Philip K Dick var mer medveten än de flesta om detta, på ständig jakt som han var efter svaret på frågan ”vad är verklighetens sanna natur?”. Under de sista åtta åren av sitt liv grubblade han särskilt över vad de mystiska upplevelser han hade i början av 1974 egentligen betydde. (Det finns ett flertal biografier som berättar utförligt om dessa upplevelser, t ex Divine Invasions av Lawrence Sutin.)

På ett eller annat sätt bearbetade Dick det han tyckte sig sett  i alla romaner han skrev efter 1974. (Verklighetens skiftande natur var i och för sig inte något nytt i Dicks texter, men i de tidigare böckerna kan man nog säga att det var mer av ett tankeexperiment än på det blodiga allvar det sedan blev.)

Romanerna blev också allt mer förankrade i en samtida realistisk värld snarare än att utspela sig på avlägsna planeter eller långt in i framtiden. Skannad i dunklet (A Scanner darkly, 1977), den senaste i raden av Bakhålls Dick-nyöversättningar, är i princip en realism-roman, en textvärld som har mer släktskap med Charles Bukowski än Isaac Asimov. Där finns några få science fiction-element, mer eller mindre påklistrade och tillkomna ganska sent i skapelseprocessen för att kunna sälja in romanen till Dicks vanliga publik, men i sig helt onödiga.

Vi befinner oss i Kalifornien i mitten av 90-talet, dvs i romanens framtid. Ett gäng narkomaner delar ett hus tillsammans och runt dem kretsar andra lösa existenser. Tillvaron går ut på att fixa mer droger och att hålla långa paranoida samtal. Det här var något som Dick själv hade erfarenhet av eftersom han själv använde amfetamin för att orka hålla skrivartempot uppe och höll sig med den här typen av umgänge under några år i början på sjuttiotalet.

Huset är dock övervakat av narkotikaagenter som har monterat in en avancerad skanner-utrustning som spelar in allt som husets invånare har för sig. Huvudpersonen Bob Arctor är i själva verket även agenten Fred som med andra ord spanar på sig själv. Allt eftersom Bob blir alltmer paranoid och nedgången så blir även Fred det. Det blir allt svårare att urskilja vad som är verklighet och vad som är paranoia och schizofrent sönderfall.

Det låter kanske inte så skojigt men en av bokens förtjänster är faktiskt dess humor. Även om det kanske kan sägas gränsa till lyteskomik är några av dialogerna helt sanslösa i sitt balanserade mellan något slags skruvad logik och totalt vansinne. En komisk höjdpunkt är när en i gänget har köpt en tioväxlad cykel av några skumma typer på gatan men de andra får det till att han blivit lurad. Det verkar snarare vara sju eller åtta växlar på cykeln eftersom de inte fattar att fem växeldrev fram plus två därbak blir tio växlar.

FRECK: Nu får jag det till åtta. Sex där fram, två där bak. Det blir åtta.

ARCTOR: (Logisk) Men det borde vara tio. Det finns inga sju- eller åttaväxlade cyklar. Inte som jag har hört talas om i alla fall. Vad tror du hände med växlarna som fattas?

BARRIS: Det där färgade snubbarna måste ha mekat med dem, plockat isär den med felaktiga verktyg, bristande teknisk kunskap, och när de satte ihop den igen lämnade de kvar tre växlar på garagegolvet. De ligger säkert fortfarande kvar där.

LUCKMAN: Då borde vi gå över och be att få resten av växlarna.

Skannad i dunklet är inte en av Dicks absoluta klassiker men högst läsvärd. Inte minst för skildringen av den drogberoendes paranoia och det gradvisa sönderfallet av dennes värld. Och Bakhåll kan förstås inte nog applåderas för sitt arbete med Dick-katalogen: snygga omslag, påkostat utförande och väl utförda översättningar, i det här fallet av Andreas Vesterlund.

För övrigt gjordes Richard Linklater är 2006 en riktigt lyckad filmatisering av boken i så kallad Rotoscope-teknik, ett slags animering gjord efter förlaga av scener filmade med riktiga skådespelare.

