Det är en samling med noveller och dikter samt några texter som kanske bäst beskrivs som ett mellanting (eller ett både-och) av novell och dikt. Gängse regler för interpunktion och radbrytningar löses upp när Fosse låter texterna få ta den form som berättelserna behöver:

Är det nåt på tok? Har han blivit sjuk? Kan jag hjälpa till?
säger jag
och hon tittar inte ens på mig och hon säger ingenting och hon går bort till honom där han ligger och jag lägger fingrarna över munnen på honom och särar på läpparna och det finns inga andetag. Han andas inte. Jag ser på henne och tänker att jag måste säga att han inte andas, men kan jag säga det, jag måste väl det, tänker jag
Han andas inte, säger jag

Än mer säreget än interpunktionen och radbrytningarna i några av berättelserna, är de här ihärdiga omtagen med upprepning efter upprepning, som är typiska för Fosses stil.

Det skulle kunna bli tradigt, särskilt som det är ett grepp som återkommer oavsett om det handlar om en missnöjd äldre man, en förälskad yngling eller ett äldre par som återförenas efter en tids sjukdom. Men tvärtom så har det en närmast hypnotisk effekt som låter läsaren komma otroligt nära karaktärerna – så nära att det går att se deras tanke- och känsloliv betydligt tydligare än vad de själva gör.

Ibland – som i ”Och sen kan hunden komma”, om en man vars hund blir skjuten av granne – får läsaren uppleva huvudpersonens förvirring lika nära som huvudpersonen själv. I andra berättelser – som i ”Hemkomst”, om ett äldre par som återförenas i hemmet efter att mannen varit borta på grund av psykisk ohälsa – ger Fosses stil med omtag på omtag snarare en känsla av hyperrealism. Upprepningarna ger läsaren utrymme att hinna reflektera kring vad som pågår, egentligen.

Redan i höstas gav Atlas ut nästa samling, Prosa 2, och under året gav även Bonniers ut andra bandet av Fosses Septologin. Det finns alltså gott om tillfällen att ta sig an ett av Norges mest fascinerande samtida författarskap.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• Engagerat utan stavningskontroll
• Ljus och mörker mot en arketypisk fond
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Inte bara ord som vi kastar runt

Årets prisvinnare är ett sällsynt gott exempel på hur formmässigt nyskapande kan gå hand i hand med ett innehåll som förmår beröra tvärs över tid och plats. I en prosaberättelse med klart poetiska kvaliteter och med en medveten och lekfull inställning till historien berättas en kärlekshistoria som spänner över alla och inga tider. Författaren har som få andra förmågan att utmejsla en helt egen litterär form. Klangbotten från Bibeln och kristen visionsdiktning förenas med spänningsskapande element och poetiska bilder på ett sätt som öppnar berättelsen om två människor, som älskar varandra, gentemot världen och historien.

Samtidigt tilldelades svenske Jakob Wegelius rådets barn- och ungdomslitteraturpris för sin roman Mördarens apa. Motiveringen till detta är:

Med romanen Mördarens apa gjuter Jakob Wegelius nytt liv i den klassiska äventyrsberättelsen. Tillsammans med gorillan Sally Jones får läsaren uppleva Lissabons ruffiga hamnkvarter, följa med på hissnande resor över världshaven och vistas i Maharadjan av Bhapurs överdådiga hov – allt i hennes försök att rentvå bästa vännen, sjömannen Henry Koskela. Driven av pur berättarglädje och en fin känsla för personskildring levandegör författaren ett stycke tidig 1900-talshistoria, inte minst via en fascination för tidens alla tekniska nymodigheter. Boken som helhetsupplevelse fullbordas av de detaljrika porträtten och vinjetterna samt kartorna där vi kan följa Sally Jones äventyr.

De övriga tre priser som delades ut vid galan var Nordiska rådets musik-, film- och natur- och miljöpris som gick till den svenske cellisten, basisten och kompositören Svante Henryson, till den isländske regissören och manusförfattaren Dagur Kári och producenterna Baltasar Kormákur och Agnes Johansen för filmen Fúsi, respektive Hákun Djurhuus, direktör för det färöiska kraftbolaget SEV.

Prissumman för vart och ett av prisen är 350 000 danska kronor.

Similar Posts:

• En sagolik apa
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020
• Aidt får Nordiska rådets litteraturpris
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!

Det är en bedrift av Fosse att få de täta textkvadraterna att sjunga med en sådan lätthet och luftighet. Trots att sången handlar om mörker. Mörker i det karga norska, arketypiska kustlandskapet, och mörker i människorna.

Men det finns hopp också. Ljus. Huvudpersonerna i de två berättelserna lyckas trots all jävlighet bevara sin mänskliga värdighet intakt. Som en av dem formulerar det för sig själv: ”allt blir mörkt och så flammar en låga till, så blir det mörkt igen, så flammar en låga till igen, men lite lägre nu, så blir det mörkt igen och så flammar en låga till ännu en gång”.

I första berättelsen, Det är Ales, sörjer en kvinna sin avlidna man Ales. För tjugo år sedan försvann han på havet. Nu återupplever hon den sista dagen. Hon ser sig själv i köket, hur hon pratar med honom, försöker övertala honom om att stanna hemma ikväll. Det är hård vind och vågorna är höga.

Samtidigt som hon i en slags mässande ritual – där samma enkla meningar går runt i det oändliga – frammanar det förflutna, exponeras ytterligare ett tidsplan. För länge sedan drunknade en annan Ales, en liten pojke, på samma plats som hennes man. Berättelsen växer nu till en komplex väv av olika verkligheter och medvetandenivåer. Det är dröm och vaka, liv och död, förflutet och nutid. Allting samlat i denna ensamma kvinna, en människospillra vars inre låga var gång den kvävs på nytt flammar upp.

Sömnlösa är en variation på berättelsen om Josef och Maria. Ett ungt par, Asle och Alida, lämnar sitt fattiga hem för att söka lyckan i stan (Bergen). Alida är gravid och Asle måste hitta ett jobb för att kunna försörja dem. Tyvärr verkar ingen vara beredd att erbjuda dem en sovplats. Omständigheterna skalar av alla möjligheter, och i slutändan finns bara en kvar: våldet, tvånget. Det handlar om den rena existensen.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Nordiska rådets litteraturpris till Jon Fosse och Jakob Wegelius
• Engagerat utan stavningskontroll
• Hur många gånger kan man börja om?
• En norsk traktor

Filtrerad. För nu är det Zern jag tittar på. Han verkar engagerad, skärpt, möjligtvis något lite för otålig och en aning för personligt angelägen. Kritiken av kritikerns bok kan i stort sammanfattas i avståndsmätningen mellan en personligt hållen introduktion till Fosses författarskap och en mer djupgående objektiv analys. Zern mäter hyggligt. Han håller sig inom en enkel och överskådlig presentation av Fosses dramatik, ringar in dess särdrag, beskriver den litteraturhistoriska förankringen och den specifika tonen. Zern textanalyserar mer än ägnar sig åt biografi, men han tycker faktiskt en hel del också. Det lysande mörkret kan läsas, och det utan några större besvär av totalt dramatikovana personer – liksom, med behållning av de något mer bevandrade.

Subjektiviteten är mestadels ändå på rätt och lätt nivå, om än stegrande. För eftersom Fosse bara sitter där moltyst på sin stol så tar Zern så småningom saken allt mer i egna beskrivarhänder. Engagemanget är stort, men uppenbarligen inte tillräckligt stort för att se till att skaffa en kompetent korrekturläsare. Det vore därför en lögn att påstå att Det lysande mörkret är någon lysande bok. Mycket också för att den håller sig inom breda marginaler och inte vågar gå mer åt ett håll än något annat. Den är lagom pretentiös, lagom pedagogisk, lagom personlig och lagom djuplodande.

Lagom är alltid bra, men aldrig omvälvande.

Nyfiken blir man ändå, på Jon Fosses tystnad, de minimalistiska alstren utan vändpunkter, fulla av märkligheter som aldrig inträffar. Pauserna lockar skrämmande även de, liksom avsaknaden av skyddsfilter.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Går du på teater?
• Ljus och mörker mot en arketypisk fond
• Pinter äntligen i tryck på svenska
• Perfektion i bokform