Nå. Hur har de lyckats? Herrar som Einstein, Bohr, Schwarzschild, Heisenberger, Grothendieck, Schrödinger, Mochizuki. Svaret är att några lyckats ganska väl – om man ser till yttre framgångsfaktorer. De har tilldelats Nobelpris och blivit förebilder för yngre generationer på universitetsinstitutionerna. Andra har inte varit lika lyckosamma (eller lyckliga) trots viktiga bidrag i vetenskapshistorien. Konsekvenserna av vissa upptäckter har varit förfärliga för mänskligheten eller skapat kaos i intellektet.

Exempel på förödande upptäckter finner vi hos Fritz Haber. Hans kemikunskaper ledde till uppfinningen av Zyklon B, ett medel som användes vid judeutrotningen under andra världskriget. Själv tyckte han att uppfinningen av kemisk konstgödsel var värre, trots att han tilldelades Nobelpris för den. Jorden skulle inte längre tillhöra människorna utan den skulle gå under i ”en fruktansvärd grönska”. Med dessa ord avslutade han ett brev fullt av skuldkänslor.

Paradoxernas paradox låg i teorierna kring universums expansion. I de nya förklaringsmodellerna visades att en expanderande rörelse i vissa lägen skulle nå sin oundvikliga motsats i det svarta hålet. Inte alla ville ta till sig rön som innebar att universum bar på själva apokalypsen.

När blicken vändes mot tingens minsta byggstenar uppstod andra tvister. Skilda åsikter fanns kring beskrivningen av atomers struktur. Det var för simpelt med en bild av elektroner som cirklade runt en kärna. Annorlundaheten – den fjärde dimensionen – var omöjlig att observera menade kritikerna av dessa stiliserade teckningar. När debatterna hettade till behövdes ibland ordningsvakter för att kasta ut en opponent från aulan.

Den filosofiska och nästintill religiösa aspekten i matematikernas och fysikernas liv och arbete återkom ofta. Att finna ”själen i ekvationen” ingav tillfredsställelse. Andra gånger blandades lyckorus med fasa:

Heisenberg drabbades av en så stark svindel att han fick behärska impulsen att kasta anteckningsboken nedför stupet.

Gränslöshet var vanligt när teorierna skulle föras i bevis. Intellektuella utmaningar krävde energi. Utöver kollegornas kritik ifrågasatte forskarna själva sina egna upptäckter. Labatut skildrar förtroget sökandet som bor granne med galenskapen. Flera levnadsöden innehåller asketism, medicinering mot svåra sjukdomar eller hallucinationer.

Labatuts roman om några vetenskapares levnadsöden under 1900-talet lyckas illustrera obeskrivbara fenomen. Alltifrån konturerna hos några av vetenskapens kvantfysiska idéer till människans strävan och längtan efter tydliga svar. Intellektet vidgas ena stunden för att i nästa stund pocka på intuitiva delar av min förståelse. Sällsamt och enormt intressant, vilket gör mig nyfiken på författarens fortsatta författarskap.

P.S. En bonus till dig som vill höra Labatuts tankar kring boken, klicka på den här länken –>Intervju med Benjamin Labatut

Similar Posts:

• Vetenskapens största mysterium
• Genväg till naturvetenskaplig allmänbildning
• Trevligt nörderi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Utan dig – ingenting. Bokstavligen

För vad är egentligen äckligt? Är det kroppsvätskorna i sig, eller beror det till exempel på i vilket sammanhang de dyker upp? Vi går ju trots allt inte konstant runt och äcklas av oss själva, trots att allt det där slemmet och slafset finns där i kroppen och fyller sina funktioner. Framför allt är det när det läcker ut, som snor när man är snuvig, som vi uppmärksammar och, mestadels, ogillar det.

Eller ta till exempel saliv. När vi kysser någon vi verkligen gillar tänker vi ju gudskelov inte på att vi därmed utbyter omkring 80 miljoner bakterier.

Kanske blev du redan här äcklad nog för att sluta läsa? Nå, i så fall är nog inte den här boken något för dig. Själv tycker jag att det är rätt fascinerande, och väljer att se det där kyssandet som romantiskt, på sitt eget sätt. Byta bakterier vill man ju trots allt inte göra med vem som helst.

Äckligt innehåller nio tydliga avsnitt om olika kroppsvätskor, så det är lätt att hoppa direkt till någon man är särskilt intresserad av. Jag gör inte det, lite för att jag ju ska recensera boken, men mest för att jag generellt är en linjär och lydig läsare. Jag föreställer mig att författaren har en poäng med den ordning hen tar upp saker i. I alla fall börjar det med saliv, följt av öronvax, talg, tårar, svett, snor och slem, bröstmjölk, slidsekret och sädesvätska.

