dagensbok.com » Joss Whedon

Kim W Andersson "Love Hurts 2"

Björn Waller — Sun, 16 Mar 2014 23:00:37 +0000

En av de första skräckfilmer jag minns att jag såg, för … många år sedan i alla fall, var Stephen Kings och George Romeros Creepshow. Jag ville ha mer. Efter att jag sett en bunt filmer till som sällan lyckades hålla stämningen uppe i 96 minuter insåg jag hur smart Creepshow var: skit i att försöka berätta en lång historia för fans som ändå bara vill se hemskheter, kör ett gäng korta novellfilmer i stället som går pang på rödbetan, gör sin poäng och slutar. Det var inte förrän senare som jag fattade varför den ser ut så: King och Romero gjorde den som en hyllning till de skräckserietidningar de själva växte upp på. Tidningar som jag inte hade minsta förhållande till. Det som var en cover för dem blev ett original för mig.

Den tanken dyker upp flera gånger när jag läser Kim W Anderssons Love Hurts 2. Anderssons serier radar upp små kärleksnoveller inom klassiska skräck- och science fiction-handlingar; paret som är villiga att göra Vad Som Helst för att bli gravida, tidsresan som går på tok, mobbingoffret som ger igen, etc. Men som det barn av 90- och 00-talets postmoderna skräckvåg författaren är så vet han också att man kan leka med dem. Att det kommer en twist i slutet hör till genren, men vad twisten betyder är inte alltid detsamma. Och även om jag inte vill falla i ”Det är bra för att vara svenskt”-fällan känns det ändå härligt att det görs sådant här, att författare i vågorna efter Ajvide Lindqvist och Engelsfors fortsätter att våga sträcka ut och göra anspråk på alla historier, svetsa samman den lagomsvenska diskbänksångesten med äventyr i yttre rymden. Bildspråket är uppenbart tecknat, glatt och serietidningsmässigt bara för att kunna slå över i skräck och blod, samtidigt som karaktärerna får vara vanliga människor. (Eller vanliga robotar, vanliga kloner, vanliga tentakelmonster … ) Det är ofta både smart och relaterbart.

Ändå saknar jag något. Delvis är det samma sak som jag känner när jag ser Creepshow idag; visst, det är kul att de inte gör ett halvhjärtat jobb med karaktärer som ändå ska dö och bara går direkt på de saftiga bitarna, men vore det inte roligare om de faktiskt gjorde ett helhjärtat jobb och gjorde det väl? En bra skräcknovell är något fantastiskt, men ibland kan de, speciellt sådana som går ut på att leka med gamla historier, ibland kännas mer som en provkarta på historier man skulle kunna skriva om man gitte göra klart dem. Alena visade ju att Andersson kan berätta effektiva längre berättelser också. Men också det att … kan vi inte det här nu? Smarta dekonstruktioner av gamla klichéer, jovisst, men är det inte dags att göra nya snart?

Det sagt: jag är kanske inte målgruppen. Jag kan originalen, jag har hört alla covers redan, häromdagen var det 17 år sedan första avsnittet av Buffy. Och Love Hurts 2 lyckas ändå rätt ofta med att sätta fart på fantasin, visa på en oändlig mängd möjliga historier, och beväpna läsaren mot hemskheterna genom att visa att man kan ta tag i handlingen och vända på den – och av och till, som i Love Hurts #27 t ex, verkligen skicka upp hjärtat i halsgropen. Inget är vad man tror det är, det är ju därför vi älskar smärtan ändå.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren "Nyckeln"

Ella Andrén — Mon, 16 Dec 2013 23:00:16 +0000

En tegelsten på dryga 800 sidor; de tre första ett register över karaktärer att hålla ordning på. För en stund känns det som att jag eventuellt förväxlat sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ungdomstrilogi med en eller annan rysk klassiker.

Den här gången har jag heller inte tagit mig tid att läsa om föregångarna precis innan jag öppnar den nya delen. Och jag minns faktiskt inte riktigt alla de där figurerna. Blev det inte väldigt komplicerat nu?

Fast nej. Ganska snart är jag ändå helt och fullt tillbaka i Engelsfors, med de fyra kvarlevande Utvalda och mitt i deras problem med förhållanden, studier och, just det, den stundande apokalypsen. Att balansera flirtar, finnar och folköl med att vara utvald av ödet för att rädda världen må vara huvudpersonernas ständiga dilemma – det är också vad Strandberg och Bergmark Elfgren excellerar i.

En bit in i Nyckeln har författarna samlat på sig ett ganska tungt mytologiskt bagage. Vi har våra Utvalda i cirkeln, deras tidigare hjälpare och fiender – som alla skräckläsare vet kommer alla bra skurkar tillbaka, och inte minst om de legat i koma ett bra tag – det byråkratiska rådet som vill kontrollera all magi, en än mer diffus magisk struktur som står över dem, en invecklad historia av Utvalda och portaler till demonvärlden som måste stängas, det mystiska Gränslandet, själva magin med alla dess olika element och därmed förknippade magiska förmågor, det som står utanför och över även detta, och så småningom också en alternativ cirkel i konkurrens med våra hjältinnor.

Och då har vi ännu inte avhandlat den ickemagiska världens alla mobbare, småstadsknarkare, före detta sekter, socialsekreterare, deprimerade morsor, alkoholiserade farsor, sjuka morfäder, hundar, småsyskon, expojkvänner, extrajobb, omagiska bästisar som känner sig utanför, klasskillnader, biologiprov, redskapsövningar på gympan, insektsinvasioner i matsalen – nej, vänta. Nu börjar alltsammans flyta ihop.

För det gör ju det. I takt med att apokalypsen närmar sig blir gränserna mellan vardag och magi tunnare och tunnare, vilket resulterar i en serie både läskiga och lite komiska scener på den närmast bokstavligen hemsökta gymnasieskolan. De Utvalda har hunnit börja trean nu, men ska de hinna ta studenten innan världen slukas av demonerna?

Fast javisst. Var det inte rätt exakt så det kändes att gå i gymnasiet? Det finns ju en metaforisk nivå här, en mycket Joss Whedonsk sådan, som är helt klockren. Och precis som med hans serier låter det vanvettigt när man försöker sammanfatta, men det är ju inte så man plöjer de närmare 2000 sidor som utgör Cirkeln-trilogin. Man lever med karaktärerna. Man lär känna dem. De utvecklas.

Och till slut har det blivit dags att lämna dem där. Värdigt avslutade – eller kanske bara i början av något nytt?

Andrew Chambliss, Jed Whedon och Maurissa Tancharoen "Dollhouse: Epitaphs"

Ella Andrén — Sun, 15 Jul 2012 22:00:19 +0000

Har du någonsin funderat på hur en version av (tjej)dig skulle beskriva hur en annan version av dig tyckte att killversionen av dig var i sängen? (Om du har det är jag inte säker på att jag faktiskt vill veta det.) Sådant händer nog bara i Whedon-världar.

I teveserien Dollhouse, som nu alltså, precis som alla Joss Whedons serier, fått avkomma i serietidningsformat, kan vilken hjärna som helst programmeras med vilken personlighet som helst. Vilket alltså betyder att en personlighet kan existera i flera kroppar samtidigt och öppnar upp för en hel del märkliga möjligheter.

I de delvis mycket komprimerade två säsonger som hanns med innan teveserien gick i graven såg vi hur den teknologi som företaget Rossum utvecklat – och som alltså hanterar människors kroppar och hjärnor som om de var utbytbara datorskal – användes för kommersiella syften. I underjordiska ”Dollhouse” över hela världen kunde den som kan betala för det köpa inte bara en prostituerad utan faktiskt en människa programmerad att älska (eller mörda, eller whatever). Vi kunde också ana – och mer än ana i de framåtblickande avsnitt som kallades just Epitaphs – att den här tekniken skulle få apokalyptiska konsekvenser.

Som vanligt finns det luckor i vad teveserien berättade om hur allt det här gick till, och som vanligt dyker det upp serietidningar som erbjuder sig att fylla de där luckorna. Och ja, en del av mig är irriterad för att jag låter mig duperas till att köpa alla dessa kringprodukter av ibland svajig kvalitet. En annan del vill ju bara veta mer, få vistas lite längre i älskade fiktiva världar.

Dollhouse: Epitaphs börjar med hur apokalypsen blivit trådlös. Runtom i världen svarar människor i telefon – och förvandlas till nollställda dockor eller till aggressiva mördarmaskiner. De få personer som lyckas undvika båda kastas in i en brutal kamp för överlevnad, däribland Zone, Mags och Griff, som så småningom dyker upp i teveserien. Det är här deras berättelse börjar, så på sätt och vis skulle man kunna läsa seriealbumet utan att ha sett teveserien först (varför nu någon skulle vilja göra det). Fast utan bakgrunden från teve reduceras berättelsen onekligen mest till en variant på redan otaliga Zombie Survival-historier.

Fler bekanta ansikten dyker förstås upp. Estetiken är serietidningsklassisk och jämfört med teveseriens skådespelare imponerande porträttlik. Nackdelen med det är kanske just att det är så lätt att jämföra med – och sakna – skådespelarna. När briljante Alan Tudyk gestaltar karaktären Alphas kamp med sina multipla personligheter gör han det så bra att det fungerar, men när samma kamp gestaltas i serierutorna så blir det lätt just fyrkantigt, klichéartat och lite löjligt.

I stort sett tycker jag dock Dollhouse: Epitaphs förvaltar berättelsen bra. Grundhistorien som sådan ger mig fortfarande rysningar och detaljer som de olika versionerna av programmeraren Ivy och deras interaktion med varandra smakar omisskännligt, fantastiskt whedonskt.

Det handlar om makt

Ella Andrén — Mon, 07 May 2012 08:00:05 +0000

Idag har det blivit dags att recensera Eld här på dagensbok.com, andra delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ungdomsbokstrilogi om häxorna i Engelsfors. Hajpen fortsätter – och det är fortfarande så välförtjänt.

I bästa Joss Whedon- eller John Ajvide Lindqvist-anda blandar Strandberg och Bergmark Elfgren vardagsrealistisk småstadstristess med magi. I det fiktiva lilla brukssamhället Engelsfors visar sig gymnasieskolan vara mystiskt centrum i kampen mellan gott och ont och sex helt vanliga – och sinsemellan väldigt olika – tonårstjejer är häxor som måste bekämpa ondskan och världens undergång.

Därmed inte sagt att författarparet presenterar något radikalt nytt. Det är nog faktiskt inte så framgångsrika berättelser fungerar. Snarare har Strandberg och Bergmark Elfgren kokat ihop en häxbrygd på referenser och idéer som redan är i omlopp – och gjort det bra. Om John Ajvide Lindqvist bevisade något ingen riktigt tänkt sig förut, att vampyrer kan bo i svenska miljonprojektsområden, så bevisade väl Strandberg och Bergmark Elfgren, tja, att Buffy the Vampire Slayer lika gärna kunnat växa upp i Borås.

Men vare sig häxor eller magi är något nytt motiv i ungdomskulturen och som med de flesta populärkulturella ikoner finns inte en enda berättelse om häxan, utan flera parallella. Häxor kan vara skurkar eller hjältar, men berättelserna om dem tycks nästan alltid, på ett eller annat sätt, ha att göra med makt.

Den kanske mest traditionella häxan är förstås den som fortfarande lever och frodas inte minst i disneyfierade folksagor. Hon finns också i barnlitteraturklassiker som Roald Dahls Häxorna, i CS Lewis Narnia, eller i en nyare fantasyserie som Catherine Fishers Snöhäxans son. De här kvinnorna är fiender och nidbilder av kvinnlig dygd och moderlighet. De är onda, inverterade mödrar, som istället för omsorgsfulla, fruktbara och osjälviskt kärleksfulla är hotfulla, destruktiva och maktgalna.

I svenska ungdomsböcker är det emellertid en annan typ av berättelse som varit vanligast: den historiska realistiska häxberättelsen. En utsatt, fattig kvinna har lärt sig lite läkekonster och riskerar att brännas på bål. Inte sällan behövs en manlig hjälte som kan rädda henne, men i bästa fall kan hon, som Maj Bylocks populära häxhjältinna Anneli, åtminstone rädda sig själv.

De här skildringarna hade sin storhetstid på 70-, 80- och 90-talen, när också kvinnohistoriker arbetade med att lyfta fram kvinnors erfarenheter, utsatthet men kanske också möjligheter till motstånd. Samtidigt kunde populära skönlitterära författare som Marion Zimmer Bradley och Margit Sandemo skapa samhällen och gestalter som på olika sätt (men förstås sällan oproblematiskt) just gjorde motstånd eller utgjorde alternativ till den patriarkala världen.

På 90-talet fick häxorna, främst i amerikanska teveserier, ett uppsving som postfeministiska ikoner. Här existerar visserligen magin, makten, som en faktisk realitet, men det finns också en stark betoning på hur allt man gör får konsekvenser. Parallellt med att bekämpa ondska måste tjejerna i serier som Förhäxad och Sabrina – tonårshäxan gå till skolan eller jobbet, klä sig snyggt, försöka behålla en pojkvän eller uppfostra småbarn. Ofta är det som om de här berättelserna säger ”Okej, nu har vi makt, nu har vi fått allt. Hur ska vi hantera det? Har det ett pris?”

Engelsforstrilogin blandar som sagt också magi och vardagsliv samtidigt som den utforskar det där med makt. Hur får man uppföra sig och i namn av vad? Vem bestämmer vad som är maktmissbruk eller inte?

Inte minst det sistnämnda är ett framträdande tema i Eld, där vi får veta mer om det mystiska Rådet som vill styra tonårshäxorna i Engelsfors. Är de dem de utger sig för att vara? Med vilken rätt kontrollerar och bestraffar de medlemmarna i det magiska samfund man börjar kunna ana konturerna av?

Stelbenta krav från ett patriarkalt och maktfullkomligt Råd är knappast heller något nytt motiv. Jag kan faktiskt inte komma på några populärkulturella häxor de senaste decennierna som inte haft den typen av institutioner att förhålla sig till. Ändå tycker jag att Strandberg och Bergmark Elfgren lyckas bygga vidare på diskussionen och utveckla den.

Det finns något djupt mänskligt och träffande tonårsaktigt i Engelsforstjejernas utforskande av det magiska samhälle de börjar upptäcka att de ingår i. De växer och utforskar vilken makt de har, men de upptäcker också att världen och makthavarna omkring dem har anspråk på dem, vill bestämma vad som är rätt och fel för dem. Nu måste de i sin tur besluta sig för om de direktiven är rimliga och Rådets anspråk över huvud taget legitima.

Så trasslar mina fjortisläsarnerver förtjust ihop sig med mina statsvetarnerver och allt vad det är. Frågorna verkar komma igen, oavsett om jag läser Cirkeln och Eld eller fackböcker om den ekonomiska krisen: är det egentligen vi som behöver makthavarna eller de som behöver oss? Är det inte nästan magiskt?

Suzanne Collins "Hungerspelen"

Ella Andrén — Tue, 05 Jul 2011 22:00:10 +0000

Mängder av upplagor, omslag prydda av rekommendationer av författare som Stephen King och Stephenie Meyer och naturligtvis redan en filmatisering i faggorna. Suzanne Collins Hungerspelstrilogi har i snabb takt erövrat världen, och på svenska finns lämpligt nog alla tre delarna i pocket lagom till sommarlovet.

Hungerspelen utspelar sig i ett dystopiskt framtida nordamerikanskt rike vid namn Panem. Där styrs de tolv distrikten – ett trettonde har helt enkelt bombats bort efter ett upprorsförsök – med järnhand från huvudstaden. I ett att de fattigaste, Distrikt 12, lever 16-åriga Katniss Everdeen och det drar ihop sig till årets Slåtterfest.

Och nej, det är inte lantbrukets fruktbarhet eller något sådant som ska firas. I Distrikt 12 finns för övrigt inget lantbruk, bara långa och farliga arbetsdagar i kolgruvorna, som bland många andra slukat Katniss älskade far och lämnat familjen på svältgränsen. Vid Slåttern ska istället distriktens ungdomar skördas i en regimens maktdemonstration. En pojke och en flicka i tonåren lottas från varje distrikt för att delta i årets upplaga av Hungerspelen, en direktsänd dokusåpa där deltagarna slåss på liv och död tills bara en står segrande kvar.

Låter det mörkt och spännande? Det är det verkligen. Collins arbetar så hantverksskickligt med spänningsmomenten att jag ibland blir nästan irriterad och måste överlista romanen genom att gå och göra andra saker mitt i kapitlen. Där ett kapitel slutar är det nämligen omöjligt att inte börja på nästa.

Men det är välgjort också på andra sätt. Den extrema framtidsvärlden är genomtänkt och logisk. Fenomenet dokusåpor är till exempel draget till sin spets på ett sätt som blandar dagens varianter med forna tiders Gladiatorspel och som framstår som rimlig underhållning/ maktdemonstration i det brutala och starkt socialt skiktade Panem.

Jag är inget stort fan av science fiction när det blir för kliniskt, för silverfärgat, rent och abstrakt. Jag gillar, som någon sagt om Joss Whedons Firefly-universum, när det finns toaletter, sneda födelsedagstårtor och fulsnygga mössor som mamma har stickat. När det är lite skabbigt och levande. Det gör Collins uppenbarligen också.

Hon hittar den där blandningen av gammalt och nytt som gör en framtida värld trovärdig. I distrikten samsas de fattigas kamp för överlevnad, urtida jaktmetoder och örtmedicin med den tidiga industrialiseringens utsatta arbetsvillkor och huvudstadens närmast koloniala attityd till distrikten. Där och i själva Hungerspelen är allting däremot mycket högteknologiskt. Huvudstadens dominans och depraverade, bekymmerslösa lyx för inte sällan tankarna till det antika Rom. Många av dess invånare har just (de engelska varianterna av) romerska namn och här finns framför allt den naiva blodtörsten hos människor som aldrig själva behövt oroa sig för att deras barn ska väljas ut till spelet.

Själv refererar författaren ofta i intervjuer till den antika myten om det besegrade Aten som tvingas skicka ungdomar till Kreta för att slukas av Minotauros. Panem håller sina hungerspel till åminnelse av ett uppror mot huvudstaden, för att invånarna ska minnas att de aldrig går säkra. Precis som Theseus i den grekiska myten anmäler sig frivillig kommer Katniss också med i Hungerspelen efter att lotten egentligen fallit på hennes 12-åriga lillasyster. Men räcker det med hennes jaktskicklighet från provinsen för att överlista de andra deltagarna? Och går det att vinna i ett spel där överheten godtyckligt bestämmer reglerna, där man bara har att välja på att dö eller att själv bli mördare?

Det är en mörk, politisk framtidsfantasi som Collins skapat. Dessutom, för att återkoppla till Whedon igen, med en kick-ass tonårshjältinna i huvudrollen – och det är ju verkligen aldrig fel.

“The Apocalypse Was Televised”

Ella Andrén — Fri, 03 Jun 2011 22:00:40 +0000

Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.”

Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl bara att hålla med. Whedons teveserier tycks generera oändligt med uppmärksamhet från både fans och populärkulturforskare – och gränsen de grupperna emellan är väl sällan särskilt klar – och frågar du mig, och Espenson, är det välförtjänt.

Whedon shows are challenging, full of compelling characters, plot twists, and moral puzzles. Most crucially, they don’t baby the viewer by leading him or her to a single simple point of view. Complexity is the mother of wanting to write an essay.

Bara BenBella förlag har gett ut en bunt Whedon-relaterade titlar, men när turen nu kommit till Dollhouse har man gått lite annorlunda till väga och utlyst en tävling. Resultat har blivit en antologi med både djup och bredd. Här kretsar det kring karaktärer och teman i den, som vanligt, alltför kortlivade serien. Menlösa essäer som mest tycks tillföra kända författarnamn slipper man däremot. Excellent.

Seriens Dollhouse är ett underjordiskt företag som hyr ut programmerade människor till exklusiva kunder. Den ultimata sexpartnern, den ultimata inbrottstjuven, gisslanförhandlaren eller den stora kärleken – ”dockorna” kan bli precis det kunden behöver. Men kan man verkligen förändra en människans hela person? Placera deras medvetande eller själ på någon slags diskett och använda kroppen till något annat? Inte oväntat kretsar flera av bidragen i Inside Joss’ Dollhouse kring våra föreställningar kring kropp, själ, minne, personlighet och förtroende, kring vad som i själva verket konstituerar en människa och mänskliga relationer.

Seriens starka ensemble ger ett klart avtryck. Här finns essäer som behandlar de flesta av karaktärerna och deras utveckling. Dessutom relateras serien till några av alla de referenser som Whedon och gänget tenderar att använda sig av, leka med och ge nya, oväntade vändningar. Peter Tupper undersöker det gotiska i ”Joss Whedon’s Dollhouse: 21st Century Neo-Gothic”. Kristin Noone härleder namnet Rossum, företaget bakom Dollhouse, till Karel Capeks robotpjäs RUR och Valerie Estelle Frankel tittar närmare på seriens alla sagoreferenser, från Törnrosa till George Bernard Shaws tolkning av Pygmalion-myten.

Dollhouse är berättelsen om hur tekniken för att ”förbättra” eller manipulera mänskligheten kan leda till vår egen undergång. Om själva seriens undergång skriver Luciana Hiromi Yamada da Silveira i ”How Cancellation Told the Story of the Dollhouse” och självklart är en sådan här bok till stor del ett sätt att hänga sig kvar i en fängslande serievärld med allt vad det innebär. Men det säger också något att en sådan värld håller för nogare granskning, går att vrida och vända på på det här sättet. ”Complexity is the mother of wanting to write an essay”, indeed.

”Geeks of the World, Unite!”

Ella Andrén — Fri, 03 Jun 2011 22:00:27 +0000

Idag serverar dagensbok.com en hel hög science fiction, politisk science fiction eller kanske snarare politiska läsningar av science fiction. Den här antologin, och naturligtvis teveserien och den uppföljande filmen som den hyllar, har en del att göra med det.

Firefly och Serenity skildrar en stat, en rymdunion som någonstans i vår framtid, sedan vi slitit ut eller möjligen krigat sönder jorden, spridit oss över rymden, likt nybyggarna i Nordamerika. För The Alliance må vara en sammansmältning av USA och Kina – det är framför allt amerikansk historia som kommer till ny användning här.

Historia och samtid, för naturligtvis har Joss Whedons rymdvästernserie – liksom förmodligen det mesta ur amerikansk populärkultur också lästs som en metafor över kriget mot terrorismen och USA:s tendens till en utrikespolitik som helt självgående bygger upp sina egna fiender.

I Serenity found – BenBella Books andra SmartPop-antologi om serien och filmen (den första hette Finding Serenity) – skriver till exempel Evelyn Vaughn om hur Firefly kunde lösgöra diskussionen om det amerikanska inbördeskriget från att enbart handla om de onda och efterblivna Sydstaterna där man ville behålla sina slavar. Rymdskeppet Serenity är Mals och Zoes sätt att överleva i en union de slagits för självständighet ifrån, i Alliansens ”War for Unification” – och slaveri hade ingenting med saken att göra.

Ken Wharton diskuterar i ”The Alliance’s War on Science” hur stater kan missbruka vetenskap, och P Gardner Goldsmith gör en libertariansk läsning som jag visserligen inte är helt med på, men har väldigt roligt åt. Tydligen har Gardner Goldsmith kommit i kontakt med serien genom föreningen Free State Project, en samling som tydligen ”cherish the television series Firefly and its main character, Malcolm Reynolds, as much as they adore John Locke’s ’Second Treatise on Government’.”

Enskilda karaktärer får sina perspektiv undersökta, Michael Marano skriver om “River Tam and the Weaponized Women of the Whedonverse”, Natalie Haynes om “Girls, Guns, Gags. Why the Future Belongs to the Funny” och Maggie Burns om ”Mars Needs Women. How a Dress, a Cake, and a Goofy Hat Will Save Science Fiction”. Så visst finns här gott om spännande och rolig läsning.

I mina ögon hade urvalet ändå tjänat på en sållning. Bara glada tillrop om hur bra serien var – och det var den ju – kan fungera som extramaterial i en dvd-box eller någonting sådant. Man köper kanske inte gärna en bok enbart för det. Här berättar till exempel Nathan Fillion om hur roligt det var att spela Mal i serien (det var mycket roligt att spela Mal i serien), Loni Peristere skriver om hur roligt det var att göra specialeffekterna (det var mycket roligt att göra specialeffekterna) och Corey Bridges skriver något som mest känns som en reklamtrailer för ett kommande dataspel.

Det blir lite väl självhyllande. En stor del av deltagarna – inklusive redaktören, manusförfattaren Jane Espenson – är ju trots allt inblandade i serien. Andra hyllningar kommer utifrån, som när sf-författaren Orson Scott Card menar att Firefly för upp science fiction på film och teve till en nivå där skriven science fiction visserligen befunnit sig länge, medan filmen harvat runt i kölvattnet på Star Wars fram till nu. Maggie Burns hävdar till och med att science fiction är ur led och Firefly det som vrider den rätt igen. De har sina poänger, men det är samtidigt ganska tunga anspråk för en teveserie som fick leva en halv säsong.

Roligare då med en markant personlig läsning som den Lani Diane Rich gör med underrubriken ”Things My Husband and I Have Argued About While Watching Firefly”. Richs underbart nördiga familj har blivit något av ett stående inslag i SmartPop-biblioteket. De följer sina Whedon-serier med charmerande besatthet och, ja, jag vill ha en familj precis som den.

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren "Cirkeln"

Ella Andrén — Mon, 09 May 2011 22:00:58 +0000

Nej, jag vet. Det är Emelie som skriver om Cirkeln idag. Jag ska bara läsa den ändå, men när jag gjort det är det liksom svårt att hålla tyst om det. Det är en sådan där läsupplevelse som bubblar över, som för mig tillbaka till det där som kallas slukaråldern och får mig att alldeles glömma att jag inte alls är en femtonåring på sommarlov, utan en trettioåring som faktiskt ska till jobbet imorgon bitti. Jag struntar i det. Jag bara måste få veta hur det går.

Och förutom en lätt abstinens och att varje obevakat jobbögonblick ägnas åt att försöka surfa fram när nästa del – för det ska ju bli en trilogi – äntligen kommer, så gör det ingenting. Jag bubblar. Fjortisläsande har uppenbarligen lätt centralstimulerande effekter.

Som många andra har jag charmats redan av författarparet, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, som ju varit flitigt förekommande i tevesofforna de senaste veckorna. De verkar ha så trevligt ihop. Man riktigt längtar efter att ha en nördig skrivarkompis, att hitta på karaktärer och att droppa nördiga referenser.

Jag gillar det där med referenser. För den som kan sina tonårsskildringar med en släng av postmoderna övernaturligheter – ja, det måste nog faktiskt kunna betraktas som en genre vid det här laget – är det lätt att se parallellerna – och författarna gör knappast någon hemlighet av dem heller. I intervjuer beskriver de romanens Engelsfors som en blandning mellan Twin Peaks och Strandbergs uppväxtort Fagersta. De kallar Buffy the Vampire Slayer för världens bästa teveserie och John Ajvide Lindqvist är en lika självklar referens.

Och det är inget tomt namedroppande. Sättet att blanda svensk vardag med det övernaturliga är klart Lindqvistskt. Från Joss Whedon känner man igen inte bara ”high school is hell”-metaforen (som inte riktigt längre är en metafor), utan också balansen och komiken i kontrasterna mellan stor dramatik och trivial vardag. Det här är på allvar, och ingen går säker. Det är knappast någon slump att så många fantastiska berättelser om gott och ont samtidigt handlar om tonåringar. Det finns någon djupare sanning i det. Ibland kan det fantastiska på flera plan kännas helt realistiskt.

Inte minst gillar jag skildringen av det lilla bedagade brukssamhället där allting utspelar sig. Engelsfors skulle kunna vara vilken liten småstad som helst, där alla tror sig känna alla. Det är ett klassamhälle i miniatyr där tristessen inte sällan är den viktigaste drivkraften. Det blir en förträfflig romanvärld och ändå är den här typen av miljöer så sinnesjukt underrepresenterad. Själv en liten del av hela det där Sverige som sällan någonsin syns blir jag själaglad bara av det.

I Engelsfors tvingas sex tonårstjejer med helt olika ursprungspositioner att försöka samarbeta för att besegra ondskan. Sättet att utforska och utveckla karaktärerna genom deras nyupptäckta övernaturliga förmågor är intressant och välgjort. Vad händer till exempel med den mobbade tjejen som plötsligt får kraft att styra sina medmänniskor? Om hon får oinskränkt makt att förändra, att hämnas? Eller om den snygga, kaxiga tjejen plötsligt blir osynlig?

Än så länge är både huvudpersonerna och vi läsare bara i början av att upptäcka vad de kan, vilka de är och skulle kunna vara. Jag riktigt längtar efter att få veta mer.

Anna Höglund (1970-) "Vampyrer"

Ella Andrén — Fri, 26 Mar 2010 23:00:08 +0000

På 1700-talet skrev man fortfarande naturvetenskapliga avhandlingar om vampyrer, om ”verkliga fall” där någon stackars sate, företrädesvis på den östeuropeiska landsbygden, fick skulden för oförklarliga dödsfall eller andra störningar.

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Jon Ronson "Them. Adventures with extremists"

Ella Andrén — Fri, 30 Oct 2009 23:00:57 +0000

Vad har politiska extremister världen över – islamistiska fundamentalister, Ku Klux Klan och nynazister, vapengalna konspirationsteoretiker i mellanvästern, dogmatiska anti-anti-semitiska organisationer, med flera – gemensamt? En hel del, om man får tro Jon Ronsons galna, underhållande och ganska skrämmande reportagebok Them. Adventures with extremists:

”We could work with those Islamic guys,” said Pat from Alabama. ”You know, when I see those Nation of Islam guys at rallies, I go right up to them and tell them I’m in the Klan, and most often they give me the thumbs up.”
”Do they?” I asked.
”Oh, yeah,” said Pat. ”They say ’You just keep on keeping on, and we’ll just keep on keeping on.’”
”We’re certainly working for the same goal,” said Thom.
”Those Islamic guys,” said Pat, ”all feel the same way we do about who controls the world.”

Faktiskt är det så pass mycket som stämmer av de vitt skilda extremisternas berättelser om världskonspirationer att Ronson bestämmer sig för att en gång för alla ta reda på om den mystiska gruppen som sägs kontrollera världen – även om somliga av extremisterna menar att den är kristen, andra judisk, somliga kapitalistisk, somliga att den i själva verket består av jätteödlor från yttre rymden – verkligen existerar. Det gör han också, på sätt och vis, men mer än så ska inte avslöjas här.

Jon Ronson är journalisten som lever da Vinci-koden. Faktiskt påminner så mycket av de försanthållanden han stöter på om amerikansk populärkulturparanoia som Arkiv X, Heroes, Lost, diverse Joss Whedon-serier och så vidare, att jag allvarligt börjar undra vad som egentligen är hönan respektive ägget. Skriver amerikaner om övernaturliga konspirationer för att det här är etablerade idéer i det magiska landet i väster, eller tror de på övernaturliga konspirationer för att de tittat för mycket på teve?

Det finns en annan sida av galenskaperna. Ronson har tagit sig in i vardagen hos grupper, vars vardag man normalt inte har den minsta inblick i. Vi får gå och handla med ”Englands svar på Usama bin Laden”, prova Ceausescus skor och höra hur bekymmersamt Ku Klux Klan-killarna har det med tvätten av sina älskade kåpor: ”One time, I washed them with some red stuff, and I got myself a pink robe.”

Det är nästan så att man glömmer hur farliga en del av de här människorna är. Inte minst för att allting är så förbannat relativt. Konspirationsteoretikerna som är rädda för den amerikanska staten och dess många mystiska och våldsamma förgreningar har ju visst fog för sig. (Waco och Ruby Ridge är ikoniska händelser som återkommer som referensramar.) De antisemitiska respektive anti-anti-semitiska organisationer som Ronson möter framstår som ungefär lika paranoida och hysteriska – inte heller det helt utan fog.

Mitt i alltsammans står den mycket närvarande och inte alltid beslutsamme eller heroiske Jon Ronson, som ibland låter sig dras med och till och med fatta ett visst tycke för sina märkliga informanter, trots att han som jude ofta hör till de olika extremgrupperingarnas mest hatade.

I took my glasses off. I slipped the hood over my head. Through the eye-slits, I could see Pat and Joe smiling and givning me the thumbs up. And how did it feel for me, a Jew, to be wearing a Klan hood? I found myself feeling a little sad, imagining the time in the future when Pat would inevitably discover my Jewishness and feel just awful about letting me try on his hood.

Det är svårt att hitta någon motsvarighet till Jon Ronson och hans udda samling extremister av olika slag. Them – och den lika speciella The men who stare at goats som följde den – är fascinerande läsning. Men visst är det lite skumt att jag bara härom veckan förundrade mig över Lena Anderssons bisarra islamister i nya romanen Slutspelat. Den här veckan framstår de plötsligt som ganska realistiska.

dagensbok.com » Joss Whedon

Kim W Andersson "Love Hurts 2"

Similar Posts:

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren "Nyckeln"

Similar Posts:

Andrew Chambliss, Jed Whedon och Maurissa Tancharoen "Dollhouse: Epitaphs"

Similar Posts:

Det handlar om makt

Similar Posts:

Suzanne Collins "Hungerspelen"

Similar Posts:

“The Apocalypse Was Televised”

Similar Posts:

”Geeks of the World, Unite!”

Similar Posts:

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren "Cirkeln"

Similar Posts:

Anna Höglund (1970-) "Vampyrer"

Similar Posts:

Jon Ronson "Them. Adventures with extremists"

Similar Posts: