Men hör och häpna: I Frankrike är det lagstadgat att skoleleverna skall sitta ned en hel timme och inta en flerrätters måltid. Den påkostade skolmaten ses inte enbart som ett näringsintag utan minst lika mycket som en del av undervisningen. Under lunchen ges möjlighet att lära sig om landets matkultur, om hur man beter sig vid ett matbord och hur man bedömer och talar om olika typer av rätter.

I Sverige handlar det mer om individuell frihet, att alla skall kunna välja fritt från en allt mer komplicerad buffé. Nyckelorden är näring och energi. Till en billig peng skall alla, snabbt och smidigt, få en näringsrik lunch som gör att man orkar ta in kunskap.

Matkulturellt står vi oss slätt mot Frankrike med andra ord, men efter franskt mönster (förstås!) har även vi en Gastronomisk akademi. Med 2018 års upplaga av dess gastronomiska kalender firar Gastronomiska akademien 60 år. Akademiens kalender är världens äldsta, årligen utkommande, i sitt slag.

Det är den första kalendern jag läser, men jag blir sugen på att läsa mig bakåt genom årgångarna. Här finns kortare och längre texter skrivna både av akademiens ledamöter och av andra namnkunniga skribenter. Apropå skolmat så finns här en kort text av Mats-Eric Nilsson som behandlar den bullriga, stressiga och stökiga miljön som är ett faktum för många svenska skolelever när de skall inta sin lunch.

Årets kalender är indelad i olika teman där temat ”Modevågor förr och nu” får störst utrymme. Karsten Thurfjell (ledamot av akademien) skriver ett intressant kapitel om franska revolutionens inverkan på fransk gastronomi. I slutet av 1700-talet var det många duktiga kockar som startade egna verksamheter efter att de förlorat sina arbetsplatser hos adeln. Detta anses ha haft inverkan på den gastronomiska utvecklingen i Frankrike. Här var man även först med restaurangkritik med Almanach des Gourmands som kom ut första gången 1803.

Det är som sagt lätt att hamna i Frankrike när det kommer till mat, men de flesta artiklar i Mat som mode handlar ändå om Sverige. Tomas Lidman gör en intressant genomgång av annonser i tidningen Husmodern från 1940. Christina Möller, som varit chef för KF Provkök, gör en längre exposé om mattrender utifrån KF Provköks verksamhet, ”från torkade ärter till nyttiga insekter”. Stephan Rössner (ledamot av akademien) presenterar några modedieters uppgång och fall.

Ytterligare ett lite längre tema i årets kalender heter ”kondis och kafé” och här finns några olika infallsvinklar på den svenska fika- och kondiskulturen. Mats Svegfors resonerar kring varför de traditionella konditorierna försvinner till förmån för de stora kedjorna och Birgitta Watz skriver ett underbart kapitel om hur hennes mormor lärt henne att komponera ett kaffebord.

Här finns mycket mer smått och gott och är läsvärt för alla som ser mat som något mer än enbart näringsintag och energitillskott.

Similar Posts:

• Vad är egentligen mat?
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Det gastronomiska året 2006
• Gifterna i badrumsskåpet
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?

Bokmässan är mer än böckerna. Det handlar om de möten som böcker bygger. Författare, läsare och samtalen som uppstår. I år var jag mer luttrad. Samtidigt som jag med åren blivit mer förberedd på vad som väntar i mässhallen har jag blivit mer öppen och mottaglig i gyttret. Sållat och läst av både golvet samt seminarier. Nätverkat en massa. I år hade jag dessutom förmånen att bo mitt i allting. Här kommer mina highlights:

Gothia Towers
Att bo på Gothia mitt i smeten var sannerligen en ynnest. Det innebar inte bara ”A room with a view”. Att frukostera med Dregen, Jan Myrdal, Babel-redaktionen och många andra innebar att jag aldrig glömde var jag befann mig. Dessutom kunde jag slinka upp på rummet om det var lång toa-kö eller om bokkassarna blev för tunga. Dessutom kunde jag vila benen på rummet och snabbt lägga på ett lager glitterögonskugga om det krävdes.

Seminarierna
Mats-Eric Nilssons seminarium kring hans senaste bok Saltad nota då han undersökt restaurangbranchen och alla fuskiga genvägar var en höjdare. Jag satte hotellfrukostens äggröra i halsen när det berättades om att det går att köpa färdiga plastdunkar som etiketteras ”äggröra”. Visst innehåller de någonslags ägg men också en himla massa tillsatser. Då var det befriande att lyssna till Johanna Westman och Pernilla Stalfelt som skrivit böcker om riktig mat och bakning. Mattias Boström berättade inlevelsefullt om sin stora passion Sherlock Holmes och hans aktuella bok Från Holmes till Sherlock.

Bokinköpen
Har nog aldrig köpt så många böcker på mässan som i år. Kanske var utbudet mer passande för mig eller så handlade det om att jag fiskade tips samt var bättre på att vaska guldkornen. Ett par av inköpen kommer ni garanterat få läsa mer om här.

Galago och Bang
Går väl egentligen in under bokinköpen, men måste särskilt nämnas och hedras. Att Galago satsat särskilt på kvinnliga serietecknare har väl undgått få. Men deras monter var särskilt välbesökt både av mig och många andra. Bra erbjudanden och spännande titlar.

Redaktionen
Vad vore väl en bokblogg utan sina läsare? Och vad vore den utan sina skribenter? Intet. Att få ynnesten att umgås med redaktionen bland böckerna var guldigt. Vi hade dessutom en finfin redaktionsmiddag i Majorna för oss i Dagensbok som kunde komma loss. Fint att kunna ses ”på riktigt” och planera framtid och finlir, samt ha kul.

Författarna
Alla fina författarmöten… Jessika Johansson som är aktuell med Thrillerliv, Jenny Jägerfeld och hennes sprillans Jag är ju så jävla easy going, Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck som tillsammans skrivit Vi måste sluta ses på det här sättet, Louise Halvardsson som jag intervjuade om hennes nya spännande projekt.

Bokbloggarna
Så fint och vederkvickande att få träffa andra bokbloggare. Som traditionen bjuder var det bokbloggarmingel i bokbloggarrummet där visitkort och erfarenheter utbyttes. Vad vore vi utan varandra?

Allting annat kuligt
När en massa boknördar samlas under ett par dagar händer det såklart en massa saker. Sammanstrålandet på Park efter alla måsten till exempel. Då blir det skvaller och span.

Similar Posts:

• ”Äta bör man annars dör man!”
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Anna Livs bokmässa
• Gifterna i badrumsskåpet

Procentuellt sett lägger amerikanerna mindre och mindre både tid och pengar på mat – och mer och mer pengar på hälso- och sjukvård, skriver Pollan. I takt med att den västerländska kosten sprider sig över världen ökar förekomsten av välfärdssjukdomar som fetma, hjärt-/kärlsjukdomar och diabetes – sjukdomar som knappt existerar vid traditionell kosthållning, trots att det där traditionella i sig kan se helt olika ut. För första gången i världshistorien är människor på en gång överviktiga och undernärda.

Vad Pollan diskuterar är framför allt amerikanska förhållanden. Det hade varit upplysande med ett svenskt efterord eller liknande som kunde göra jämförelsen, för frågan som sitter i halsgropen hela läsningen är förstås ”Men så här illa kan det väl inte vara i Sverige?” USA är visserligen föregångslandet och den svenska kulturen beskrivs ofta som den mest amerikaniserade. Det hälsovådliga och fasta grepp som den amerikanska livsmedelsindustrins lobbyister tycks ha myndigheter och organisationer i, minner också en hel del om fiskenäringens EU-lobbyister i en annan bok om en ohållbar matindustri, Isabella Lövins Tyst hav.

Det vi enligt Pollan måste hitta tillbaka till är en helhetskänsla, en helhetsförståelse av maten. Detta oändligt komplicerade system där forskarna fortfarande saknar fullgoda förklaringar till exakt varför vi mår bra eller dåligt av olika livsstilar, måste ses som just hela livsstilar, som ekologiska och kulturella sammanhang. Traditionella matkulturer ger en mängd olika svar på hur man kan leva och må bra. Den västerländska eller amerikanska kulturen med sin storskaliga produktion av intill oigenkännlighet bearbetade livsmedel är inte ett av de svaren.

Det finns ingenting dogmatiskt eller ens särskilt besvärande över Pollans resonemang. Han uppehåller sig sällan heller vid enskilda produkter och ämnen, som exempelvis svenske Mats-Eric Nilssons storsäljare Den hemlige kocken, som kom ut i samma veva. Istället tar Pollan ett lättillgängligt helhetsgrepp om västerländsk matideologi, dominerad av ”nutritionismens” föreställning om isolerbara näringsämnens positiva och negativa egenskaper, varför den inte fungerar och hur man kan tänka istället. Pollan argumenterar helt enkelt för att vi återtar själva vår förståelse kring maten. Han får det att låta riktigt spännande och roligt också.

Similar Posts:

• Varför ser vi inte maten för alla proteiner?
• Mat som kultur
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Gifterna i badrumsskåpet

I Badskumt. Gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg granskar journalisten Katarina Johansson vad hygien- och skönhetsprodukterna vi använder egentligen innehåller och hur det kan tänkas påverka oss och vår miljö. Det är långt ifrån någon vacker syn.

I Sverige vill vi kanske gärna tro att det finns någon insatt myndighet som ser till att produkterna vi använder inte utsätter oss för onödiga risker. Att möjligheten att bli stämda på fantasisummor får internationella bolag att hålla sig något sånär på mattan. Det verkar uppenbart ganska naivt.

Johansson ger snarare bilden av att just hygien- och skönhetsprodukter är ett ovanligt eftersatt område, ett område som möjligen aldrig tagits riktigt på allvar. Så innehåller till exempel mjällschampo ofta ett ämne som är förbjudet i målarfärg och vanligt lusschampo innehåller nervgifter som är förbjudna både i skogsbruket och vid skadedjursbekämpning inomhus.

Ofta är förstås forskningsläget oklart. Olika ämnen misstänkt vara cancerframkallande, ge genförändringar eller försämrad reproduktion. Dessutom är ”cocktaileffekten” av alla ämnen vi utsätts för svår att förutse. Solskyddskrämer tycks lika gärna kunna ge cancer som skydda mot det (antingen indirekt genom att de tar bort symptomen på att vi faktiskt bränner oss, eller direkt genom kemikalierna de innehåller). En hel del av de 110 ton hygien- och skönhetsprodukter som vi svenskar använder varje dag (!) hamnar ju dessutom i vatten, djur och natur så småningom.

Allt det här låter säkert deprimerande och det är det förstås på många sätt. Ändå lyckas Katarina Johansson på något mystiskt vis hålla en positiv grundton. Badskumt är lättbegriplig och lättläst, i tonen ofta mer som en tidskift än som en fackbok. Den är full av konkreta tips och känslan av att det går att ifrågasätta och påverka, åtminstone i det lilla.

En nyckel är naturligtvis att vi borde använda mindre av de här produkterna, men också att det faktiskt finns alternativ. Vi måste bara tänka om en smula. Till exempel menar Johansson att vi borde tänka på hygien- och skönhetsprodukter som färskvaror. Att en hudlotion som blivit stående ett decennium fortfarande luktar som den ska – Mats-Eric Nilsson påpekade ju något liknande om mat i Den hemlige kocken – är till exempel inte rimligt. Konserveringsmedel och ämnen som bara har till uppgift att få produkterna att kännas, lukta, löddra och i allmänhet uppföra sig som vi vant oss vid att de här produkterna ska, är en del av problemet.

Det blir mycket ”välj själv vad du tycker känns bra” och ”tänk själv” och det är förstås viktigt. Men hur ofta orkar man egentligen det? Vore det inte bättre om vi kunde komma överens om lagar och regler som höll cancerframkallande, genförändrande och fertilitetsstörande ämnen borta från vår och våra barns hud (och mat och leksaker och kläder och … ja, ni fattar)? Vore det inte rimligt om vi också kunde agera kollektivt för vårt kollektiva intresse av att slippa förgifta oss själva och jorden? Johansson skriver en del om EU:s ganska tandlösa lagstiftning på området och hur den är resultatet av producenternas massiva lobbying i Bryssel. Här behövs väl motkrafter?

Inte desto mindre lyckas Johansson just sätta igång tankar, få mig att ifrågasätta. Vad behöver jag verkligen av allt det där i badrumsskåpet? Och inte minst: hur kan det finnas så många företag som tjänar grova pengar på att utsätta oss för ofta helt onödiga risker?

Jag förmodar att det sista kanske är en fråga som besvarar sig själv.

Similar Posts:

• Ekologisk lyx och flärd
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vad är egentligen mat?
• Allt är inte guld som glimmar …

Gulla lär sig av den kloke Dal-Pelle – en finurlig och utsatt liten gubbe som för tankarna till Åke Mokvists reportageböcker De ovanliga – att dryga ut den fattiga torparkosten med vad skogen har att erbjuda. Jag blir sugen på att testa saker – jag är romantisk på det sättet – men nu är det ju vinter. På vintern gör familjen på Kulla te av barr, det enda gröna som finns att få. Jag funderar över hur mycket avgaser och sådant det kan tänkas finnas på barr nuförtiden och stannar där. Ser istället Cranford, teveserien efter Elisabeth Gaskells roman, där de lustfyllt suger ut saften ur de exklusiva apelsinerna genom ett litet hål i skalet. Och konstaterar att så bör man nog inte heller göra nu, de är väl väldigt besprutade?

Mat och miljö är förstås nära sammanlänkade. För att inte tala om sociala orättvisor. Det som gör Kulla Gulla-böckerna så romantiska även på den punkten är att deras värld är så liten. Ta av herrgårdens rika förråd och förbättra livsvillkoren för resten av världen. Det verkar så enkelt och konkret.

Men om miljön legat högt på dagordningen under året som gått så tycks mat vara trenden vi bara sett början på. Heta pocketböcker just nu är bland annat Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken och Isabella Lövins Tyst hav, en faktiskt rafflande bok om utfiskningen. Att döma av förlagens vårkataloger kommer de snart att få sällskap.

Och utan att på något sätt förringa matfrågan så tror jag nog att den är en fråga som passar ett individualistiskt samhälle bättre. Eget ansvar. En smula konsumentmakt. Det kräver inte lika självklart kollektivt agerande, åtminstone inte som det normalt formuleras. ”Du är vad du äter”. Inte ”vi”.

Miljön är också lite för ängsligt abstrakt. Det är för mycket dystopi, för mycket fantasy. Stora, hotfulla krafter är i omlopp och det är lätt att förtvivla. Det är liksom Sagan om ringen och vi känner oss snarare som någon perifer medelhobbit som rådvill försöker trösta sig med en tredje frukost, än som den världens öde hänger på. Lättare då att fundera över vad den där frukosten egentligen innehåller.

Similar Posts:

• En flickbokshjältinnas återupprättelse
• Askungesagans sista akt
• Klasskamp på Höje
• Familjeidyllen innan prärien
• Vad är egentligen mat?

I boken reflekteras över de flesta råvarugrupper, med betoning på bröd och charkuteri. Här ter sig svängrummet för producenterna stort för i princip allt utom att leverera den äkta varan. Kan man baka brödet med något mindre mjöl, lyckas få smörgåspåläggets köttmassa att binda mer och mer vatten utan att det märks, så betyder det på sikt vinningar i de stora fabriksleden via butik till konsument. Till trots etiketteras varan som både genuin och äkta, "hembakat med kärlek" eller "rökt precis som på farfars tid".

Hur går det egentligen till i vårt tidevarv av storskalighet, pressade priser och tidsbrist? frågar sig författaren. Stämmer påståendena från producenterna? Nilsson drar sig inte för att kontakta desamma. Den hemlige kocken får oftast inte mycket till svar – hans frågor hänvisas mest vidare. Dock ger boken exempel på några resultat i rätt riktning efter författarens murvelverksamhet i livsmedelsdjungeln.

Kunskapssamhället presenterar sig – eller i värsta fall inte, för med etikettens tillägg av en lite mer finstilt text och en innehållsförteckning med smått obegripliga benämningar som "smakförstärkare" och "aromämnen", så bör man som kund inte bara ta sig tid, utan också ha lite livsmedelskunskap. I brist på det – var lugn. "Den hemlige kocken" både bildar och guidar dig! Och på köpet ges läsaren en inblick i den tyska renhetslagens uppkomst vad gäller öl. Faktum är att denna lag röjde många oseriösa bryggare ur vägen, som visade sig visserligen "ren malt i påsen", men knappast kvalitativt, om det ens var malt?

I jakten på lägsta butikspris tummar vi konsumenter lätt på kvaliteten enligt författaren, medvetet som omedvetet, i samverkan av växande bekvämlighet och vår mats mindre tillägnade tid. Livsmedelsindustrin tolkar våra behov och svarar med ett utbud därefter av allsköns livsmedelsförpackningar sannolikt innehållandes ett hundratal ingredienser. "Jag är sen – men inte middagen", var en slogan, tänkt att komma från frun i huset, illustrerad på en konserv medan kylskåpet fortfarande var en ung företeelse. Detta talar sitt tydliga språk om inköpt färdigmat och anad konsumtionstrend.

Den hemlige kocken ger dagens läsare och konsument ett värdefullt livsmedelsperspektiv att reflektera kring, med blick både bakåt i tiden och över nationsgränserna, och hoppas samtidigt att dagens trend med närproducerad, ekologisk och KRAV-märkt mat skall sätta kvalitativa avtryck i vår konsumtion. En säsongsguide samt tillsatsguide gällande livsmedel ges avslutningsvis i boken.

Nilsson ger inte mycket för dagens debatt kring matkvalitet. Där konsumenten i första hand reagerar på prislappen medan politikerna främst reflekterar över produkternas eventuellt motstridiga namn ger Den hemlige kocken genomgående läsaren insikt om att det är vi konsumenter som väljer utvecklingen av det kvalitativa innehållet i det vi lägger på tallriken.

Similar Posts:

• Vad är egentligen mat?
• Gifterna i badrumsskåpet
• Mat som kultur
• Vem vill ha världens öde i en kedja om halsen?
• Anna Livs bokmässa