Platsen är Östberlin och året är 1986. Katharina är 19 och Hans 53 år. Det står redan tidigt klart att Hans tidigare haft kvinnor vid sidan av sitt äktenskap och Katharina är inte den första älskarinnan. Middagar på restaurang Rathauskeller förgyller vardagen och Hans nyttjar sin pondus och status som byggts upp under åren. Men tiden går och Katharina har ambitioner, studier och vänner. De kommande faserna av förhållandet blir en utmaning – för att använda ett slitet uttryck.

Skildringar av förälskelser är inget nytt i litteraturen eller i filmkonsten. I mötet med bra verk, dras läsare och tittare med av bara farten. Ena stunden känns fjärilarna i magen och i nästa stund växer irritationen över dumdristiga beslut. I Kairos intar vännerna och arbetskamraterna mestadels en tolerant hållning till Hans och Katharinas förhållande. Erpenbeck likaså, hon ger plats åt den alltmer invecklade relationen och berättarrösten varken raljerar eller moraliserar. I viss mån tycks specifika tyska historiska företeelser inverka, men jag släpper mina amatörpsykologiska tankar när jag lyfter blicken och ser ut över världen av idag. Bråddjupen i människor yttrar sig på olika sätt och att författare fascineras av detta outsinliga ämne är jag som läsare mycket tacksam över.

Det där avgörande ögonblicket när livet får en annan riktning inträffar inte enbart i människors liv. Vid sidan av Hans och Katharinas passionshistoria visar Erpenbeck vad som händer i kulisserna på den politiska scenen. Nationen är genomsyrad av en kulturell atmosfär när demonstrationstågen blir allt längre i Leipzig. De gamla politikernas munnar fylls av standardfraser men medborgarna vill något annat. Mellan de två tyska staterna öppnas oväntat ett fönster 1989 och året därpå slås länderna samman till ett Tyskland. Ett snabbt skeende som inte ger utrymme till ett jämbördigt resonerande om bra och dåligt i respektive statsskick.

Erpenbeck hänger sig inte åt så kallad ”ostalgi”. Detta till trots skymtar jag en liten sorgkant på beskrivningarna av det snabbt förändrade livet för medborgarna i Östtyskland. De fick se sin historia slängd på sophögen.

Det som var hemvant håller på att försvinna. Det hemvana som var bra likaväl som det hemvana som var dåligt. Och även det bristfälliga som Katharina tycker om, kanske för att det kommer sanningen närmast. Istället ska det perfekta snart hålla sitt intåg – och utplåna eller införliva det som inte kan stå emot: från de hemsydda kläderna till de nedgångna husen i Prenzlauer Berg, från de gropiga vägarna till orden för saker som ingen längre behöver då. De släta, fläckfria ytorna kommer att överlämna åt glömskan tankarna på allt som är förgängligt.

Den svenska översättningen (av Ulrika Wallenström) är musikalisk och rytmisk, något som på ett egenartat sätt förstärker upplevelser som inte går att säga med ord. Erpenbecks lyssnande inåt och utåt fångar lågmält hur omöjligt det är att förutse framtiden vare sig det gäller individer eller samhällen. Ingen kan veta när ett fönster öppnas nästa gång.

Similar Posts:

• Unsere Papiere, bitte
• Lonely Planet DDR
• ”Eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda”
• Längta hem
• Tysklands krig mot Tyskland

Flyktingbåt sjönk utanför Libyen – nära 100 saknas
- Text-TV, 170413

In i handlingen träder Richard. Han är född under kriget och uppvuxen i DDR, återförenad tysk sedan 25 år, änkling sedan ett par år, nypensionerad från sin professorstjänst i klassisk litteratur. Av… jag vill skriva nyfikenhet, men det är nog inte det, och något exakt ”varför” sätter han själv aldrig på det, börjar han gå ner till förvaringen och prata med männen från Tchad, Nigeria, Niger, Ghana och Burkina Faso. Mer än så är det egentligen inte först; de undrar nog på fan över den artige gamle mannen som kommer och ber dem berätta om sina liv, men de är svältfödda på att bli behandlade som människor och öppnar upp för honom. Snart är den ensamme gamle mannen där varje dag, lyssnar och ger råd, hjälper dem böja starka tyska verb, ger dem små trädgårdsjobb och funderar över Odysseus och Dante.

Erpenbecks bok är ett mästerverk i ytlighet, och det menar jag positivt. Inte så att den är ytlig, men att den hela tiden dansar på den där så kallade civilisationens fernissa men då och då vågar titta ner, se alla skiftningarna i lagren under. Även när hon ger röst åt alla dessa öden (mina barn drunknade framför mina ögon, min far släpades ur bilen av Boko Haram, jag gick barfota genom öknen) reflekterar hon det hela tiden i Richard, som så många gånger i livet fått höra att nu är allt på det torra, nu är allt perfekt, nu har vi Ordnung. När han nu äntligen gör någonting, är det för sent? Var allt det där snacket om Einigkeit und Recht und Freiheit bara just snack, eller sträcker det sig fortfarande bara så långt som till närmaste person som talar ett annat språk?

