Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle

I den första romanen, Djuraffär, möter vi en man som verkar leva sitt liv renons på mänsklig kontakt, förutom de få gånger någon kund irrar sig in i hans butik för att köpa torrfoder eller titta på kaninerna. När han upptäcker en överspikad lucka i golvet i affären och hittar ett gammalt förråd förändras hans liv. I förrådet finns två små glaskuber som innehåller varsin människoliknande varelse. Mannen blir besatt av att ta hand om dem och försöka få någon sorts kontakt med dem.

Roman nummer två heter Monstranser (vilket är ett föremål som används för att förvara det heliga nattvardsbrödet i under främst katolska mässor). Här finns flera historier – en man bygger en helgonbild i sitt garage, en mormor försöker förstå sig på sin dotterson, en gammal man sitter ensam och väntar på döden. Gemensamt här är språkets otillräcklighet för att nå fram till andra människor: det vardagliga samtalets ytlighet, den otåliga irritationen när någon inte lyssnar, viljan att kommunicera en inre upplevelse som man inte ens själv förstår sig på.

Det finns alltså likheter mellan berättelserna. Det är samma klaustrofobiska känsla som talar ur dem, samma hopplösa ensamhet. Försoning med den ensamheten tycks vara enda sättet att nå någon form av harmoni. Den del av omvärlden som man faktiskt kan nå fram till begränsar sig till den egna kroppen, som också den skildras som oförståelig men i alla fall ytterst påtaglig, ofta svullen, svag, grotesk och sårad. I båda dessa avseenden liknar Djuraffär också Marie Norins förra roman Kupa. Där fanns också både den sårade kroppsligheten och den språkliga oförmågan. Den boken var bättre, kanske för att den trots allt var längre, för att gåtfullheten var mer fullgången. I Djuraffär blir berättelserna ibland stillastående, det dröjer innan man dras in i det tillstånd de strävar mot. Men när man väl kommer dit är det starkt även denna gång. Man blir förundrad, oroad och fascinerad.

Similar Posts:

• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Instängd i världen
• I bibliotekets dolda vrår
• Bridge over Troubled Water
• Pics and it didn’t happen

Det gör också hela diktsamlingen. Diktjaget söker i minnet och i familjealbumen efter sin förlorade far, sin barndom och efter sig själv. En annan saknad, en gåtfull förlust större än ett hål trycker undan orden. Eller: orden är hål i pappret, som Norin skriver. Som när man går över bron för att nå andra sidan och kommer allt längre ifrån fastlandet.

Marie Norins poesi är på många vis gåtfull, spikrak och enkel, men oroande djup. Språket är realistiskt jordnära med en magisk dimension. Hon har en detaljskärpa få förunnat, men inuti plastpåsen från Epa och mellan de finaste lampskärmsfransar döljer sig någonting. Någonting outtalat. Någonting som kanske inte bör sägas.

Norin beskriver det som att öppna en sovsäck och i den finna en människa inuti en annan sovsäck, i oändlighet som ryska dockor. Gåtfullheten kan bli irriterande ibland, en tvingande lust att sortera och bringa ordning dikten gör sig till känna. Lösningen till alla band, allt som inte sägs blir något förvirrande. Vem är det egentligen som dött? Vad är det fadern bygger? Och hur bron blir allt längre, och orden som ska bringa ordning och kartlägga grenar ut sig, växer sig vida.

Diktjaget och fotografierna, hur hon med deras hjälp försöker att skapa en självbild. Men ju större bilden blir, desto suddigare.

En serie självporträtt utförda i olja så tunt/ utskrapad att de går att förväxla med blyerts över en flera/ kvadratmeter stor yta

Marie Norin, kan som många poeter med henne inte hålla sig ifrån att problematisera språket, dess tillkortakommanden och paradoxer. Ibland är det tröttsamt, men hos Norin finns en tro på språket bortom skepticism. Tystnaden är inget eftersträvansvärt. Man måste bege sig ut på bron, hur lång den än är.

Den som har ordet är den som ljuger, vilket jävla skitsnack.

Det är genom att talorganen som broar byggs. Som titeln på Norins tidigare diktsamling säger: "Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet".

Similar Posts:

• I bibliotekets dolda vrår
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Mänsklig kontakt sökes
• Pics and it didn’t happen
• Instängd i världen

Beskrivningar av rum.
Annat beskrivbart.
I husen mittemot är fönsterna mycket små.
Alla här har små händer.
När du kommer hem ska vi äta, sova.
Det finns ingenting att vara rädd för.

I slutet av "Världsrekord utanför Madrid" finns denna dikt: en finstämd bild av modern och barnet strax efter födseln. BB-barnens minimala lemmar, den enkla rutinen av nödvändiga behov, viljan att värna. "Det finns ingenting att vara rädd för", säger Marie Norin till barnet, men samtidigt till mig som läsare. Hennes dikt är mjuk och trygg utan att bli oförarglig.

Jag försöker ofta finna två allittererande ord som kan beskriva en bok, en människa, en dag. Världsrekord utanför Madrid beskrivs nog bäst med ordparet "enkelt egensinnig". Jag står på biblioteket den andra februari, plockar upp boken, vet att jag har hört dess namn förut, minns inte att Marie Norin är en författare jag försökt läsa men tröttnat på. Jag slår upp några sidor, läser, är först likgiltig men något väcker vilja och boken får följa med mig hem på en kopp te. Och när vi sitter där i en skön fåtölj, dricker te och kommunicerar, vill jag hela tiden läsa vidare. Marie Norin pockar på uppmärksamheten, jag lägger visserligen bort hennes diktsamling men tar strax upp den igen. Orden kliar lågmält. Jag ler ofta, skrattar till ibland – och tjusas.

Tog 4:an ut till Saltholmen. På kajen fick jag för mig att vinden blev så kraftig att den lyfte mig rakt upp. Jag kunde se mig själv försvinna. När jag kom hem försökte jag rita det. Det blev bara brunt.

Det här är egentligen dikter som bara angår Marie Norin själv. Hon berättar inget sensationellt – skriver en minnesdagbok över saker hon hört och fakta hon snappat upp, delar med sig av iakttagelser om mänskligheten, radar upp antalet lägenheter hon bott i, beskriver bokhyllans innehåll, påminner sig själv om att hon borde ringa Lena. Trots att, eller kanske just för att Norin inte beskriver något annat än en vanlig vardag blir det mycket intressant. Här finns inte metaforer eller effekter – inget effektsökeri. Bara det enklast möjliga, men ändå en kommunikation. Författarinnan lägger fram lakoniska iakttagelser och säger: läs om du har lust. Hon är så obekymrad, så litet mån om min uppmärksamhet att hon genast får den.

Marie Norin arbetar med grepp som inte är grepp. Hon har en stil som känns ärlig, lockande och mycket, mycket fräsch.

Sidan 37:

Långt senare blir bilderna tydliga, betydelserna: en människas sätt
att gå genom rum, minnet av hur någon böjde sig framåt,
oftast i det uteblivna.

Jag tänker på brev ingen skriver.

Dikten är ett brev till mig. Jag måste skriva ner den för bevaring: jag kommer antagligen aldrig att i efterhand förstå varför just denna dikt behövde bevaras – men den talade till mig. Den var något särskilt, just i läsningens stund, när jag trodde mig ha tröttnat på lyrik och inte har något att göra – förutom att läsa och därmed följa med Marie Norin på utflykter till barnavårdscentralen och naturhistoriska museet.

Självklara ord, vanliga enkla vardagsord.

Tisdag. Loja simtag.

Jag läser, ler och tänker: bättre än så kan det faktiskt inte bli.

Similar Posts:

• Bridge over Troubled Water
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Mänsklig kontakt sökes
• Pics and it didn’t happen
• Instängd i världen

Långsamt sjunker berättaren, och berättelsen, allt djupare ner i osäkerhet, irritation och avskurenhet. Det är fuktigt och varmt redan när boken börjar, snart regnar det också så tätt att man inte längre kan gå två meter utanför huset utan att bli vilse. Berättaren hör konstiga röster i sitt rum – kommer de från en radio någonstans? Hans ankel svullnar, hans sår på benet blir inflammerat. Och hans försök att kommunicera blir konstant missförstådda. Tillvaron börjar alltmer likna ett klaustrofobiskt fängelse, där misstänksamheten och besattheten vid småsaker blir allt större.

Allt detta skildras på en sparsmakad men exakt prosa, där småsaker får stor vikt. Berättaren lägger märke till skiftningar i ansiktsuttryck, han registrerar noggrant varje kroppsrörelse både hos sig själv och de han delar huset med. Kroppen är extremt närvarande i berättelsen: stickningar i skinnet, ögonens blodbristande vitor, såren och det gradvisa förfall som matchas av den minskade kontroll berättaren har över sin situation i allmänhet. Tiden står stilla redan från början, eftersom berättarens klocka symboliskt nog går sönder redan i bokens andra mening. Och snart vet man heller inte vilka sinnesförnimmelser som går att lita på, hur är tillvaron egentligen beskaffad? Slutligen är det inte bara yttervärlden, utan också kroppen som är det där fängelset. Distansen till yttervärlden kan inte överbryggas, inget av de verktyg man har till förfogande – rösten, synen, kroppsdelarna – är tillräckligt.

Det är till synes lättläst, för språket är motståndslöst och noggrant välskrivet, satserna klara och genomskinliga. Men stämningen (suggestiv), handlingen (händelsefattig) och budskapet (oroande svårtolkat) lämnar en ingen ro. När man är inne i berättelsen är det svårt att se att den också är väldigt rolig, det absurda och paranoida i hela händelseförloppet framstår först i efterhand, när man själv inte längre är oroad på samma sätt som berättaren. "Kupa" är en liten bok, 95 sidor som går fort att läsa. Det den lämnar efter sig är mycket större.

Similar Posts:

• Mänsklig kontakt sökes
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Bridge over Troubled Water
• I bibliotekets dolda vrår
• Pics and it didn’t happen

14 juni. Ett öronbedövande fågeltjatter. När barnet till slut sover i vagnen går jag rätt in i skogen. Jag tänker på dig. I morse fick jag för mig att du redan har gått mig förlorad. Att du redan har gått mig förlorad

Det som egentligen finns i denna diktsamling finns i raderna ovan, men jag finner ändå resten absolut nödvändig att läsa. Annars vore det inte en diktsamling värd namnet och det är det sannerligen. Raderna ovan återberättar bara "historien" i diktsamlingen och den kan jag likväl vara förutan.

Det finns här ett datum, en ingrediens, diktsamlingen är liksom ett stycke liv indelat i datum som en dagbok. Men inte kronologisk som en kalender utan mer som poesinedslag, återkomster med pauser. Jag vet inte om det tidsmässigt är samma år som ältas, men det är en tanke jag har. Säkert är att samma tema utvecklas och återfinns i delarna:

17 April – 3 December, 26 Maj -14 Juni, 20 september-1 December, 4 December- 9 Februari 4 December (D.G) (D.G vad betyder det?)

Det finns ett jag och ett du, en gemenskap som försvinner igenom diktsamlingen. Detta förebådas i denna dikt, vi får inte uppleva någon direkt samvaro dock, det är mera jagets reflekterande, jaget provar orden i frånvaro av duet och vi upplever endast samvaron som fanns genom beskrivningen av hur den försvinner.

Dikterna är rättframma som anteckningar från ett bussfönster eller ett flanerande i stans parker. Enkla att ta till sig, inte på gränsen till patetik som är poetik som den är för många, t.ex. Malmöpoeten Kristian Lundberg, utan det är istället på gränsen till det banala. Det är ändå mycket dikt men utan dom där supersubstantiven, de laddade platserna, det laddade poetjaget. Det är något annat. Vi slipper all slags prål eller diktarjargong. Så den självklara bilden av duets ansikte som återkommer i diktsamlingen för att upplösas hänför mig:

Men jag kan inte se dig längre. Bilden har nästan upplösts nu. Detta är det paradoxala. Att du snart inte längre finns som tydlig bild, inte ditt
ansikte, också det ansikte jag burit i händerna, minnet av formen av ditt ansikte. Nu, snart, är mina händer bara dessa två händer, inget mer.

Det är direkt, självklart och vackert. Det är rent som en järnbalk och inte snårigt som en romantikers naturskog. Jag är imponerad.

Detta står i bjärt kontrast till titeln, en tungvrickare och skalljobbare. Den känns som en ironisk kommentar till svårförstålig eller snarare snårig poesi, men samtidigt väcker den uppmärksamhet att läsa diktsamlingen. Jag vill få reda på varför denna titel. Kanske bara för att man ska få fördomar, att nu kommer något som är svårt och konstigt och så blir motståndet minimalt när det inte blir så när diktsamlingen läses.

Eller är det kanske bara retorik, en språklig förlust i titeln; en snygg skalljobbare och tungvrickare: Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet.

Similar Posts:

• Bridge over Troubled Water
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• I bibliotekets dolda vrår
• Dikt som måste skrivas
• De döda måste rymmas