dagensbok.com » Lärande

Percival "Ung poet i Orienten "

Gäst — Fri, 15 Nov 2019 23:00:15 +0000

En ung poet lämnar universitetet i Aten för att bege sig österut på en resa. Det är 1950-tal och han kallar sig för luffaraspirant, inspirerad av den stora litteraturen och villig att betrakta och återge det som visas för honom. Mellan dikt och vad som stundom blir till storartad novellkonst, i en löst sammanfogad huvudrörelse, rör sig Percivals historia längs med länder, kontinenter, människor och idéer.

Att skapa en berättelse runt resandet som fenomen är en tacksam grund att stå på. Många är de som idag är vitt beresta. Frågan är – tittar vi resenärer så noga på de platser vi besöker, intresserar vi oss för de människor och kulturer vi kommer i kontakt med? Det är säkert lite olika med den saken. Som kontrast är det utan tvekan en av författarens styrkor att han lyckas sällsynt väl i att skildra skillnaden människor emellan, präglad i en grundklang av nyfikenhet och respekt – som jag uppskattar.

Till det hör att naturbilderna är väl gestaltade, Percival målar upp scenerna omfångsrikt – varierar sig dessutom genom en rik vokabulär som är något ovanlig att se. I det skiljer han sig betydligt från många moderna romanförfattare. Återkommer gör religionen: islam, hinduism, kristendom, teosofi, allsköns ortodoxa och oortodoxa synsätt, ingalunda endimensionella – utan komplexa, färggranna och mångtydiga. Berättelsernas beståndsdelar bildar likt ett större kalejdoskop av betydelser som vittnar om ett bildningsarv som får mig att tänka på Umberto Eco, som besatte ett liknande kulturhistoriskt djup.

Denna kalejdoskopiska effekt kan möjligtvis upplevas krävande. Men; utrustad med en smula ödmjukhet inför mina egna kunskapsluckor, inspirerad av liknande nyfikenhet som berättarjaget tycks ha i överflöd, blir det jag inte kan ett verktyg i läsningen. Jag får uppslag på religionsfilosofi, andra författare och människoöden att ta del av och studera.

Svårare kan jag tycka att det ibland blir av att vi aldrig uppehåller oss särskilt länge vid varje enskild sak. Det är så mycket som ger mersmak, att jag skulle önska att somliga berättelser skulle vara en smula längre. Men det är nog precis så här det är tänkt, att boken ska emulera sin huvudpersons rörelse från plats till annan. Uppbrottet är ju en del av en luffares liv, men om du är som jag och lätt blir vimmelkantig: läs långsamt! Här finns mycket fint och tankeväckande att ta del av.

Ung poet i Orienten är sammanfattningsvis en djupt originell, språkligt vacker och lärorik samling berättelser. Kanske kan den också vara en träning. Hur ser jag världen när jag är på besök någonstans långt borta? Förmår jag öppna ögonen och… söka förstå det jag stöter på? Möjligtvis är detta en av Percivals styrkor, att han fascinerar och visar något av världens skillnader på det att man känner sig rikare efteråt. När jag läser lär jag mig mycket, mycket om det jag inte vet.

Sapphire "Precious"

Ella Andrén — Fri, 05 Jul 2013 22:00:44 +0000

Jag har faktiskt inte sett filmen Precious innan jag läser romanen den bygger på, men jag ser den nästan sekunden efter att jag slagit ihop boken. Inte bara för att den ska vara bra och jag har haft den liggande ett tag, utan framför allt för att jag är så nyfiken på hur i helskotta man gestaltar den här fullkomligt brutala, men samtidigt poetiska berättelsen på film.

Clarieece Precious Jones är tolv år första gången hon föder sin pappas barn. Hennes mamma, som utnyttjar henne både sexuellt och som hushållsslav och misshandlar henne, lämnar barnet hos sin egen mamma, men fortsätter inkassera socialbidrag för både dotter och dotterdotter.

Vid sexton är den tysta, överviktiga Precious gravid igen – återigen med sin far – och tvingas sluta skolan. En enda lärare, som ser något hos henne, lägger ett gott ord som får in henne på en alternativ skola. En andra chans.

Jämfört med romanen måste jag säga att filmen slätar över. Gör Precious och hennes förfärliga mamma lite mer oproblematiska, eländet lite mindre påtagligt, mer marginellt. Är mindre mörk, men också faktiskt mindre kraftfull.

För även om Gabourey Sidibe gör ett gripande porträtt av en taggig, sluten tonåring som fått gå igenom nästan ofattbara saker, ger Sapphire henne röst. Romanen berättas av Precious, och det är något fundamentalt annorlunda mot att bara se henne utifrån, på film. Texten är kampen för ett språk, för att kunna berätta om sitt liv och sina drömmar, för att sakta vidga sina vyer.

I den lilla klassen för analfabeter pushar läraren Miss Rain Precious och de andra tjejerna (de flesta med liknande bakgrund) att skriva om sina tankar och erfarenheter. (På så sätt kan man räkna in Precious i en genre av berättelser om lärare som gör skillnad.) Det är inte viktigt att allt blir korrekt. Det viktiga är att försöka uttrycka det man vill och behöver uttrycka.

När tiden är slut kommer Miss Rain fram till mig och ber mig läsa upp vad jag skrivit. Jag säger ”Tänker på Lilla Mongot”.
Miss Rain skriver under det jag skrivit med blyertspenna:
tanrk li Mngt
(Tänker på Lilla Mongot)
Sen skriver hon:
Vem är Lilla Mongot?

Att bit för bit sätta ord på sina upplevelser och bli lyssnad på förändrar människor. Det förändrar Precious och de andra. Det kan inte hjälpas om det låter lite snusförnuftigt och äppelkindat, men det här är verkligen en roman som borde sättas i händerna på varenda lärare och socialarbetare. Inte bara för att den är ett argument för en verklighetsnära, kommunikationsbaserad läs- och skrivpedagogik utan kanske allra mest för att den där kaxiga, truliga, tysta ungen i hörnet, som alltid ställer till problem eller som är så bra på att försvinna in i tapeterna har en berättelse. Har skäl. Är en person.

”Socialrealist” kallar sig Sapphire i en intervju jag läser. Det är definitivt en sida av saken. En politisk sida – det här är USA som U-land. Ett land där en människa som råkar ha oturen att födas i fel kvarter, av fel människor är nästintill fullkomligt skyddslös.

Poeten Sapphire är en annan sida, fast nog hänger de ihop. Precious berättelse är rakt på sak, avskalad, betydelseladdad. Precious värld i romanens början är trång och brutal. Hennes världsbild och åsikter är därefter. Men det finns också en mörk, mörk humor i Precious osentimentala blick, men samtidigt begränsade synfält. Som att hon döpt sitt inavlade första barn, en liten flicka med ”Downs Syndor”, till Lilla Mongot (”låter spanskt va?”), och ingen i hennes omgivning tycks ha protesterat. Det är så hjärtslitande befängt.

Att det går att ha det så i ett av världens rikaste länder.

Katja Hvenmark-Nilsson "Balanskonster för nya lärare"

Sofia Luthman — Sun, 23 Jun 2013 22:00:47 +0000

I den här boken delar Katja Hvenmark-Nilsson på ett personligt och konkret sätt med sig av sina erfarenheter för att lotsa nya lärare ut i det viktiga och svåra läraryrket. Boken har ett reflekterande tilltal och är skriven på ett lättillgängligt, trevligt och pedagogiskt sätt. Det här är boken jag önskar hade funnits när jag började jobba som lärare för x antal år sedan.

Författaren går igenom 18 olika punkter eller ”konster” som hon kallar dem. Det börjar med ”Konsten att starta från noll och göra allt samtidigt” och slutar med ”Konsten att välja sina strider”. Däremellan går hon igenom allt från hur man planerar sin tid till att säga det man menar. Balanskonster är verkligen rätt ordval, för författaren redogör hela tiden för båda sidorna av myntet i sina konkreta exempel. ”Man kan göra så här, men å andra sidan…” Hon bjuder in läsaren i sitt resonemang, vilket dels ökar förståelsen för vilket komplext yrke läraryrket är, dels ger hög igenkänningsfaktor. Jag känner igen mig i flera av resonemangen.

Boken är ganska kort och snabbläst. Man läser lätt ut den i en sittning, vilket är bra, för då kan man återkomma till den många gånger och friska upp sina kunskaper. Den blir som den där äldre kollegan som generöst delar med sig av sin erfarenhet och alltid finns tillgänglig för att peppa, trösta och stärka självförtroendet. Jag vill även lyfta fram Eva Lindéns klockrena illustrationer, som tillför boken mycket.

Även om författaren lyfter fram en hel del problem och negativa saker (vilket är naturligt eftersom hon vill ge läsaren verktygen att klara av alla tänkbara och även otänkbara situationer som kan uppstå i yrket) så är grundtonen hela tiden positiv och konstruktiv. Det känns nästan lite överflödigt att i slutordet lägga till att det finns mängder av positiva möten och erfarenheter som inte nämns. Läsaren förstår det ändå. Arbetsglädjen och engagemanget lyser hela tiden igenom i den här pärlan till bok. Den borde vara obligatorisk läsning på Lärarhögskolan.

