Det är kanske ett lite tyket sätt att inleda en recension av en bok jag tycker är viktig. Men hur mycket jag än gillar båda böckerna är jag lite tveksam till hans grundargument när det dras till sin spets. I förra boken hävdade han – mycket övertygande – att fascismen, som under de senaste 75 åren ofta reducerats till ett innehållslöst skällsord marginellt mer deskriptivt än ”jävla skitstövel”, faktiskt är en ideologi, med väldigt tydliga dogmer och mål som inte nödvändigtvis kan reduceras till snygga uniformer och gaskamrar, och att den som sådan är på uppstigande igen. Då följer att han i uppföljaren kan definiera demokratin som detsamma: inte ett statsskick som oåterkalleligen vann den 3 oktober 1989, utan en ideologi med vissa dogmer och mål som kan uppfyllas i högre eller lägre grad. Och att precis som med fascismen är det lätt att stirra sig blind på utanpåverket och helt missa poängen med den.

Enligt Arnstad är den grundläggande tanken i demokratin inte rösträtten, yttrandefriheten eller jämlikheten, utan inkluderandet. Allt det andra är logiska följder av den tanken: att allas röster måste höras och räknas. Sedd som sådan kan all debatt runt demokratin utvärderas utifrån frågan: syftar detta till att inkludera så många som möjligt i samhällsbygget? Om svaret är ”nej” kan alltså även, lite paradoxalt, ett demokratiskt val motarbeta demokratin om det leder till att fler stängs ute. Det är en fascinerande tanke, demokratin som en faktiskt aktiv, kämpande ideologi som hela tiden måste ta ställning och kolla sig själv i spegeln i stället för att lite pissljummet bräka att jaja, alla får väl tycka som de vill. Eller som statsminister Nils Edén uttryckte det den där dagen för 100 år sedan:

Den fulla demokrati i kommuner och folkrepresentation, som drager in så många hundra tusen hittills utestängda män och alla svenska hittills icke röstberättigade kvinnor, den vidgar det offentliga livets mänskliga ram i vårt land, som utan fråga lämnar rum för förirringar och icke endast för säkra framsteg. Men det är dock först genom denna vidgade ram, som Sveriges rike i statens och i kommunernas arbete kan tillgodogöra sig hela den tillgång av livsdugliga krafter, som ligger innesluten i vårt svenska folk utan skillnad till klasser eller kön (…) Landet behöver alla dessa krafter, och de ha alla rätt att göra sin röst hörd.

När man väl kommit förbi öppningssalvan – en ganska teoritung första del av boken – följer en historik från stenåldern fram till idag, från feniciska stadsråd till Trump, från stadsmöten mellan fria män till modern feminism och antirasism, som verkligen är läsvärd. Det är här Arnstad får bli både historie- och historiaberättare, illustrerar sina exempel och låter oss följa en mångtusenårig ideologisk debatt som spänner över mycket mer än bara enstaka regeringsbildningar. Det är en helikoptersyn som svindlar, och strålande (och väldigt tidsenlig) läsning.

Men det är när han sedan kommer in på utmaningarna mot demokratin idag som jag, med ett öga på nyheterna, blir alltmer olustig. För visst har han en viktig poäng i att demokratin hotas av populister, av rasism, och olika sorters extremism. Men för att få sitt ideologibygge att hänga ihop måste han definiera även dessa som ideologier, vilket de självklart kan vara, men långtifrån alltid faktiskt är. Jag önskar att jag kunde tro att, t ex, alla som röstar på SD eller Trump eller Bolsonaro faktiskt är övertygade fascister eller rasister. Det vore åtminstone ett ideologiskt argument som gick att föra. Men om det snarare är så att de flesta är sådana som kanske inte köper hela deras ideologiska argument utan bara inte tror att den politiska makten någonsin kommer att vända sitt vi-mot-domande mot just dem? Om t ex Kinas och Rysslands helt nakna, alltmer ideologibefriade maktspråk blir normen, och demokratin inte blir hatad utan bara irrelevant, bara ytterligare ett fint ord man sätter på visitikortet och som inte förbinder en till något alls?

Demokratin har alltid handlat om kompromisser; fråga Edén och Branting (ty detta utspelade sig på en tid när liberaler och sossar kunde samarbeta i de stora frågorna). Demokratin är ett strävande, inte ett mål, perfekt blir den aldrig. Det som oroar mig, och som varken Arnstad eller Monbiot lyckas lugna mig om, är att konflikten kanske inte är ideologisk utan semantisk. Att i slutändan är det, per definition, majoriteten som bestämmer vad som kallas demokrati, och så länge vi har mat på bordet, nittifem oktan i tanken, och två resor till den fina demokratin Thailand (utan flygskatt, tack) varje år är demokratin precis lagom.

…Bekväma apokalyps, kanske, eller Paranoida alarmism…

Similar Posts:

• Jag är inte rasist men …
• Vem förändrar världen?
• ”Vi behöver henne”
• Jakten på demokrati
• En annan demokrati är möjlig?

Att nya partier tar sig in i riksdagen är trots allt ganska ovanligt, och det väcker nästan alltid starka känslor. Inte minst hade vi förstås dunkat oss själva i ryggen och känt oss lite duktiga över att högerpopulismens framsteg i Europa, ja, till och med i våra nordiska grannländer, hållits tillbaka här (som om Ny demokrati aldrig funnits och kanske mest var ovanligt ostrategiska). Så hände det i alla fall, och blev väl ett av de där politiska traumana som vi bearbetar och bearbetar, för att inte säga ältar och ältar.

Borde vi tagit debatten? Tog vi inte i själva verket debatten? Tog vi den på ett sådant sätt att vi samtidigt accepterade SD:s sätt att formulera frågorna? Hur skulle de behandlas? Varför tycktes skandaler som hade begravt vilken politiker som helst från någon annat parti inte bita på SD:s representanter? Och hur många av sina medlemmar kan ett parti egentligen utesluta?

Jag har vare sig följt bokflod eller debattartiklar maniskt; ändå undrar jag om inte det mesta som går att säga om SD redan sagts. Så vad finns kvar? Och vem är det egentligen det ska sägas till?

Artiklarna i den nyutkomna antologin Sverigedemokraternas svarta bok håller ganska olika tonlägen, men riktar sig onekligen till partiets motståndare. Texterna i den sträcker sig från relativt neutralt hållen historieskrivning och analyser till webbsidan ”Inte rasist, men…”-redaktionens lilla ”Ställ dem till svars. Grundkurs för antirasistiska ångvältar”. Begrepps- och organisationsregister finns också med.

Journalisten och Expo-medarbetaren Mikael Ekman ger en utmärkt historisk bakgrund om Sverigedemokraterna som organisation, som jag för all del i stora drag tycker mig ha läst förut. Intressant är bland annat hur strategin att själva försöka få stryk och därmed sympatierna på sin sida tycks ha funnits med länge.

Researchgruppens Måns Nilsson ger en kort sammanfattning av vad SD gjort sedan de kom in i riksdagen 2010, bland annat om vilka motioner de faktiskt lagt. Det hade förtjänat större utrymme, både för att det är viktigt och för att det ofta är svårt att utifrån korta punktlistor begripa hur resonemangen går. Förbudet mot fyrverkerier ”på icke-svenska högtider”, minskad aborträtt, slopande av Sametinget, och återinförd rätt till kungen att dela ut ordnar kräver kanske ingen längre förklaring, men redan trohetseden till kungen för att få svenskt medborgarskap, stoppet för ”den etniska diskrimineringen av svenskar på arbetsmarknaden” och inte minst det återkommande ”återupprätta svensk välfärd och samtidigt sänka skatten” hade ju minst sagt behövt utvecklats.

Mathias Wåg skriver om hur Sverigedemokraterna fortfarande fungerar som en plantskola för svensk extremhöger (därav de eviga uteslutningarna). Henrik Arnstad definierar partiet som neofascister och ultranationalister: det finns ett Sverige och ett svenskt folk, som är hotat, i förfall och måste återupprättas. Vad som är svenskt och svenskar och vilka som är hotet är smidigt nog bara de själva som kan definiera, och det kan vara föränderligt.

Diana Mulinari och Anders Neergaard har intervjuat SD:s kvinnominoritet och beskriver deras resonemang i termer av ”omsorgsrasism”: enligt den står SD för skyddet av ”den lilla utsatta människan”. Det är omsorgen om svenskarna – ibland till och med om de potentiella invandrarna, för det är faktiskt bättre för dem också att de stannar hemma – som leder SD; inte hat utan kärlek.

Jag är inte jätteförtjust i artikeln i sig – jag tycker väljarna som analyseras får komma till tals lite för sent och för lite – men frågorna är intressanta. Kvinnliga väljare har i Sverige av någon anledning länge utmärkt sig som mindre rasistiska, mer intresserade av omsorg och välfärd och allas mänskliga rättigheter. Kan SD, med sin klart antifeminstiska politik, bryta den traditionen?

Ekonomhistorikern Lovisa Broström sätter SD:s framgångar i direkt relation till den ekonomiska utvecklingen, till krisen och de ökade klyftorna. Europa har haft mer synliga högerextrema partier sedan 1970-talets ekonomiska kris. I Sverige motverkades ojämlikheten politiskt under 70- och 80-talen, och först när kursen började ställas om under 90-talskrisen kom också det högerextrema genomslaget. Från de senaste årens ekonomiska kris, som slog till 2008, har vi varit relativt förskonade, men de politiska strategierna har ändå varit desamma som i mer krisdrabbade länder, och ökade ekonomiska klyftor och större social osäkerhet har också gett mer framgångsrik extremhöger.

Det blir tydligt inte minst om man tittar på pensionärerna, skriver Broström. De har tidigare inte varit någon stark väljargrupp för SD, men i takt med att det nya, osäkrare pensionssystemet börjat drabba nyblivna pensionärer ökar också stödet för SD i denna grupp. Broströms slutsats blir:

Att bryta sönder en solidarisk sammanhållning är enkelt, att bygga upp den och återuppbygga förtroenden är betydligt svårare. Men några första steg skulle kunna vara att ta bort pensionsbromsen i pensionssystemet, lagstifta mot bemanningsföretag och höja taket i arbetslöshetskassan för att återskapa samhörigheten och känslan av att vi lever i det här samhället tillsammans. Att minska människors ekonomiska osäkerhet och rädslan för att falla är sant antifascistiskt arbete.

Jag undrar om det inte är där någonstans svaren ligger. Vi kan diskutera och granska Sverigedemokraterna till vi blir blågula i ansiktet. Så länge vi låtsas att deras uppdelning i närande och tärande är väsensskild från den så kallade politiskt korrekta undrar jag om vi någonsin kommer någonvart.

Similar Posts:

• Schweden, Schweden
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Grisen i säcken
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Tystnad, tagning

På omslaget till Lisa Bjurwalds Skrivbordskrigarna. Hur extrema krafter utnyttjar internet syns ett säreget svartvitt mönster. Tittar man lite närmare är det uppbyggt av anonyma profilbilder och hatiska kommentarer med antal ”likes” under. Snyggt. Och obehagligt.

Kanske inte minst för att vi på relativt kort tid vant oss vid att det är såhär det ser ut. Rör man sig på nätet stöter man på dem: hoten, fördomarna, de rasistiska myterna. Sexismen. Ord som ”pk-maffian”, ”kulturberikare”, ”islamisering”. Ett tonläge som blivit så uppskruvat att man skulle tappa andan – om det inte vore för att vi gradvis just vant oss.

Bjurwald börjar sin bok på samma sätt som Sveland inleder sin, Hatet, med personliga kommentarer och hot mot dem själva. Bjurwald är, enligt tråden om henne på Flashback, en ”korkad hora” som ska ”straffknullas”, en ”psykotisk rasförrädare” som borde avrättas med nackskott. Jag undrar om hon vant sig? Om det gick lika lätt som för oss som mestadels står passiva vid sidan av? Som kanske blir lite upprörda, när vi orkar, men snart surfar vidare?

Var kommer det ifrån, allt det där hatet? Hur kan vi ha de bästa av förutsättningar – materiellt, ekonomiskt, tekniskt – och ändå vara så arga och rädda hela tiden? Vilka är de, de där människorna som skriver den typen av grejer till en okänd annan människa? Som tycker att det är ett rimligt sätt att kanalisera … vad tusan det nu är de egentligen behöver kanalisera?

”Kontrajihadister” kallar Bjurwald dem oftast. Anders Behring Breiviks väg från något sånär nyanserad kommentator till terrorist och massmördare går som en röd, eller kanske snarare blåbrun, tråd genom skildringen. De första psykologutlåtandena såg hans föreställningar om en internationell gemenskap i heligt krig mot islam och mångkulturalismen som psykotiska vanföreställningar. Så var det inte, menar Bjurwald. Breiviks gemenskap fanns där. På nätet.

”Det sägs ofta urskuldande att internet bara är ett verktyg, men det stämmer inte riktigt längre”, skriver Bjurwald. Genom anonymiteten på nätet, genom samhällets flathet (måste man nog faktiskt kalla det) att upprätthålla lagen också på nätet, och inte minst genom att människor lever i sin egen ”filterbubbla”, där de bara läser det som bekräftar deras egna upplevelser och åsikter, där kan trösklarna höjas. Sätt att uttrycka sig, sätt att tänka normaliseras. Människor radikaliseras – några så till den milda grad att de till slut är beredda att ta till våld. IRL.

Det jag egentligen skulle vilja veta är varför. Vilka? Hur? Och varför? Kanske är det omöjliga frågor att svara på, men jag skulle önska mig en bok som gav de frågorna lite mer tid, försökte borra lite djupare. Skrivbordkrigarna är ingen dum början, men jämfört med Bjurwalds tidigare bok om högerextremism, Europas skam, känns den en smula framhastad. Greppar på bredden där den borde gripit efter djupen, borde grubblat vidare på analys och formuleringar en runda till. Kanske blev det lite bråttom för att hinna med i bokmarknadens tidvattenvåg om hatet?

Det hade nog inte varit nödvändigt, tyvärr. De här frågorna försvinner inte över en natt.

Similar Posts:

• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• Tillsammans kan vi tackla hatet
• Upplysning åt folket
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Älskade fascism har en imponerande bredd. Här beskriver Henrik Arnstad förutom fascismens tillkomst och historiska utveckling även hur ideologin vann makt, hur den spreds globalt, dess förhållande till andra ideologier som konservatismen, fascismens genusperspektiv, fascismens klädstilar och så dagens neofascistiska rörelser.

Bokens redogörelse av fascismens idéhistoria börjar med en promenad till Piazza San Sepolcro i Milano där den italienska fascistiska rörelsen Fasci italiani di combattimento grundades av 300 personer med Benito Mussolini i spetsen på ett möte i Circolo dell’Alleanza Industrieales lokaler den 23 mars 1919.

Älskade fascism är en detaljspäckad redogörelse av en av historiens mest smutsiga ideologiska rörelser. Henrik Arnstad målar upp en historisk tidslinje över fascismens utveckling. Tidslinjen börjar i franska revolutionen 1789, ”frihet, jämlikhet och broderskap”, en revolution mot kungamakten. Det ursprunget är det få liberaler som vill kännas vid, precis som historiker i västliga demokratier har tenderat att glömma bort att det var i västliga demokratier som fascismen först uppstod.

Men nej, och det understryker Henrik Arnstad, liberaler är inte fascister. 1700-talets liberala störtade kungamakten för folkets väl, den fascistiska rörelsen störtade den socialistiska statsmakten för nationens väl. Många som anslöt sig till den fascistiska rörelsen i Italien 1919 kände sig svikna av liberalismens förändrade värden efter första världskriget. Katalysatorer för den fascistsiska rörelsen var missnöjet efter första världskriget och nationalstatstänkandet. Eftersom fascismen hade nationens väl, inte individens väl, i fokus kunde rörelsen också underkasta sig alla samhällsklasser och snabbt vinna ny mark. Gemensamt för dem som anslöt sig till rörelsen var viljan till förändring.

Tidslinjen sträcker sig in i 1930-talets Tyskland då fascismen gled samman med rasistiska tankegångar, vidare till Francos Spanien, med nedstamp i bland annat Rumänien, Japan, Finland, dagens Ungern och Grekland för att till slut landa i det samtida Norden med norska Anders Behring Breivik och svenska sverigedemokrater. Norden är det område där högerextrema åsikter har starkast fäste idag. Hur fascismens utveckling har lett fram hit är komplicerat. Läs boken så förstår du lite mer.

Jag pratade med en person som sa att fascistiska rörelser omöjligt kan växa sig så starka som under det tidiga 1900-talet idag eftersom vi är omgivna av information och kunskap. Vad han inte inser samtidigt som han säger något i stil med ”jag är inte rasist men …” är att vi väljer vilken information vi vill se.

Vad som gör det mest värdefullt att läsa Älskade fascism är Henrik Arnstads utredningar av begreppet fascism och hans studier av dagens ultranationalistiska rörelser. Är det någon som snabbt kan berätta vad fascism betyder eller hur dagens fascister ser ut? Henrik Arnstad varnar för att dra ett likhetstecken mellan fascism och ondska i alla former. För att kunna bekämpa båda delarna behöver vi veta vad det är vi bekämpar.

Jag måste också ge honom stilpoäng för tjusiga källor. Bredvid experter på fascister hänvisar han till radiodebatten ”Låt Kungen bestämma – det funkar ju i Sagan om ringen” med Julia Skott och Joakim Andersson i programmet Jättestora frågor med Johanna Koljonen i en utredning av fascismens relation till konservatism. Är det någons om har läst Sagan om ringen och tänkt på att den ideologiska problemformuleringen är fascistisk medan lösningen på den politiska diskussionen i Midgård är konservativ? Det har Henrik Arnstad gjort. Och lyssna på radiodebatten, den är riktigt underhållande.

Dessvärre ser inte framtiden ut att ljusna om vi ska tro Henrik Arnstad. ”Fascismen riskerar att bli 2000-talets ideologi och förefaller enbart att växa ytterligare.” För att förhindra det behövs kunskap, därför vill jag trycka den här boken i näven på varenda en jag möter.

Similar Posts:

• Lättbegripligt om brutal ideologi
• Och när hon har levat, och när hon har levat…
• Nätets mörka sida
• Mastigt om finsk fascism
• Vi och de – vår uppdelning och deras