I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

För om tiden verkligen går baklänges, som en film som spelas baklänges, så finns det ingen fri vilja kvar och därmed inte mycket till plot. Folk tänker, pratar och går i så fall baklänges och allt som har hänt spelas upp i bakvänd ordning. I Motursvärlden har Dick löst det genom att det bara är de biologiska processerna som börjar gå baklänges.

Hobartfasen inleddes i vissa delar av världen 1986 och har i romanens nutid, 1998, pågått i 12 år. De som dött under de 12 åren innan 1986 har vaknat i sina gravar och måste grävas upp. De blir yngre och yngre och måste till sist hitta en livmoder för att slutligen delas upp i ägg och spermie. Man oröker cigaretter och avbördar sig maten och så vidare.

Det här blir med tiden (!) som man läser om det ganska spexartat och är egentligen romanens största svaghet. Det blir helt enkelt lite larvigt. Men det kanske man kan leva med.

Märkligare är att samhällets institutioner har anpassat sig till ett skeende som är som om tiden verkligen gick baklänges: man har till exempel tagit på sig att radera böcker i takt med den biologiska föryngringen för att motverka en paradox som inte borde vara en paradox. Om jag förstått saken rätt så ska alltså alla böcker skrivna mellan 1974 och 1986 vara raderade när Motursvärlden utspelas.

Ansvariga för detta arbete är Biblioteket. Ett allkontrollerande statsorgan som befolkas av allehanda skurkar, mest av intriganta kvinnor, varav åtminstone en är porträtterad efter en av Dicks exfruar påpekar Holmberg i sitt efterord.

Bokens huvudperson Sebastian Hermes hamnar i kläm mellan Biblioteket och en annan makt: en religiös väckelserörelse kallad Udi som verkar vara en blandning av Timothy Learys LSD-filosofi och de Svarta pantrarna. Hermes driver ett företag som specialiserar sig på att gräva upp nyvaknade tidigare döda. Det är när Hermes får fatt på udiniternas grundare Thomas Peak som just vaknat som maktkampen mellan Biblioteket och de religiösa tar fart.

Vid sin sida har Hermes sin fru Lotta, porträtterad efter Dicks dåvarande fru. Inte heller ett särskilt smickrande porträtt. Dick hade ju problem med det mesta; verklighetsuppfattningen, ekonomin, drogerna och inte minst sina relationer, så det här inskrivandet av fruarna i en bisarr motursvärld är kanske inte så mycket att förvåna sig över.

Motursvärlden är något av ett social-filosofiskt äktenskapsdrama. Som i nästan alla Dicks böcker är huvudpersonen en ”vanlig” man. En hantverkare eller lägre tjänsteman med sina vardagliga problem. Men när verklighetens natur vacklar ställs han nästan alltid inför spörsmål som berör livets mening, döden, tiden och gud. Vilket också påverkar hans vardagliga liv, inklusive äktenskapet. Så också i Motursvärlden.

Det är denna märkliga brygd som gör Dicks romaner och noveller till så sällsamma upplevelser. De är ofta snabbt och lite slarvigt skrivna, ingen litterär skönhetsupplevelse, men har alltid gott om sense of wonder. Inte den sort som induceras av insikten om universums storlek som det oftast är frågan om i mer expansiv science fiction, sådan som utspelar sig med rymdfart som central premiss. Nej, det är snarare ett slags existentiell sense of wonder. En snabb titt bakom Mayas slöjor. Och den titt som den paranoide Dick erbjöd var sällan av det uppbyggliga slaget, snarare förfärande.

Motursvärlden hör inte till den kategori av Dicks bibliografi som kan karaktäriseras som ett science fiction-mästerverk men den ger den Dick-intresserade full valuta för insatsen.

Som nästa volym i Bakhålls föredömliga Dick-utgivning har Valis från 1981 utlovats. Då kommer märklighetsnivån att ha skruvats upp betydligt trots att den är nästan helt utan traditionella science fiction-element. Jag ser redan fram emot denna!

Similar Posts:

• Kontrafaktisk klassiker
• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”
• Skiftande verkligheter
• Bortom bra eller dåligt
• Paranoid mörkerspaning

Men han dog ju inte. När han vaknar till liv är han ensam på Mars, 20 miljoner mil hemifrån, utan något sätt att komma hem eller ens meddela någon att han lever. Ingen annan kommer att sätta sin fot på Mars på åratal, och han har mat för högst ett par månader. Hans första reaktion:

I’m fucked.

(Eller på svenska då, ”Jag är körd”…) Men han bryter ihop och går vidare, gör det människor har gjort i miljoner år: försöker överleva fast det är omöjligt. I princip hela boken är detta: En ensam man som med silvertejp, hammare och fantasi frenetiskt försöker rigga något som ska hjälpa honom leva några veckor/timmar/sekunder till, och pratar med sig själv om det för att inte tappa fattningen helt.

Om någon för ett halvår sedan hade sagt till mig att en av årets mest minnesvärda, om än kanske inte bästa, böcker skulle vara en bok om någon som leker MacGyver på Mars hade jag … antagligen trott dem, för det är en bra idé och jag älskade ju The Lonely Astronaut, men det är härligt att se hur stenhårt Weir håller sig till den. Det här är science fiction så renodlad den kan bli, utan utomjordingar, sarkastiska robotar, tidsresor, maskhål, uråldriga marsianska hemligheter, korrupta politiker som offrar människor för snöd vinnings skull … inga motståndare överhuvudtaget utom en död planet. Weir har verkligen läst på här, går igenom varje detalj: vad skulle NASA ta med sig till Mars om de åkte dit idag, vad skulle en uppfinningsrik och desperat människa kunna sno ihop av det, och hur förklarar man det för en lekmannakår av läsare som kanske bara har ett vagt minne av att högstadiefysik var tråkigt?

På något vis lyckas Weir göra det enormt underhållande utan att glömma allvaret i det (minns att Nixon hade ett tal färdigt ifall månlandningen gick åt helvete) även om det i längden blir lite krystat med den ändlösa raddan nya problem Mark måste lösa; det märks att boken började som ett tankeexperiment. Eftersom 300 sidor med kopplingsscheman, syreprocent och kemiska reaktioner skulle ha begränsat underhållningsvärde visar sig Vår Hjälte vara en klassisk amerikansk smartass som älskar sin egen röst, och blandar upp allt teknobabbel med rejäla doser självironi, svordomar, galghumor och klagomål på att den enda musik han fått med sig är disco. (Inte för inte ska han spelas av Matt Damon i filmversionen.) Weir har både humor och känsla nog att ro iland det och skapa en huvudperson som man faktiskt vill ska klara sig, en sympatisk typ som måste kämpa för varenda sekund av sitt liv, medan resten av mänskligheten förtvivlat försöker komma på något sätt att hjälpa. Vi vet ju att vi kan göra det omöjliga, och i den här sortens historia är det egentligen bara det uppenbara – att även ensamma hjältar med omöjliga odds faktiskt stryker med dagligen – som känns omöjligt. (Det, och att översätta originaltiteln The Martian till det uppenbara Marsmänniskan.)

Case in point: Ensam på Mars började som en bloggpost, blev en självutgiven e-bok, blev en försäljningssuccé som spreds över världen, och blir härnäst en storfilm av Ridley Scott (som måste vara lite förbryllad över hur han för en gångs skull ska göra en film utan barbariska monster som hotar vår civiliserade vite hjälte). Det är en story i sig, som för bara några år sedan hade varit science fiction den också. Jag hoppas Andy Weir inte glömmer bort att ta ett djupt andetag.

Similar Posts:

• Orimligt medryckande rymdmatte
• Allt blir mer spännande på månen
• Existentiell känsla av förundran
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden