Om ni ska recensera mej, presentera mig för ett jävla nåt som intresserar mej. Så, sch, lyssna – (TYSTNAD) – ljudet av alla som respekterar dig.

Nu är jag varken journalist eller (pseudo)intellektuell. Men att gå hårt åt Mario Vargas Llosa, en Nobelpristagare – vilken fräckhet! För jag gillar inte En peruansk affär. Inte alls. Går du igång på manligt författat lesbiskt sex kommer inledningen alldeles säkert falla dig på läppen. Istället för att vara upphetsande – vilket jag misstänker är uppsåtet – får jag emellertid upp bilden av en äldre herre som ensam hemma på skrivarkammaren sitter och målar upp de mest avslöjande köttsliga umgängena. Mellan kvinnor. Så kan det vara.

Det kittlade mellan benen, jag hade hjärtat i halsgropen, jag blev alldeles våt. Jag fattar inte hur jag vågade ta din hand och… – Lägga den här, viskade Marisa och trevade, särade på hennes ben och rörde vid hennes venusberg och smekte försiktigt hennes blygdläppar.

Eller lite senare i boken, där kvinnorna från inledningsscenen har en het stund i bastun

- Låt mig kyssa dig där du helst vill, älskling, viskade Marisa i örat på Chabela…Jag vill att du ska njuta, jag vill svälja dina safter, höra dig flämta när det går för dig.

Ibland känns dialogerna närmast overkliga, fadda eller platta. Pratar man verkligen så? Kanske behärskar jag inte kärleksspråket med den där pilska touchen som tycks finnas. Innan det hela är över kommer naturligtvis en trekant, där de inkluderat en man, till stånd. Författaren själv månne?

Nu skall jag inte vara sådan. Det är ju närmast förtal, vilket i och för sig vore passande. Och är det nödvändigt av mig att hänga upp sig vid Llosas ålder? Kanske inte. Men det är för mig den ofrånkomliga reaktionen. Det där med förtal är hur som haver passande då boken vid sidan av svek, pengar, makt, sex och allt det där andra som brukar krävas de mest icke-originella uppslag, osar av det. Boken är i första hand en skärskådan av just förtal och utpressning. Smutsig peruansk skvallerjournalistik – ofta vehiklar i händerna på andra fördolda makter – används för att genom smutskastning eller åtminstone hot därom, likrikta motsträviga och avvikande kändisar och andra offentliga personer. Man får viss insyn i hur lortjournalistik formligen vältrar sig i och sedermera skor sig på människors privata förehavanden. Eller påhittade sådana, och om inte det så åtminstone tillspetsade, vridna och förvridna. Slutprodukten är artiklar som i slutändan förstör människors liv. Det går ju att ställa sig frågan hur mycket offentliga människor skall utstå.

Handlingen är enkel. En peruansk stormförmögen kapitalist får sitt liv upp-och-nedvänt när bilder av en sexorgie han deltagit i publiceras i en tidigare oansenlig tidskrift. Mina sympatier för honom växer ungefär lika långsamt som mitt eget sparkapital. Privatlivet blir lite bångstyrigt och han är naturligtvis jätteångerfull över vad som skett. Berättelsen utvecklas snart till att man anar att större krafter är involverade. Vem tjänar på att han offentligt tappar ansiktet? Några inslagna plyten senare börjar det hela nystas upp. Det går fort mot slutet, varken korrekturläsningen eller handlingen hänger riktigt med. Och innan sista punkten är satt, går det att skönja att uppföljaren som inte kommer antagligen hade inletts med en fyrkant. Ja, visst borde jag angripa mig själv för brukandet av det enkla handgreppet med att inleda recensionen med gudi obehagliga citat. Sex säljer. Och säljs, tyvärr.

Jag antar att boken går att läsa på åtminstone två sätt: 1) Som ett gubbsnuskalster eller 2) som ett gubbsnuskalster som åtminstone är en ironisering, satir eller metareflektion över ett verkligt medialt och politiskt tillstånd i ett då- och nutida Peru. Genom att sluta upp i ledet, vilket såklart inte får vara för rakt, går det samtidigt att ställa sig utanför detsamma. För mig känns det dock alltför banalt att använda närgångna sexscener, som inte driver handlingen framåt det minsta, för att markera sin ståndpunkt. PST/Q får med några passande rader avsluta:

Jag får nog hålla käft för att inte bli klandrad, säga inget om andra. Så innan du bandar, tänk på att inget jag säger är sant och ändå tolkar du mina tankar som om du vore klärvoajant. Samt mina meningar vänds, tänds, svängs, känns annorlunda. Slängs, bänds, används i annat syfte i en annan runda. Samma dumma skit – det du skrev var inte sant, nej.

Similar Posts:

• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Latinamerika på svenska
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Så otrolig att den kanske är sann?
• En gubbes mjölkiga fantasier?

Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

Gå handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I Gå tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i Gå, och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Similar Posts:

• Ett stycke koncentrerat liv
• Språket blir en barriär
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Klassikervecka: Lidande och leda
• He not busy dying is busy being born

2. Rum för poesi
Rum för poesi är bokmässans vattenhål för återhämtning. Helt ljudisolerat och svalt och med sköna stolar där man bara kan luta sig tillbaka och lyssna. Förmodligen är det här också den mest tacksamma platsen på mässan att läsa ur sin bok på.

3. Dagensbok-redaktionen
Alla andra har redan nämnt det. MEN att åka på bokmässa är också att åka på bokkollo, är att skapa relationer, komma varandra lite närmare, äta frukost tillsammans i ett blommigt kök, sova i samma soffa etc etc. Det är fint att ha en redaktion att hänga med, helt enkelt.

4. Mats & Sara-intervjun
Under en timme fick jag och Emelie träffa Sveriges just nu mest omtalade ungdomsboksförfattare Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit landets mest omtalade ungdomsbok: Cirkeln. Det blev ett samtal som fördjupade, förklarade och även avslöjade lite (om än bara lite) om Cirkelns uppföljare.

5. Att få se livs levande nobelpristagare
Det ska erkännas att jag varken läst Herta Müller eller Mario Vargas Llosa. Ändå var det stort att få se dessa livs levande nobelpristagare i verkligheten. Att de sen dolde sig bakom en vägg av moln gjorde inte saken sämre.

6. Alla snygga och finurliga montrar
Det märks att det är kreativa människor som har montrar på bokmässan. Här finns inte bara böcker utan också enhörningar, fjärilar, blommiga bokbussar, kylskåpsmagneter och småprylar i oändlighet.

7. Seminarium: Sveriges hemlösa barn med Åsa Anderberg Strollo och Anna Bonnier I Hoppas har Åsa Anderberg Strollo skrivit en socialrealistisk och hyperaktuell ungdomsroman som tar de bortglömda barnen och ungdomarna på allvar. Under de 20 minuter som seminariet varade lyckades hon och Anna Bonnier från Stockholms Stadsmission både förklara varför den här typen av böcker behövs och vilken roll ideella organisationer kan spela för unga människor.

8. Bang & Ottar-festen + Elin Grelsson
Bang och Ottar-festen hölls på Yaki-Da. Yaki-Da är ett stort gammalt hus med tusentals rum och i ett av dem spelade Elin Grelsson skivor. I ett annat spelade Johanna Koljonen och i en restaurang längst upp satt en fantastisk pianokvinna och spelade en cover på Hallelujah. På väggarna satt fastklistrade bord och nakna Mona-Lisor. Ni förstår att vi vill ha ett sånt här ställe i Stockholm va?

9. Den arabiska maten
Forma Books bjöd på en storslagen sittning med bästa arabiska maten! Det tackar vi för.

10.Anna Hallberg/UKON
Jag missade det efterlängtade seminariet 00-talets lyrik, men fick istället se fina poeterna Anna Hallberg och UKON läsa från litteraturscenen mitt på mässgolvet. Om det bara hade varit lite, lite tystare runt omkring hade allt varit perfekt.

Similar Posts:

• Torsdagen på bokmässan
• Emelies 10 i topp på bokmässan
• Lördag på bokmässan
• Vecka 39 på dagensbok.com: Efter bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Årets nobelpristagare i litteratur är den peruanske författaren Mario Vargas Llosa.

Vargas Llosa får priset ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.

På dagensbok.com läste Andrea Berge Llosas Den stygga flickans rackartyg för några år sedan. Hon var dock måttligt imponerad. Hennes recension av romanen hittar du här.

Tidigare recensioner av nobelprisböcker har vi samlat på vår specialsida Nobelpriset i litteratur.

Similar Posts:

• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Nobelpriset i litteratur 2011
• Latinamerika på svenska
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom

Ricardo, berättarjaget, träffade Lily, som hon kallade sig då, redan under tonårstiden i deras hemland Peru. Förälskelsen drabbade honom med full kraft, men hans uppvaktning blev ganska lojt besvarad. På de mest osannolika sätt kommer deras vägar sedan att korsas på olika platser i världen. Vi får följa dem genom årtionden. Två saker förändras inte: Ricardo kan inte sluta drömma om att leva tillsammans med den stygga flickan och hon byter identitet lika lätt som andra byter kläder. Hon går inte att fånga och kanske är det just detta ouppnåeliga som är en del av hennes dragningskraft?

Berättaren förlorar sig ganska ofta i detaljer, lite som när någon vill berätta exakt hur det var och blir alltför omständlig, det kan upplevas som ett otydligt fokus – vad vill han egentligen zooma in?

Ricardos liv är ganska statiskt, han går i hög grad upp i sitt arbete. Vad är det i mötet med den stygga flickan som är så fantastiskt att inget annat kan mäta sig med det? Det får vi aldrig riktigt nyckeln till. Det är mycket fokus på det yttre, hur ung och fräsch hon ser ut till exempel. Rollspelet dem emellan är hela tiden hårddraget. En som tillber och en som nonchalerar. En som öser ur sig komplimanger och en som är reserverad. En som vill hålla kvar och en som ständigt vill vidare.

Vad är det som ger osannolika sammanträffanden trovärdighet? Visst kan både livet och berättandet vara överraskande magiskt, men jag upplever aldrig att den stygga flickan träder fram som en tydlig karaktär, på något sätt framstår hon mer som en sexuell fantasi. När repliker som "Du håller på att lära dig behandla kvinnor, Ricardito" yttras när han behandlat henne hårdhänt, uppstår en glidande koppling mellan våld och sex. Ett recept som känns igen, hur kvinnor sägs lockas mest av de farliga männen. Den stygga flickan må vara okonventionell i sitt mönster av ständiga uppbrott, men som sexuellt objekt framstår hennes tilldelade roll som traditionell, på gränsen till stereotyp.

Berättelsen tar sin början i Peru och landar på så vitt skilda platser som Paris, London, Tokyo och Barcelona. Det blir en pratsam återblick på hur tidsandan färgade dessa platser, i stora svepande drag. Som läsare betraktar jag händelseförloppet på distans, jag dras aldrig riktigt in i berättelsen.

Similar Posts:

• Nobelpriset 2010
• Sexistisk och andefattig
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Inte bara svart och vitt
• Om ensamhet och livsvilja

Ibland kan det vara svårt att veta var man ska börja. Här finns nu en underbar översikt över den latinamerikanska litteratur som finns översatt till svenska. Romanförfattare samsas med poeter från hela kontinenten på dryga 200 sidor.

Här finns alla kända – och en lång rad mindre kända – författare med. Eva Stenvång ger en kort introduktion till respektive författare, och därtill också en kort recension av de verk som finns översatta. Översiktligt och lättillgängligt är det en bra guide till en hel världsdels litterära kulturarv.

För den snåle, eller IT-freaken, finns förstås det hela tillgängligt online på www.macondo.nu. Efter lite omarbetningar finns hela kalaset på hemsidan – även om det i min mening är mer bekvämt att ha det i bokform. Nu väntar jag bara på uppföljarna om afrikanska, asiatisk och mellanöstern-litteratur …

Similar Posts:

• Att tänka på en björn…
• Känslofyrverkeri från Chile
• Poètes maudits
• Varmhjärtad skildring av Latinamerika
• Det skrivna ordets laissez faire