Det här var en trend som skulle visa sig bli mycket livaktig och som tog sin början på allvar på 1990-talet. Åtminstone argumenterar Lennart Bernhardtson övertygande för det i sin bok Skallism. Den kom ut 2007 då man började kunna betrakta 1990-talet med viss distans. Och fortfarande så här 18 år senare består trenden.

Detta är i själva verket en dramatisk förändring av mannens utseende, en förändring som växt fram sakta under många år. Det är en smygande förändring som inte märktes när den pågick och togs för given i efterhand.

Berättelsen om det som Bernhardtson valt att kalla skallism är mycket märklig. Att hårlösa huvuden skulle bli så allmänt accepterade, ja till och med beundrade, var väldigt otippat. Sedan urminnes tider har en rejäl lejonman varit symbolen för styrka, vitalitet och framgång. Tänk bara Simson i Domarboken i Gamla testamentet. Flintskallighet har omvänt stått för åldrande, sjukdom, svaghet och ibland även ondska (tänk James Bond-skurken eller skinnskallen).

Författaren bar själv länge ”Hylandkrans”. Men så i början av 2000-talet kom han till en punkt. Han köpte trimmer och började klippa bort allt hår. Då hade helt kala hjässor blivit mainstream. Modet har bestått trots att det inte är drivet av kommersiella krafter. Tvärtom är skallismen sannolikt en förlustaffär för frisörer, schampootillverkare och stylister.

Hur kunde det bli så här? Hur växer mer permanenta modeförändringar fram? På ett förtjänstfullt sätt tar Lennart Bernhardtson med läsaren på en resa genom historien.

1951 fick Yul Brynner rollen som kungen av Siam i Broadwayproduktionen Kungen och jag. Skådespelaren var trots sin ungdom tunnhårig och fick rådet att raka bort allt hår då rollkaraktären har en bakgrund som buddistmunk. Det blev succé och film och Bernhardtson betraktar Brynner som skallismens urfader. Men det skulle dröja flera decennier till ett verkligt genombrott och den grad av acceptans som råder idag. Både hippietrenden och den ondskefulla skinheadstrenden behövde först passeras innan David Beckham år 2000 rakade huvudet och, som Bernhardtson uttrycker det ”bröt det sista motståndet mot rakade skallar”. Här är inte platsen att spoliera nöjet av den resan.

Mode säger mycket om oss motsägelsefulla människor som både vill ”uttrycka oss själva” och samtidigt smälta in i gruppen med likadana kläder och frisyrer. Bernhardtson har skrivit ett stycke samtida kulturhistoria av det slag som radioprogrammet Stil också gör så bra.

Similar Posts:

• Ubi leones
• Banbrytande mode
• Kläder är så mycket mer än kläder
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?

När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.

Similar Posts:

• Det avslutande väderstrecket
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Även frälsaren kan vara ett svin

Mitt förhållande till Roger Moore är som alla förstår inte helt opartiskt. Han har utan tvekan varit en av mina mest långvariga idoler och vårt förhållande började i samma stund som jag såg min allra första Bondfilm leva och låta dö i åtta, nio årsåldern. Men i Moores självbiografi är det såklart personen Roger Moore och inte Simon Templar, Lord Brett Sinclair eller James Bond som är huvudperson. Det är en person som jag trots allt inte är så väl bekant med. I boken får man kronologiskt följa Moores liv, från de tidigaste minnena till nutid, och att det är en imponerande karriär står väl klart för alla som ens överväger att läsa hans 400 sidiga självbiografi. Att Moore inte vill ägna sig åt elaksinnat skvaller eller att hänga ut personer (även de som skulle förtjäna det) gör han klart redan i inledningen och han följer sin regel väl. Så är man ute efter smutsiga behind-the-secens informationer om 60-, 70-och 80-talets celebriteter är detta inte en bok för dig. Tvärtom avlivas till exempel myten om att det skulle råda någon slags rivalitet mellan Moore och Sean Connery. De är och har alltid varit goda vänner.

Men bara för att boken inte tar upp elakheter och skvaller betyder inte det att Moore är opersonlig eller tråkig. Tvärtom bjuder han frikostigt på sin person och det finns inte direkt någon brist på episoder i boken. Men tonen är munter och ibland faktiskt irriterande munter, då hans liv i stort sätt gått som på räls. Från klarhet till klarhet om man vill uttrycka sig med ännu en klyscha. Uppväxten är precis steget över fattig och inte ens andra världskriget med blitzen och allt hindrar den från att vara något annat än idyllisk. Sedan rullar det på med teaterskola, småroller, värnplikt, fler småroller, tv-roller, filmroller och till sist världskändis. Knappa resurser och uteblivna jobb i början av karriären oroar lika lite Moore som läsaren. Fram tonar bilden av en mycket sympatisk person (något som ju trots allt inte är så ovanligt med självbiografier) som lägger stor vikt vid familj och vänner, äger en stor portion humor, inte minst med många practical jokes men som samtidigt är en seriös yrkesman och tar sitt arbete på största allvar. Han saknar dock inte självinsikt utan är kritisk till såväl produktioner som sin insatts i dem. Även om självkritiken ofta är lite av vad man själv skulle svara vid en arbetsintervju på frågan om egna negativa sidor. På ålderns höst har han även hittat sitt livs andra stora kall med unicef, där han verkat som ambassadör sedan tidigt nittiotal då han värvades dit av ingen mindre än Audrey Hepburn.

Hans liv följer således inte mallen där huvudpersonen efter en inledande framgång faller tillbaka, vanligen i missbruk, för att sedan triumferande göra comeback och jag tror inte heller att det blir någon strid mellan de stora filmbolagen att köpa rättigheterna till dessa memoarer. Därmed inte sagt att det inte innehåller tragiska inslag i Moores liv. Folk i hans umgängeskrets blir sjuka och/eller avlider, och det är inget han tar lätt på. Men inte heller någonting han fullständigt slås ned av. Umgängeskretsen är för den delen omfattande och inkluderar de flesta storheter inom filmvärlden men även kungligheter, musiker och biståndsarbetare. Sammantaget är detta en bok att rekommendera för personer som har ett intresse kring skådespelaren Moore eller kring Bond-produktionerna. Man behöver nödvändigtvis inte vara av den meningen att Moore är den bästa Bond för att läsa den, även om han ju faktiskt är det: Roger Moore.

Similar Posts:

• Att läsa Nobelpristagare
• Så blev flintisen attraktiv
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Att gå hela vägen
• Läsvärt om elitidrottens baksida