Det här är första gången jag på allvar läser Rainer Maria Rilke. Den modernistiske poeten har varit död i 95 år. Men trots att många av hans dikter är ännu äldre är språket friskt. Det är uppmanande och får mig att sitta rak i ryggen och läsa spänt uppmärksamt.
En av Rilkes mest berömda dikter handlar om en panter på djurparken i Paris.

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, daß er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

Stäbe, Stäbe, Stäbe. Stänger, stänger, stänger. Hur länge kan en levande varelse vandra fram och tillbaka längs med inlåsande gallerstänger innan dessa stänger inte längre är synliga för ögat och ändå det enda som ögat registrerar?

Rilke lär ha sagt att ”poesi är inte, som folk tror, enbart känslor (de kommer tids nog). Poesi är erfarenhet.” Han blev berömd för sina så kallade sakdikter, poesi kretsande kring faktiska ting såsom ett djur, en blomma eller en byggnad.

En period arbetade Rilke som assistent åt skulptören Auguste Rodin i Paris. Det sägs att Rodin lärde Rilke konsten att iaktta, att observera. Det var detta aktiva seende som Rilke omvandlade till poesi, under en fas av sitt skapande liv.

Rilke har tolkats till svenska förut. Men det är inget jag läst och kan jämföra med. Detta blir alltså en recension helt utifrån föreliggande volyms inre företräden.

Poeten Malte Persson står här för såväl urval som tolkning. Ett slags ”greatest hits” plus personliga favoriter har utgjort de vägledande kriterierna, förklarar han i ett efterord. Sakdikterna, där Pantern är en, får gott om plats. Men även några exempel från andra skaparfaser finns med.

Ett 60-tal kortare dikter presenteras, dels på originalspråket och dels i Malte Perssons tolkning på svenska. Ett utmärkt och generöst upplägg tycker jag, som läst tyska i fem år men alltför sällan använt mig av språket.

Dess gång längs gallret har gjort blickens glans
så trött, att inget ditin längre tränger.
Det tycks den som om tusen stänger fanns
och ingen värld alls bortom tusen stänger.

Vilda djur borde inte hållas inlåsta. Svenska och tyska är två närbesläktade språk. Det slår mig hur vissa meningar och vissa strofer kan direktöversättas med bibehållen rytm och nära nog ordföljd. Ett exempel: ”Der blinde Mann, der auf der Brücke steht” blir på svenska ”Den blinde mannen där på bron som står”. Men påtagliga skillnader föreligger också som kräver tolkning snarare än ren översättning – såklart. I Malte Persson har jag en god vägvisare in i Rilkes värld. För den som lärt sig lite tyska är det härligt att läsa originalet högt. Tyska är ett vackert språk, inte minst vad gäller che-ljud långt fram under tungan, låt ingen tvinga på dig en annan åsikt!

Modernistisk poesi är dock krävande, tycker jag. Det finns all anledning att försöka läsa och uppleva texten omedelbart och ohämmat det vill säga med vidöppet sinne. Håll dessutom alla kunskaper tillgängliga, för det är först då som Rilkes dikter kan ge något tillbaka. Gång på gång får jag googla eller leta i hyllorna: hur ser ängeln med soluret ut som pryder fasaden på katedralen i Chartres? Hur var det nu William Blake skaldade om tigern? Och finns det några kopplingar mellan formuleringarna i dikten Bollen och Lars Gustafssons lyriska skildringar i Tennisspelarna?

Similar Posts:

• En besserwissers bättre vitsar
• Rymden som språkverkstad
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Ny författarblogg
• Blick på det blinda

Gustafsson tänker på saker, tittar på saker, kommer ihåg saker. Det är ofta lättsamt, eller rättare sagt: inte särskilt esoteriskt, fastän det på fler än ett par sidor handlar om det enkla, konstiga besjälandet av ting.

I en dikt om en gammal almanacka känner jag till exempel igen den svårfångade frustrationen i att ett föremål kan förlora något det en gång hade och så bara vara ett föremål. Almanackor, tidens trolösa vittnen, kallar Gustafsson dem. Det var ju de som fick en att känna så mycket, även när de var tomma – fattar de inte att de inte bara kan tystna sådär?

Gustafsson fortsätter hitta saker. Gamla bokmärken, platser i minnet, små insikter om vad olika tider på dygnet innebär. Men det är inte vemodigt bara för det, tvärtom är det nästan lite dokumentärt, men knappast känslokallt. Ibland blir det vagare och det övergripande temat närmar sig successivt döden, precis som poeten själv gjorde när han färdigställde diktsamlingen.

Jag har tillbragt mitt liv
med att ordna alfabetets bokstäver
[…]
och så den tjugonionde:
den tomma bokstaven mellan orden.
Och den saknar namn.
Liksom noll har den inget värde.
Och därför är den ovärderlig.

Dessa Etyder för en gammal skrivmaskin kan alla läsa. De är inte svårare än vad man gör dem till.

Similar Posts:

• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Fantastiska noveller
• Minns dej själv
• Inspirerande lyrikdebut
• Ensamhetens oliderliga olycka

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

Även om böckerna inte är så omfattande i formatet, Tennisspelarna är tex. bara på 80 sidor i den här utgåvan, så skulle den här recensionen kunna bli hur lång som helst. Varje bok innehåller så många små sidospår, funderingar och ämnen att det blir knepigt att avgränsa sig.

Innan jag började läsa hade jag bestämt mig för att ogilla Tennisspelarna (eftersom den tycktes handla om sport) och skriva mer om de andra två böckerna, tyvärr föll den taktiken på att jag älskade boken när jag väl läste den, en enkel berättelse utan mållinje som känns väldigt lättläst men ändå fylld av så många teman att man får mycket att fundera på.

Av de tre böckerna är också Tennisspelarna den bok som är gladast i tonen (även om den Gustafssonska berättarglädjen är tydlig i alla tre). Eftersom den är skriven i jagform och utspelar sig på ett universitet i Texas luras man (eller åtminstone jag) lätt att tro att den är självbiografisk, men mycket av det som händer är uppenbarligen inte sant alls, så så himla självbiografisk är den nog nu ändå inte. Gustafssons formuleringskonst är strålande och jag lockas hela tiden att citera honom nu när jag ska skriva om de här böckerna. Tennisspelarna handlar som titeln antyder en hel del om tennis, men även hel del om Texas, liv på andra planeter, en skojig teori om att Strindberg verkligen var förföljd (av några polska alkoholiserade kemister) när han hade sin infernokris och har också lite plats över för amerikansk universitetspolitik. Om man gillar stickspår, filosofi och böcker som lämnar läsaren med en överrumplande känsla av livsglädje så är Tennisspelarna en mycket sympatisk bok, mitt enda klagomål skulle väl i så fall vara att den tog slut för fort.

En biodlares död är faktiskt trots sitt tunga tema (smärta, cancer, död) också förvånansvärt lätt i tonen. Inte så att den bagatelliserar något av detta, men huvudpersonens till stora delar klarsynta acceptans av skeendena (trots ett visst huvudet-i-sanden-beteende) och hans reflekterande över sin situation gör att det här mardrömsscenariot nästan fram till slutet av boken ter sig som den naturliga del av livet som sjukdom och död ändå är.

Gustafssons tankar om smärta (eller frånvaron av densamma) känns ovanligt insiktsfullt, när han till exempel skriver ”När smärtorna för fjorton dagar sedan upphörde, återställdes ett slags ursprungligt paradis för mig.” så kan jag som sporadisk migränlidande känna igen känslan mycket väl, hur alla problem blåser bort och hur lätt allt blir och hur förutsättningen för den känslan är just smärtan man har haft innan. Bokens berättare minns ju längre boken framskrider mer och mer av sina barn- och ungdomsminnen och glider alltså längre och längre bort från sin samtid, som att ju närmare man kommer döden desto mindre aktuell och viktig blir den omgivande verkligheten. Precis som Tennisspelarna så innehåller En biodlares död en hel del intressanta sidohistorier, ett kapitel handlar om vad som händer när gud plötsligt hör och därefter besvarar människornas böner, sen finns det också i den här boken lite rymdvarelser, en snutt av en äventyrshistoria för barn, livsfilosofi och annat smått och stort att fundera över. Trots att redan titeln anger hur boken kommer att sluta så måste jag säga att den också lämnade mig med en ganska trivsam känsla.

En kakelsättares eftermiddag, som är skriven mer än tio år efter de andra två böckerna, har inte samma lätta ton och trivselkänslan har jag som läsare svårare att få fatt i. Det är nånting med hela berättelsen som känns som en av de där mardrömmarna man kan ha där allt är vardagligt men obegripligt på samma gång. En konstant undergångsstämning ligger över allt som händer och man känner hur tung och grå himlen hänger över den dag boken utspelar sig under. Bokens huvudperson känns också mindre sympatisk än i de två tidigare böckerna, kanske för att jag har lite svårt för skattesmitande vardagsrasister. Inte därmed sagt att han är något monster, snarare (tyvärr) som folk är mest. Bokens sidohistorier är också mindre utstickande än i de andra två böckerna. Även om dagdrömmar, berättelser om konstförfalskning och oväntade möten får en del utrymme, men inga rymdvarelser den här gången. Boken var utmärkt men lämnade mig lite moloken (och det var kanske meningen).

Jag har inte läst så mycket av Lars Gustafsson tidigare trots (eller kanske på grund av) att han är en av våra mest produktiva författare, efter att jag började med de här böckerna har han glidit in på en avsevärt högre plats i kön av författare jag ska ägna mer tid åt. Jag har redan skaffat en liten Gustafssonhög att plöja vid tillfälle. Hans tidigare nämnda berättarglädje och formuleringskonst lockar till merläsning och hans uppenbarligen breda intellekt gör att jag troligtvis har mycket att glädjas över i utforskandet av hans författarskap.

Kort sagt så rekommenderar jag en genomläsning av den här lilla samlingen.

De tre (så vitt jag förstår nyskrivna) förorden jag nämnde i inledningen är också insiktsfulla och intressanta att ta del av.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Övningsstycke för soloinstrument
• Hur man fångar en inlåst panter
• Fantastiska noveller

Visst finns det en problematik med jurygrupper av experter som dikterar vad som är bra och dålig litteratur men just dessa två instanser har en bra historik av nominerade författare tycker jag. Framför allt för att de lyfter författare som inte är så kända. Sen kommer jag säkerligen rasa mot valet av vinnare men det hör ju liksom till.

Och de eventuellt nominerade till framtida priser den här veckan är…

Idag skriver Cecilia om Petra Hulovas För medborgarnas bästa. En svart satir, med omvända perspektiv, om sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Högt betyg!

På tisdag skriver Tone om Thomas Bernhards Frost. En knepig roman med fantastiskt språk som är omöjlig att överblicka.

På onsdag skriver Joel om Lars Gustafsson Tre Korta Klassiker - Tre korta romaner av Gustafsson, väldigt olika historier men med en klart igenkännbar röst som går igen i alla böckerna. Joel gillade verkligen berättarglädjen och språket.

På torsdag skriver Annika Åström om Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor, en livfullt och nästan poetiskt skriven roman om tonårstillvaron för en grupp tjejer i en småstad under sent 90-tal.

På fredag skriver Daniel Mårs om Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine. När Esters pappa Åke berättar att han vill leva som kvinna får hon själv en identitetskris. Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter. Högt betyg!

På söndag skriver Tomas Eklund om Depeche Mode av Serhij Zjadan som skildrar ungdomar på drift i en storstad i Ukraina några sommardagar -93. En svart komedi med mer sprit och knark än sex och rock´n´roll. Romanen har även ett lätt surrealistiskt drag med avsevärd sälta i botten och säkert driv i språket.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Fantastiska noveller
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Övningsstycke för soloinstrument
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013

När Alla själar publicerades i Spanien lästes den uppenbarligen av många som en nyckelroman. Javier Marías identifierades med huvudpersonen i Alla själar och flera av professorerna i Oxford identifierade sig med karaktärer i romanen och kände sig uthängda. Tidens mörka rygg är ett slags vitbok, en uppgörelse med Alla själar och de konsekvenser den fick. Den är ett stycke metalitteratur som utmanar romangenrens konventioner och ställer frågor om litteraturens väsen.

Boken inleder med samma jag-perspektiv som Alla själar. Här identifieras dock berättaren från första början med författaren Javier Marías. De är alltså en och samma person. Javier Marías berättar om de konsekvenser publiceringen av Alla själar fick. Han berättar t.ex. om hur han efter ett undervisningspass på universitetet i Madrid blev konfronterad av några studentskor som frågade honom om den son som ”Javier Marías” uppgavs ha i Alla själar. Men detta var uppenbarligen ett missförstånd eftersom någon son aldrig existerat i det ”verkliga livet”.

Snart börjar Tidens mörka rygg spåra ur. Marías beskriver en lång diskussion han haft med en annan spansk gästlärare (”professor Rico”) i Oxford som han erbjudit en plats i sin roman Alla själar. Detta hade kanske inte varit något problem om inte en starkt klaustrofobisk känsla av efterhandskonstruktion smyger sig på läsaren. Det framstår som att Marías i efterhand skriver om sin tidigare roman, lite som Klas Östergren behandlade sin genombrottsroman Gentlemen i uppföljaren Gangsters 25 år senare. Det som framstod som en relativt okomplicerad historia i Gentlemen ställs plötsligt på ända i Gangsters.

Men för att fortsätta jämförelsen Marías-Östergren kan jag bara konstatera att där Östergren firar triumfer med sin sprakande prosa lever aldrig riktigt Marías upp. Redan i Alla själar upplevde jag en kylig prosa och distans till berättelsen som gjorde det hela lite blodfattigt. Det intrycket återkommer, och förstärks, i Tidens mörka rygg. Mer och mer framstår denna bok som ett sterilt experiment, som i och för sig till sin idé är intressant, men som aldrig lyckas entusiasmera. Leken med konventioner blir just bara lek, och aldrig blodigt allvar som förmår gripa tag, just så som god litteratur kan göra. I detta påminner Marías roman om annan ”metalitteratur” som Borges Ficciones eller varför inte en svensk motsvarighet, Lars Gustafssons Förberedelse till flykt. Det är fascinerande, ibland hisnande, tankeexperiment, men de förmår inte beröra. Det hela blir en uppvisning.

Detta betyder dock inte att Tidens mörka rygg inte är läsvärd eller intressant. Marías ställer viktiga frågor om hur vi människor gör avtryck och hur vi förhåller oss till tiden och dess obevekliga gång. Vad blir vårt eftermäle? Hjalmar Söderbergs berömda devis om att:

man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad, man vill ingiva människorna någon slags känsla

har sin motsvarighet i det Marías skriver om sin kohandel med professor Rico (om huruvida han ska få en roll i Alla själar):

Det som betyder något är att vara en karaktär i en odödlig bok – om det nu för tiden överhuvudtaget finns sådana – även om man framställs som en samvetslös typ, en usling eller tölp. Bäst är att inte drabbas av ett sådant öde, för det porträttet av en kommer att finnas kvar intill litteraturens ände, men värre är att inte finnas med alls.

Det säger något väsentligt om den flyktighet som utgör ”tidens mörka rygg” och som alla människor fruktar i det att de vill bli sedda och behövda, innan det är försent. Detta gäller alltså också snorkiga spanska gästprofessorer i Oxford.

Slutligen: en eloge till Lotta Külhorn för det kongeniala omslaget. Hon har tagit omslagsbilden från Alla själar och inverterat färgerna så att omslaget signaler precis det förvrängda syskonskap som Tidens mörka rygg delar med Alla själar.

Similar Posts:

• Vecka 27 är en bred solfjäder av teman på dagensbok.com
• Med karta, kompass eller sistarader
• Gott nytt år gastronomer!
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak

Hellre än att stanna och försjunka i genren Den Stora Litteraturens stora frågor, har han dragit sig undan, satt fokus på något i periferin, något lämnat, bortprioriterat eller aldrig tänkt. Stickspåren kan leda såväl till abstrakta tankelekar som extrem sensualism. Denna smittande kärlek för det betydelselösa, tillfälliga, barnsliga, genomsyrar hela författarskapet och har möjliggjort en naturlig upplösning av den gamla goda gränsen mellan hög och låg litteratur. Gustafsson, som aldrig känt sig obekväm i närheten av den västerländska kanons största namn, har ofta klätt sina berättelser i populärlitteraturens kostymer: spion-, science fiction- och konspirationsgenren.

Också i den nya diktsamlingen Om begagnandet av elden lämnas uttrymme för ett planlöst strövande i dagdrömmarnas och tankelekarnas park. Men konturerna är annorlunda den här gången. Det är sent på jorden, sensommar, Ekelöfs årstid. Dödens närhet är ständig påtaglig och ger en mörk fond åt dröjandet vid primtalen, Gauss-kurvan och de triviala kunskaperna.

Döden är dock inte direkt hotfull. Liksom hos Ekelöf filar inte längre syrsorna ångestfullt. Berättarjaget ser försonande, om än med vemod ibland, på det liv som är och har varit. Hans upplevelse av världen påminner om det som i psykologin går under namnet ”gerotranscendens”: ett med åldern överskridande av rum och tid. Som en dikt uttrycker det: ”Just nu var mycket länge sedan. Just nu är ingenstans alls”.

Det är inte bara våra förståndskategoriers gränser som överskrids, själva världens gränser tycks blekna bort inför visionerna som, liksom hos Tranströmer, är lika mystiska som vardagligt påträngande. Det finns inte en värld, lika lite som det finns ett liv. Möjligheterna är oändliga:

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vinterns sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

Lars Gustafssons nya dikter ser ut som dikter gjorde förr. Med rubriker och ordentlig interpunktion står de uppresta som skolboksexempel längs vänstermarginalen. Ofta ryms en dikt på en sida. Det är en poesi där ett centrerat subjekt talar med centrallyrisk röst, tydligt oberörd av de senaste decenniernas fragmentariska och språkskeptiska trend. Det är i linje med den verklighetsbild som kommer till uttryck innanför pärmarna: världen är lika obegriplig som enkel.

Similar Posts:

• Övningsstycke för soloinstrument
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• En gigant bland giganter
• Poesi für alle
• Inspirerande lyrikdebut

Många dikter är förlagda till naturen och en hyllning till denna, med betraktelser och ögonblicksupplevelser av skönhet och frihet, vid havet, på sjöns is, vid ån, uppe på berget och på vandring: ”Jag går till skogen för min egen och tystnadens skull”. De innehåller kritik av civilisationen, av människans framfart, kortsiktiga tänkande och förstörelse av naturen. Från ett berg ser diktjaget att ”staden där nere vaknar medan gräshopporna försöker överrösta sin växande bödel” och konstaterar att ”Snart är alla gömställen borta”. (Se även textutdraget nedan!) I dikten ”Vägval” finns ”Ett rådjur på fel sida viltstängslet”, liksom jaget i dikten känner sig vara och undrar hur djuret ska ta sig därifrån, till den rätta (den vilda) sidan. I dikten ”Människans luddighet” syns även besvikelse över människans oförmåga att samsas och ta ansvar i det kollektiva: luddet i torktumlaren i tvättstugan lämnas kvar, en humoristisk men politiskt laddad symbolik. I en annan dikt handlar det om folkomröstningsresultat som inte följs.

I dikten ”Doktorand” heter det i de första raderna: ”När jag doktorerar i livskunskap, med boken om mig själv”. Det är en spännande tanke, och på så sätt är vi ju alla doktorander eller forskare. Och i ”Lex Sokrates” faller tankar snabbt och landar mjukt i ”mitt museum över lyckade stunder”. Jo, det är nog det allas liv till stor del går ut på: att samla på lyckade stunder.

Dikterna har många viktiga budskap och jag ser fram emot fler diktsamlingar av Daniel Svensson, och avslutar med att i sin helhet citera en naturdikt, som med tanke på den nuvarande årstiden, passar särskilt bra att läsa:

Lövsång

Träden sjunger om den kalla hösten
Släpper sakta sina löv till marken
Utan rädsla
Som om de visste
att nya löv ska komma
Som om de aldrig tvivlat
på en ny vår
sjunger de sin lövsång
för oss

Similar Posts:

• Vems är då felet?
• Kommunalt Äventyrsbad och andra titlar
• Fina men riktningslösa observationer
• Varning för poesi i Babel
• Okonstlat om livet

Förberedelser till flykt (1967) är elva noveller i, som baksidestexten säger två gånger om, Jorge Luis Borges anda. Fantasterier företagna med mycket stort allvar. Återkommande är en lek med den dokumentära tonen. I "En ö i trakten av Magora" utforskar en villrådig, osäker men nyfiken berättare den gamla myten om en ö där befolkningen var delad i två. Den ena halvan levde på ovansidan av de rikedomar som skapades av de andra, de som från redan från födseln bestämts att låta sina kroppar förstöras i gruvorna under jorden. Hur kunde de leva i respekt för varandra, varför gjorde inte de underkuvade uppror och hur gick denna märkliga civilisation slutligen under? "Fragmentarisk text" är ännu en låtsasverklig idénovell som experimenterar med den dokumentära formen. Hela texten är en långrandig fotnot till en mycket gammal dikt, som läsaren aldrig får se utan bara ana genom forskarens försök att rensa upp bland århundraden av anonyma författares tillägg. Samma grepp, att skriva fram en bild av en text som egentligen inte existerar, används i "Slutspel i Whorfington". Här skriver Gustafsson "sista kapitlet i en imaginär roman", där huvudpersonen efter många år återvänder till en engelsk stad där romanen om hans ungdom utspelade sig. Genom små antydningar och i samtalen med hans gamla vänner kan vi ana vad som hände i den imaginära romanen. Det är en rolig lek med litteratur, särskilt eftersom Gustafsson skrivit denna berättelse i en sentimental kioskromantisk stil han aldrig annars skulle använda sig av.

I all sin spretighet är Förberedelse till flykt mer påhittig och varierad än Det sällsamma djuret från norr (1989). Science fiction är en ovanlig genre i seriös svensk litteratur, Gustafsson riskerar att vara ofrivilligt komisk när han skriver om utomjordingar och rymdskepp. Men det blir han aldrig. Som så många innan honom använder han framtidstemat, rymdens ändlösa möjligheter, att ställa fundamentala frågor om vad det egentligen innebär att existera. Här finns inte den bottenlösa ångesten i Harry Martinsons Aniara, men Gustafsson använder precis som Martinson den oändliga och oförutsägbara rymden som kontrast mot människans litenhet och begränsningar. I novellsamlingens ramberättelse finns inte ens några människor. En "Rymdlord" på resa genom universum låter åtta kopior av sig själv berätta historier för varandra i stil med Boccaccios Decamerone. Berättelserna rör sig gärna kring De Gamla, människan, och de erfarenheter denna gamla art gjorde under dess sista århundraden – då hon reste genom rymden. Här finns en annan sorts lekfullhet än i Förberedelse till flykt. Formexperimentet är borta till förmån för ett filosofiskt anslag.

Trots att Gustafsson hittar på så otroliga händelser och utövar en så flexibel fantasirikedom finns i botten alltid ett grundmurat allvar. Hans berättelser drivs av en ärlig intellektuell nyfikenhet. "Skulle det kunna vara så här, kan vi se det ur det här perspektivet?". När motiven svävar iväg finns hans klara, nyktra, enkla prosa där för att ge "fantasterierna" den trovärdighet de behöver. Fantastiska berättelser är underhållande och djupt tänkvärd. Att ge ut de här novellsamlingarna tillsammans är en betydelsefull kuturgärning.

Similar Posts:

• I Borges fotspår
• Övningsstycke för soloinstrument
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Att missförstå en roman
• Minns dej själv

I Den amerikanska flickans söndagar ligger att kriminalfall till grund för versberättelsen. Författaren skriver i efterordet att han läst om fallet med den unga kvinnan som skulle tvätta sin bil en söndagsmorgon och då blev bortförd, våldtagen och mördad. Han skriver att han kände att han måste ge henne en röst.

I boken få vi följa denna unga kvinna och hennes tankar under 10 söndagar i författarens fiktiva tappning. Verserna är sporadiska och hakar i varandra i drömska spår. De är vackra och ganska sorgsna men de ger inte några riktiga svar, så som tankar mycket sällan gör.

Vackrast är de funderingar som rör kvinnans arbete på det stora biblioteket. Hon sitter där i en kur för kvarglömda affekter och ser ut över de oändliga hyllmetrarna fulla av böcker med alfabeten som hon inte kan tyda. Här fantiserar hon, medan hon sitter i sitt bås, om hur dessa böcker väntar på att läsas av dem som förstår dess text. Hon ser sig i tanken som dessa böckers väktare.

Jag förstår som sagt mer än väl hur detta öde har gripit tag i författaren och hur han inte kan låta bli att ge henne röst. Det som dock inte kan låta bli att irritera mig, trots att jag gillar språket och de fragmentariska tankegångarna, är att denna kvinna beskrivs som så sorgligt ensam. Det har visst framgått i artikeln om hennes död att hon levde ensam men måste ensamboende alltid vara något sorgligt?

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om huruvida denna kvinna var lycklig eller olycklig i sin ensamhet eller om hon ens var ensam. Inte heller har jag något specifik att klaga på i denna berättelse som är både vacker och kännlig i sin berättarstil men, som sagt, att ensamhet alltid är sorglig är irriterande.

Likaså att berättarjaget inte får vara förbannad över sitt öde. Om jag fick önska så skulle jag vilja att berättarjaget hade ett fantastiskt spännande och givande liv och att det faktum att hon levde ensam endast var i enlighet hennes egen önskan. Att hennes vardag inte alls var fylld av hälsote, böcker och radion utan att teet dracks i glada vänners lag och att böckerna diskuterades högljutt så att radions skval dränktes. Dagen då bilen skulle tvättas var då hon skulle ut på resa. Och det hemska brott hon utsattes för kom mycket olägligt eftersom hennes liv var fullt av planer. Så här i efterhand är hennes ande gruvligt förbannad och hennes nära och kära mycket ledsna.

Men vem är jag att önska? Ges det ut en sådan bok där vi människor får vara lyckliga och ensamma snart så väger det kanske upp. Den amerikanska flickans söndagar är ömsint och sorgsen och det kanske den kan få vara, bara den frikopplas ifrån alla de andra sorgligt ensamma beskrivningarna.

Similar Posts:

• Övningsstycke för soloinstrument
• Inspirerande lyrikdebut
• Dödens tyngd och tankens lätthet
• Hur man fångar en inlåst panter
• Minns dej själv