Tillvaron för den numera medelålders kvinnan är något mer prosaisk. Hon har separerat från sin man och flyttat till ett eget hus vid havet; hon arbetar på sin brors krog och hon bygger långsamt upp ett nytt liv.

Det är som om hon vill vara ifred men en efter en nästlar sig människor in i hennes liv. Hon är inte direkt avvisande men måttligt engagerad; hon har egentligen nog av sig själv, av sina minnen och av att skriva till sin före detta man och till sin vuxna dotter men ändå finns de där: brodern och hans flickvän, kroggästerna, grannen som är konstnär, grannens bror som är grisbonde och därtill deras föräldrar.

Det är sparsmakat och precist men hela tiden dyker de upp, de där små detaljerna som får det vardagliga att bli något annat, att närma sig gränsen till det overkliga. En mård som tycks bo på vinden och som måste fångas i en fälla börjar anta mytiska proportioner. Broderns alltför unga och sköra flickväns förflutna låter som en förfärande TV-serie. Dottern som lämnar efter sig ett spår av koordinater.

Och hela tiden finns minnena där, de egna och de andras, de bedrägliga och undflyende. Som koncentrat av liv, levda och möjliga. Och ändå blir jag inte särskilt engagerad eller berörd, mer än korta stunder. Det är för distanserat för mig.

Similar Posts:

• Att leva med döden
• Noveller man glömmer
• Distanserad ömhet
• Akta föraktet för mänskoföraktet
• Uppbrott i ett vemodigt tecknat DDR

I en är det föremålet för en gammal kärlek som fått cancer. Sen de sågs sist har han blivit pappa och är tillsammans med en ny kvinna och när hon oväntat ber Alice om hjälp vill hon inte säga nej. I en annan besöker Alice med vänner en gammal man vars relation till Alice är svårdefinierad men hjärtlig. Vid ankomsten till villan i Italien möts hon av mannens hustru som hälsar att han blivit sjuk och besöket förvandlas till ännu en väntan på döden. I en tredje rycks pojkvännen ifrån henne och döden kommer väldigt nära.

Berättelserna utspelas i författarens hemland Tyskland samt i Italien. Kronologin är diffus men i sammanhanget irrelevant. I dödens närvaro är tid och rum ofta underordnade de trevande insikterna om livet, vikten av relationer, funderingar på vad som är viktigt. Eller så tänker man inte alls. Vardagen och rutinerna löses upp och tillvaron blir ett vakuum i vilket en tom väntan på det oundvikliga är allomfattande.

Det är den känslan jag, på gott och ont, sugs in i när jag läser Alice. Genom att skildra tillsynes obetydliga detaljer i omgivningen och fokusera på allt som en utomstående nog inte skulle lägga märke till, skapas nästan en känsla av att själv befinna sig i berättelsen, i det där vakuumet.

De skiftande graderna av närhet mellan Alice och de döende styr hennes känslor och handlingar på ett väldigt realistiskt sätt och den läsare som förlorat någon kommer att känna igen sig i åtminstone en av novellerna.

Men sanningen att säga har jag väldigt svårt att uppskatta den här typen av litteratur. Irritationen som kommer av att läsa något som i stora stycken påminner om en torr nyhetssammanfattning släpper aldrig riktigt taget och jag får svårt att uppskatta de få glimtar av bra berättande som faktiskt finns.

Med det sagt bör den här samlingen ändå inte förbises. Om inte för annat än att den i såväl stil som innehåll, skildrar den sorts död som så sällan ges utrymme. Döden som verklighet, stillhet, obegriplighet och den totala avsaknaden av underhållningsvärde.

Similar Posts:

• Noveller man glömmer
• Distanserad ömhet
• Möjliga liv
• Mellan dag och natt
• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike

Märks skrivkrampen? Man kan konstatera att den inte gör det. Egentligen känns dessa sju berättelser som vore de skrivna direkt i anslutning till de nio i Sommarhus, senare. Även här finns det kallt distanserade betraktandet och lakoniska berättandet som i en del fall (titelberättelsen) känns lätt och elegant för att i andra kännas lite ansträngt och högtravande ("Vart går du"). Och precis som i debutsamlingen följer Hermann sina figurer på ett visst avstånd, samtidigt som berättarrösten inte distanserar sig på något kliniskt vis. Däri ligger en ambivalens som när den fungerar känns elektrifierad och som skänker denna samling berättelser den spöklikhet titeln antyder. I fjärmandet finns nämligen en försiktighet som bäst kan beskrivas som ömhet inför de fiktiva personerna.

Tematiskt känns Hermann också igen. Kanske har hennes figurer hunnit åldras lite: det är mindre rejv och party och mer stillsamma efterfester. Det känns helt enkelt som om tåget har gått och några har blivit kvar på perrongen. Figurerna brottas fortfarande med övergången mellan ungdom och mognad, med ouppfylld kärlek, sökandet efter en fast identitet och en hållfast plats i verkligheten. Alla figurer karakteriseras av en tomhet inombords som kompenseras av en besatthet av ytlig coolhet:

Jag gungade lite, jag visste att Raoul kunde se mig genom fönstret och jag var rädd för att det där gungandet, överhuvudtaget det där att jag satt på gungan kunde ge en viss bild, antyda en pose, en metafor, men jag brydde mig inte om det.

Passager som denna eller långa beskrivningar av hur cigaretten röks antyder dock att figurerna just bryr sig, att det är viktigt för dem hur de verkar inför den som betraktar dem. På den här punkten fungerar Hermanns distanserat ömma berättarperspektiv som bäst – då det flätas samman med det tematiska innehållet.

I Hermanns prosa befinner man sig ständigt på resa. I Bara spöken får läsaren följa med till Prag, Venedig, Karlsbad, Tromsö, Island eller Nevadaöknen. Med ett undantag (titelberättelsen) leder dock dessa resor inte någonstans eller till något avgörande moment i handlingen. Det finns inga klara mål, inga planer. Allt sker slumpartat och intuitivt. Det ger Hermanns berättelser en känsla av oklarhet och det leder ibland till att man tröttnar och lägger ifrån sig boken, eftersom det är svårt att bry sig om dessa ytliga figurer. Samtidigt är det just sökandet och det oklara i berättelserna som är intressant och som gör att dessa, trots sina oklarheter, fängslar mig som läsare.

Similar Posts:

• Noveller man glömmer
• Att leva med döden
• Möjliga liv
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Kärlek och lust i otakt

Det finns också bra saker med noveller. Jag är inte den som är den. Det är praktiskt att de tar slut fort om man inte hinner läsa länge, eller helt enkelt är väldigt rastlös och lättuttråkad. Att bara få den där korta lilla inblicken kan också vara lite pirrande, man har ingen förklaring till varför det som händer händer, eftersom utrymmet inte räcker till för upplysande bakgrundsdetaljer, åtminstone inte alla som skulle ha behövts för att det ska bli fullkomligt förklarat.

Nåväl. Så vad har jag att säga om just Judith Hermanns noveller då? Jag kan inte säga att de förändrat mitt liv i någon som helst mån, eller fått mig att tänka särskilt mycket. Å andra sidan har de inte gjort mig upprörd för att de är dåliga eller less för att de är tråkiga heller.

Novellerna är trevliga att läsa, helt klart. Varken karaktärerna eller berättelserna om dem är självklara eller klyschiga. Hermann tar med oss till en rad olika miljöer, och hon gör detta med ett språk som på något sätt är helt neutralt. Det är inte fantastiskt så att jag blir glad för att hon skriver så vackert eller originellt, men inte på något sätt dåligt.

Det som slår mig när jag läser boken, är att jag vill läsa nästa novell också, och nästa efter den. Så bra är den. Det som slår mig när jag slagit igen boken, är att jag känner mig väldigt likgiltig. Att jag knappt kan dra mig till minnes vad en enda novell handlat om. En annan recensent (tysk) tyckte att Sommarhus, senare hade "den nya generationens sound", men det hoppas jag verkligen inte, för då är den här generationen inte mycket att hänga i julgranen.

Novellerna känns ganska så nya, jag tycker nog inte att jag läst dem förut. En del av dem tycker jag om, tycker jag till och med är lite häftiga. Men det är någonting som saknas, jag blir helt enkelt inte berörd av det som berättas. Allt är så väldigt lagom på något vis. Lagom udda ämnen, lagom udda karaktärer, lagom pretentiös, lagom många noveller, lagom långa. Boken vägrar liksom att fastna.

Efter att ha läst boken ytterligare en gång är jag fortfarande lika blank. Kan inte såga den, kan inte hylla den. Den bara finns helt enkelt. Blir aldrig mer än "ja visst jag det var den ja". Som någon man stöter på och fördriver lite tid med, men som man glömmer när han eller hon gått sin väg. Någon man visst kan tänka sig att stöta på igen, men knappast ringer 118 118 för att få tag på. En sådan bok är Sommarhus, senare för mig.

Similar Posts:

• Att leva med döden
• Distanserad ömhet
• Möjliga liv
• Kärlek och lust i otakt
• Förlorarens berättelse