Similar Posts:

• Existentiell känsla av förundran
• Förutsägbar men uppslukande science fiction
• Kontrafaktisk klassiker
• Skiftande verkligheter
• Att leva i skuggan

Destination hjärnan gavs ut 1987. Samma år kom filmen 24-timmarsjakten, som enligt utsago inte är någon remake på Den fantastiska resan från 1966, eller har någonting med Destination hjärnan att göra. Likheterna finns dock där att beskåda.

Destination hjärnan alltså. En publikation av över 500 som bär Asimovs namn. Harlan Ellison, en annan science-fictionförfattare, skojade till det om sin produktive kollega:

En gång hade Isaac Asimov skrivkramp. Det var de värsta 10 minuterna av hans liv.

Ja, han var sannerligen produktiv, och publicerade böcker i en mängd olika kategorier. Vetenskapliga såväl som skönlitterära. I slutet av Destination hjärnan kommer en anspelning på en annan science-fictionserie han skrivit. Han lyckas alltså med konststycket att göra denna bok till ett slags prequel.

Själva intrigen är en ganska basic äventyrshistoria. Amerikansk vetenskapsman kidnappas av sovjetiska vetenskapsmän för att delta i ett avancerat experiment. De skall förminska en farkost bemannat av fem forskare och injiceras i blodomloppet till Sovjetunionens största vetenskapliga geni, som tyvärr har hamnat i koma. Destinationen för resan är det kreativa tankecentrat, som vår amerikanske vän tror sig ha hittat. De hoppas att inifrån en neuron kunna läsa av geniets tankar kring en värdsförändrande teori denne arbetade på innan han hamnade i koma.

Jag upplever intrigen lite som brödet i en smörgås. Den finns där bara för att ha något att lägga alla smarriga pålägg på. Och smarrigt är det vill jag lova. Det är rena rama frosseriet i makalösa tekniska uppfinningar och omvälvande vetenskapliga upptäckter. En riktig fröjd för oss framtidsnördar, och jag tror nästan att det redan är möjligt att koppla ihop kvantteorin och relativitetsteorin för att kunna åstadkomma en mer effektiv och energibesparande miniatyisering.

”Shapirov har påpekat att de två viktigaste aspekterna av den enhetliga fältteorin om universum – kvantaspekten och den relativistiska aspekten – bägge beror på en konstant som sätter en absolut gräns. I kvantteorin är det Plancks konstant, som är mycket liten, men inte lika med noll. I relativitetsteorin är det ljushastigheten, som är mycket stor men inte oändlig. Plancks konstant sätter en lägre gräns för överföring av energi, och ljushastigheten sätter en övre gräns för överföringen av information. Shapirov hävdar vidare att de två är relaterade till varandra. Om man förminskar Plancks konstant så ökar ljushastigheten. Om Plancks konstant reduceras till noll, så blir ljushastigheten oändlig.”

Det roligaste med gammal science-fiction är att se vad som, trots alla möjligheter genren erbjuder, är konstant. I det här fallet Sovjetunionen. Så sent som 1987 kunde inte ens Asimov fabulera fram en värld som inte dominerades av rivaliteten mellan USA och Sovjet. Kalla kriget är dock slut, men det bedrivs fortfarande spionage i stor utsträckning, med hemliga agenter och allt. Vidare så används det disketter till datorerna och frånvaron av mobiltelefoner är slående.

Asimov själv hävdade att han var feminist, men i så fall har nog han och jag olika definitioner på det begreppet. De kvinnliga karaktärerna har helt andra funktioner än de manliga, och läsaren gör nog bäst i att lägga ifrån sig genusglasögonen. Av de två kvinnorna som är med på resan är den ena kurvig med yppiga bröst och den andra slank med inte så stora bröst. Den slanka, vackrare kvinnan lättar även sitt hjärta för vår huvudkaraktär på ett nästan obscent sätt. Nej, att gestalta kvinnliga karaktärer verkar inte vara Asimovs grej helt enkelt. Och det är snarare de inbördes relationerna besättningen emellan, än det faktum att de är på åktur inne i en mänsklig hjärna, som sätter en orealistisk prägel på berättelsen.

Detta är en dråplig berättelse som emellanåt tangerar buskis. Karaktärerna är stereotypa och strukturen är ganska banal. Men det gör ingenting, för det handlar om människor, små som molekyler, som åker i en farkost byggd av framtidsmaterial, med ett dataprogram som kan läsa tankar, på jakt efter genialitet inne i en neuron. Och som om det inte skulle vara nog så bjuds läsaren på en riktigt härlig knorr på slutet. Man kan inte bli annat än glad åt den här, i sanning, fantastiska resan.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Förutsägbar men uppslukande science fiction
• In the next step of evolution, humans are historyÂ…
• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Att leva i skuggan

Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Similar Posts:

• Det började med Astrosmurf
• Science fiction
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Och politiken blev kött
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Supermakterna är en lös sammanslutning av islamska nationer på ena sidan och Kina på den andra. Även om de olika islamska nationerna slåss mycket inbördes står de enade när det behövs. De religiösa skillnaderna är även här stora och är en stor orsak till krig och oroligheter. En poäng som görs är att strider över religiösa skillnader inte försvinner bara för att man har samma religion. Finns det inga otroende kvar att omvända blåser man upp skillnader i tolkningen av den egna religionen och använder det som ett medel för att främja sina egna syften. I skuggan av jättarna finns bland annat Indien och en nation med ursprungsbefolkningen från Amerika som klarat sig bättre denna gång. De kämpar båda för jämlikhet för båda könen och ett bättre samhälle i allmänhet. Jämlikhet mellan könen är en återkommande fråga och framhålls som en av de stora orsakerna till att de islamska nationerna aldrig lyckats leva upp till sin fulla potential.

Vi följer en jati mellan olika inkarnationer och tar därigenom del av olika kulturer och hur de utvecklas. En jati är en samling själar som följs åt mellan inkarnationer och som är beroende av att utvecklas tillsammans för att kunna uppnå fullkomlighet och därigenom slippa ur hjulet. Man möts i bardo mellan inkarnationerna där man döms och belönas eller straffas genom formen på nästa födsel. Ett exempel som verkligen sticker ut är ett liv som tiger, vackert berättat. Som i nästan alla fall är det samspelet mellan individerna som är hjärtat i historien och det som för den framåt. Genom att skildra samma individer i olika inkarnationer får Robinsson den kontinuitet som är så svår att uppnå i historier som spänner över lång tid, i det här fallet 700 år. Det är inte helt enkelt att avgöra vem som är vem från inkarnation till inkarnation innan man kommer på att själarnas namn börjar med samma bokstav hela tiden. Vi följer en kärntrupp på tre personer men det finns även individer i gruppens utkant som återkommer. Robinsons ambitionsnivå är så hög och verket så omfattande att man måste bli imponerad även om det också är ett problem. Kanske är kakan lite för stor och det hela blir väldigt ytligt beskrivet ibland men på det stora hela har han lyckats väl. Du beskriver inte 700 års historia utan enstaka generaliseringar.

Yrken och intressen varierar mellan inkarnationerna men något som hela tiden återkommer är individernas grundinställningar till livet och arbetet för en positiv samhällsutveckling. Tack vare detta är vi mitt i händelsernas centrum hela tiden. Vi bevittnar de stora händelserna som kommer att förändra världen. Skickligt gjort av Robinson. Vissa inkarnationer handlar nästan enbart om den ena huvudpersonens intresse för vetenskaplig utveckling och för tankarna till Stephensons Quicksilver även om det naturligtvis inte går in på djupet lika mycket. Vi besöker alla delar av världen och får många olika perspektiv på utvecklingen. Man kan nästan säga att det är en novellsamling som bundits samman genom jatins möten i bardo mellan inkarnationerna. Längre in i boken luckras gränserna mellan den riktiga världen och bardo upp något och det blir mer en sammanhängande historia än tidigare men ändå inte helt. Historierna blir längre och mer komplicerade allt eftersom världen blir mer komplicerad till skillnad från de första korta inkarnationerna som bara varade några sidor. De där första snabba, korta inkarnationerna var dock viktiga för att sätta tonen i berättelsen. I mångt och mycket påminner hela upplägget om Asimovs stiftelsetrilogi. Korta berättelser som binds samman till en större helhet på ett underbart sätt. Den stora skillnaden är att Asimov hade ett övergripande mål och det finns inte här på samma sätt.

