Ungefär så lösryckta fakta består boken av – någon eller några meningar per djur – och väldigt ofta väcker de fler frågor än de besvarar. Till viss del är det nog bra, man får lust att lära sig mer och hitta ytterligare läsning, men ibland är det lite frustrerande. Den som läser högt för ett frågvist barn får nog famnen full med klurigheter, som man förstås kan besvara med ett ”Jag vet faktiskt inte, men det måste vi försöka ta reda på!”

Själv kan jag, så stor jag är, vara en rätt otålig läsare och blir ganska ofta frustrerad. Hur då? Varför då? Jag vill veta mer NU. Varför gråter krokodiler när de äter? Om pandors matsmältningssystem inte är anpassad efter bambu, varför äter de ändå bara det då? Vad är det anpassat till? Vad är det som gör det mer korrekt att säga att zebror är svarta med vita streck än tvärtom? Om isbjörnar inte egentligen är vita, utan har genomskinlig päls som reflekterar den vita snön, skulle de då se gröna ut på en gräsmatta? Och hur kan man se pingvinbajs från rymden?

Det är svårt att inte jämföra lite grann med Lotta Sjöbergs faktabilderböcker om respektive is, ägg och hjärtat. Där finns ett sammanhängande tema som belyses från massor av olika håll, men det finns alltid ett sammanhang att sätta in kunskaperna i, de blir liksom inte hängande. Det kan verka som en lite orättvis jämförelse, just eftersom ”djur” är ett så mycket spretigare ämne, men det är också min poäng. Iögonenfallande fakta är roligt, men sen vill jag ha mer.

Även om jag gärna skulle tapetsera ett barnrum, eller kanske vilket rum som helst, med Säfströms bilder har jag alltså en lite mer blandad känsla för texterna. Ibland hade de kunnat vässas en liten smula, för att inte väcka ännu fler frågor, och väldigt ofta hade jag klarat mig utan dessa evinnerliga utropstecken. Ungefär varannan mening slutat med utropstecken i Fantastiska fakta om djur och ja, jag fattar att det är för att de är så fantastiska. Fast kan jag inte få uppleva det själv? Det blir som en sorts påträngande läsanvisning: Förundras, dammit!

Kanske lider jag av något sorts utropsteckenfobi? Jag blir nästan provocerad. Barnsligt motvalls. Nähä, för jag kanske inte känner för att förundras. Det där har jag faktiskt hört förr.

Fast, ja, jag visste till exempel att uttrar håller varandra i handen när de sover för att inte flyta ifrån varandra. Bilden på dem är precis lika underbart söt för det.

Allt är dock inte sockersött, precis. En alternativ underavdelning hade kunnat heta ”Fantastiskt äckliga fakta om djur” – det kanske vore något för en uppföljare? Att myror håller bladlöss som boskap och ”dricker en söt vätska ur deras rumpor!”, till exempel. Eller att havslädersköldpaddor kissar genom munnen, att myggor passar på att kissa när de suger blod från dig eller att flugor ”kräks på sin (din) mat innan de äter den”. Fast det hade man ju kanske hellre sluppit veta?

Similar Posts:

• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Pulserande myller av fakta
• En lysande bok om natten
• I gammelskogen hänger allt samman?
• Uäck!

Jag önskar att det inte behövdes. Att sex bara kunde få vara sex. Med kärlek, utan kärlek – med eller utan partner för den delen – mellan tjejer, mellan killar, mellan tjejer och killar. Bara sex, för att det är skönt eller kul eller lugnande eller vad tusan som helst.

Lite som det framställdes i min 80-talsbarndoms Så blir barn till-böcker i varma färger, fast lite mindre heteronormativt och barncentrerat rationellt (länge trodde jag att mina föräldrar haft sex två gånger, en för mig och en för min bror, fast jag har för all del aldrig sett några tecken som motsäger det heller). Det verkade så oproblematiskt.

Betydligt mer inkluderande är det i Sex med mera, som har ett väl inarbetat intersektionellt och normkritiskt perspektiv (och förklarar vad sådana begrepp innebär också). Att vi är och gillar olika, kan vara lesbiska eller bisexuella, ha blivit omskurna, sitta i rullstol eller ha nedsatt syn eller hörsel eller något annat, finns med som en självklarhet.

Lika självklart finns mångfalden i Lotta Sjöbergs charmerande raka och tydliga illustrationer. Här får man exempel på hur olika vulvor, blygdläppar eller slidkransar (den mytomspunna ”mödomshinnan” som ju inte är en hinna) kan se ut, liksom på olika sex- och onaniställningar, smekningar, hjälpmedel och fantasier. Fint och oproblematiskt – bara att känna sig för och upptäcka vad man gillar.

Men så har vi det här med samhället också. Jävla samhället. Jag vill så gärna att det inte ska behövas, men så måste man ju också förhålla sig till olika föreställningar om tjejer, killar och sex. Till ryktesspridning, traditioner, maktutövning och tvång. Hur sätter man gränser? Vart kan man vända sig om de ändå inte respekteras?

Det är så helvetes deprimerande att vi inte kan erbjuda unga tjejer (eller för den delen killar) schysstare villkor än så här. Fast när det nu är så behöver vi ju sätt att prata om det, och Dahléns sätt är handfast och konkret även här. Det finns förslag och tips som man kan öva på eller gå vidare med. Försöka förändra. Därför blir grundintrycket ändå så uppmuntrande positiv och inspirerande.

Man får trots allt en känsla av att världen går framåt när det ges ut sådana här böcker.

Similar Posts:

• Det är inne att vara hetero
• Om kärlek, sex och respekt – för alla
• Ge igen
• Uthängda
• Pornografin i klassrummet

Det hör till frågorna som ställs i Sara Hanssons seriealbum Torskarnas pride-parad, en vass och inte så lite dråplig uppgörelse med marknadsliberalismen och patriarkatet. Hade inte så mycket i den känts så bekant hade jag tyckt att den var smått revolutionerande.

Det är knepigt, det där. Ja, feministiska, politiska serier har blivit en egen genre. Välförtjänt. Ja, Hanssons blandning av längre och kortare tecknade serier varvade med olika typer av kollage och med broderier för tankarna till bland andra Liv Strömqvist, Nanna Johansson och Lotta Sjöberg. Allesammans är jättebra, så det kan man ju knappast beklaga, egentligen.

Av idéinnehållet i Torskarnas pride-parad är stora delar, bland annat om handeln med kroppar och det där märkliga tabut kring begreppet offer, hämtade från Kajsa Ekis Ekmans briljanta Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Vilket väl också är helt okej – få böcker förtjänar att populariseras och utvecklas i olika former lika mycket som den, tycker jag.

Och Hansson gör det bra. Hon hittar vardagliga, vanliga, helt galna exempel. Som när den nyligen avlidne Kristian Gidlund beskrivs med att han ”var inget offer. Han var en hjälte” – ”Hjälte och offer. Deal with it” – när liberala debattörer påstår att förortsorganiseringen/vänstern/feminsmen gör förortsborna/de arbetslösa/traffickingoffren till offer – ”Man bara: Ser jag ut som Harry Potter? Myllrar det fram en massa hallickar och torskar och styr upp en världsomspännande människohandel bara för att jag SÄGER HÖGT att den existerar?” – eller när tingsrätten frikänner anklagade för en gruppvåldtäkt och konstaterar att offret visserligen är trovärdig när hon säger att hon försökte hålla ihop benen och hindra dem från att föra upp en vinflaska i henne, men att det kan ha uppfattats som bara blyghet.

- Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!

- Ja precis! Det är viktigt att alla får välja själva om dom vill bli gruppvåldtagna med en flaska Castillo de Gredos!

Ärligt talat så är det jävligt skrämmande. Hur hamnade vi i ett politiskt klimat där ”rätten” att välja själv hur våldet man utsätts för KÄNNS, är viktigare än att slippa utsättas för våld in the first place??????????

Hansson är på en gång brutalt träffsäker och tokrolig. Kanske inte på prick varenda sida, en lite uppstramande redigering hade nog albumet tjänat på, men det finns en skön energi även när hon mest bara ångar på. Hennes alter ego i albumet besitter helt enkelt den där orken att bli förbannad, att ta debatten. Att orka skratta åt eländet.

Hade man kunnat ge bort sådan energi i julklapp hade den stått högst upp på i alla fall min önskelista.

Similar Posts:

• Vi vill inte ligga med as, ju
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Att ha en längtan i sig
• Bästiskärlek och Nutellamissbruk – så underbart elvaårig
• Horan och madonnan på marknaden

Efter ett tag tycker jag mig dock skönja något nytt. Ångesten hos Sjöbergs androgyna karaktärer skiljer sig visst lite grann från Nina Hemmingssons storögda svarta flickor. Här yttrar sig ångesten inte bara inåt, utan framför allt utåt. Klimathotet återkommer som anledning att må dåligt. ”Ärade klimatångest”, skriver Sjöberg på ett vykort på en rutig duk bredvid en kaffekopp.

Tack för att du finns, min trogna vän. Du har hållit mig sällskap om nätterna och älskat mig. Tack för att du hållit mig borta från konsumtion, drömrenoveringar, bilar, kött och flyg. JA TÄNK OM ALLA HADE VETT ATT KÄNNA LITE MER ÅNGEST! Då skulle dom må så dåligt att dom inte stod ut med att tömma jorden på resurser och förstöra framtiden för våra barn… Älskade ångest – du är svaret på allt! Lotta.

Genom att blanda tekniker driver Sjöberg med det mesta vi får itutat oss är lösningen på våra problem. ”Idag är det första november!” säger en vinterklädd person, medan en i linne och shorts med armarna kramande kroppen svarar ”Nu tycker jag att du är himla negativ!” I mig skriker å ena sidan en röst i arg protest; nog måste positivt tänkande ibland vara en vettig hjälp? Går det verkligen att gå in i ångesten och begrava sig på det här viset, är inte det bara att dra ner sig själv i onödan? Samtidigt som jag fnissar åt det envisa svartsinnet, som hoppar vidare i sina tvångstankar på de vita strecken på övergångsstället, för att sedan läxa upp personen tvärs över gatan: ”Alltså, vet du, jag räddade just världen! Lite tacksamhet är väl inte så mycket begärt”. Kanske är det dags att inse att nej just det, jag har ju ingen diagnos. Kanske hjälper positivt tänkande för mig, men varför skulle det göra det för alla?

En vanlig tillflyktsort för kvinnor historien igenom har varit syjuntan. Där har det broderats, virkats och stickats, och av detta använder sig Sjöberg påhittigt boken igenom. Bonaderna är förstås inga helgade hem-hyllningar, tvärtom… Min personliga favorit är ”nejonet”. Ett litet lejon som helt enkelt säger ”nej!”. Löjligt enkelt, men det får mig att skratta som ett barn i flera minuter.

Det finns mer och mindre lyckade serier. Serier med klockren poäng, och andra som känns mer som utfyllnad. Utan vidare finess händer det att dörrar slås upp som vi redan sett på vid gavel alltför många gånger.

Ändå är det så oerhört befriande varje gång någon skriver om ångest. Avdramatisering, känslan av igenkänning. Att det är systemet vi utarbetat som är det som inte fungerar, aldrig vi själva. Jag pratade igår med en person från Australien, och fick därigenom synen på svenskar uppdaterad. Det är lätt att bli hemmablind. Till exempel pratar vi oerhört sällan med främlingar. Vilket i en förlängning förstås bidrar till att cementera ensamhet för de som redan hamnat utanför sällskap av en eller annan anledning (skilsmässa, depression, lång arbetslöshet, sjukskrivning). Det är i mångt och mycket vår kultur som gör det svårt för oss. Vi pratar gärna om andra kulturer och deras problem, men hur vore det om vi såg vår egen verklighet? För varje person som skriver om ångest, går in i mörka känslor utan att väja, utan att försköna, kommer vi ett litet steg närmare den självhjälp som faktiskt är sann och inget påhitt av någon överpositiv livscoach. Nämligen att vi alla är delar av samma kött, att vi alla har rätt att må skit ibland. Vi är bara människor.

Och klimatångesten måste väl den sundaste av alla ångestar?

Similar Posts:

• Små delikata ångestpraliner
• Recensionen, ditt as
• ”Vad skönt att allas rätt att få en vinare uppkörd i fittan går före nåt slags kommunistisk totalitär idé om att det per definition är ett övergrepp!”
• Det vidöppna redovisandet
• Hurra för fittans år!