Det är människoöden som griper tag. Känslan av att det kunde ha varit jag, eller tacksamheten över att det faktiskt inte var jag eller någon av de mina denna gång, tar ibland ett sådant grepp om en att det är svårt att lämna händelsen bakom sig. Detta är ju ett kriminaljournalistikens genregrepp för att fånga läsare och ofta fungerar det väl.

I Den amerikanska flickans söndagar ligger att kriminalfall till grund för versberättelsen. Författaren skriver i efterordet att han läst om fallet med den unga kvinnan som skulle tvätta sin bil en söndagsmorgon och då blev bortförd, våldtagen och mördad. Han skriver att han kände att han måste ge henne en röst.

I boken få vi följa denna unga kvinna och hennes tankar under 10 söndagar i författarens fiktiva tappning. Verserna är sporadiska och hakar i varandra i drömska spår. De är vackra och ganska sorgsna men de ger inte några riktiga svar, så som tankar mycket sällan gör.

Vackrast är de funderingar som rör kvinnans arbete på det stora biblioteket. Hon sitter där i en kur för kvarglömda affekter och ser ut över de oändliga hyllmetrarna fulla av böcker med alfabeten som hon inte kan tyda. Här fantiserar hon, medan hon sitter i sitt bås, om hur dessa böcker väntar på att läsas av dem som förstår dess text. Hon ser sig i tanken som dessa böckers väktare.

Jag förstår som sagt mer än väl hur detta öde har gripit tag i författaren och hur han inte kan låta bli att ge henne röst. Det som dock inte kan låta bli att irritera mig, trots att jag gillar språket och de fragmentariska tankegångarna, är att denna kvinna beskrivs som så sorgligt ensam. Det har visst framgått i artikeln om hennes död att hon levde ensam men måste ensamboende alltid vara något sorgligt?

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om huruvida denna kvinna var lycklig eller olycklig i sin ensamhet eller om hon ens var ensam. Inte heller har jag något specifik att klaga på i denna berättelse som är både vacker och kännlig i sin berättarstil men, som sagt, att ensamhet alltid är sorglig är irriterande.

Likaså att berättarjaget inte får vara förbannad över sitt öde. Om jag fick önska så skulle jag vilja att berättarjaget hade ett fantastiskt spännande och givande liv och att det faktum att hon levde ensam endast var i enlighet hennes egen önskan. Att hennes vardag inte alls var fylld av hälsote, böcker och radion utan att teet dracks i glada vänners lag och att böckerna diskuterades högljutt så att radions skval dränktes. Dagen då bilen skulle tvättas var då hon skulle ut på resa. Och det hemska brott hon utsattes för kom mycket olägligt eftersom hennes liv var fullt av planer. Så här i efterhand är hennes ande gruvligt förbannad och hennes nära och kära mycket ledsna.

Men vem är jag att önska? Ges det ut en sådan bok där vi människor får vara lyckliga och ensamma snart så väger det kanske upp. Den amerikanska flickans söndagar är ömsint och sorgsen och det kanske den kan få vara, bara den frikopplas ifrån alla de andra sorgligt ensamma beskrivningarna.