Bara om de överlevde Tyskland nu hade Hitler verkligen förlorat kriget.

Jo, Erpenbeck är mitt i det (för att tala med salig Gitta Sereny) tyska traumat 1933-1989, och den skyldighet den skulden medför. (Inte bara för tyskarna.) Ändå motiverar Richard egentligen aldrig sina handlingar mer än de afrikaner som bara hamnat här för att det var så här långt de orkade gå; livet tog oss hit, vad kan vara viktigare än det? Samtidigt är ju livet, med nödvändighet, en övning i att inte se det man inte kan leva med. Omänskligheten i en flyktingpolitik inställd på att rubba våra cirklar så lite som möjligt, att slippa se våra medmänniskor annat än som problem.

Merparten av sitt liv har han i sin själs mörkaste vrå hoppats att människorna i Afrika sörjer sina döda mindre eftersom döden ju sedan gammalt skördar sådana massor av offer där.

Trots hur hon lätt dansar på den där tunna isen går hon djupt ner i både historien och språket. Titeln; jag tänker på Sara Lövestams observation i Grejen med verb att bara de gamla fina germanska verben får stark böjning, både i tyskan och svenskan – alla som importerats efter romarrikets fall får alltid nöja sig med att vara andra klassens ord. Erpenbeck målar upp en värld där berlinare dansar tryckare till ”We Are The Champions”, talar lyriskt om hur lätt det är att resa runt hela Europa nu och inte minns vad en gräns är, vad en mur mellan människor gör mot dem på båda sidor, medan människor drunknar inte bara på medelhavet utan i sina egna mardrömmar mitt i vårt välordnade Europa. Jag tänker på salig Torgny Lindgren och hans moraliska återvändsgränd från en tid vi valt att inte komma ihåg i Ormens väg på hälleberget. Skrika, skrek, skrikit. Tiga, teg, tigit.

Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?

Visst, i någon mån känns Gå, gick, gått som en stor författare kidnappad av en aktuell händelse för stor att inte skriva om. Det finns säkert de som skulle kalla både Erpenbeck och Richard naiva, och det är de på många sätt också. Precis lika naiva som varje Rashid, Ibrahim eller Osarobo som på något vis inbillar sig att de är våra medmänniskor. Det är upp till oss om de har fel.

Similar Posts:

• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Vindlande berättelse om identitet
• Familjehistoria på nytt språk
• Tysk höst
• Längta hem

Herren gav och herren tog, hade mormodern sagt till henne när de stod vid kanten av gropen. Men det stämde inte, för Herren hade tagit mycket mer än vad som fanns – också allt som det hade kunnat bli av barnet låg nu därnere och skulle jordas.

Den allestädes närvarande döden spelar huvudrollen i Jenny Erpenbecks storslagna roman Natt för gott. Döden går så tätt intill vår sida igenom hela livet och kan när som helst slå till. Vi går som på lina och kan när som helst falla. Eller inte.

Ett spädbarn dör, slutar andas. Mamman står alldeles handfallen och barnet dör framför hennes ögon. Den unga familjen slås i spillror. Föräldrarna kan inte leva med varandras otillräcklighet. Pappan lämnar, sätter sig på en båt mot Amerika; man har väl rätt att börja om när livet inte blev som det skulle?

Skildringen av ankomsten till Ellis Island blir en replik till dagens flyktingsituation:

När det inresande köttet testats kontrolleras också andens riktighet, man, kvinna, barn måste besvara trettio frågor, och endast han, hon, det vars svar godkänns får fara över till fastlandet. Vansinnet, melankolin, anarkismen – alla dessa fel och andra sådana släpper man inte in. Har ni suttit i fängelse? Har ni flera fruar? Österrikaren i den nu skrynkliga rocken frågar sig om det kanske tack vare denna stränga inresekontroll inte längre finns något bristfälligt i Amerika, inga lytta och ingen obotlig sjukdom, inget vansinne, inget brottsligt beteende och kanske inte ens någon död?

Mamman, som inte längre är mamma, blir lämnad kvar, livet är slut innan det ens har börjat. Hon arbetare tillsammans med sin mor i en handelsbod. Snart framlever hon sina dagar som prostituerad.

Skiljelinjen mellan liv och död är i Erpenbecks roman alltid tunn. När hon berättat historien om de konsekvenser spädbarnets plötsliga död får frågar hon sig vad som hänt om barnet överlevt. Om mamman istället för att stå handfallen inför barnet som slutat andas hade tagit en näve snö och tryckt mot barnets bröst för att få henne att andas igen, hur hade livet tett sig då?

På det här viset dör och återupplivas romanens huvudperson vid fyra tillfällen. Ett helt liv levs i dödens närhet. Romanen utspelas i olika delar av Europa och blir en exposé över 1900-talets historia i dödens och ondskans närhet. Trots att historien blir en helt annan och får långtgående konsekvenser för de närstående allt beroende på om dottern, systern eller modern dör eller inte så finns det också någonstans i romanen ett öde som man inte helt kan komma ifrån. Det finns något fatalistiskt i romanen, och känslan av att livet inte alltid är att föredra återkommer ofta hos mig vid läsningen av den här mörka romanen.

Genom att låta den sköra linjen mellan liv och död spela huvudrollen lyckas Erpenbeck på ett djupt berörande sätt skildra 1900-talets europeiska historia.

Similar Posts:

• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Längta hem
• Går det att börja från noll?
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• 250 år av kvinnoliv

Vid andra läsningen är allt det där som bortblåst. Det krävs bara en smula förberedelse på vad som väntar för att jag ska undra vad jag egentligen bråkade om. Det här är ju extremt medvetet, nästan musikaliskt genomkomponerat, drabbande och till och med dråpligt ibland. Smart.

Hemsökelse är berättelsen om ett hus, eller snarare en plats, i nordöstra Tyskland. Epilogen börjar redan med istiden och hur landskapet formats, hur ismassans enorma tryck pressat och slipat.

Så möter vi byfogden och hans döttrar. Här är tonen nästan sagoaktig, full av folkliga besvärjelser och insprängda gåtor eller barnramsor eller något sådant. Marken vi följer kallas ännu Klaras skog, efter byfogdens yngsta dotter, vars arvsrätt den är.

Men Klara kommer aldrig att ta marken i besittning. Istället säljs tomten till en arkitekt från Berlin som vill rita ett sommarhus åt sig och sin hustru. Det är huset som ska stå där romanen igenom och vars invånare vi får följa tills det rivs i epilogen. Men här finns också sommargäster och besökare. Tomtgränserna ritas om, äganderätten bestrids. Det blir lite rörigt, men sådan är naturligtvis Tysklands historia.

Bara den namnlöse trädgårdsmästaren tycks finnas där jämt. På en gång mycket saklig, mycket praktisk, tyst, och nästan en mytologisk närvaro. Oavsett politiskt styre, oavsett husets ägare, tar han hand om hus, jord och växter. Slår på vattnet, värmer upp, hugger ved och planterar om. Ändå speglar hans avgränsade värld också den världen utanför. Skadedjurens invasion verkar till exempel mystiskt sammanfallande med kriget.

Gång på gång får husets invånare gräva ner sina käraste ägodelar i trädgården, sänka dem i sjön och fly eller sitta gömda i garderober. För att de är judar eller för att de med sina utländska inköp av skruvar förolämpat staten. Till slut blir det ett juridiskt dilemma vem huset egentligen tillhör. Däri ligger förstås romanens dubbeltydiga titel, i huset och marken vars tidigare invånare närmast hemsöker det – och i det att söka ett hem och förlora det. I historiens skugga tycks hemmet ständigt undflyende, hemlängtan något idealistiskt ouppnåeligt.

”Rita ett hem, det är hans yrke”, heter det om arkitekten som låter bygga huset. ”Fyra väggar omkring ett stycke luft, med stenklo riva loss ett stycke luft ur allt som flimrar och fladdrar och hålla fast det. Hem. Ett hus den tredje huden, efter kroppshuden och kläderna. Ett eget hem”:

För sitt och sin frus sittande hade han ritat de bägge stolarna med skinndynor, för sitt och sin frus betraktande av solnedgången terrassen med utsikt över sjön, hur roligt han och hans fru tyckte det var att se gäster hos sig hade materialiserats i ett långt bord i storstugan, hans och hennes frysande på vintern gällde kakelugnen från Holland, hans och hennes trötthet efter skridskoåkningen bänken framför kakelugnen, hans ritande vid ritbordet slutligen var, om man så ville, ateljén. Och nu fick han vara glad att komma undan med blotta livhanken, låta dra av sig den tredje huden och med glänsande inälvor nå det räddande väst.

Similar Posts:

• Musikaliskt, rytmiskt och tyskt
• Ny vecka på dagensbok.com
• Unsere Papiere, bitte
• Döden, döden, döden
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0

Johannes Heldén har skrivit Science fiction, en hel diktsamling om naturen och dess gemensamma vetande. Där finns böckerna och bokhyllorna som längtar tillbaka till naturen och till tiden innan dom var böcker. Jag har läst en bok där naturen är ömsom godhjärtad och välvillig ömsom fientlig och hotfull.

Författaren till den uppmärksammade och filmatiserade boken Revolutionary Road, Richard Yates har återigen blivit översatt till svenska. Oscar har läst Eastern parade som ursprungligen släpptes 1976 och handlar precis som debuten om dåliga relationer och väl kamouflerad vardagsalkoholism.

Niclas har läst en bok om Brian Conolly, sångaren i The Sweet och på lördag får vi veta vad Ella tycker om Jenny Erpenbecks Hemsökelse, en bok som hon jämför med Herta Müllers Hjärtdjur.

Så befria dina böcker från dammiga bokhyllor och instängda rum och ta med dom tillbaka ut i naturen.

Similar Posts:

• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Science fiction
• Längta hem
• Ny vecka på dagensbok.com