Som kontrast till vetenskapen har vi en persons fixering vid kärleken och att det är meningen med allt. Till sist har vi ledare och revolutionären som vägrar kompromissa och acceptera det nuvarande bristfälliga. De måste alla lära av varandra för att uppnå fullkomlighet.

Gillar du historier om alternativ historia så är detta att givet val för dig och jag skulle vilja rekommendera den till alla som gillar bra science fiction. Det är en fullträff helt enkelt.

Similar Posts:

• Macleod på rätt väg
• Slit-och-släng-människor
• Spännande stilbrott
• Ett inlägg i miljödebatten
• Det började med Astrosmurf

Vi har de mikroskopiska "gudar" som i princip styr utvecklingen för alla intelligenta varelser och de lever i stora kolonier inne i asteroider utsprida i universum. Kraken, jättebläckfiskar, är de varelser som styr rymdskeppen som knyter samman olika världar. Saurs är utvecklade människoliknande varelser som kommer från dinosaurier.

Den enda fria rasen, den ras som inte lever i skuggan av "gudarna" är "spindlarna" och du kan nog gissa hur dom ser ut. Historien rör sig kring en grupp människor som ursprungligen kommer från jorden vilket är unikt. Dom är också den första gruppen att i princip på eget initiativ resa mellan stjärnorna.

Den här gången utspelar sig nästan hela handlingen kring världen New Babylon som rustat upp kraftigt i förberedelse inför den stora invasionen från "spindlarna". Samtidigt har andra kulturer, de så kallade "Bright Star"-världarna, bildat förbund med dom och ser många fördelar med detta. Hur ska man då få invånarna på New Babylon att inse sitt eget bästa och välja att samarbeta med spindlarna i stället för gudarna?

Något som slår mig är att Macleod's stil till stor del påminner om Isaac Asimovs, det är enkelt och sparsmakat skrivet och berättat, logiken styr till stora delar och till och med de plötsliga och oväntade hoppen i tid och rum finns på sätt och vis med här även om dom är lite lättare att förutse. Sättet historien byggs upp kring och drivs framåt med hjälp av politik och logiska resonemang kring så svår saker som hur stora populationer av människor fungerar och hur de svarar på manipulation tycker jag mig också känna igen från Asimov.

Ska man välja någon förebild som sf-författare är det klart att det är svårt att välja någon bättre och det är också en genre där det behövs fler författare. Det känns dock som om Macleod inte lyckas lika bra som sin föregångare. Jag undrar hela tiden om historien inte skulle må bra av att fler personer blandade sig i och försökte föra det hela framåt. Personer med lite andra drivkrafter.

De två tidigare böckerna i serien har som sagt var saknat fokus och mål. Det har varit rätt intressanta historier, men inte tillräckligt intressanta för att stå på egna ben. Samtidigt har jag saknat helhetsbilden och en klar röd tråd. Problemet är att jag inte insett att det finns en röd tråd på ett så övergripande sätt som verkar vara fallet efter den tredje boken.

Macleod rör om rejält i grytan. Vilka är egentligen skurkarna och vilken väg är den bästa i framtiden? Om jag vetat att historien varit så välplanerad och väl genomtänkt som den nu verkar vara hade jag troligtvis uppskattat dom tidigare böckerna mer. Han har övertygat mig om att han kan skriva initierat och engagerat. Det ska bli spännande att se hur han utvecklas.

Det verkar som om detta är sista boken i serien men det känns som att det finns potential för fler delar. Jag kanske ska fråga honom om det när han besöker Swecon 2003 i Uppsala 15-17 augusti.

Similar Posts:

• Brown överträffar Macleod
• En rymdsolskenshistoria
• Lysande SF-briljant
• På rätt väg
• Slit-och-släng-människor

Vi följer Albert Morris. En detektiv vars ditos tar på sig två motstridiga uppdrag. Detta får den ena diton att bryta kontakten med sitt original och därmed även chansen till ”evigt liv”. Vi får följa ditos som försöker spåra upp andra versioner av sig själv. Man brukar säga att det är svårt att gömma sig för sig själv och det stämmer fortfarande, den som förföljer dig har precis samma minnen som du och vet hur du tänker. En av de ditos vi får följa tror sig vara en frankie, ett frankensteins monster. En misslyckad dito som inte är en kopia av sin skapare utan en egen individ som har sina egna ambitioner och livsmål.

Möjligheterna med den här välden är oändliga. Man kan skapa ditos som inte är mänskliga för att tävla på arenorna mot andra kämpar. Om man förlorar är det bara att inte ladda in minnena. Om det nu inte är den typen av minnen man är ute efter förstås… Om det inte lockar att slåss kanske ett dygn som delfin i havet gör det?

Ditos har olika färger beroende på vilket syfte dom ska fylla. Standard ditos är gråa och klarar av de flesta uppgifter. Enklare sysslor lämnar man till en grön som inte kan känna lukt och smak (perfekt för städning). Man möter en uppsjö av ditos med olika färger, platina, lila, koppar, svart och till och med en i mocka. Svart/gulrutiga är naturligtvis taxichaufförer. Tråkigt nog märker man ingen större skillnad på ditos av olika färger. Dom beter sig nästan likadant allihop. Tråkig tycker jag, det hade blivit en mer spännande värld om man hade märkt lite större skillnader.

När man har ditos behöver man tydligen inte kriga längre och dispyter avgörs istället upp på minislagfält där lag med ditos tävlar mot varandra. Vinnaren får rätt till vad det nu var man var oense om. Detta om något visar att det är science fiction vi pratar om. Dessa krig har ersatt amerikans fotboll som den stora folksporten. Man får inte reda på om krigen avbryts för reklampauser men det skulle inte förvåna mig.

Känslan man får i Kiln People påminner lite om Asimovs robotserie eller en gammal deckare av Agatha Christie där man nästan kan lista ut vem skurken är. En riktig Who dunnit alltså. Det är ett genuint hantverk, välskrivet och väl genomtänkt.

Världen Brin skapar är som sagt var fascinerande och helt enkelt underbar och jag hoppas det kommer fler böcker i samma miljö. Tyvärr tappar historien lite tempo i andra halvan. Kommer det en uppföljare kommer jag definitivt att stå i kö för den. Har du inte läst något av Brin tidigare skulle jag rekommendera att du börjar med den första uplift-trillogin eller Earth även om Kiln People inte alls är ett dåligt val.

Även om Kiln People inte är Brins mästerverk visar den helt klart att han fortfarande är ett av de stora namnen inom SF. Det ska bli otroligt spännande att se vad han kommer ut med härnäst.

Similar Posts:

• Fullständig backup i bakfickan
• Att leva i skuggan
• In the next step of evolution, humans are historyÂ…
• Imponerande historiebeskrivning
• En människa är en människa är en kopia?

Vi får följa Andrew "Ender" Wiggin, pojkgeniet som har hela världens framtid vilandes på sina axlar, genom utbildningen på Battle school där lärarna tränar begåvade ungdomar, ja egentligen bara barn, till att bli morgondagens härförare i kriget mot The Buggers som anfaller jorden. The Buggers är en klichéarted insektsliknande ras som varit nära att utrota mänskligheten i ett tidigare krig och nu väntar man på nästa anfall. Att det är en gammal och beprövad idé är inget hinder då de bara utgör bakgrunden till den historia som Card berättar på ett så otroligt varmt och mänskligt sätt.