Per Kornhall "Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall"

Ella Andrén — Mon, 15 Apr 2013 22:00:55 +0000

Den finska skolan är en av de mest framgångsrika i världen. I reportage efter reportage efter politiskt inlägg sneglar vi avundsjukt åt öster. Vad har den finska skolan som inte den svenska har? Jo. Den är baserad på den svenska skolan. Före 1990-talet.

Det framhäver skolstrategen Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Före början av 1990-talet hörde också svensk skola till de allra bästa. Så bestämde sig politikerna, ironiskt nog, för att skapa ”världens bästa skola”, förändringarna kom slag i slag och det har gått utför ända sedan dess.

Jag har ofta hört äldre lärare muttra om vilket misstag kommunaliseringen av skolan var – jag har nog faktiskt aldrig hört ett gott ord om den – men haft svårare att sätta fingret på exakt hur och varför. Där är Kornhalls bok till stor hjälp.

Det han beskriver är förbluffande, faktiskt inget annat än en organisatorisk revolution. Nästa logiska steg hade varit att helt enkelt plocka fram giljotinen, tror jag. De gamla myndigheterna, Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna, skulle bort. När kommunerna tog över ansvaret för skolan – och dessutom fick hela friskolereformen i knäet – fanns i princip inget av den gamla stödstrukturen kvar. Staten släppte kontrollen över lärarlöner, behörighetskrav, resurser, läromedel och timplaner. Det som skulle ge lärarna större frihet och inflytande lämnade dem istället skyddslösa inför besparingsivriga lokalpolitiker och vinsthungriga friskolekoncerner.

Själv gick jag i mellanstadiet när alla de där reformerna kom. Jag har inget minne av politisk retorik kring ”världens bästa skola”, men besparingskraven minns jag. Uppåt gymnasiet hade vi få läroböcker alls, och de vi hade såg ut som något katten släpat in. Pengar till nya fanns inte. Mer retoriskt än så blev det aldrig på den nivån.

De riktigt allvarliga konsekvenserna har tagit längre tid än så att se. Kanske för att vi helt enkelt inte tittat efter. Svenska elevers resultat sjunker i mätningarna, både jämfört med elevers i andra länder och jämfört med tidigare svenska elevers. Påtagligt sämre går det för de elever som haft sämst förutsättningar från början, men det går heller inte bättre för dem med bäst förutsättningar. Skollagens portalparagrafer om likvärdighet, en bra skola för alla, har körts över av valfrihetsparoller. Frågan är, menar Kornhall, om inte svensk skola faktiskt är olaglig.

Det är förstås en minst sagt angelägen fråga, och Kornhall verkar väl lämpad att ställa den. Men trots hans kunnighet och goda meriter finns det delar av hans resonemang och hans ibland ganska giftiga retorik som jag har svårt att köpa. Då handlar det om pedagogiken, som han vill slänga ut som barnet med badvattnet av skäl jag inte riktigt greppar. Retoriken om ”flumskolan” känns minst sagt igen, men även om Kornhall onekligen lyckats gräva fram ett och annat exempel på hur teorier om socialt lärande och liknande missförståtts och vulgariserats, så känner jag igen betydligt mer av det jag själv lärt mig på lärarhögskolan i det Kornvall vill ersätta samma pedagogik med – fast jag förknippar det med just de pedagoger han vill misskreditera (ofta bara genom att förknippa dem med ”socialism” och ”vänstervåg”). Där förstås jag mig faktiskt inte alls på honom.

Barnexperimentet delar Kornhall in i fyra delar: : ”Oro”, ”Vanmakt”, ”Hopp” och ”Vad ska vi göra?”. Det kanske mest oroväckande är hur alla de här reformerna genomfördes i full skala, utan att utvärderas och utan att något egentligen tydde på att de skulle fungera. Politikerna bara tyckte det.

Det som ger hopp är tanken om en skola byggd på beprövad erfarenhet, både i Sverige och utomlands. Jämför man framstår nämligen den svenska skolan som exceptionellt avreglerad. Det finns nästan inga andra länder – och inga framgångsrika – som både tillåter privata aktörer och låter dem plocka ut skattemedel som vinster. Inget annat land har heller lyckats avprofessionalisera sina lärare lika effektivt.

Finns det något positivt med dagens läge, så är det enligt Kornhall att ”inget politiskt block inte haft fingrarna i syltburken”. Eftersom alla varit med och sabbat borde alla kunna be om ursäkt och sedan nå en bred överenskommelse till lösning. Till Kornhalls mer kontroversiella förslag hör både återförstatligande, förbud mot att plocka ut vinster och avskaffande av det fria skolvalet. Om vi alla läser statistiken noggrant så kan Kornhall ”inte tro annat än att de flesta människor hellre vill ha en bra skola för alla än en möjlighet för få att skaffa fördelar för sitt barn genom skolval.” Jag hoppas att han har rätt. Men jag håller ärligt talat inte andan.

Emma Leijnse "Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan"

Ella Andrén — Mon, 15 Apr 2013 22:00:47 +0000

Den svenska skolan är i kris. Ibland tänker jag att det upprepats så många gånger att det blivit en självuppfyllande profetia.

Sedan skolan blev kampanjfråga i valet 2006 har det knappt gått en dag utan att media rapporterar om dåliga resultat, stök och våld och utbrända lärare. Då stod fortfarande många som arbetade i skolan ganska oförstående inför svartmålningen. Idag tycks alla överens om att svenska elever tydligt dalat i internationella jämförelser och det är svårt att hitta skolpersonal som inte går på knäna under utökade arbetsbördor med ständigt nya krav på dokumentation, effektiviseringar och mängder av nya direktiv att läsa in sig på. Men var börjar egentligen skolans problem?

Skoljournalisten Emma Leijnse sätter i boken Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan i alla fall in dem i ett sammanhang. Hon har tagit del av mängder av rapporter och forskning, men också varit ute på skolor och träffat elever, lärare och skolpersonal. Resultatet är en lättillgänglig, konkret, skrämmande och faktiskt inspirerande bok om de stora förändringar som den svenska skolan genomgått de senaste decennierna.

Godkänt? väcker frågorna som sällan ryms på löpsedlarna eller i tevesofforna. Vad är det egentligen för typ av skola vi vill ha? Finns det bieffekter? Och hur ska vi i så fall hantera dem?

Bilden som framträder är framför allt den av en skola med ökande klyftor. Det är eleverna med de lägre resultaten som halkar efter och den ökade segregationen mellan både elever och skolor har gett social bakgrund än större genomslag. De elever som har lågutbildade, lågt betalda föräldrar och svårare att få hjälp hemifrån får också svårare och svårare att bryta cirkeln och klara sig bättre i skolan.

Att det fria skolvalet – konkurrensen inte bara från friskolor utan också mellan olika kommunala skolor – är åtminstone en förstärkande faktor råder det knappast något tvivel om. Att riva upp valfriheten, skriver Leijnse, vore nog en politisk omöjlighet, men på något sätt måste vi ju lyckas vända trenden.

Leijnse ger inte ett enda ”rätt svar” på skolans problem. Istället ger hon många olika förslag och intressanta tankeställare. Hon har besökt skolor som förbättrat sina resultat genom att avskaffa läxorna, genom att blanda elever med olika bakgrund bättre eller genom att låta lärarna forska på deltid. Det händer trots allt mycket spännande i den svenska skolan.

Naturligtvis blir det även ett besök i den världsledande finska skolan. Här kan man konstatera att de förvånansvärt nog vare sig har nationella prov eller skolinspektion – däremot ett gott självförtroende av att hela tiden få höra att de är bäst.

Så nog måste det ligga något i det där med självuppfyllande profetia? Vem orkar arbeta i skolan om man hela tiden får höra hur kass man är? Men om vi däremot kan börja diskutera spännande lösningar – ja, då är Godkänt? en utmärkt utgångspunkt.

”Gå framåt – gå i cirkel!”

Ella Andrén — Fri, 11 Feb 2011 23:00:56 +0000

Utbildning diskuteras ofta i termer av skolplikten, av tuffare tag, prov och betyg, polishämtning av motvilliga elever och böter till motvilliga föräldrar. Som historielärare – med betoning på båda leden i ordet – måste jag tycka att det är lite tragiskt.

En sådan oerhört fantastisk, historiskt och globalt i det närmaste unik rättighet som utbildning är i det här landet! En fantastisk möjlighet som människor har slagits och slåss för att få. Hur kan den så snabbt reduceras till tvång och problem?

Antologin Folkbildning i vår tid handlar, som titeln anger, inte i första hand om historia, men historien finns där och det är viktigt. Man skulle kunna hävda att folkbildningen kanske spelat ut sin roll. Utbildning är ju, i Sverige, en rättighet för alla. Skolan utgör inte längre överhetens instrument för att hålla befolkningen på plats, i respekt för sina världsliga och kyrkliga herrar, med kristendomskunskap, katekesen och nationalistisk historieundervisning.

Eller? Är utbildning kanske ännu det ideologiska slagfält det alltid har varit? Behöver vi fortfarande studieförbund, cirkelverksamhet, folkhögskolor och andra alternativa bildningsvägar? Små motoffentligheter att pröva nya tankar i, platser för motbilder?

Det anser författarna till Folkbildning i vår tid och det skulle förmodligen Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och författare till nyutkomna Hets! En bok om skolan hålla med om. Institutioner är inte politiskt neutrala (fast det är förstås en vänsteråsikt).

Författarna till Folkbildning i vår tid har också ofta kopplingar till ABF, till tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) och bokförlaget Atlas. De skriver om att kunna kombinera nya sociala rörelser, initiativ och tekniker, men också om att göra bruk av de enorma erfarenheter som finns. Det som nu är erövrat har inte alltid varit självklart och att något finns nu är ingen garanti för att det kommer leva kvar.

Folkrörelseperspektivet är en viktig del i det. Ur folkrörelserna och bildningssträvandena växte en del av våra politiska partier fram. Med folkrörelser och mängder av studiecirklar, med föreläsningsserier och med byggandet av både medier och arenor som Folkets hus och parker, upprättades en massiv och livskraftig dialog.

Politik som tjänar mångas intressen behöver en sådan dialog, behöver vara flervägskommunikation, inte bara slimmad organisation och marknadsföring. Därför är Folkbildning i vår tid intressant inte bara ur ett utbildningsperspektiv (vilket hade varit stort nog). Den är intressant inte minst för förnyelsen av de gamla folkrörelsepartierna.

Jag har hävdat det förut, när jag recenserade de unga socialdemokraterna i Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna: det är möjligt att på en gång hitta tillbaka till rötterna, till syftet, och att röra sig framåt. Det är kanske till och med den enda i längden framkomliga vägen?

William Ayers "Teaching toward freedom"

Klas Rönnbäck — Thu, 26 Aug 2004 23:00:00 +0000

Skolan borde vara en möjlighet för unga människor att lära sig tänka självständigt och kritiskt, att lära sig finna kunskap och använda den för att forma en självständig individualitet. I praktiken är det tyvärr inte alltid så det ser ut, vackra portalparagrafer till trots.

Fortfarande handlar skolgången i hög grad om tvång och disciplinering (infinna sig i tillräcklig omfattning på lektionerna, komma i tid, inte ha kepsar på sig i klassrummet, inte stoja i korridorerna, och så vidare och så vidare…) och om korvstoppning av information som eleverna inte har intresse eller nytta av.

Att vara en lärare är således något mer än ett arbete. Det krävs ett etiskt engagemang i det för att man ska bli en god lärare, menar författaren till den här boken. Att lära ut något borde enligt Ayers handla om att ha en central målsättning; frihet. Det betyder också att en lärare också måste lära ut hur man ifrågasätter och motsätter sig allt som inskränker på den friheten. En viktig princip i det sammanhanget, menar Ayers, borde vara att läraren konsekvent väljer att ta elevens sida, och se saker och ting ur elevens perspektiv.

Ayers skriver väl, men det stannar allt för ofta enbart på ett argumenterande plan. De allra flesta upplysta pedagoger kan nog hålla med honom i mångt och mycket av det som skrivs. Frågan är istället främst hur man gör det? Det finns en del exempel inbakat i texten, men de är tyvärr ganska så fåtaliga. Istället får man många tankeväckande, men inte särskilt praktiska, citat ur världslitteraturen till stöd för en frihetlig filosofi och pedagogik.

Jag saknar också en mer kritisk diskussion kring hur praktiken kan utformas; Ayers nämner i förbigående det goda med allmän skolgång. Samtidigt kan man undra om en frihetlig pedagogik verkligen är förenlig med en allmän skolgång som den ser ut idag. Ayers exempel verkar i princip alla hämtade från olika typer av frihetliga specialskolor. Går det att verka för denna sorts pedagogik inom den offentliga skolan, eller krävs det särskilda skolor för det?

dagensbok.com » Lärande

Percival "Ung poet i Orienten "

Similar Posts:

Sapphire "Precious"

Similar Posts:

Katja Hvenmark-Nilsson "Balanskonster för nya lärare"

Similar Posts:

Per Kornhall "Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall"

Similar Posts:

Emma Leijnse "Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan"

Similar Posts:

”Gå framåt – gå i cirkel!”

Similar Posts:

William Ayers "Teaching toward freedom"

Similar Posts: