Samtidigt med Lukas återkomst flyttar Anna och Daniel in i den gamla prästgården. Men huset väcker stark oro hos Anna, en oro som inte direkt stillas sedan hon hittar ett nedgrävt järnkors i trädgården. Är det någon som vill dem illa? Vem i sådana fall?

Kristina Ohlssons Sjuka själar är antagligen den mest spännande bok jag läst – eller snarare lyssnat på. Att lägga ifrån sig hörlurarna innebar mer eller mindre panik – vilket jag löste genom att helt enkelt inte sluta lyssna särskilt ofta. Jag lyssnade på den så fort jag kunde, och när jag inte kunde hittade jag på ursäkter för att lyssna ändå. Vaknat klockan 4 på morgonen? Lika bra att lyssna lite. Jobba? Äsch, jag ägnar mig åt de arbetsuppgifter där jag kan lyssna samtidigt! Inget för mig? Bra, då blir det lyssning. Historien är spännande, skickligt berättad och har precis lagom mycket cliffhangers.

TYVÄRR sabbades historian totalt av det genomdåliga slutet. Inte nog med att det var det olyckligaste någonsin – slutet i Romeo och Julia framstår som lyckligt i jämförelse – det saknade dessutom varje uns av trovärdighet. Nästan så att överdrifternas mästare Lars Kepler hade skämts. Det näst intill pinsamma slutet gör att jag tyvärr kan jag inte rekommendera boken. Synd på så rara ärtor.

Similar Posts:

• Spännande deckare med logiska luckor
• Smart gripande nagelbitare
• Välskrivet på välbeprövat tema
• För många intriger på en gång i avslutande del av mordgåta
• Välskriven västkustdeckare

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Vänskap och tokförälskelser
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter

Med det sagt, ja jag tycker om Little Bee i det här formatet, bättre än jag har tyckt om andra ljudböcker. Med ljudet tillräckligt högt uppskruvat så att jag stör grannarna men i alla fall kan diska eller städa samtidigt är det till och med riktigt bra. Dock tror jag att jag hade tyckt bättre om den som läst bok eftersom det ständigt aktiva lyssnandet gör att jag inte riktigt hinner reflektera över det jag hör och det är lättare att stanna upp mitt på en sida än mitt i ett spår, som i det här fallet är uppdelade på cirka fem minuter vardera.

Jag förälskar mig i Little Bee. Hon kallar sig så när hon flyr från Nigeria där hon har bevittnat hemska händelser under oljekrigen och riskerar därmed att dödas själv. Sitt riktiga namn vill hon inte avslöja då det kan ge ledtrådar om vilken stam hon tillhör och vilken del av landet hon kommer ifrån. Vid ett tillfälle när soldaterna riktar sina gevär mot henne och systern påträffas de av Sarah och Andrew som är på semester för att slappna av och reparera sitt äktenskap, efter att Sarah har varit otrogen. Denna otrohetsaffär får också stort utrymme i romanen. I Nigeria knyts deras band samman med Little Bee. Det är också därför som det är hem till dem i Kingston, London som Little Bee tar sin tillflykt efter två år på en brittisk flyktinganläggning.

Det finns enligt Little Bee tre sätt som möjliggör att man får stanna i England. 1, man har sina papper i ordning. 2, man är söt. 3, man kan tala väl. Det är det sistnämnda Little Bee satsar på. Hennes mål är att lära sig drottningens språk, drottning Elisabeth det vill säga.

Little Bee är en roman om att erövra en kultur, om språkets makt och möjligheter. Detta blir extra tydligt när man lyssnar på ljudboksversionen. Malena Laszlo gestaltar Little Bees vänner på flyktingförläggningenn med brytning på uttalet. Little Bee som har bemästrat språket får samma uttal som Sarah och de övriga i boken har, d v s det som skulle vara det kungliga brittiska om boken inte var översatt till svenska. Medvetet eller inte är det i alla fall väldigt snyggt gjort.

Lika mycket som det är en berättelse om makt och språk är det en berättelse om hur vi behandlar varandra. Hur engelsmän behandlar sina invandrare, hur makar behandlar varandra, hur människor behandlar varandra.

Det är en roman med mycket sorg men också mycket glädje. Jag kan tycka att Chris Cleave tar i lite för mycket ibland. För mycket sorg kan ge avsmak för sorg. Dock är det viktiga att komma ihåg, som det påpekas i boken, att för Little Bee och hennes vänner i Nigeria är skräck en sjukdom som inte går över. Vi i västvärlden tar en dos skräck för att påminna oss om att den inte är en del av oss på riktigt.

Similar Posts:

• En flyktingflicka är alltid en flyktingflicka
• Krig och fred
• Ingående skildring av hyckleriets mästare
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Militanta muslimer

Till historien. Tom är en alldeles vanlig kille i Toronto som umgås i ovanliga kretsar. Alla hans vänner är nämligen superhjältar. Han har till och med gift sig med en. Hon heter Perfektionisten och gör allting på ett alldeles perfekt vis såklart. Under bröllopet blir Perfektionisten hypnotiserad av sitt svartsjuka ex, Hypno, att tro att Tom är osynlig. Ingenting han gör kan få henne att se honom. Ett halvår och sexhundra cigaretter senare är hon övertygad om att hon blivit övergiven. När hon kliver ombord på planet till Vancouver vet hon inte att Tom finns intill henne. Innan planet landar måste han få henne att förstå att han är där. Annars kommer han att förlora henne för alltid.

Så ser grundhistorien ut, men den späckas av små anekdoter om alla dessa superhjältar som vår vän Tom umgås med. Deras namn är alla grovhuggna och stela på ett ytterst neutralt och charmigt vis. Vi presenteras bland annat för Stresskaninen som fått förmågan att absorbera all stress från alla inom en tjugo meters radie. Hon blir bjuden på alla fester och alla utflykter. Kraften har sitt ursprung i hennes stränga katolska uppfostran. Soffsurfarens superkraft är att klara livhanken utan jobb, stadig partner, eller någonstans att bo. Soffsurfaren vandrar från soffa till soffa i vänners lägenheter över hela stan.

Språket är kargt och skarpt utan att bli det minsta fattigt. Berättelsen innehåller få detaljer utan att för den skull bli torftig. Jag sugs in och när boken tar slut upptäcker jag att jag står med halvöppen mun på t-centralen. Hade jag lyssnat på Alla mina vänner är superhjältar som tonåring hade den fått full pott. Å vad jag hade behövt denna absurda, knäppa bok i mitt liv då.

Naturligtvis har jag funderat över vilken som är min superkraft. Jag är Snoozaren. Kan alltid och överallt snooza ytterligare än gång. Vilka är era superhjältekrafter?

Similar Posts:

• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Att bryta försignelser
• Finstämt varmt om en annorlunda superhjälte
• Superhjältar, familjealbum och Knausgårds fyra
• Supervanligt

Jag är tveksam till om jag hade burit med mig Tabula Rasa Hotels på samma sätt om jag hade läst den. Ett problem med stor läsvana, som vi i dagensbokredaktionen ofta pratar om, är att vi tenderar att läsa för fort. I och med uppläsningen måste jag stanna kvar i scenerna och får hjälp att inte rusa förbi. Något jag inte hade klarat i pappersformat eftersom det är rejält driv i Jonas Joelsons roman.

Tabula Rasa Hotels utspelar sig innan och efter att någonting har hänt, vad får vi inte veta. David som innan var framgångsrik, snygg, i allas blickfång och medveten om det, är efter uttråkad, destruktiv och ensam. Men det är också mycket som är sig likt. David är cynisk, självisk och har ingen kontakt med sina egna känslor. David föraktar, men det är inte samma människor och samma fenomen som är objekt för föraktet. Tvåsamhet, samboskap och familjebildning är något av det värsta David kan tänka sig innan, efter inbillar han sig att det är lösningen på alla hans problem.

Världen som skildras i Tabula Rasa Hotels är inte okänd, unga framgångsrika män i trendiga branscher har skildrats i en evighet. Att även skildra fallet har också redan gjorts men inte lika frekvent. Jag tänker främst på Johan Klings Människor helt utan betydelse som tilldelades Borås Tidnings debutantpris för ett par år sen. Men där Kling sjönk för långt ner i självömkandet problematiserar Joelsson konsumtionshetsen och människans beroende av både produkter och känslor.

Det är en väl vävd roman som Jonas Joelson har skrivit, det är många spår, många berättelser, många kärlekar och många intriger. Många frågor som jag behöver och får svar på medan jag läser. Det är underhållning, igenkänning och ett rent, smidigt språk. Jag vet inte om jag hade upplevt det annorlunda om jag hade läst det istället för att lyssna på det. Under uppläsningen försvinner alla korrfel som alltid smyger sig in i texter, dock kommer det in nya. Som hur Gustaf Skarsgård uttalar Birger Jarlsgatan, eller att Matilda och Camilla blir två namn som liknar varandra för mycket. Ibland får jag en impuls att föra anteckningar medan jag lyssnar, stödord som för att ha något att sysselsätta mig med och för att det helt enkelt inte går att bläddra en sida bakåt för att kontrollera något. Men jag klara mig igenom hela Tabula Rasa Hotels utan stödord, delvis för att slutet är så självklart, så lätt, så mycket mindre än vad romanen utger sig för att vara. Därför börjar jag undra vad all dramatik, allt pussel, allt smusslande egentligen har varit till för?

I slutändan blir det ändå detaljerna som stannar kvar hos mig, de som är knivskarpa, klara och naiva, de som fanns innan.

Similar Posts:

• Har du hört den förut?
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Hemskt och hemskt fint om Gotland
• Favoritdebutanter
• Årets bästa svenska romaner 2012

Jag minns första gången jag var på Textival (det är förvisso också den enda gången jag har varit där), då var det strålande vårväder och vänliga leenden överallt. Eftersom jag hade ett textprojekt utställt i samband med Textival det året var jag där själv, ingen kunde följa med och jag var ju tvungen att åka upp med alla textrullarna. På den tiden bodde jag fortfarande i Malmö. Men de vänliga Textivalmänniskorna tog emot mig med värme och vi traskade omkring där på Långgatorna och texterna.

Det kommer bla att bli författarbikt med Malte Persson, Carin Franzén och Nasim Aghili, Earth Hour firas imorgon kväll och så är det mänger med läsningar och workshops. Ljudbok 4 har vernissage ikväll och går att lyssna på hela helgen. Sju författare och ett förlag bjuder på texter som de läsre. Nasim Aghili medverkar även här med en text som går under arbetsnamnet Tja la la la tja la, Viktor Johansson läser sviten Fotograferna och Kristofer Flensmarck utgår från en text ur hans senast diktsamling Navigation. Hanna Wikman debuterade i höstas med romanen Lift och bidrar med en läsning ur den. Det finns dikter som vill vara ljud och David Vikgrens opublicerade dikter O och löd dag röd tråd finner sin plats i ljudboken. Den norske författaren Erlend O. Nodtvedt utgår från sin kommande bok Bergen och Rosenlarv förlag läser Hagar Olssons kortroman Kinesisk utflykt från 1949, en berättelse om sorg och försoning. Hela programmet hittar du här!

Men vad är en bal på slottet.. Ni som är där kan väl dela med er av era upplevelser?

Alltså: Textival Litteraturfestival fredagen den 25 mars till söndagen den 27 mars i området kring Långgatorna i Göteborg. Gå dit!

Similar Posts:

• Den könsneutrala utopin
• Världspoesidagen 2011
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Poesi på världspoesidagen
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Formeln vardag + vansinne kan tyckas lättköpt för att leverera komiska poänger, men Thörns gärning är långt mer fintrådig än så. Det handlar inte om att sätta det vanliga och slätstrukna i kontrast mot det spektakulära. Det handlar om att förena dessa poler i en och samma människa, att varenda medborgare – oss, vi, alla på bussen, på kaféerna, på arbetsplatserna – är bred nog att rymma vansinniga fantasier och helt unika störningar. Någon vågar pröva det nya hälsomedlet Vitaminix och slutar som hund på sin mammas toalett. Någon kan inte släppa tanken att vännens pappa inte gillar kollektiva lösningar. Någon tror att han har en fiende som heter Hundmannen. Det handlar om dussinmänniskans umgänge med sin egen oerhörda inre värld. Thörn frammanar bilden av ett samhälle i vilket medborgarna är vandrande neuroser och frustrationer av olika allvarsgrad, som bölder, vissa vidöppna och rinnande, andra latenta och groende.

Istället för nyutgåva väljer man nu alltså att ge ut novellsamlingen som ljudbok. Är det ett motiverat val? Gud ja. Det märks att Thörn (även performanceartist och ljudkonstnär) har sysslat med högläsning. Inte bara läser han ”bra”. Han läser med stil. Han läser med röst. Det är en milt tjocknad stämma, med en just uthärdlig andel nasalitet, som med underliggande indignation framstöter sats efter sats som om det som berättades vore mycket, mycket viktigt. Och som om allt som berättades vore LIKA viktigt. Det finns en särskild avsaknad av variation i Thörns tonfall som kastar ett icke-hierarkiskt ljus över innehållet. En karaktär säger ”jaha” med samma tyngd som den som berättar att han ska dö om några timmar. Man kan inte ta emot det på annat sätt än med den förvirring som får en att sänka garden och bara lyssna.

Karaktären närmar sig, han eller hon har inte skrivit ner sin berättelse för läsning vid senare tillfälle, utan talar till mig, nu, direkt, genom högtalarna och ut i rummet. Så blir det porträttartade hos samlingen extra framlyft. Det är människor och röst(er) snarare än berättelser man möter. Detta kulminerar i det sista, entimmeslånga spåret Systemet, där ett galleri av uppskruvade och besvärade personligheter får komma till tals, en efter en. Som om de stod på kö för att få redovisa sig själva. Det är obehagligt. De är så många. Jag kan inte tänka mig hur detta skulle kunna göra sig bättre på papper istället.

Thörn framstår som ett språkrör för den värld som är hans egen version av alla oss andra. Jag vill se honom ihågkommen för det.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Äta, sova, överleva
• Meningslösa anklagelser
• Pär Thörn på Lava i Stockholm