaljer, från pappakurser och föräldrakooperativa dagis till hur i helvete tiden ska räcka till? På Mats nedbantade arbetsplats klagar kollegan på att de båda har halvtider och Mats bara jobbar 75 procent medan han själv jobbar minst 100. Victoria, som nu hunnit bli lärare, går på knäna under nedskärningar och effekterna av friskolereformen – genialt skildrat av Mats i något som DN:s recensent Kristina Lindquist liknat vid ”Bamses skola”, de pedagogiskpolitiska uppslagen i barndomens Bamse-tidningar.

Kombinationen fungerar utmärkt. Det personliga är politiskt, i modern tappning. Jonsson granskar samhälle och föräldraskap – inte minst faderskap och manlighet – men känslan är densamma som i tidigare serier, med samma skickliga balans mellan närmast patologiskt självutlämnande och medvetenheten om just det.

Jag blir omväxlande glad och förbannad av att läsa Mats kamp. Förbannad för att världen ser ut som den gör, glad för att boken trots allt inger hopp, både genom sitt skarpa tonfall och sitt ämne. Man ska nog kunna bli både vuxen och förälder utan att för den skull komma bort alldeles?

Similar Posts:

• Att försona sig med Fucking Kramfors
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Osäkrandet av en genre
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”

Denna vecka är det min tur att visa mina bågnande Billybokhyllor och böckerna som trängs  däri. Det händer i dag måndag. Samtidigt recenserar Lina Jonas Indes lilla svarta bok KKM.  Det visar sig att Inde skrivit den där boken som Lina velat skriva. Ingrid skriver om Eva-Marie Liffners bok Lacrimosa och tycker att den var för svår. På fredag skriver Oscar om Torbjörns Flygts uppföljare till Augustvinnaren Underdog från 2001: Outsider. När vi lämnade huvudpersonen Johan i Underdog var det 1985 och Bruce Springsteen på Ullevi, här fortsätter historien om Johan som nu pluggar i Lund och om Sverige som drabbas av Palmemordet, massarbetslöshet och främlingsfientlighet. Precis som titeln antyder finns även här ett tydligt klassperspektiv när Johan börjar sin klassresa som kommer att leda honom från arbetarhemmet i Malmö till den övre medelklassen i Audigettot på 2000-talet.

På lördag har vi en stor manlighetsspecial. Missa inte det. Då recenserar Anna C Jens Liljestrands Adonis, som tränger sig in bland män i sluten grupp och tittar närmare på det musikaliska kollektivet. Camilla recenserar Dingo Dingo av Martin Svensson, Bob Hansson och Leif Eriksson samt En käftsmäll är också beröring av Marcus Priftis. Ella recenserar bland annat Mats Jonssons nya, Mats kamp, och en nobelpristagare i nyupplaga, Halldór Laxness Fria män. Camilla bjuder också på en krönika om seminariet ”Varför gnäller männen?” som hölls på Bokmässan. Detta och mer därtill i manlighetsspecialen.

Dessutom skriver Camilla om sitt besök på Kulturhusets internationella författarscen när Herta Müller talade där.

Varmt välkomna till en omfångsrik vecka hos oss på Dagensbok önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Herta Müller besöker Internationell författarscen
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Veckan på dagensbok.com

Att ha ett förlag som är mitt känns ovant och stort, men Gilla Böcker är både trevliga och snygga. OCH roliga att festa med! Här nedan är Anna Danielsson Levin och Ada Wester, lite svettiga på första kvällens bokhandelsmingel.

2. Seminariet Only queer cowgirls don’t get the blues

Karolina Bång har skrivit och ritat en av årets häftigaste böcker, som jag tidigare har recenserat här på dagensbok; den erotiska serieboken Cowgirls. I samtal med Johanna Koljonen och Birgitta Stenberg sa hon bland annat att hon ville visa att man kan klippa av sexet från kärleken, och att det var dags att rita en fitta för varje kuk.

3. Dockorna

Jag och Anna Liv hittade övertrötta och flamsiga dessa tjusiga magnetdockor av kända ikoner. Ett måste! Jag köpte Frida Kahlo och Virginia Woolf och lät dem ligga med varandra i min väska.

4. Lina Neidestams autograf.

Jag tycker om författare som tar sig tid, trots att människor köar och trängs omkring dem. Lina Neidestam signerade sin nyutkomna Maran, som jag efter att ha bläddrat lite i spontanköpte. ”Vill du ha en fe eller en mara?” sa hon, och småpratade under tiden som hon gjorde den lilla teckningen.

5. Moa Eriksson Sandberg och alla andra vänner man träffar på.

Moa Eriksson Sandberg, Johanna Persson och Lina Arvidsson.

Moa Eriksson Sandberg har nyligen debuterat med boken Söta pojkar är bara på låtsas, på Rabén & Sjögren. Den är baserad på dagboksanteckningar från hennes tid på gymnasiet, och eftersom vi gick i samma gymnasieklass har jag sett fram emot att läsa boken. Dessutom var det kul att träffa henne, vilket nog inte har skett sen dess faktiskt. Med på bilden är även Johanna, ännu en gymnasiekompis. Regeln på Bokmässan är att det är svårt att stämma träff med någon, men det händer alltid att man springer på folk. Jag såg till exempel skymten av min läkare, som jag tyvärr inte hann hälsa på, men ändå. En av dagarna tog jag time-out från mässan och hälsade på Affe i hennes nya lägenhet och åt doughnuts med henne och hennes mamma. Det är också ett tips om du ska vara på mässan alla dagar: våga fly från den ibland…

6. Mitt omslag.

Jag måste ju vara lite självupptagen och säga att en av de bästa grejerna var att se det utdrag som förlaget tryckt upp av min kommande roman, och delade ut som teasers till folk. Det är stort att se något man jobbat med så länge börja ta form som färdig produkt. Omslaget bestämdes för bara några dagar sen och jag är mycket nöjd. Det är en skapelse av Louise Bååth.

7. Seminariet Mens, onani och engångsligg.

Med risk att vara lite tjatig blev jag också överlycklig av detta seminarie med Ada Wester, Jenny Jägerfeld och Sara Ohlson. Varför skrivs det så lite om kvinnors mens? Varför är det mycket svårare att skriva en onaniscen, än en sexscen? Och parallellen till verkligheten, som jag själv inte kan hindra att dra: varför ska vi gå runt med våra tamponger i tjusiga designade små plåtburkar? Är det inte bättre att visa för våra ungdomar att mens är något naturligt som alla kvinnor har, och det är inget att skämmas över om man behöver be om en binda nån gång?

8. Redaktionen.

Tjat, tjat, tjat, jag vet! Men hur kul är det att leta runt bland montrar, att dricka kaffe i pressrummet, äta resturangmat med det obligatoriska glaset vin, att mingla med kändisar, om man måste göra det alldeles själv? Att hänga med och komma närmare mina medarbetare på dagensbok var en stor behållning med vistelsen.

9. Seminariet Så fick kvinnor rösträtt.

Barbro Hedvall har skrivit boken Vår rättmätiga plats om den långa kampen fram till allmän rösträtt i Sverige. Med på seminariet var även John Chrispinsson som moderator och Birgitta Ohlsson från Folkpartiet. Jag glömmer jämt att Ohlsson är folkpartist, hon låter ju så vettig! Och det var hemskt intressant att höra Hedvall berätta om sufragetterna som fick utstå en hel del påhopp för sina åsikter, som var noga med att klä sig extra kvinnligt för att inte anses vara ”hälften män”, och som har gjort så att vårt samhälle blivit så fritt som det är idag. Den givna feministiska julklappen, konstaterade Ohlsson.

10. Alla böckerna man köpt!

På Bokmässan köper man böcker man inte tänkt köpa, och böcker man tänkt köpa, och böcker som bara är lite billigare än annars så man känner att man måste. När dessutom författare ofta finns på plats och kan signera blir det nästintill omöjligt att låta bli, tycker jag. I år satsade jag åtminstone på mycket serieböcker, det verkar vara min grej nu. Jag tänker att det är bra, för att de åtminstone läses snabbt… Samtidigt är det fint att rada upp allt på vardagsrumsgolvet och se ut över höstens omvälvande läsning. Eller som min pojkväns son uttryckte det: ”Men seriöst!” Och det känner väl axlarna också, till viss del…

Bubblare till denna lista är seminariet Om nu kärnfamiljen är så fet med Liv Strömqvist, Lena Andersson och Mats Jonsson. Jag tyckte seminariet var alldeles för kort för att hinna komma fram till något vettigt. Men det var roligt, och extra spännande att min pojkvän då var in da house och satt och strök mig på benet, vilket var hyfsat distraherande.

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas tio i topp från bokmässan 2012
• dagensbok.com medverkar på bokmässan

”¢ rita ett gäng lika stora rutor på ett papper
”¢ ta en penna (en, linjerna ska vara lika tjocka) och rita sådär medvetet fult
”¢ fyll i med svart där det ska vara svart
”¢ kom ihåg att det du ritar ska vara (pseudo)självbiografiskt och handla om pinsamma, jobbiga och superprivata (pseudo)minnen
”¢ om du är kvinna är det bra med extra mycket fokus på sexism
”¢ fula kukar är alltid ett plus
”¢ kroppsutsöndringar är alltid ett plus
”¢ sex ska helst vara äckligt
”¢ om sexet inte är äckligt utan ömsesidigt trevligt ska sexet se äckligt ut, testa att rita tungor som sticker ut och mycket saliv

Hon syftar på Mats Jonsson och Nina Hemmingsson, och indirekt på andra namn som Åsa Grennvall, Sara Olausson, Daniel Ahlgren och Coco Moodysson.

En nyutkommen serieroman som helt friktionsfritt kvalificerar i genren är Daniela Wilks Banglatown. Wilks berättar i en intervju att hennes stil är ”väldigt Do It Yourself”, att det ”ser lite hemgjort och personligt ut”, ”kanske att man ser lite blyertsstreck här och var”, samt att det beror på hennes tidigare indiepoparskap och flitiga fanzineläsning.

Berättelsen om psykologstudenten mellan 20 och 30 som flyttar till London är så solskensdeppigt naivistisk och utlämnande tragikomisk att det nästan kunde ha förväntats av en parodi. Det är jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att plugga och jobbigt att se fattiga på gatorna. Det är göra slut-gråten och inte cool nog-osäkerheten och nyförälskad+bakfull-promenaden. Och det är, förstås, generöst med textrader från tids- och platstypisk musik i bakgrunden.

Men att avfärda en berättelse som överflödig på grund av sin överensstämmelse med andra seriealbum som fått stort genomslag vore orättvist.

Att färgtuscha på mellanstadienivå, att rita svettdroppar från den som är nervös och spiraler från den som är hög eller full och kombinera det med förvirringen, relationstrubblet, hypokondrin och ensamhetskänslan hos en ung vuxen har en stor fördel: det är avväpnande. Det är öppet och plågsamt roande. Banglatown är ett utmärkt exempel på det.

Därför kan jag inte värja mig mot övertydligt levandegörande detaljer som en moderiktig rumskompis fnysning åt ett par färgglada gardiner, den skelögda blicken hos en nypårökt rosenkindad missbrukare eller huvudpersonens eget överspel till ansiktsuttryck.

Den är svår, den där berömda balansen mellan personligt och privat. Lika svår är den mellan enkelt och banalt. Men ibland måste man inte klara den felfritt för att leverera något värdefullt. Den kraft som bär Daniela Wilks berättelse kan sammanfattas som ren och okonstlad uppriktighet.

Similar Posts:

• Osäkrandet av en genre
• Suveränt om känslomässig försummelse
• Love is always over in the morning
• Att försona sig med Fucking Kramfors
• ”Do you love me? If you do, I’m thankful”

Men. Jag fortsätter att prata om den, fundera på den.

Till saken hör förstås att Rädd att flyga hör till 1970-talets tidstypiska ”bekännelseromaner” – precis en sådan där tidstypisk, ikonisk roman som lätt fångar i alla fall mitt intresse – som tämligen kategoriskt uppskattats av mängder av företrädesvis kvinnliga läsare och lika kategoriskt sågats av företrädesvis manliga kritiker och debattörer.

Berömd är Rädd att flyga förstås inte minst för sina sexskildringar och begreppet ”det knapplösa knullet”, fantasin om en tillfällig sexuell förbindelse frikopplad från alla krav och baktankar. Inte minst är den aktuell för Maria Svelands diskussion om den i uppmärksammade Bitterfittan.

Men läser man den för sexets skull blir man förmodligen besviken. Det vill säga, Rädd att flyga är knappast rafflande erotik, långt ifrån tantsnusk. Den är skoningslös sexuell diskbänksrealism, full av lukter och avlagringar och kroppsvätskor av olika slag. Definitivt en storasyster till Charlotte Roches Våtmarker, som kom på svenska i våras, men med mer och djupare sammanhang mellan de klafsande detaljerna.

Jongs huvudperson och jag-berättare, Isadora Wing, är urban, sekulariserad judisk övre medelklass från New York. Hon är 29 år gammal, har en halvhjärtad akademisk karriär och en sexuellt explicit diktsamling bakom sig. Just nu överväger hon att lämna sin andra make. Hon är, skulle man kunna tänka sig, den kvinnliga motsvarigheten till en tidig Woody Allen-film, och om jag någon gång lyckades sålla i mina bokhyllor så skulle jag utan att tveka slänga ut Candace Bushnell för att ge plats åt Erica Jong.

För om boken Sex and the City är tröttsamt depraverad, ytlig och strukturlös medan teveserien och filmen landade någonstans väl konventionell (men med mycket mer humor och hjärta), så är Isadora Wing en betydligt mer komplett människa med en betydligt mer komplett sexualitet. Hennes lätt schizofrena prägling av hemmets och tidens ytliga liberalism i kombination med dess grundläggande dubbelmoral känns, tyvärr, fortfarande inte helt oaktuell.

Må sen vara att översättningar åldras snabbare än originaltexter (och den har för all del sina plumpheter) – och omslag uppenbarligen snabbare ändå. Wing, med sina funderingar och erfarenheter, sin bildning, sina litterära referenser och sin metahumor, sin förmåga att genomskåda sig själv men ändå likt förbannat ha svårt att bryta mönstren, känns ändå fräsch.

Isadora Wing har gått i terapi i nästan hela sitt liv. Det verkar ganska vedervärdigt. Samtidigt är det en terapeutisk grundtanke som genomsyrar romanen – det befriande i att sätta ord på sina upplevelser och känslor, att bekänna eller helt enkelt bikta sig, men inte, i slutänden, inför en patriarkal biktfader eller terapeut eller älskare, utan att själv äga dem, ta kontroll över och acceptera dem.

Naturligtvis finns det en diskussion kring i vilken utsträckning Isadora Wing är Erica Jong. Där finns uppenbara paralleller och tydligen bland annat en syster som fortfarande inte förlåtit författaren för skildringen av Wings slemmige svåger. På så sätt anknyter Rädd att flyga förstås till de senaste årens diskussion om ”faktion” och jag associerar bland annat till Mats Jonssons roliga, gripande och självutlämnande (?) serier.

Vad som egentligen är sant är kanske mindre viktigt – och fullkomligt omöjligt att avgöra – men Jong lyckas verkligen skapa en stämning av just självutlämnande, av galghumor och självupptagenhet och ältande och existentialism i ohelig förening. Det är roligt. Och tankeväckande. Och fanimej en smula befriande.

Inspirerande.

Så det är väl frågan vad som inte är en ”bra bok” i det?

Similar Posts:

• Skrivande, politik, barnbarn och avsugningar
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Litteratur är att vilja?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• En könsideologisk semesterflirt

I något sammanhang berättar jag den där Helmerson-anekdoten för en resande vän som kommer hem med halsbrytande historier om kajakkantringar och väpnade rån. Även det resulterar i entusiastiska haranger om hur mycket hon som barn älskade Tintin och hans äventyr (som jag särskilt lägger på minnet eftersom det stöder min tes om att en människas samlade läsning säger en hel del om vem hon är, eller blir, som person), men också, förstås, i en del diskussioner om rasism och liknande i Tintin-albumen och om det faktum att Hergé minutiöst noga ritade hela världen – utan att lämna Bryssel.

Hergé var förstås, som vi alla, ett barn av sin tid. Bedårande eller ej. Han gjorde inte alltid de mest upplysta eller modiga ställningstagandena, men han utvecklade sina berättelser från rena rasstereotyper till något mer komplext. Det finns också något i själva mediet, med berättelser i allmänhet och kanske serier i synnerhet, som komplicerar ytterligare. Det finns tomrum, saker som aldrig uttalas. Det finns motsättningar mellan karaktärer, men också mellan text och bild, mellan pratbubblor och tankebubblor.

När man skildrar något så konkret som serier gör, så händer något annat än när bokstäver blir till bilder först i varje läsares huvud. När Art Spiegelman väljer att rita nazister och judar som katter och möss blir Maus en alldeles egen förintelseskildring som aldrig upphör att diskutera inte bara den ofattbara historien i sig utan också just hur man ska kunna berätta om och förstå den. När han försöker bearbeta 11:e september-traumat genom ett virrvarr av sarkasm och amerikansk seriehistoria blir resultatet lika möjligt och omöjligt som titelns In the Shadow of No Towers.

Den svenska serietecknaren Liv Strömquist skapar svåröverträffad politisk humor med hjälp av kontraster på olika nivåer och när Mats Jonsson förser sina packade figurer med samma enkla spiralsnurr över huvudet som Tintin-karaktärerna kan ha, så åstadkommer han något av vad James Joyce gjorde när han skrev om Odysséen med världens tristaste Dublinbo i huvudrollen. Leopold Bloom är långt ifrån någon antik hjälte och Mats Jonsson är inte Tintin. Väldigt få av oss är ju det.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Ur-Tintin
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Obegriplig och fängslande
• Livspusslet à la Mats Jonsson