Kan litteraturen hjälpa mig att få grepp om det japanska? På kvällarna sitter jag på min bädd på halmmattorna och läser Haruki Murakamis Sputnikälskling, Lian Hearns Över näktergalens golv och Kenzaburo Oes Mardrömmen. Det är tre väldigt olika böcker, frågan är vad de kan tillföra ett försök att förstå det land de alla utspelar sig i. Har de något gemensamt och i så fall vad?

Sputnikälskling är ett triangeldrama om kärlek, men kanske framför allt en existentiell diskussion om verklighet och dröm, och om hur man förändras av händelser och människor i sitt liv. Över näktergalens golv utspelar sig i ett fiktivt medeltida Japan, befolkat av krigare och sköna damer. Det är en sinnlig bok, full av beskrivningar av naturens ljud, dofter och skönhet men också av tortyr, fältslag och hjärtskärande passion. Mardrömmen slutligen är en samtidsskildring, om än skriven på 60-talet. Huvudperson är den unga mannen Fågel, vars hustru i inledningen av boken just ska föda deras första barn. Fågel fruktar sin förlorade frihet, och när barnet föds med hjärnbråck och spås dö inom några dagar är det blandade känslor som fyller honom.

Finns det då några betydelsebärande likheter mellan dessa böcker? Ja, det som slår mig direkt är att noggrannheten finns där. Australiensiska Lian Hearns bok beskriver genom att använda alla sinnen hur den japanska medeltiden såg ut, kändes och lät. Stenars placering i en zen-trädgård, byggnadstekniska detaljer i ett tempels tak: minsta detalj är exakt återgiven, och resultatet är en intensiv närvarokänsla. Berättaren K i Sputnikälskling är också han minutiös. Historien rör sig kring tre personer och ett fåtal platser, men dessa platser, och även vardagliga göromål som man inte skulle tillmäta mycket betydelse, skildras ytterst noggrant: en grekisk by beskrivs närmast anatomiskt detaljerat, K:s händelselösa resa till och väntan på en flygplats breder ut sig över flera sidor. Här finns närmast en besvärjelse av vardagen, kanske som motvikt till det mystiska drag som Murakami visar att människan rymmer och inte helt kan kontrollera. Även Fågels värld i Mardrömmen är detaljerat skildrad. Han är inte noggrann som karaktär utan känns snarare hafsig och oordnad, men han är ytterst närvarande i världen, inte minst kroppsligt när han mår illa, svettas, spyr och sover som en avdomnad. Han betraktar både sin egen och andra människors kroppar på avstånd, omväxlande äcklad och omväxlande mentalt avskuren från dem. Också andra detaljer i världen beskrivs noggrant, men här inte med avsikt att förföra, som hos Hearn, utan snarare att visa fram i ett kallt och nyktert ljus: så här ser det ut, det finns varken mer eller mindre.

Noggrannheten finns alltså, i den återgivning av miljö och omgivning som tycks putsad likt glasrutorna i ett skyltfönster i Ginza. Men hur är det då med ytterligheterna, och den eventuella kombinationen av desamma? Ja, de är inte lika lätta att urskilja, men motsatsparet döden och livet är i alla fall centralt i alla skildringarna. Mycket konkret naturligtvis i Hearns maktsaga, men också i Fågels svårigheter att handskas med det barn som fötts skadat och antingen kommer att leva med en svår hjärnskada eller dö – vilket tillstånd är att föredra? Hos Murakami förenas faktiskt liv och död, gränsen suddas ut – så kanske finns det något här som visar på möjligheten just att kombinera extremer och därigenom uppnå harmoni. Detta liknar också den eviga konflikt mellan pennan och svärdet som är så tydlig i Hearns skildring av det feodalsamhälle där en krigare helst ska vara lika skickad i att döda som i att skriva poesi. Man kan väl säga att medan svärdet dominerat under Japans historia råder nu pennans makt, och borgmästaren i Hiroshima skriver följaktligen ett brev varje gång något land genomför ett kärnvapenprov för att protestera mot det och uppmana till nedrustning. Den ena sidan av ett krigiskt arv – och den andra.

Similar Posts:

• Jorden runt på 80 romaner
• Hur säger man ”Mu, vad kul” på japanska?
• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• Bra men lite för simpelt
• I would prefer not to

De båda utmanar systemet med sin kärlek som de vägrar kompromissa kring. Hearn har plockat in ett modernt västerländskt par i ett historiskt Japan och det fungerar väldigt bra. De spänningar det skapar tillsammans med alla ingredienser blandas ihop till en spännande och intressant historia och det enda felet är att den är för kort. Hearn har gjort den mer komplicerad men ger inte sig själv chansen att brodera ut och ge det där lilla extra. Allt som händer leder mer eller mindre direkt mot målet vilket gör den för förutsägbart. Tråkigt och onödigt.

Den är lättläst och passar även ungdomar bra samtidigt som det finns ett visst djup och en mening bakom orden. Det är en mångfacetterad berättelse där huvudpersonerna hela tiden slits mellan hopp och förtvivlan och den kan uppskattas av såväl ung som vuxen. Ett par tre kvällars skön läsning räckte den till och det var precis vad jag ville ha och förväntade mig.

Similar Posts:

• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Småputtrig, mjuk pärla
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia

Det är en medryckande historia och den första av tre delar. Världen är påhittad men namnen och kulturen är direkt hämtade från Japan. Texten är lättläst och passar även lite yngre utan att vara alldeles för simpel för dom lite äldre. Den största brist är annars just denna enkelhet. Världen är rätt svart/vit och de ritualer som genomsyrar det japanska samhället skildras på ett lite blekt sätt. Håller man å andra sidan i minnet att boken riktar sig till ungdomar från 15 år så är det nog en ganska lagom nivå att ligga på. Hade jag varit yngre hade jag nog varit helt lyrisk men nu känns den lite för ytligt för att ge dom där bestående känslorna som kännetecknar en riktig höjdarbok. Karaktärerna är intressanta och kompletterar varandra och de inbyggda motsättningarna för historien framåt på ett bra sätt. Det är en bra och intressant historia som kunnat vara ännu bättre.

Det genomgående temat är klanen Otori och då främst pojken Takeo som adopteras av en av klanens mest framstående medlemmar, Shigeru. Takeo räddades av Shigeru när dennes by överfölls av Iida Sadamu som vill utrota alla som bekänner sig till religionen ”de gömda”, som Takeo och hans släkt. Iida har tidigare även erövrat stora områden av klanen Otoris territorie. En bräcklig fred råder men det är bara en tidsfråga innan kriget bryter ut igen. Det enda som är osäkert är när och hur det sker. Shigeru smider planer tillsammans med sina sammansvurna för att störta Iida och Takeo verkar ha en viktig roll att spela. Var det verkligen en slump att Sihgeru fanns på plats så lång i på fiendens territorium när han räddade Takeo? Alla verkar ha hemligheter och kanske till och med egna mål. Takeos bakgrund bjuder även den på en del hemligheter, han är en av Släktet. Dom kan liknas vid ninjor men har även en del lätt övernaturliga förmågor som till exempel väldigt god hörsel och möjlighet att förbli osedda.

Gillar du enkla och rafflande historier med samurajer med svärd och ninjor med magiska krafter i ett fiktivt forntida Japan så är detta helt klart en bok för dig. Och bäst av allt, detta är bara första delen av tre. Jag kommer i alla fall att se till att läsa nästa del i serien. Den kommer förresten ut i slutet på oktober.

Similar Posts:

• Bra men lite för simpelt
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia
• Århundradenas fördomar
• ”Och förlåten i templet rämnade mitt itu”
• Det obegripliga begripliggjort