Ender's Shadow tar oss tillbaka till världen från Ender's Game men det är varken en sequel eller prequel utan något i alla fall inte jag läst tidigare; en parallell. Den utspelar sig med andra ord mer eller mindre under precis samma period som sin föregångare men det räcker inte med det utan den utspelar sig även i samma miljö med mer eller mindre samma huvudpersoner men sett ur en annan deltagares perspektiv. Här får vi följa Julian "Bean" Delphiki som är den minsta och yngsta deltagaren i gänget kring Ender. Bean som växt upp på Rotterdams gator och har fått slåss för att överleva möter Ender som i mångt och mycket är Beans totala motsats samtidigt som de har så mycket gemensamt.

Bean lever verkligen i Enders skugga och tar på sig en stödroll och lever som en parasit i symbios med sin ovetande värd. De båda genomgår stora förändringar i Battle School och växlar på något sätt roller allt eftersom handlingen fortskrider. Förändringarna får hjälp på traven av de lärare som ständigt är närvarande men som samtidigt inte, i alla fall inte som barnen uppfattar det, aktivt tar del i händelserna.

Båda böckerna handlar om personlig utveckling, om vikten av att ifrågasätta sig själv samt hur svårt det är att vara en egen person. Ender flyr från konsekvenserna av vad han gjort på Jorden samtidigt som Bean flyr från vad han inte gjorde. Problemen och lösningarna är mer lika än man kan tro.

Ett tema som kommer igen i det mesta Card skriver är religionen. Själv är jag inte speciellt religiös och kan tycka att det lätt blir patetiskt när författaren på ett genomskinligt sätt försöker marknadsföra sin tro. Card har en annan vinkling på det hela då han blandar in flera olika religioner och för fram både för och nackdelar på ett till synes opartiskt sätt. Att använda religionen som en drivkraft och motivation är hur som helst en konst han verkligen bemästrar. Det gör karaktärerna mänskliga samtidigt som man får en sinnesbild av hur dom är utifrån den klichéartade bilden man själv har av religionen i fråga.

Det spelar nog ingen roll i vilken ordning du läser dom men jag rekommenderar att du börjar med Ender's Game. Det kan inte gå fel, det är jag helt övertygad om. Ender's Shadow är en något svagare bok och kommer inte med på min topp tio, men det är inte med många platser som den missar listan och om jag hade läst böckerna i en annan ordning hade den säkerligen varit det.

Det finns redan en uppföljare som heter Shadow of the Hegemon. Vi får se om jag kanske återkommer med en recension på den också lite längre fram. Jag kan kort säga att den är klart läsvärd den också. Card har även meddelat att det kommer två böcker till i Shadowserien nämligen Shadow of Death (a.k.a. Shadow of the Valley of Death) samt Shadow of the Giant.

Om du inte redan har stiftat bekantskap med Herr Card tycker jag att du genast ska bege dig till sciencefictionbokhandeln och åtgärda problemet. Jag drar mig inte för att jämföra Card med Asimov, Brin, Bear och Verne när det gäller sciencefiction. Alla fyra böckerna i Ender-serien är otroligt läsvärda och detsamma gäller för båda böckerena i Shadow-serien. Hans Homecomming kvintett är dock inte mycket att hurra för medan det finns ett flertal andra höjdpunkter som Pastwatch – the redemption och Christopher Columbus, Lost Boys (som inte har något med filmen med samma namn att göra) och The Worthing Saga och jag ser verkligen fram emot att stifta bekantskap med Alvin Maker vilket jag fortfarande inte hunnit med.

Similar Posts:

• Card imponerar inte
• Äntligen …
• In the next step of evolution, humans are historyÂ…
• Slit-och-släng-människor
• ”Geeks of the World, Unite!”

Nästan alla pionjärer är ifrågasatta och de flesta bevisas även ha mer eller mindre fel i slutändan. Vad de har gemensamt är att de bryter ny mark och inspirerar kommande generationer till att fortsätta utforskningen. Darwin är inget undantag. Det finns ganska få bevis för att arterna utvecklas kontinuerligt eller i små steg. De fysiska bevis som finns anses av en del peka på motsatsen, nämligen att vi utvecklas i stora steg. På bara några generationer har en ny version av den gamla varelsen tagit över platsen i ekosystemet. Detta är utgångspunkten för Darwin's Radio. Bear har gjort ett enormt förarbete för att få det så vetenskapligt korrekt som möjligt och det märks. De grundläggande tankarna som kommer fram i boken är som sagt var inte unika, men att lyckas samla det i ett sammanhängande och spännande verk på detta sätt är imponerande.

Jag ska inte ens ge mig in på att försöka förklara hur historien hänger ihop, då jag absolut inte är någon Greg Bear. Det räcker med att säga att man i ena änden stiftar bekantskap med nedfrusna Neanderthalare samtidigt som man i andra änden kopplar ihop fyndet med den allra senaste biologiska forskningen. Precis som Bears andra verk är detta komplicerat med ett antal svängar fram och tillbaka samtidigt som karaktärerna hela tiden utvecklas på ett naturligt sätt. Jag är fortfarande lite osäker på hur jag ställer mig till slutet, men har även förståelse för att det nog var det enda tänkbara. Detta är ingen spoiler så du behöver inte vara upprörd över att jag talar om hur boken slutar för det gör jag faktiskt inte! Det är nog inte helt omöjligt att vi i framtiden kommer se en uppföljare; "Darwin's Radio: Stereo edition", så håll ögonen öppna.

Bear skriver som sagt var på ett ganska speciellt sätt. Fokus ligger på det viktiga i ett händelseförlopp utan att för den sakens skull göra det alltför uppenbart åt vilket håll historien är på väg. Dialogerna mellan de olika karaktärerna är även den oftast snabb och enkel, typisk för Bear. Det tar ett tag att sätta sig in i hans sätt att skriva, men när man väl fastnat och kommit in i historien flyter det bara på.

Den här effektiviteten kan vara jobbig och jag har själv problem med en annan av hans böcker nämligen "/(Slant)", som jag bara lyckats läsa början på ett par gånger. I det fallet är det i och för sig fråga om en uppföljare och jag har inte läst föregångaren, vilket kanske bidrar till att jag har svårt att få ett bra grepp om historien.

Ett av de senaste släppen från Bear är Foundation and Chaos som jag tyvärr inte läst, men vad jag förstått ska den vara auktoriserad av Asimovs efterlevande och det måste vara ett gott betyg till vilken författare som helst. Jag är säker på att vi inte har sett det bästa Bear har att ge ännu, utan det kommer fler storverk framöver och det är något jag verkligen ser fram emot.

Något som förbryllar mig är att han har skrivit en Star Wars-roman, Rogue Planet, som nyligen släpptes. Personligen har jag betraktat den typen av böcker som skräp. Ni vet, den typen av böcker som någon har fått betalt för att skriva och de framställs på löpande band, nästan som kioskdeckare. Nu älskar jag i och för sig Remo så jag har inget emot kioskdeckare egentligen men när jag köper en "riktig" bok förväntar jag mig lite mer. En möjlig förklaring är att han måste göra något för att hålla uppe läsarnas intresse. Name recognition är viktigt och att göra förarbete för böcker som Darwin's Radio tar säkerligen väldigt mycket tid. Att publicera lite lättare texter mellan varven kanske är ett sätt att hålla sig kvar på banan. Något jag i och för sig inte tror att Bear behöver oroa sig för längre då han onekligen är en av de personer som leder racet och även talar om vart nästa lopp ska gå av stapeln. Tillsammans med författare som Orson Scott Card, David Brin och Peter F Hamilton är Bear en av de verkliga arvtagarna till Isaac Asimov och Jules Verne.

Jag själv och många andra känner Bear främst genom Eon, Eternity och Legacy. Historien om en jord som är nära kärnvapenkrig då man upptäcker spår efter en mänsklig civilisation på en enorm asteroid. Här lär man sig att använda "The Way", en "genväg" till andra platser, andra civilisationer och kanske även andra universum. Jag vill även slå ett slag för The Forge of God och Anvil of Stars som jag tycker påminner en hel del om Ender's Game av Orson Scott Card.

Har du ännu inte läst Darwin's Radio kan jag lova dig en spännande resa när du väl kommit in i den. Är du nyfiken på mer av Bear är det Forge of God, Eon och Moving Mars jag skulle rekommendera i första hand.

Similar Posts:

• Att leva i skuggan
• The Matrix, Gud eller Darwin?
• Misslyckad tribut till skräckens mästare
• Vitals – inte livsavgörande
• Sci-fi vs Terrorism

Kvinnan och apan utkom i Danmark våren 1996 och såldes i 22 000 exemplar på tre dagar. Den inbundna boken kom ut i Sverige året efter och som pocket 1998. Därefter har en förstaupplaga på 100 000 böcker släppts i USA. Intäkterna från boken har författaren låtit donera till Lolwe, en fond för bistånd till tredje världens kvinnor och barn.

Boken balanserar på gränsen mellan flera olika genrer, och dyker bitvis djupt ner i dessa. När den nyfikne sätter sig med boken för att börja läsa, lotsas man in i den engelska dimman och får en stark känsla av att det som nu ska dukas upp, hör hemma i thrillerformatet. Därefter kastas man snabbt in i ett kostymdrama, som skulle ha kunnat höra hemma i en roman från förra sekelskiftet. Efter hand får man också smaka på komedins dubbla bottnar och så småningom förändras handlingen till att likna science fiction á la Isaac Asimov.

Det skulle mycket väl kunnat bli ett platt fall. Det är förvisso förvirrande, men förvirringen upplevs mer som omtumlande och fascinerande, än störande. Personporträtten är, på äkta Peter Høeg-manér, starka och trovärdiga. Författaren visar också prov på sin ofta skildrade insikt i vetenskapliga och medicinska kretsar.

Kvinnan och apan handlar om en apa, som tagits från sin naturliga miljö och förts till England av en erfaren smugglare. Knappt framme i hamnen, lyckas apan rymma och visar med sitt beteende prov på egenskaper han som ras inte borde ha. Apan, som får namnet Erasmus, fångas in och förs i hemlighet till ett laboratorium, där en rad experiment inleds. Kvinnan, Madelene, som bokens titel syftar på, är gift med Adam, mannen som utför experimenten. Hon lever i en brittisk glasbur, försedd med konventionens stränga lås, en tillvaro som endast mildras av hennes tilltagande smygsupande.

Ytterligare några personer ur olika samhällsskikt presenteras, innan intrigens alla delar finns på plats. Det är välskrivet, det är spännande och historien får efter hand ett allt tydligare budskap. Det är inte en bok man ska läsa fort. Den ska smältas långsamt, som en lyxig pralin och man ska sitta kvar med den något sträva eftersmaken länge. Om man är ovan vid nästan övernaturliga inslag, kan man bli irriterad på bokens upplösning. Men om man betraktar dessa inslag som metaforer för en ganska skarp samhällskritik, så framstår budskapet kristallklart. Det är helt klart ett viktigt budskap Peter Høeg förmedlar. Ett budskap där människans högmod och oförmåga att inse vårt sinnes begränsade förmåga att acceptera den eller det som skiljer sig från mängden, står i centrum. Det finns ett milt hot i berättartonen, ett hot mot människan som art, men trots allt också ett hopp om förändring, om vi som individer börjar lyssna på signaler runt om oss.

Peter Høeg är en författare som jag överhuvudtaget rekommenderar alla att någon gång läsa. Han har oerhört mycket att ge och hans författarstil erbjuder något utöver det vanliga. Har man aldrig läst något av honom, rekommenderar jag i första hand Berättelser om natten, som är en novellsamling som visar prov på Høegs mångsidighet och trovärdighet som berättare. Men om man har smakat på hans språkrikedom tidigare är Kvinnan och apan ett mycket bra val, väl i klass med den tyngre uppväxtskildringen De kanske lämpade, som utkom 1993.

När jag hade läst ut Kvinnan och apan var min starkaste upplevelse, att det här var en bok jag tyckte mycket om. Den känslan har sedan dröjt sig kvar länge, länge.

Similar Posts:

• Fröken Smilla 2.0
• Det började med Astrosmurf
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik
• Hårdkokt Erik växer upp till man
• Delirium med apor