Lite förvånande blir jag kanske allra mest tagen av öronvaxet. Här kommer Ellervik nämligen in på valars öronvax – jo, boken handlar mestadels om människokroppen, men då är ju inte sällan jämförelser med andra djur belysande – och det är fascinerande. Valar har nämligen ingen möjlighet att göra sig av med öronvax, utan samlar sin livsproduktion i vad som till slut bildar en kon av några decimeters längd. Konen får som årsringar, där man kan avläsa inte bara hur gammal valen blivit, utan också hur den har haft det, om den under olika perioder i sitt liv varit utsatt för till exempel miljögifter eller stress. Andra världskriget var en sådan stressperiod för valarna, liksom de senaste decenniernas klimatförändringar. Valar orienterar sig nämligen med hjälp av vattentemperaturen, och förändras den blir det väldigt förvirrande.

Klart värt att läsa även om det som inte vid första anblicken verkar vara det mest fascinerande, alltså. Stackars valarna.

Själv är jag annars humanist, och den här boken innehåller enorma mängder namn på olika ämnen som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att minnas eller riktigt begripa. Säkert får den som gör det ut ännu mer, men jag tycker absolut att boken fungerar bra även för den som bara är allmänt intresserad. Ellervik skriver i en lättsam stil, och redogör tydligt för vilka forskningsfrågor som är omstridda eller helt enkelt dåligt utforskade. Själva kroppen kan knappast vara ointressant för någon att lära sig mer om – kroppar har vi ju trots allt allesammans. Och de är fyllda av en massa fascinerande gegg.

Vän av ordning kan däremot invända att boken inte alls tar upp alla upptänkliga kroppsvätskor, och kanske inte ens alla som anses mest äckliga. Nu vet jag inte riktigt hur man mäter det, men bröstmjölk slå mig till exempel inte som särskilt äckligt, medan kiss och bajs lyser med sin frånvaro. De har redan fått så mycket uppmärksamhet, menar Ellervik i förordet, men jag vet inte det. Kanske i den där boomen av tarmfloraböcker som jag inte har läst? Men mensblod, eller blod i allmänhet för den delen? Och ”ta fram en spypåse” uppmanar författaren i förordets avslutning, men här finns faktiskt inga spyor, ingen galla.

Uppenbarligen finns det utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kär i kemi
• Drömmer vi om ett evigt liv?
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Vi får följa Mai under en dag, från chocken av den alltför tidiga väckningen genom frukost, bussresa, samtal med kollegor, besök i snabbköpet och middagslagning. Under tiden förklarar hon partikelmodellen, termodynamik, kemiska bindningar, aggregationsformer, forskningsmetodik och mycket annat. Efter läsningen plockar jag fram min kemibok från ettan i gymnasiet och förbluffas en aning över hur hon gått igenom nästan allt som finns i den, om än på en mer översiktlig nivå, naturligtvis.

Det blir en blandning av teori och praktisk tillämpning, eller snarare vardagliga exempel på att allting är kemi. Ja, är snarare än handlar om. Associationerna går åt olika håll i långa kedjor och stort och litet möts från olika håll.

Mai är en nörd och stolt över det och hon älskar sitt ämne fullt och helt. Hon driver en Youtubekanal för att på ett lättillgängligt sätt presentera forskning inom främst kemi för unga och det märks. Ibland blir det lite för putslustigt men jag trivs ändå. Hon vill få sina tittar och läsare att öppna ögonen för möjligheterna och förundras av det som finns runt omkring oss. Bäst blir det kanske i ett avsnitt som handlar om vatten, vars fasta och flytande form egentligen är oerhört besynnerliga när man tänker efter.

Det är befriande att pekpinnarna är så få, trots att flera ämnen som tas upp har med hälsa att göra, som motion, socker och fett. Grundprincipen är att det är dosen som gör något giftigt, man dör inte omedelbart av transfetter eller socker men nyttan av en smoothie jämfört med Coca-Cola håller inte heller vid närmare beskådande.

Jag funderar lite över målgruppen men fastnar för den något diffusa gruppen ”unga vuxna”. Bitvis tycker jag att den borde passa för betydligt yngre men ett längre stycke om alkohol ter sig lite malplacerat i så fall, just för att det är skrivet på ett sätt som tar för givet att läsaren delar vissa erfarenheter. Eller också är jag bara moraliserande här.

Små illustrationer av såväl kemiska strukturformler som mer underhållande interfolierar texten men jag saknar det periodiska system som det hänvisas till i början. Vart tog det vägen? På samma sätt finns en del missar i korrekturläsningen och vid något tillfälle undrar jag om översättaren tänkt helt fel men då jag inte har originalet att tillgå kan jag varken dementera eller bekräfta detta. Det finns ingen notapparat men en väl tilltagen lista med hänvisningar till litteratur kapitel för kapitel.

Som författare anges egentligen Dr. Mai Thi Nguyen-Kim och jag har velat lite innan jag plockat bort ”Dr”. Doktorstiteln är viktig i det extremt titelfixerade Tyskland och livet inom den akademiska världen beskrivs som både hårt och orättvist men också oerhört givande. Roande och oroande även det, kan man kanske säga.

Jag har en särskild plats i mitt läsarhjärta för underhållande populärvetenskap som riktar sig till unga och/eller okunniga läsare och lyckas entusiasmera och undviker att vara nedlåtande och där i hyllan står den här boken säkert.

Similar Posts:

• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Gegget inuti
• Generationen som kommit i kläm
• Bobby Fischer och Erik Penser i köket, inte Jamie och Per
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen

Frukta inte, Ulf Ellervik har tänkt igenom det här, och gjort massiv research. Resultatet är Förgiftad: Berättelser om fasor, formler och fiaskon. I boken går han igenom giftmord på giftmord, prydligt kategoriserade efter substans. En del fall är historiska, men de flesta utspelar sig från andra världskriget och framåt. Vissa fall är närmast aktuella, som de förgiftningar i en brittisk småstad, som bara häromåret ledde till att ryska diplomater tvingades åka hem från ett flertal europeiska länder, inklusive Sverige.

Förgiftad är överraskande spännande och lättläst för att vara en bok som i slutänden handlar om kemi och fysiologi. Ellerviks språk flyter lätt, och han väver skickligt samman grundläggande kemi med aktuell politik, och bitvis ren spekulation. Det hela kryddas av återkommande citat ur Machiavellis Fursten. Den som läst och tyckt om Ellerviks Ond kemi kommer med stor sannolikhet att uppskatta även denna bok om hur människors mörkaste sidor kommer fram när de använder kemi för att skada varandra i jakt på makt eller pengar.

När jag säger att Förgiftad är lätt och underhållande att läsa, så tål det kanske att påpekas att jag har en universitetsutbildning som innefattade biokemi, fysiologi och toxikologi – något som de flesta läsare förmodligen inte kommer att ha. Ellervik lägger en hel del energi på att förklara de begrepp och mekanismer som är involverade, men ibland undrar jag ändå om det inte blir lite väl tekniskt.

När ricinmolekylen når det endoplasmatiska nätverket delas den upp i två halvor genom att disulfidbryggan klyvs. Den giftiga halvan, A-delen, binder till ribosomerna och klyver med precision av en bas, en adenin i position 4324. När det händer slutar ribosomen att fungera. En enda ricinmolekyl kan förstöra 1500 ribosomer per minut. När ribosomerna slutar fungera upphör produktionen av proteiner och cellen dör.

Även om de flesta av termerna i stycket ovan har introducerats tidigare i texten, så blir det ändå ganska mycket fikonspråk. Å andra sidan går det utmärkt att skumma förbi de mer tekniska delarna för den mindre nördiga läsaren – den viktiga informationen som du behöver få med dig för fortsatt läsförståelse är egentligen bara den sista meningen.

En svår avvägning mellan pedagogik och läsbarhet ligger också i att vissa förklaringar upprepas ett flertal gånger, nästan ordagrant. I synnerhet gäller det förklaringen av hur informationsöverföring sker över synapsklyftan, och acetylkolins roll i denna. Eftersom en stor mängd gifter verkar på just signaleringen med acetylkolin är det förstås viktigt att läsaren har ett hum om hur denna fungerar, men upprepningarna blir ändå lite enformiga, och ger intryck av att det rör sig om texter som tidigare publicerats separat, och sedan fogats samman.

Ganska många djurförsök omnämns i boken. Det vore svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva om toxikologi utan att prata om lethal dose 50-tester och annat elände, men för mig som är betydligt blödigare när det gäller djur än människor, så är det lite nedslående.

Med det sagt är Förgiftad både underhållande och intressant. Det kan nog hjälpa om du antingen är lite nördigt lagd med ett intresse för kemi och medicin, eller är beredd att skumma här och där för att komma fram till bitarna som mer handlar om kriminalhistoria, politik och psykologi. Och så bör du ha ett makabert intresse för mänsklighetens mörkare sida, men det har väl egentligen de flesta av oss?

Similar Posts:

• Gegget inuti
• Kär i kemi
• Spännande om kemins mörka sidor
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Roman om vetenskap och galenskap