Här finns en inledning, ett brott och en huvudperson som ger sig på att lösa brottet. Eller kanske inte riktigt lösa utan snarare gräva fram storyn bakom brottet då huvudpersonen, Meijtens, är frilansjournalist med ett tillfälligt vikariat vilket kräver att han måste visa framfötterna. Brottet har kopplingar till historien, till personer som i sin ungdom var politiska idealister men som nu lämnat idealismen bakom sig och istället gjort politiska karriärer. Här finns som ni ser ett upplägg som inte är helt unikt, vill man hårddra det kan man kanske säga att det är ganska typiskt.

Men, och det finns ett stort men: det som skiljer denna debutant från så många av hans kollegor är vägen till lösningen. För vägen går lugnt och sakta framåt och är praktiskt taget helt befriad från actionscener eller våldsinslag utan bygger nästan uteslutande på resonemang och frågeställningar. Detta kan te sig trist, men Mannen från Albanien är allt annat än det. För även om boken kan jämföras med en oxkärra bredvidJens Lapidus trimmade BMW eller Stieg Larssons Ferrari Testarossa så håller den läsaren fast från första till sista sidan. Vissa historier kanske kräver en James Bond i huvudrollen för att engagera läsaren men andra historier klarar sig utmärkt med en halvslackande bohemjournalist som extraknäcker som taxichaffis. Och de som klarar sig med den senare varianten gör ju det just för att historien är bärande i sig själv.

Romanen utspelas i Stockholm 1990, just när den gamla världsordningen är i förändring, men har samtidigt kopplingar till just den ordningen. Spioner, Sovjetunionen och kallt krig utgör en bakgrundsmatta även om historien som sådan ligger i dessa händelsers svenska bakvatten. Att handlingen ligger tjugo år tillbaka i tiden har även det några mer praktiska moment som gör att tempot sänks lite. Det är ju flera år före internet och mobiltelefoner så saker och ting tar lite längre tid, inte minst inom journalistiken. All information finns inte en Google-sökning bort och när man väl snappat upp något viktigt måste man först hitta en telefonkiosk och dessutom hålla tummarna för att mottagaren är antingen hemma eller på jobbet. Har man som läsare passerat 30-årsdagen kommer man ihåg dessa hinder (som givetvis inte upplevdes så då) och är man yngre kanske man finner det hela en smula exotiskt? Romanen som sådan är dock inte uppbyggd kring någon slags nostalgi utan har väl hamnat där just för att historiska brytpunkter ger intressanta upplägg.

Montelius har en berättarstil som fungerar mycket bra till hans historia. Den är väldigt dialogbunden, och sammanhangen klargörs genom huvudpersonens diskussioner med antingen sin kollega Natalie, en grävande journalist som gjort sig ett namn genom den då helt nya kommersiella tv:n, eller med sin gamle universitetslärare Jakub. De svenska sextio- och sjuttotalsradikala politiska miljöer som utgör grunden till historien beskrivs mycket bra och riktigt intressant blir det när dessa gamla radikaler konfronteras. Vissa håller benhårt fast vid gamla dogmer medan andra försöker distansera sig. Även det är ju ganska tidstypiskt för åren efter Berlinmurens fall.

Montelius serverar alltså en välskriven deckare, med en väl underbyggd historia och med ett tempo som förvisso aldrig accelererar över 50 km/h men som ändå håller läsaren i ett fast grepp. Därför tar också författaren en välförtjänt plats i den inte alltid så exklusiva skaran av svenska deckarförfattare och jag skulle inte alls ha något emot att återta kontakten med journalisten Meijtens i framtiden.

Similar Posts:

• Nytt år på dagensbok.com
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Svensk deckare som inte tar ställning
• Kallt krig i det varma vårvädret
• En fundamentalist blir till: steg för steg

Den här veckan startar vi upp med Mircea Cartarescus Dagböcker från 1994 till 2003, som Bonniers ny ger ut i svensk översättning i sin Panache-serie. Richard skriver:

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna (…) Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Imorgon skriver Björn om Serhij Zjadans Anarchy In The UKR – en uppväxtskildring från ett land som inte finns. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkanismen. Vad nu det är för en ism.

Senare i veckan blir det deckardebut i form av Magnus Montelius Mannen från Albanien tillsammans med Magnus Utviks självbiografi Med Stalin som gud. Båda kretsar kring politiska kopplingar mellan Sverige och Albanien under det kalla kriget.

Jag har rivstartat årets läsning och håller på med inte mindre än tre böcker just nu: Ulrika Kärnborgs Vad är litteratur?, som Kettil skrev om i vår skrivarspecial. Tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa; Elsas hemlighet som vår gäst Anna Winberg kommer att recensera här på dagensbok.com senare i januari. Och så Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna.

Vad läser ni just nu?

Similar Posts:

• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Fascinerande dagböcker
• Vecka 21 på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg