Det var med den utgångspunkten jag började läsa bilderboken Verklighet och märklighet. Inledningstexten lyder:

En gång, innan något fanns,
föddes rymden någonstans.
Innan tankar, innan träden,
innan vänner, hav och världen.

Illustrationen av Lilian Brøgger visar silhuetten av ett träd. Fullmånen skymtar där bakom. På en trädgren stoltserar två små sidofigurer som påminner om Sven Nordqvists humoristiska krumelurer.

Vägen leder bort och tankarna far iväg. Funderingar över livets uppkomst i rimmad form och färgstarka bilder med fyrverkerier över hus och djur. T-Rex fyller en hel sida i form av ett skelett som fäller tårar. Den här möjligheten att tänka på ett djur som inte längre finns gör övergången naturlig till det som jag uppfattar är bokens röda tråd. Existensen som sådan.

Författaren tar ett grepp om existensens frågor och han vågar kliva in i det abstrakta. Här är det inte fokus på att lära sig hantera döden och dess praktiska konsekvenser. Alltså, inga tårar, näsdukar, kistor eller begravningar. Sånt har behandlats i andra bilderböcker för barn.

I den här boken får läsaren vistas i oförklarligheten. Berättandet med sina förgreningar saknar liksom handling. I stället formuleras många tankar som hakar i varandra. Verkligheten är något vi sätter ord på men själva existensen är svårare att benämna. Ännu svårare att begripa är månne det som händer efter att vi levt klart.

Ömsint snuddar författaren vid att tankar som snurrar kan vara svåra. Jag skulle nog undvika att läsa den här boken för barn under kvällsnattningen. Dagtid är en annan sak. Då är det lättare att närma sig frågor som inte kan besvaras.

Och är det inte sant som det skrivs här:

Även vuxna saknar karta
när de spelar supersmarta
Tyst som när ett barn ska sova
önskar de att de kan lova
något säkert, sant och visst.
Men tyvärr det finns en brist:
ingen vet egentligen
Hur det hela slutar, men …

Similar Posts:

• Drömsk rymdsaga
• Sött och äckligt, men varför?
• Oändligt berättande i textlös magi
• Magiskt myller
• Precis som förväntat

Jag hittar en oas i Rum för poesi, som under två dagar bjuder in till läsningar med en mängd svenska och internationella poeter. Under de två timmar jag tillbringar där får jag lyssna till den rumänska, numera Malmöbaserade, poeten Gabriela Eftimie, spanjoren Kirmen Uribe och Gerdur Kristny från Island. Kristny läser första sviten ur sin diktsamling Drápa (2014). Sedan läser översättaren, som översatt till svenska särskilt för detta tillfälle, hela diktsamlingen om ett mord i Reykjavik.

Att få höra poesi på originalspråk är verkligen en upplevelse. Kontrasten mellan Kristnys isländska och den svenska översättningen är slående, och även om jag såklart förstår mer av innehållet saknar jag snabbt Kristnys röst, de isländska orden. Samma är det med Kirmen Uribe. Han läser först dikterna på engelska för att sedan ge oss originaltexten på baskiska. Då läser han nästintill utantill. Orden flyter rytmiskt och hela Uribes kroppsspråk och röst förändras. Dikterna, som bland annat handlar om hans frus fräknar (”to remove them would be an environmental crime” som han säger innan läsningen) får ett helt nytt liv.

Går det att översätta poesi? blir frågan jag lämnas med. Bevisligen går det, och tur är väl det, men bevisligen går något också förlorat. När den ska överföras till ett annat språk måste den omformas. Poesi är språk, är ljud, och det är en ynnest att få uppleva de tre poeterna med kropp och sinnen utan krav på att ”förstå”. Att översätta dem på plats hade faktiskt inte behövts.

Den andra timmen lyssnar jag till Jonas Rasmussens samtal med översättaren och kritikern Kamilla Löfström och poeterna Morten Søndergaard och Martin Glaz Serup, om den danska samtidspoesin och den så kallade poesiboom som startade en debatt på svenska kultursidor i somras. Detta görs med utgångspunkt i Ellerströms antologi Nervsystem. Ung dansk poesi (som Sandra också recenserar här på Dagensbok.com idag!).

Redan inledningsvis påpekar panelen att de inte kommer fokusera på en motsättning mellan Sverige och Danmark, vilket känns skönt. Intressantare är diskussionen om vad det är i den danska poesin som gör den framgångsrik, och vad hos de danska förlagen som gör dem så benägna att satsa på unga poeter.

”Två ord. Yahya Hassan” säger Kamilla Löfström, halvt på skämt, halvt på allvar. För det var Hassans självbetitlade debut som gjorde poesin intressant. Den visade att poesin kan berätta något som medierna inte kan. Den är komplex, politisk och samhällsnära. Men viktigast av allt är kanske ändå att det var Yahya Hassan som fick stora förlag som Gyldendal att inse att poesi är något de kan tjäna pengar på. Ändå har utgivningen av diktsamlingar från just Gyldendal inte ökat på de senaste 20 åren, den ligger stadigt på ca tolv till femton titlar per år. Kanske handlar det snarare om större uppmärksamhet och utrymme. Poesi har, som Martin Glaz Serup påpekar, lyckats bli sexigt i Danmark och vi får smakprov ur bland andra Bjørn Rasmussens Ming och Signe Gjessings Ud i det u-løse.

Vad är det då som utmärker den danska poesin? Panelen nämner speciellt det talspråksnära och muntliga. Dikterna lyckas skildra hur en 25-åring faktiskt pratar. Poesin är också full av samtidsreferenser, som Nike och 7-Eleven. Märken och kedjor som är en del av världen och livet, och som därför nödvändigtvis inte problematiseras i konsumtionskritiska texter. Här finns också hur ett språk utvecklas mycket tillsammans med sociala medier. Många poeter bloggar regelbundet sina texter, och poesin influeras också av bloggspråket. Jag tänker att detta är något som också finns här i Sverige, till exempel genom Felicia Mulinaris Politisk poesi.

Panelen påpekar också att flera av de unga poeterna berättar om specifika erfarenheter, som invandrarbakgrund och handikapp, men också vidgar ut till ett globalt perspektiv. Det privata blir poetiskt, blir politiskt. Att den nuvarande generationen poeter omnämns som Generation Etik är dock något som nästintill viftas bort. Det är en konstruktion, ”bare noget vi leger”, som Glaz Serup säger. Och kanske är det också nyckeln till den danska samtidspoesins framgång. Ett konstruerande och spelande. Ett lekande och byggande som nu resulterat i ett fenomen.

Rum för poesis program fortsätter under lördagen med läsningar av poeter som Katalin Mezey (Ungern), Carmen Bugan (Rumänien), Anna Jörgensdotter och Agnes Gerner och samtalet En evighet i poesin, ”om poesi som språk och hur en evighet kan framträda i dikten i såväl ett sandkorn eller blad som i storpolitiska händelser”.

Similar Posts:

• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Goda grannar
• Våldet som fortsätter
• 00-talets allra bästa poeter i en

Från att sällan ha nått över sundet har det skett en markant förbättring av utgivningen av dansk poesi i Sverige. I antologin Nervsystem – Ung dansk poesi presenterar redaktören och översättaren Jonas Rasmussen några av Danmarks starka röster; femton diktare som debuterat mellan åren 2003-2013. Vissa av poeterna är utgivna i Sverige sedan tidigare men ett flertal kan nu för första gången läsas på svenska.

Samlingen är en produkt av ett intensivt läsande och ett känsligt urval. Men enligt Rasmussen, i sitt insiktsfulla förord, samlas dikterna inte kring ett specifikt tema. Samtidigt återfinns vissa samband mellan dem: något slags självklart samtida i deras diktning.

Återvitaliserat bland de danska poeterna är bland annat den politiska eller socialt engagerade dikten.  En diktning där förhållandet mellan jaget och världen ofta är ifrågasatt eller problematiserat. Därför känns det självklart att antologin avslutar med två dikter från Yahya Hassans självbetitlade debut från 2013. Få lyrikintresserade har säkert missat denna bästsäljande poet som skriver våldsam och politisk lyrik i en personlig och kritisk bild av den egna uppväxten.

Ytterligare en poet som närmar sig mötet mellan politik och poesi är Asta Olivia Nordenhof. Hennes hyllade debutsamling Det nemme og det ensomme utkom på svenska i början av året. I många av hennes dikter tar hon ett grepp om en samtida utsatthet, bland annat i form av patriarkalt våld och psykisk sjukdom, dels genom att bearbeta minnesbilder från den egna uppväxten, dels genom att tidvis göra motstånd mot samhällets bild av utsatthet.

det var en som berättade för mig att du har dött av en överdos

det luktade deodorant och mjukost när jag tänker på att du inte finns

det var vänligt att du väckte mig så försiktigt på morgonen. det
sitter fortfarande i mitt bröst

så åt vi kinder milk-slices i köket, slickade mjukost från varandras halsar

Theis Ørntofts diktning står ut i antologin med sitt starka bildspråk och sitt politiska förhållningsätt till naturen. Dikterna som presenteras i Nervsystem återfinns i Digte som gavs ut 2014. I sin diktsamling påvisar han sitt sentimentala förhållande till naturen och hur det kommer att gå om vi människor lyckas förstöra ekosystemet som är avgörande för vårt liv på jorden.

Gemenskap, kropp och identitet är också något återkommande hos några av poeterna. Exempelvis i Olga Ravns lyrik som bland annat handlar om just kroppen, och hur det är att vara kropp. Om att växa upp från flicka till kvinna och om de tvingande förväntningar och roller som detta för med sig.

Amalie Smith anknyter till temat kropp och kontroll, men också brist på kontroll och kroppens förhållande till världen och vetenskapen. Med ett tilltal som berör rör sig hennes prosastycken fritt mellan poesi och populärvetenskap och utforskar små upplevelser, betraktelser av kroppens transformationer och levnadsvillkor.

Vi samlade oss kring begreppen samling och upplösning

1.  Hans kropp löstes upp och samlade sig igen. Han har blivit scannad och sjukdomen kan inte längre spåras i honom.

2. Sjukdomen satte spår i oss. Vår gemensamma kropp gick i bitar. Jag gick i bitar med den.

3. Jag kände en stark lust inför alla former av samlande; privata samlingar, muséer, arkiv, kuriositetskabinett; tingen i tid, tingen i sammanhang och tingen i sig själva.

År 2002 växte antologin Och hjärtat slår och slår – 12 unga danska poeter fram ur en nyfikenhet på den unga danska poesin då. Nu ett decennium senare är uppföljaren ett välkomnande inslag i lyrikutgivningen. Utgivningen av Nervsystem - Ung dansk poesi visar på ett diktande som sträcker sig sig ut från boksidan och säger något om världen utanför språket. För poeterna har gemensamt en sorts vägran och förakt mot samhället, som förmedlas med direkthet, allvar, humor och ironi. Men trots att det sammanhållna i poeternas utgivning ska vi inte glömma, som Rasmussen så fint menar, att alla samlingarna bildar ”sin egen avgränsande kropp, med sitt eget blodomlopp, sitt eget nervsystem”.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Den spöklika kärleken
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Danskt på bokmässan

Idag skriver Håkan om föräldralyrik från FEL förlag. Jonas Rasmussens Pappa-mamma-barn. En diktsamling om att vara pappa till en ettårig son, delvis baserad på leken ”Jag har aldrig”. Både allvarligt och lättsamt.

Och på söndag skriver Lina om Flickan på tavlan, en ungdomsbok av debutanten Rebecka Åhlund. Fin rysarungdomsbok som enligt Lina vill vara lite för mycket på samma gång. Lina tycker dock att språket är fint och gillar världen som målas upp.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Fin men inte klockren debut
• Sårbart om depression
• Sommarlovsblues
• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Bild och rim om existensen

Jag har aldrig suttit med min älskade som vid frukostbordet och skakat i hela kroppen av frustration över att han bara skriker och inte vill äta eller ens låta mig mata honom

Jag har aldrig med våld tryckt in Sempers burk-lasagne i min älskade sons mun

Haha! Vilken bild jag fick! Fruktansvärt, men underhållande. Förlåt, men det här är faktiskt skoj, inte helt okej, men – ändå roligt. Kanske råkade jag läsa in ett ”en” före Sempers burk-lansagne. Men även som det står utskrivet – skoj.

Boken är uppdelad i två delar, plus en tredje del som följer med genom hela diktsamlingen. Första delen heter ”pappa” skrivet i fonetisk skrift. Som sonens läte, pappa. Del två döpt till ”mamma”, som också är utskrivet fonetiskt. Rasmussen har tagit hjälp av Martin Persson, doktorand i Nordiska språk på Stockholms universitet, som har transponerat en hel del ord, ljud och skrik i boken till fonetisk skrift. Varför vet jag inte, men förmodligen kul för poeten och för bättre skolade. Men det stör inte särskilt. Löpande finns ett notsystem som leder till tredje delen: ”Biprodukter”. Här möter läsaren ett gränsland och ett helt annat språk. Större allvar. Avskalat och modernt, som dikter ser ut nu för tiden. ”Biprodukter” ger substans och skapar välbehövliga pauser i läsandet. Biprodukterna, not-dikterna finns med på vänstra sidan i uppslaget, närmre hjärtat (om man vill övertolka).

Första delen inleds med ett ”Förlåt”, sedan följer en rad påståenden, skrivna som ”jag har …”

Jag har det bra
Jag har en son
Jag har en son som jag älskar

Och så vidare.

Andra delen inleds: ”Jag har aldrig sagt förlåt.” (Vilket han redan gjort i första delen.) ”mamma” är skriven med utgångspunkt i en välkänd dryckeslek: ”Jag har aldrig …” En lek som har avslöjat många hemligheter, driven av alkohol. Ett exempel som står på omslaget är (not 0) ”Jag har aldrig slagit ett barn.” Alla i leken som har slagit ett barn får då ta en klunk ur sin dryck. En välkänd lek. Jag har aldrig själv lekt leken – och här borde jag således svälja lite sprit, för det har jag.

Jag har aldrig suttit vid köksbordet och sagt att jag älskar min fru och jag älskar min son, men jag hatar att vara förälder
Jag har aldrig haft dialoger i huvudet där jag skäller ut en annan människa efter noter för att jag inte tordes göra det på riktigt
Jag har aldrig lett, nickat medhållande och fortsatt konversationen med en annan människa när jag egentligen bara har velat säga ”Du måste vara fullkomligt jävla dum i huvet” och gå därifrån

Rasmussen är en ordfascist. På ett bra sätt. Hans diktsamling känns som en strategi för frigörelse och bekräftelse. Han har tidigare skrivit under pseudonym. Pappa-mamma-barn är Rasmussens debut i eget namn. För mig tog det inte mer än några sidor innan jag hade satt diagnosen ADHD med släng av Aspergers syndrom och lite OCD (tvångstankar). Men helt naturligt, det är ju inte lätt att bli pappa. Det skapar nytt tänkande och processer som jag nog inte helt förstår. Men en sak är klar: Han älskar verkligen sin son och sin fru.

Men. Tankarna kommer ändå.

”Jag har aldrig känt självförakt” (Med en hänvisning till Not 10.)

Ibland upplever jag dikten mer lik en psykologisk självskattningsenkät än en dryckeslek. Men även detta gör texten intressant. Vad vill poeten egentligen avslöja och inte? Vill han styra läsningen ifrån sin egen förmodade diagnos, sin känsliga, oroliga själ – sin ångest? För det är kanske mer tabu att skriva ut än det allmänmänskliga tänket. Pappaångest liksom, pyttsan!

Not 10

Vi tar bara vägen
dit vägen lurar foten

Jag vill ta mark igen
låta det drivas ur kroppen
som månen ur ljuset
som orden som aldrig velat annat
än att sammanföras
och uttalas med emfas

Barnet som föddes kan inget annat:
andas in
skrika ut

Vi låtsas inte om det: tankarnas röster och gråt
de stötta kanterna
kring det tysta dånet

Det är sällan någon vågar skriva ut sina tankar så konkret och med ett så öppet hjärta. En förälders tvångsstyrda fantasi som aldrig ska-få-ha tänkts – men som alla föräldrar förmodligen har. Som den värsta möjliga tanken. Författaren Andrzej Tichý uttrycker det såhär: ”Tanken på att hoppa ut framför tåget eller kasta barnet från balkongen är kroppens sätt att varna för en potentiell farlig situation. Outhärdlig sorg.” (Omsorgen 2013).

Jag har aldrig velat slå sönder lägenheten fullkomligt med ett baseballträ av aluminium eller med vad fan som helst
Jag har aldrig tänkt att det är för att jag är så orolig som jag blir så förbannad
Jag har aldrig tänkt att det är för att jag blir så förbannad som jag är så orolig
Jag har aldrig funderat över vad som egentligen vore mest skrämmande

Det är vågat att skriva ut sina tankar så ärligt. Och vidare att ge ut dem i dikt. För som förälder erkänner man dem sällan, när man är i full fart att leka vuxen och stabil. Därmed förnekas och förträngs drömmar och tankar som egentligen är helt naturliga. Att ge sin bebis en snyting. Hålla för munnen när den skriker. Ytterst få skulle faktiskt göra det. För det handlar ofta om katastroftänk; tänk om … vilket är ytliga rädslor; och där djupet inom oss människor, vår empati och kärlek gör det givetvis omöjligt att genomföra tankarna. Då skulle man hamna bortom det naturliga.

Men de finns, och det är skoj och frigörande att läsa det utskrivet. I alla fall för mig som är lyckligt barnlös, ensam och glatt tanklös.

Jag har aldrig drömt att min älskade son dödat min älskade fru genom att hugga en ispik eller skruvmejsel genom hennes huvud
Jag har aldrig drömt att jag, i min tur dödat min älskade son genom att hugga en ispik eller skruvmejsel genom hans huvud
Jag har aldrig vaknat svettig och kissnödig, med en kvävande smak av hår och döda djur

Lugn. Det är ju bara drömmar. Det är bara tankar. Nedskrivna. Poetiska.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Att upptäcka att man är förälder
• Ett rosa paket med luft
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena